Man märker när man pratar med folk, på hur de uttrycker sig, att många antar att den som är cancersjuk ligger inlagd större delen av tiden. (Och för den delen att all cancersjukdom hanteras bara på de större sjukhusen.)
I själva verket är det liksom väldigt lite tid han är på sjukhuset. Bortsett från den där tiden precis i början, och den där gången när illamåendet tog över totalt, så är han bara på sjukhuset just precis de timmar, två dagar per tvåveckorscykel, när han får cellgifterna. Och så tar han blodprov på vårdcentralen två gånger per cykel. Och så träffar han läkare och kollas med röntgen ungefär var tredje månad so far.
Och så nu då.
Cellgiftsreaktionen följer ett ganska tydligt schema varje cykel, med illamående och trötthet i början, och sedan vid olika tidpunkter ont i lever och axel, slemhinnepåverkan, heshet, och diverse annat.
Ont i lever och axel kom de första gångerna mest som ont i axeln, om jag fattat det rätt – men med tiden också påtagligare som ont i levern. Det är tydligen samma onda – det onda i axeln kommer som någon sorts ”vidarestrålning” eller spegling av det onda i levern – som i själva verket handlar om att tumörcellerna dör eller mår dåligt – det är det som känns, liksom. Ungefär nåt sånt.
Men ingen cellgiftscykel är en kopia av de andra, även om mönstret känns igen.
Idag har älsklingen klagat över att det onda i levern gjort väldigt ont. Det har dämpats en aning med ipren. Men sedan räckte inte iprenet, utan han plockade fram morfinet för första gången sedan början av sommaren. Fast inte heller morfinet hjälpte, utan det onda i levern blev bara värre. Och någon gång vid halv tolv (?) här ikväll konstaterade han att det här går inte.
”Ska jag köra in dig till sjukhuset?”
”Ja, eller ringa ambulansen.”
Fast han visste inte vilket han tyckte utan tyckte jag skulle bestämma. Och jag tittade på honom, där han låg och hanterade smärtan med något som påminde om profylaxandning, och sedan ringde jag för första gången i mitt liv 112. Och de konstaterade att ja, vi skickar en bil. Och de har kommit hit och mätt och kollat och stoppat i honom starkare smärtstillande eller kramplösande eller vad det nu var med en spruta, och sedan lastat in honom i ambulansen.
Och jag har stannat kvar hemma med barnen.
Jag kan förstås känna att jag på ett sätt borde vara med honom. Det finns en liten del av mig som skriker ”Men tänk om han dör nu, och jag inte är där!”. Fast jag motar tillbaka den så gott det går med att det onda beror på att det onda bekämpas, och att det inte finns några skäl att tro att han ska dö just nu – hittills har ju allt pekat på att behandlingen ger önskad effekt. Så jag försöker ta det lugnt, tänka att just det här också blåser över, att det mest är mina invanda katastroftankar som jag rutinmässigt tänker för att det ska vara så – och undrar samtidigt hur många som ens hade klarat av att ta det så lugnt när deras älskade man just åkt ambulans till sjukhuset med kraftiga smärtor.
Jag vet inte riktigt var jag har min ångest just nu. Jag känner mig väldigt lite ångestig för att vara i en sån här situation. Jag känner mig nästan mer som att jag blivit lat och bekväm som väljer att stanna hemma hos barnen, för att det är det som kräver minst ansträngning – fysiskt och mentalt – av mig.
Och jag tänker att jag borde lägga mig ner och sova. Det är ju ändå en bra stund förbi midnatt. Fast det känns ändå lite obekvämt. Dels för att jag är för vaken och inte vet om jag faktiskt kan somna. Dels för att jag känner att jag kanske borde vara vaken ifall de ringer och säger att jag måste komma in, akut, bums, nu,
Pingback: Samvetsrant | Sanne skriver