Beredskap och flytande snö

Nej, det är inte så illa. Inte än, ska jag väl tillägga. För grejen är ju att man aldrig vet säkert i förväg. Och då behöver man ha beredskap.

Det skrivs kommentarer på tidningsartiklar och pratas på radio om att det är överdrivet. Att man varnar i onödan. En massa höhö-kommentarer av typen ”jag tror det när jag ser det” och ”det brukar inte bli så illa, SMHI överdriver alltid”. (Jag gissar på att en del av dem sitter inne i städerna, där det inte alls blir på samma sätt?) Det klagas på att det ropas väderkaos över minsta lilla.

Jag ropar inte väderkaos. Däremot har jag beredskap. Jag behöver de där väderprognoserna för att kunna bedöma när jag ska ha extra beredskap.

Självklart kan inte SMHI – eller dmi eller yr eller vem du nu litar mest på – veta säkert. De kan bara göra prognoser. Men även om prognoserna inte stämmer så är det ofantligt mycket bättre än att bara stirra mot horisonten och försöka göra en bedömning av om det kommer att bli en solig fin dag eller snöstorm.

SMHI har nedgraderat varningen: det är nu bara Österlen som har klass 2-varning; för resten av Skåne är det nu bara en klass1. Men på radion betonar SMHI att på sydkusten ska man betrakta det som en klass 2-varning ändå. Vi haft riktigt rejäla problem här även gånger när SMHI faktiskt inte ens gått ut med en varning…

Skolskjutsarna i nästan alla kommuner längs sydkusten är inställda idag.

Jag har i alla fall fått iväg barnen till skola och dagis. Det har inte kommit mycket snö ännu. Men det börjar bildas en del drivor.

Framför allt fyker det. Grusvägen härutanför är huvudsakligen barslipad barmark. Snön glider fram, flyter fram, far i sidlänges vågaor och virvlar. Det är vackert, och nästan som från en annan värld. Eller, det beror väl på att det faktiskt fångar upp oss och påminner oss och tvingar oss se världen? ”Wow!” utbrister fyraåringen när han får se det, så där innerligt som en fyraåring kan när något är riktigt riktigt fantastiskt. Snön flyter rakt emot oss på vägen.

Men där vägen ligger i lä bakom grannens hus börjar det bli tjockt med snö. Förstås.

Ute på stora vägen, när vi svängt nittio grader, uppfattar jag den fykande snön snarast som vita streck över vägen, rakt från öster till väster. Ja, fullt så rakt är det väl inte, men det är så det ser ut när man kör vinkelrätt mot det. Jag har fokus på den fykande snön, de små stråken av drivor som börjat bildas, och de enstaka bilar som också är ute.

Jag lämnar barnen, meddelar att jag finns hemma, och att jag kan komma och hämta tidigare vid behov. På dagis är de glada över detta – de vet ju också att en del av personalen kan behöva bege sig hemåt tidigare om det blir värre.

För man vet ju aldrig hur det blir. Det kan ändras snabbt. Det kan gå på en halvtimme från typ lugnt till nästan omöjligt att lösa det som lösas måste.

Det är det man måste vara beredd på. Det är inte att ropa varg. Det är inte att vara sjåpig eller skrika kaos vid minsta lilla snöflinga. Det är bara att vara beredd.

Och har vi tur så blir det inte alltför illa, och nioåringen kan få gå på sina scouter ikväll precis som vilken vecka som helst.

Vi får se, helt enkelt.

One response to “Beredskap och flytande snö

  1. Pingback: Sanne skriver » Varningar och åsikter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *