Tag Archives: kläder

Apropå det här med att klä sig fin igen, då…

Det var det här med att vara fin och så. Lady Dahmer frågar kring det här med att klä sig själv och barnen fina när man till exempel ska på fest – varför gör man det?

Ett kort och enkelt svar från mig är nog ”för att komma i stämning”. Om jag ska på fest, eller något annat kul eller trevligt, så vill jag gärna klä mig på ett sätt som stämmer med den stämning jag vill vara i i det sammanhanget. Det är ett sätt att förstärka en positiv känsla. I vissa fall en väldigt specifik känsla som hör till ett visst sammanhang och som är kopplad till en viss typ av kläder. Ska jag ut på folkmusikfestival i skogen och dansa polska vill jag gärna ha klänning med mycket vidd i kjolen – det blir härligare att dansa då.

Andra gånger är det mer allmänt en fråga om att vilja ha ”det bästa”. Är det fest vill man ha det bästa. Lite extra god mat. Kanske mysig belysning. Kanske den bästa musiken. Och så då de där kläderna man gillar extra mycket. Allt det där är saker man kanske skulle vilja ha betydligt oftare – om än inte alltid – men av olika skäl (praktiska, ekonomiska, etc) så kan man inte ha det jämt. Man har inte råd med lyxmaten varje dag, och man kan inte ha de opraktiska (ficklösa, kalla, ömtåliga eller på annat sätt) kläderna varje dag – på jobbet, i sandlådan, när man städar uthuset, bygger väggare eller gräver i trädgårdslandet. Och då passar man på när det är fest: när man kanske har mindre ansvar eller i alla fall mer möjlighet att klä sig som man själv vill.

Det finns alltså en koppling till personlig frihet – möjlighet att uttrycka sig personligt när man inte begränsas av yttre förutsättningar.

Men visst, ibland händer det att jag kläer mig fin för andras skull. Om det är viktigt för andra och inte går för mycket mot mina principer eller är alltför obekvämt/otrevligt för mig själv, så kan jag visst klä mig fin för att det är någon annans fest – någon annan som vill åstadkomma en viss stämning – i alla fall till en viss gräns. Fastän jag själv kanske inte skulle ha brytt mig.

Och barnen, då?

Ja, inte prackar jag på dem några finkläder.

Ska vi på fest eller kalas eller nåt sånt, så visst vill jag att de ska se någorlunda trevliga ut. Har de inga egna idéer om vad de ska ha på sig, så händer det absolut att jag plockar fram något jag tycker är särskilt fint och föreslår. Men det är knappast någon särskild typ av kläder, och inget som skulle definieras just som finkläder eller bara får användas då. Ofta är det väl något nyare, mindre slitet. På det hela taget ser jag gärna att kläderna de har på sig i sådana sammanhang är rena, ofläckiga, hyfsat hela, inte så slitna, och lagom i storlek (inte alltför stora eller små). (Nej, det är inte krav jag alltid har.) Och är det gassande sol som vi måste vara ute i vill jag helst att de ska ha något som gör att de inte bränner sig. Men annars är det ganska mycket upp till dem – det är ju de som vet vad de känner sig fina i och vad de gillar och vill ha. Sliten tomtepyjamas hela julafton är helt begripligt och okej – även om jag skulle föredra något annat.

Och ja, äldsta sonen äger numera skjorta med slips, som han använder någon gång ibland. Det var han själv som ville ha det. Han har valt den själv. Och den höll vi i början som strikt finkläder – just för att det inte skulle slitas och fläckas ner i onödan. Men det är nog de enda ”riktiga” finkläder vi köpt till barnen.

Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)

Fickor, väskor och ansvar

Jag är ingen handväskmänniska. Det är extremt sällsynt att jag använder handväska – det är bara om det verkligen inte finns någon annan lösning, och jag känner mig aldrig bekväm med handväska.

Jag är en fickmänniska. Jag vill ha saker i fickorna. I fickorna stoppar jag nödvändiga saker: nycklar, plånbok, näsdukar, bindor, halstabletter. Eller annat som är nödvändigt beroende på situation.

Visst finns det situationer då jag klarar mig utan fickor, men de är få. Inga fickor=inget ansvar. Ofantligt skönt de gånger det verkligen är så, väldigt besvärande de gånger jag trots allt måste eller vill ta ansvar.

Många gånger är jag dessutom en ryggsäcksmännniska. I ryggsäcken finns större saker jag behöver på jobbet, på träning eller när jag ska resa bort. Ryggsäcken behövs när fickorna inte räcker för alla behoven.

Men…

Jag är kvinna.

Som kvinna antas jag vilja ha handväska.

Alltså behöver jag inga fickor.

Kläder för kvinnor har inte fickor. Eller jo, vardagskläder som jeans och rejäla jackor och sånt har fickor. Men inte finkläder. Inte klänningar. Inte somriga lättsamma kläder. Då förväntas man gå omkring med en liten fånig handväska. Eller helt enkelt vara ett våp och inte ha något ansvar utan klara sig på andra människors (mäns) plånböcker och nycklar.

Det stör mig. Jag kan och vill ta ansvar för mig själv. Och jag vill kunna ta på mig en härlig sommarklänning och gå till jobbet. Utan att för den skull dra på mig en jacka eller en ryggsäck för att ha någonstans att stoppa nycklarna. Eller gå med nycklarna i handen hela dagen.

Och visst är det kul att sy kläder, ibland, men jag tycker det är fånigt att jag ska behöva sy själv bara för att få fickor i kläderna.

Hur är det, män, har era finkläder och sommarkläder fickor?

För övrigt så är min man mer handväskmänniska än jag. Han är både fick-, ryggsäcks- och handväskmänniska.

Svar från H&M

Håcan Andersson från H&M har svarat på mitt inlägg:

Hej Sanne,

Jag förstår att du undrar över detta och hur vi har tänkt kring lanseringen av Conscoius Collection.

De första veckorna, då kollektionen är en verklig nyhet, har vi valt att visa den på bästa plats i våra butiker för att man som kund lätt ska kunna hitta plaggen. Dessutom, som vi alltid brukar göra, presenterar vi plaggen ihop med andra plagg, accessoarer och skor som matchar och adderar till en look. Det betyder dock inte att de plagg som inte har någon grön märkning skulle vara sämre eller tillverkade under några dåliga förhållanden. Den enda skillnaden är att dessa plagg inte hör till själva Conscoius Collection och inte är tillverkade i de mer hållbara materialen som ekologisk bomull, återvunnen polyester eller tencel.

Jag hoppas det här gav dig lite av en förklaring, men såklart kan vi på H&M alltid jobba för att bli bättre och tydligare i allt vi gör. Vi har också precis publicerat vår Hållbarhetsrapport för 2010 på vår hemsida hm.com, och har du ytterligare frågor om hur vi jobbar med hållbarhetsfrågor kan du maila till csr@hm.com

Hälsningar
Håcan Andersson, H&M

Svar från mig:

Hej Håcan och tack för respons.

Som jag uppfattar det så är det alltså bara de plagg som har en grön lapp som är Conscious/medvetna? De andra är alltså framställda på ”vanligt” H&M-sätt? För tja, huruvida de är sämre eller inte beror ju på vad man menar. För mig, som av miljöskäl i möjligaste mån försöker köpa kläder (och annat) med någon sorts miljöanpassning så är det förstås sämre med de kläder som inte uppfyller dessa krav. Så nä, de kanske inte är framställda under sämre förhållanden än vanliga H&M-kläder, men det är ju inte det jag helst vill ha – jag vill ha det bättre valet. Och dit hör alltså inte dessa kläder?

Dessutom finns en uppenbar risk att ni lurar människor. Folk som inte har vana av att vara kritiska och leta information uppfattar det nog som att alla kläder som hänger under denna ”skyltning” är bättre, ur miljöhänseende eller av sociala/rättviseskäl eller liknande. Jag är övertygad om att det finns människor som köper av kläder som de tror är ett bättre samvetsval – och så är de alltså inte det?

Risken – ur ert hänseende – är ju faktiskt att folk blir sura på er när de kommer på att de blivit lurade (även om ni inte tycker att ni lurat dem). Vad värre är, är att detta också riskerar att sabba förtroendet för andra miljökmpanjer och -märkningar.

Därför tycker jag att ni omgående bör se över skyltningen och vara tydligare med vilka saker som faktiskt är ”conscious” och vilka som bara hänger där som matchande.

Svårtydd medvetenhet på HM

H&M har nu lanserat sin ”Conscious collection”. Det är självklart jättebra.

Jag tog en snabb titt på vägen till tåget. Stora skyltar från taket, över klädstängerna och vid borden markerar att detta är kläder som tillhör Conscious collection.

Men sedan blir det förvirrande.

En del av kläderna har de vanliga gröna lapparna som markerar någon sorts miljövänlighet – ”Organic cotton”, ”Recycled polyester” och liknande. Andra kläder hänger på klädstänger som har stora infolappar om Conscious collection, men utan att det för den skull sitter några extra lappar (vare sig gröna eller annan färg) i plaggen. Har dessa kläder hamnat fel, eller är de också medvetna – och i så fall på vilket sätt? Och en del (omärkta) kläder ligger lagda i högar på bord med CC-skyltar, bredvid kläder med gröna lappar. Hur är det med dessa kläder?

Jag kan ju inte låta bli att undra om det är en medveten (ja, fast på ett annat sätt) strategi, att placera icke-medvetna kläder ihop med de medvetna, i hopp om att folk ska tro att dessa kläder också är bättre och köpa dem. Eller är det ett misstag av omedveten personal som bara placerar matchande kläder ihop?

Ja, det kan ju också vara så att all dessa kläder är medvetna. Men då vore det väl lämpligt med medvetandegörande information (typ de gröna lapparna) på alla dessa kläder?

Och nej, jag frågade inte. Jag ville hinna med tåget.

Svarta strumpor

Jag tycker inte om svarta strumpor. Det är så hopplöst svårt att lycks para ihop rätt strumpor med varandra när det är så små skillnader i nyans och längd och resårbredd.

Min man vill bara ha svarta strumpor. Han tycker det är jättesmidigt att de alla är så lika, då kan man ju kombinera dem som man vill, även om de egentligen inte hör till samma par, och behöver alltså inte lägga så mycket kraft på att sortera dem.

Somliga går i trasiga skor

Jag går i trasiga skor.

De sista veckorna av vintern var en kamp mot tiden, eller en tävling mellan vintern och mina vinterkängor – vem skulle ge upp först? Kängorna började få glipor i sömmar och skulle snart ge upp, men jag hade bestämt mig: de skulle räcka vintern ut.

Nu har jag bytt till vår/sommar/höstskor. Dessa skor är inne på tredje säsongen, tror jag. De har… mer lufthåll än de ursprungligen avsiktliga nätlufthålen på sidorna. Egentligen köpte jag ifjol ett nytt par skor för denna säsong på rea, men eftersom de här ännu inte gett upp slutgiltigt så går jag i dem ett tag till.

Ja, det är ett avsiktligt val. Av miljöskäl vill jag slita ut kläder och skor ordentligt innan de kasseras.

Men ibland undrar jag vad folk tänker. Noterar de det alls – och vad tror och tycker de då om mig?

För det normala verkar ju vara att köpa nytt, nytt, nytt – hela tiden och i mängder. Saker som har ett par år på nacken kan endast undantagsvis duga. Och man måste ha många kläder att välja på. Det får inte synas att saker är slitna, använda. De få inte börja sjangsera i färgen, bli noppiga eller tappa formen. Eller bli omoderna dårå.

Undantaget är förstås saker som är slitna på ett ”hipp” sätt eller som är gamla och kommer från rätt epok. Vintage. Nå, det sammanfaller sällan med utseendet på kläder man använt dag ut och dag in de senaste fem åren. Och dessutom rör det sig säkert bara om vissa plagg?

Jag är så ohipp att jag fortfarande tränar i mina gamla danskläder som är närmre femton år gamla. De funkar bra. Lite hål här och där på en del av dem. Och så ruskigt omoderna – herregud, tajts ska man ju inte ha! Men varför ska jag köpa nytt innan det gamla är utslitet? (En bonus är att på den tiden hade ännu ingen kommit på att göra träningskläder med antisvettpreparat.)

Nå, jag är inte hipp, och jag bryr mig inte oerhört mycket om ifall folk tycker jag är töntig i mina tights eller skrattar åt mina slitna skor. Men jag är en person, och vad jag gör gör inte särskilt stor skillnad om alla andra överkonsumerar. Så vad ska man göra för att den stora massan ska sluta köpa så mycket nya kläder? Hur ska man få det att bli hippt att ha tråkiga kläder – kläder som inte längre har nyfräschhet?

Hel och ren, heter det ju. Man behöver inte ha de häftigaste kläderna, det räcker att man är hel och ren.

Måste man vara hel?

Och för övrigt, måste man vara ren? Eller snarast, hur ren behöver man vara? Inte så att jag förespråkar orenhet ;-) Men även hygien har det gått hysteri i…

Point of strump-breakdown

Alla mina strumpor börjar ge upp.

Det är precis så det brukar vara… När strumporna ”tar slut”, så gör de det alla på en gång. Plötsligt tycks det som att varenda strumpa man tar fram har hål på häl eller vid tårna eller på trampdynan – eller för den delen på flera av dessa. Och så åker de i soporna. (Nej. Jag lagar inte strumpor som fått tunnslitningshål.)

Från att ha haft en strumplåda som är så full att den knappt går att stänga, till total kris och strumpbrist, på ingen tid alls.

Dags att shoppa strumpor, med andra ord. Det innebär att affärerna garanterat bara kommer att ha tråkiga strumpor tills dess jag köpt vad jag behöver. Och sedan kommer strumplådan att vara proppfull igen, tills dess att alla strumporna lägger av samtidigt igen. (Eftersom de ju huvudskligen kommer att vara inköpta samtidigt.)

Blå, blommig tröja – den måste vara för pojkar, väl?

Ungefär den här dialogen hade jag och sonen igår:

Sonen: ”Vilken fin tröja du har, mamma!”

Jag (tittar ner och kollar efter vad för tröja jag har Den är blå, med broderade blommor och blad i blått.): ”Tack!”

Sonen: ”Varför säger du tack?”

Jag funderar ett tag… Ja, det kan man ju fråga sig ”För att jag blev glad att du tyckte om den. Och för att man ofta säger så när någon säger något snällt. Men man skulle ju kunna säga något annat… Har du någon idé om något annat som skulle vara bättre att säga?”

Sonen: ”Näe.”

Jag (återgår till tröjan): ”Ja, den är ganska fin. Blommor och blad och så…”

Sonen: ”Tycker du också den är fin?”

Jag: ”Ja.”

Sonen: ”Fastän du inte är pojke?”

Jag: ”Eh, va?”

Sonen: ”Ja, den är ju blå.”

Jag: ”Ja, men både pojkar och flickor kan ju ha blått. Jag tycker väldigt mycket om blått.”

Sonen: håller helt uppenbart med.

Detta alltså sagt av grabben som själv älskar rosa, blommor och klänningar Men samtidigt är det ju väldigt skönt att han själv för frågorna på tal – då kan man ju prata om det. För det är uppenbart för tillfället att han börjar märka av att en del i omgivningen HAR förutbestämda åsikter om hur flickor respektive pojkar ska kläs. Och då kollar han av detta mot oss.

Och han går alltså fortfarande gladeligt i de kläder han själv gillar. Så det är uppenbart inget problem. Han bara försöker få ihop sin världsbild.