Tag Archives: politik

Om lojalitet, vård och öppenhet

Häromsistens skrev ett antal läkare och sjuksköterskor på Skånes universitetssjukhus en debattartikel i Sydsvenskan. Man kritiserade cancervården och varnade för sämre vårdkvalitet till följd av anställningssstopp och nedskärningar.

Jag såg debattartikeln, och tyckte att det gav stor tyngd att ett antal medicinskt kompetenta människor tydligt talade om vilka konsekvenserna av den förda politiken är och blir.

Nu skriver Sydsvenskan att de som undertecknat debattartikeln har hotats av en högre chef.

– Han sa att vi inte får yttra oss i media, att sjukhuschefen sagt att vi brutit vårt kontrakt med regionen och egentligen borde avskedas allihop, berättar en av dem.

Och

– Det finns ingen lojalitetsklausul i våra anställningskontrakt. Vi förbinder oss att följa fattade beslut – inte att hålla inne med kritik, säger han.

Men

Carsten Rose säger att det står var och en fritt att uttrycka kritik mot verksamheten på Sus. Men personal i arbetsledande ställning ska i första hand rikta sin kritik internt.

– Den som med sin namnteckning accepterar chefsskap, accepterar samtidigt att arbeta enligt riktlinjerna på Sus.

Va? Så om man tar chefsjobb på sjukhuset så förväntas man hålla käft om vad man tycker, i alla fall utåt? För övrigt så gissar jag på att kritiken redan framförts internt, och det verkar ju inte göra skillnad.

För mig är det självklart att lojaliteten hos dem som jobbar i vården ska ligga hos de sjuka, de utsatta och de som behöver hjälp och vård. Allt annat vore förkastligt. Jag tycker det är föredömligt och modigt gjort att skriva en sådan artikel och skriva under med namn.

Därför känns det bra att läsa följande i dagens artikel:

”¦ de talar om en hårt drabbad verksamhet med specialister som sagt upp sig och om det orimliga i att fortsätta göra nedskärningar när läget redan gränsar till det katastrofala.

– Då är det min medborgerliga plikt att informera om konsekvenserna, säger en av dem.

– För mig är det viktigt att befolkningen får veta vad olika politiska åtgärder ger för praktiskt resultat, säger en annan.

Om politikerna ska kunna ta ansvar så måste vi välja politiker som är intresserade av att ta det ansvaret

”Men alltså, det kan ju inte vara meningen att vanligt folk ska behöva åstadkomma förändringen! Det är ju politikerna som måste ta de viktiga besluten och visa mod!”

Nej det är inte ett exakt citat. Men uttalanden av det slaget är väldigt vanliga.

Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig. Hävda att ansvaret är någon annans.

Politikerna sitter där på mandat från oss. Det är vi som röstat fram dem. Om de politiker som sitter i beslutsposition inte fattar de beslut som behövs, så beror det på två saker:

  1. De politiker som blivit valda tycker inte frågorna är tillräckligt viktiga. De tyckte de förmodligen i så fall inte innan de blev valda heller. Att vi har ointresserade politiker beror i så fall alltså på att de som röstade valde politiker som inte tycker det här är viktigt.
  2. Politikerna vågar inte ta de beslut som behövs för att de är rädda att inte bli omvalda. Detta beror i så fall på att de uppfattar att den rådande opinionen inte tycker att frågan är tillräckligt viktig nu och framöver.

Du som säger att det är politikerna, världens ledare, och så vidare som bör ta ansvar, ta de viktiga besluten, visa mod, och så vidare, hur röstade du sist? Röstade du på politiker som stod för radikala, modiga beslut inom klimatområdet (eller miljöområdet i övrigt), ledare med insikt i problemen som lovade att ta ansvar? Och visar du politikerna i nuläget att det här är viktigt, att du har krav och förväntningar på att de tar itu med det här, och att det kommer att avgöra var du lägger din röst vid nästa val?

Om du inte gjorde det, så har du ju tydligt markerat att du INTE tycker att det är politikerna som ska lösa det, utan någon annan. Det vill säga alla, vi, var och än.

Så varsågod och sätt igång, och dra ditt strå till stacken.

Och om du verkligen vill ha en radikalare klimatpolitik, så kan ju ett första steg vara att skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu!

Vi lever inte i en ideal värld

Idag i Sydsvenskan är ett antal skånska kommunpolitiker upprörda över att Länsstyrelsen Skånes nollvision för byggande på åkermark (dagens debattartikel är en replik på en debattartikel från Länsstyrelsen förra veckan).

Det finns mycket jag skulle kunna kommentera i dagens debattartikel. Men här tänker jag ändå sikta in mig på slutklämmen, för den fångar ganska tydligt var problemet ligger:

Länsstyrelsen anser att i en ideal värld ska alla bo i stan, bredvid tågstationen eller busshållplatsen. Det är i detta vår största meningsskillnad ligger.

Vi menar att i en ideal värld finns det plats för allas önskemål om det goda boendet. Och hur det goda boendet ser ut ska människor själva kunna välja – utan statlig inblandning.

För grejen är just den här: Vi lever inte i en ideal värld. Den värld vi lever i har begränsningar. Åkermarken är en sådan begränsning: det finns faktiskt bara en viss mängd odlingsbar åkermark, och den måste vi hushålla med. Redan som det är nu har Jorden större befolkning än vad resurserna räcker till (i alla fall om man lever som vi i västvärlden). Vi lever på kapitalet istället för på räntan.

Vi måste sluta leva som att världens resurser är oändliga, när de är ändliga. Vi måste sluta tro att vi lever i en ideal värld. Sluta tro på sagor och inse de verkliga förutsättningarna!

Och om inte kommunerna styr upp detta på egen hand, så måste någon annan göra det. Det funkar inte att fortsätta låta alla välja hur de själva vill göra, som bortskämda barn. Då behövs det att någon lägger sig i. Det är för sjutton jättebra om staten gör det!

För övrigt, det är väl just det som är grejen med att ha en stat? Att någon ska kunna lyfta blicken högre än alla enskilda människor som (naturligt nog) bara ser till sitt eget bästa.

Vårt skitkassa system cementerar det ohållbara och hindrar omställning

Det är ett märkligt system vi har. När folk minskar konsumtionen av något, riktigt rejält, så gå företagen som tillverkar produkten sämre. Då blir folk arbetslösa. Och då demonstrerar folk för att jobben ska finnas kvar. Även om det inte finns något behov av produkten längre. Med konstgjord andning ska man hålla igång verksamheter som inte bär sig. Samtidigt som en massa saker som behöver bli gjorda står ogjord för att det saknas pengar.

Ja, klart som fan att folk håller stenhårt fast vid de jobb de har. För de behöver ju pengar till dess att de har ett nytt jobb. Och a-kasseregler och säkerhetssystem är i nuläget ett skämt, eftersom den nuvarande regeringen helst av allt vill att folk ska JOBBA, oavsett om det är bra eller dåliga jobb, oavsett om det är jobb som leder utvecklingen åt rätt håll eller åt fel håll.

Så som reglerna ser ut vågar folk inte släppa taget om det förgångna, om det som egentligen är passé, eftersom de dår får svårt att klara sig.

På det viset cementeras den gamla ekonomin, som går ut på att producera och konsumera, denna ekonomi som inte alls är hållbar. På så vis försvåras omställning.

Om vi ska kunna ställa om till hållbarhet måste människor våga ta steget.

Det är sånt här som sabbar mitt förtroende för undersökningar och enkäter.

Yougov har skickat en ny undersökning. (Ja, det händer att jag fortfarande svarar på sådana, trots det jag tidigare skrivit, men jag är numera hård: tycker jag underökningen är skit, eller ren reklam, så läger jag av mitt i och svarar inte klart.)

Det börjar vettigt. De frågar om vem jag skulle rösta på idag, vem jag röstaxde på sist, vilken partiledare jag har störst förtroende för, vilka frågor jag anser vara viktigast i nuläget. Sedan går de över på regionalpolitik och ställer likartade frågor. Fine.

Sedan börjar de ställa frågor om olika skånska städer. Om var jag kan tänka mig att bo, jobba etc. Tja, det är väl okej, om än inte så väl genomarbetat. Men jag börjar känna mig lite tveksam.

Och så kommer då den här frågan:Dåliga svarsalternativ

Här tar det stopp.

För jag har ärligt talat ingen aning om allt.

Jag är född och uppvuxen i Skåne, och har bott i Skåne i hela mitt liv bortsett från ungefä fem år.

Helsingborg har jag haft på några mils avstånd under uppväxten. Men det är snart tjugo år sedan. Jag vet i princip inget om hur Helsingborg är idag. Jag kan, baserat på mina erfarenheter från den tiden, säga att jag tycker staden har (eller hade) en trevlig stadskärna och ett bra nöjes- och kulturutbud.

Kristianstad har jag varit i enstaka gånger, alla gångerna under de senaste femton åren. Aldrig mer än några få timmar åt gången. Alltid i jobbsammanhang; på stan har jag möjligen ätit lunch (det var nog tolv år sedan). Jag har ingen säger ingen uppfattning om Kristianstad.

Landskrona är staden man åkte på karneval till när jag var yngre, och staden man åker från när man ska till Ven. I övrigt vet jag två saker: de verkar jobba aktivt med miljöfrågor, och tidningarna skriver om sociala problem med invandrarkoppling (för att förenkla riktigt ordentligt). I övrigt har jag inte den blekaste.

Lund har jag bott i – under ett års tid. Det är länge sedan. Det var ett intensivt år, när jag egentligen var ganska lite i Lund (ja, trots att jag bodde där). Jag kan uttala mig om att det var en okej stad att plugga i (fast jag hann inte uppleva mycket av det), trevlig stadskärna och inte så jätteimponerande kulturliv från mitt perspektiv. Då. För femton år sedan.

I Malmö har jag bott, också ett knappt år. Malmö har jag också hunnit uppleva mer av, eftersom jag jobbar där sedan tio år. Men trots att jag alltså vistas där nästan varje vardag så kan jag inte uttala mig om mer än typ hälften av punkterna i listan. Och än mindre kan jag uttala mig om Malmö i jämförelse med de andra städerna i listan. Att jämföra något jag känner till med något jag inte alls känner till blir ju bara bisarrt. Meningslöst. Och framför allt, hur jag än gör det så blir det en lögn.

Men för att kunna gå vidare i undersökningen så måste jag göra just det. Jag ska bocka för vilka städer jag anser stämmer in på de olika påståendena.

Det finns inget ”Vet inte”-alternativ. Det finns bara bocka för eller inte bocka för. Och så alternativet att jag inte anser att någon av städerna stämmer in.

Så för de städer jag inte har en aning MÅSTE jag alltså ändå svara att jag antingen känner mig trygg i dem, eller att jag inte gör det. At de har prisvärda bostäder eller att de inte har det. Och så vidare. Annars kan jag inte delta i undersökningen.

Och det här används förstås sedan för att via vad folk tycker om de olika städerna. Skåningarna tycker si eller så om Landskrona. Bara XX % av skåningarna tycker att Kristianstad är en stad de känner sig trygga i. Och så vidare.

Det tas som sanningar. För det här är ju vad skåningarna har svarat!

Grejen är ju att de allra flesta förmodligen bara svarar för de städer de känner till. Vilket innebär att de städer folk inte känner till så bra får samma dåliga betyg som städer som folk faktiskt är missnöjda med. Eller, så tror jag folk gör. Men det kvittar egentligen. Poängen är att folk tvingas ta ställning till saker de inte vet eller tycker något om. Och då är det fruktansvärt illa att dra slutsatser av resultatet. För det kommer att dras slutsatser av resultatet, det är jag övertygad om :-(

Jag ställer i alla fall inte upp på det här. Anledningen till att jag ”gått med” i yougovs panel är att jag gärna vill vara med och tala om vad folk tycker är viktigt. Visst är det angeläget att ta chansen att tala om att jag tycker miljöfrågan är den viktigaste politiska frågan.

Men jag gör det INTE på bekostnad av att de ska tvinga mig att skapa mig fördomar i de fall jag inte har och inte kan ha en åsikt.

Så därför avbryter jag den här undersökningen. Samt hoppas att fler än jag kan tänka sig att uppmärksamma bristen på tillförlitlighet i den här sortens undersökningar.

 

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med ”hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då ”kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Höj skatterna!

Dag efter dag läser vi i tidningarna om hur sjukvården försämras. Vårdavdelningar läggs ner. Det saknas vårdplatser. Sjukhus slås ihop. Vården ska effektiviseras – vilket innebär att varje sorts vård bara ska finnas på ett fåtal ställen. Det innebär att allt fler måste resa allt längre för att få vården. Mer resor är sämre för miljön. Mindre tillgänglighet innebär att folk måste lägga mer av sin tid på resor. Patientsäkerheten är hotad, får vi höra gång på gång på gång – för den ena, andra, tredje och nästan alla andra patientgrupper, från vaggan till graven.

Det finns inte pengar till att ge sjukvårdspersonalen vettig lön. Det finns inte pengar till att anställa den vårdpersonal som behövs ens med dåliga löner.

Samtidigt ”finns” det inte heller pengar till de miljöåtgärder som behövs. Trots att många av dem i det långa loppet är direkt lönsamma, och de allra flesta billigare nu än om vi väntar tills det blivit värre, och väldigt många av dem dessutom absolut nödvändiga i ett längre perspektiv.

Det finns inte pengar.

Varför då?

Jo, för att skatterna sänkts. Så folk kan få mer pengar.

Jaha, och vad används pengarna till? Ja, det vore ju en sak om folk använde pengarna till att köpa ekologisk mat, investera i miljöteknik, gick ner i arbetstid, och så vidare. Men istället verkar det som att pengarna går till att driva på miljöförstöringen än mer – pengarna verkar gå till konsumtion av saker folk inte egentligen behöver, och till långväga semesterresor med flyg.

Därför säger jag: Höj skatterna!

Möjligheten att kritisera saker och samtidigt visa vad det är man kritiserar

Det händer att jag till exempel skriver blogginlägg där jag kritiserar reklam, kampanjer och annat. När jag gör det så brukar jag länka till relevant webbsida, publikation eller liknande. Många andra som skriver den typen av blogginlägg gör istället skärmdumpar av det de kritiserar och lägger in i blogginlägget. Det brukar alltså inte jag göra.

Det finns två anledningar till att jag inte gör det. Den ena är lathet, eller vad man ska kalla det. Det är en massa jobb med att fixa skärmdumpar och lägga in etc. Den andra anledningen är att jag är osäker på vad som gäller. Man får ju inte använda andras bilder hur som helst, och även med skärmdumpar och liknande har jag känt att det är bättre och enklare att hålla mig på den säkra sidan.

Men det är förstås mycket effektivare och tydligare om man faktiskt kan visa upp det man kritiserar i anslutning till det man kritiserar. Dessutom finns alltid en ”risk” att det man kritiserar (artikel, pdf, bild eller vad den nu må vara) tas bort av sidägaren, och då finns det liksom inget ”bevismaterial” kvar, och min text blir ännu mer meningslös.

Alltså: jag tycker det är vettigt – för att inte säga nödvändigt – att kunna ta skärmdumpar eller motsvarande av det man kritiserar. Om man kritiserar något är det nödvändigt att andra också kan bilda sig en uppfattning om det man kritiserar.

Och att kunna kritisera, eller i vidare mening diskutera, saker man ser och hör omkring sig är förstås jätteviktigt. Vi måste kunna diskutera hur människor framställs i reklam, texter, bilder, ilmer, och så vidare. Alla tycker inte lika, men vi måste kunna diskutera och kritisera.

Vilket Genusfotografen nyligen gjorde i ett blogginlägg (numera censurerat).

Men så får man tydligen inte göra. Enligt nuvarande lagstiftning samt ett hovrättsprejudikat från 2009 är det okej att publicera faksimil i tryckta publikationer – men INTE på internet. Alltså: det är okej att framföra kritik, och återge det man kritiserar, om man håller sig till tryckta ”gammelmedia”, men på internet, där stora delar av debatten idag förs, är det förbjudet. (Läs mer hos genusfotografen.)

Vansinnigt!

För det första är det förstås fullkomligt orimligt att ha olika regler för tryckta media och internet.

För det andra: hur ska vi kunna ha öppenhet, yttrandefrihet och demokrati om vi inte kan diskutera, kritisera och samtidigt visa vad det är vi diskuterar och kritiserar? Om till exempel något av partierna inför nästa val har en vansinnig valaffisch, så får man alltså inte utan deras tillstånd publicera den på en webbsida för att diskutera den…? (I en tryckt tidning är alltså däremot okej…)

Så här kan vi förstås inte ha det. Om det är så här lagstiftning och hovrättsprejudikat ser ut, så bör förstås riksdagen åtgärda lagstiftningen.

Så – var står de politiska partierna i denna fråga?

Ska alla till Almedalen?

Almedalen fladdrar runt i en massa sammanhang. På twitter. Bland jobbkontakter.

Ska alla dit? Och i så fall varför?

Jag har inte varit där. Så jag vet inte alls. Kanske är det alldeles fantastiskt? Kanske får man alldeles fantastiska resultat: genomslag för sina frågor, direktkontakt med viktiga beslutsfattare, och så vidare. Kanske är det väl investerade pengar, tid och koldioxidutsläpp – inte vet jag.

För det är ju det: i princip alla flyger dit. Och att ta färjan är, efter vad jag förstått, ett ännu sämre alternativ för miljön. Och om Almedalen verkligen ger effekt, så kan det förstås vara värt det. Har det så stor effekt?

Eller vore det bättre att träffas nånstans på fastlandet, dit man kan ta tåget?

Åker man till Almedalen mest för att det är trevligt och man vill vara med där det händer, bland de coola – eller är det faktiskt så fantastiskt bra? Jag får väl hoppas och tro att det är det :-)

Det är väl samma misstänkamhet och tveksamhet som många har kring klimattoppmötena. Är det verkligen det bästa för klimatet att oändliga mängder människor en gång om året flyger över halva jorden för att träffas och prata? Speciellt när all kunskapen egentligen finns att tillgå hemifrån, via datorn. Och visst, det vore ju en sak om de faktiskt åstadkom något, men det är ju ganska tveksamt… Blir klimattoppmötena i praktiken bara ytterligare en belastning för miljön?

En del av grundproblemet är väl just att det idag är för enkelt att flytta sig långt på mycket kort tid. Om man var tvungen att sitta på ett lastfartyg i en månad för att ta sig till ett kllimattoppmöte i Sydafrika så skulle de flesta trots allt välja andra sätt att sköta kommunikationen på. (Kom ihåg att vi idag har väldigt bra utrustning för att kunna ha möten på långa avstånd!)

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?