Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

Ja, jag fortsätter att titta på Robin of Sherwood. Fast det blir lite besvärligt :-)

Det finns favoritavsnitt nu, helt klart. Samtidigt som jag fortfarande egentligen vill se allt i följd. För även om vissa avsnitt som helhet är tråkigare, så innehåller de flesta av dem moment jag inte vill missa. (Okej, nu snackar vi Praed-säsongerna. Och möjligen första dubbelavsnittet av Connery. Inte mer.) För det bygger ju på vart annat. Det är inte bara de enskilda historierna som är intressanta, utan väldigt mycket av det som är bra ligger i de små momenten emellan. Småprat inom gruppen, lekar och övningar och vardagsstunder, små utslängda ord… Skogen, med bok och andra inhemska trädslag. Fågelkvitter och ringduvor som bakgrundsljud i många scener. De fredlösas förmåga att gömma sig, så att de inte alls syns i skogen, och sedan dyka upp från ingenstans – lika hemtama i skogen som djur, och kan röra sig lika ljudslöst.

Och samtidigt är det så mycket annat, som vid det här laget mer känns som transportsträckor.

Tanken slår mig att klippa ihop de bitarna jag vill se. (Fast inte på det där jobbiga sättet som det finns oändliga mängder av på youtube, där man har filmsekvenserna men inte ljudet, utan istället typ slumpmässigt vald poplåt man gillat som ljudridå. Helt meningslöst. Utan rätt ljud – musik, bakgrundsljud och röster – så kan jag ärligt talat lika gärna vara utan. Det är en lika stor del av upplevelsen som bilderna.) Nej, inte så att jag på allvar funderar på att klippa ihop etc – det är alldeles för mycket jobb. Men det hindrar ju inte att tanken far förbi.

Och ja, även tanken på att bara klippa ihop alla Michael Praeds/Robins bitar fladdrar förbi. För även om serien i sin helhet är bra, med många väldigt bra skådisar och bra historier och så vidare, så… är han bäst. Och det slår mig mer och mer hur märkligt lite utrymme han egentligen får ;-)

(Ja, okej, här kommer lite av allt det där som jag inte skrev om Praed när jag tittade på en massa avsnitt med kommentarer. Som sagt var, lite av det. Det vore ju knappast likt mig att kunna samla ihop och få allt sagt vid ett tillfälle, eller hur? Struktur på livet och genomtänkt och – nä.)

De små detaljerna som skvallrar om så mycket, som talar om en massa istället för långa förklaringar (och då är jag annars en person som gillar utförliga och tydlig förklaringar – ibland i alla fall). Som när Robin som den tydliga ledare han är snabbt och enkelt fördelar uppgifter/ger uppdrag: skickar Nasir att följa spår med två ord, ger Will uppdrag att förhöra med en enkel återhållen nickning och en blick, och så vidare – och lyckas med sitt agerande få oss att förstå att han både vet vad som behöver göras i situationen och att han vet vad var och en har för styrkor, och han därmed fångar både historia, nutid och framtid i nästan ingenting.

Jag kommer plötsligt att tänka på när Will läser i Grammatican i En ring av järn (Susan Cooper):

Han läste kanske bara en enda rad – Jag har färdats som en örn – och plötsligt susade han mot skyn som på vingar, kände hur det gick till att vila på vinden och ryttla på uppstigande luftpelare, att dyka och stiga, att se ner på landskapets lapptäcke med mössor av mörka träd och en slingrande, glimmande flod mellan dem. Och han visste medan han flög att örnen var en av de fem fåglar som kunde se Mörkret, och omedelbart visste han också vilka de fyra andra var och i tur och ordning var han själv var och en av dem…

Robin har en fenomenal förmåga att läsa människor. En fantastisk känsla för strategi och uppfinningsrikedom och snabba beslut. Och en precis lagom nivå av besatthet och övertygelse – samtidigt kombinerad med humor och ett stort hjärta.

En riktig ledare.

Och ja, jag vet att det förstås inte bara är Michael Praed som skapat denna Robin som han är; i stort är det förstås Kip Carpenters verk som skapare till serien och manusförfattare, och regissörernas verk. Men väldigt mycket av det ligger i Michaels agerande. Att kunna fånga så mycket i stundtals väldigt korta klipp kräver sin skådespelare. Och Michael är fenomenal när det kommer till röst och spel med ögon och mimik. Sånt som jag är väldigt svag för. (Sen är det ju egentligen helt orimligt, antar jag, att Robin of Loxley skulle vara så vältalig samt prata en sådan ickedialektal engelska. Men det faktum att man ändå tror på det visar väl bara ytterligare väl hur övertygande han är i rollen.)

De små små detaljerna. Som i The Greatest Enemy, när han och Much och Marion är uppe på kullen, och han vet att det är kört. Och han först pratar avsides med Much, om att Much och Marion måste ge sig av när Robin säger till, och han lugnar Much och lovar att han kommer efter – och han inte med en min röjer vad han egentligen vet så länge Much tittar på honom, men vi som publik får se den där lilla lilla tveksamheten hos honom när han rufsar runt Muchs hår, den där lilla tvekan som röjer den innestängda sorgen över det han vet. Och sedan går han vidare till Marion, och man ser tveksamheten hos honom och hur han överväger hur man ska kunna säga det han nu måste säga, för han vet att nu måste han säga sanningen och vara ärlig, och samtidigt vet han hur hon kommer att reagera – och i några korta sekunder finns så mycket av allt det där uttryckt och fångat i hans blick och rörelser.

(Ja, jag tycker faktiskt att du måste se till att se det avsnittet, på ett eller annat sätt. The Greatest Enemy. Du kan ju annars börja med att läsa till exempel här och här och här. Fast det blir ju inte samma sak som att se det…)

Och ja, han är snygg. (Snälla nån, till och med jag kan väl få tycka såna saker ibland?) Men snyggheten sitter till stor del i det levande, i agerandet.

Jag vill se mer. Det är för många andra skådespelare som får för mycket plats, och det läggs för mycket tid på strider :-) Jag vill ha större andel Robin Hood :-)

One response to “Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

  1. Pingback: Sanne skriver » Rösters betydelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *