Monthly Archives: januari 2016

Den gamla husdagboken

Under kontorsstädningen och sorterandet av diverse mappar och tidsskriftssamlare hittade jag vår gamla husdagbok. Husdagbok hörde till sånt vi hade läst var bra att ha en när man skaffat hus: en bok att skriva upp alla saker man gjorde med huset – vilken färg man målade med eller vilka reparationer man gjorde – och olika iakttagelser man gjorde som kunde vara av värde, eller funderingar man hade, eller… ja, ni fattar. En ganska bra tanke, faktiskt. Men dagbok bygger ju på att man kommer ihåg och orkar skriva varje dag… så det höll ju inte så länge i praktiken :-D

Men i alla fall, nu hittade jag husdagboken. Och eftersom bloggen ju numera till ganska stor del fyller den funktion husdagboken skulle ha, så kändes det logiskt att föra in dessa dagboksanteckningar här – så det har jag gjort; du hittar dem under åren 2002-2004.

Det är fascinerande att läsa anteckningarna från den tiden. Saker från renoverandets början, saker som jag mer eller mindre hunnit glömma men nu minns igen. Och en tid när drömmar var framtid… eller hur man ska säga.

Men vi har kommit en bra bit sedan dess. På så många sätt.

I husdagboken skrev både jag och älsklingen. Så nu finns det inlägg här i bloggen som inte jag har skrivit. Jag har inte sett skäl att markera vem som skrivit vilka av husdagboksinläggen, eftersom det inte är viktigt för de inläggen.

Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till

Det är ett väldigt tjatande om att vi ska säga ”Nej till cancer”. I alla fall från Cancerfonden, som kör kampanjen.

Det stör mig något oerhört. För man kan inte ”säga nej” till cancer. Visst, man kan försöka undvika sådant som ökar riskerna och istället göra sånt som minskar riskerna, men man kan aldrig utesluta riskerna helt, och det är långt ifrån allt som står i ens makt att påverka.

Att uppmana oss alla att säga nej till cancer är liksom bara löjligt. Vem fan har nånsin sagt ”Ja till cancer”?

Men en slogan av det slaget insinuerar att det faktiskt är ett val man gör, och att vi som inte aktivt säger nej liksom får skylla oss själva. Och att den som får cancer alltså inte sagt nej tillräckligt tydligt – inte gjort avbön och köpt avlatsbrev.

Hela idén med ”Nej till cancer” gör mig både arg och ledsen. Och får mig att fort bläddra vidare för att slippa.

Bowie och filmer och cancer

Egentligen var det filmer som introducerade Bowie för mig, och egentligen nästan utan att jag märkte det, liksom. Jag hade nog hört namnet innan, som man ju gör med en massa kändisar – man känner till namnet men förknippar det egentligen inte med något alls.

Jag tror att Labyrinth var först av de båda filmerna.

Det bör ha varit någon gång i slutet av åttiotalet. Något i mitt huvud säger att jag var tretton, men det behöver inte alls stämma. Men högstadiet lär det ha varit, i alla fall. Under en period hade dansk TV någon sorts ungdomsfilm varje fredageftermiddag, som man kunde titta på när man kom hem från skolan och liksom börja helgen med. (Det är inte det enda jag har dansk TV att tacka för.) En av dessa fredagar var det Labyrinth som visades. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att välja att se filmen – det var ju inte så att jag såg alla de där filmerna, men något i hur den beskrevs i TV-tablån måste ha fångat mig – ja, inte bara så att jag valde att se den utan faktiskt satte igång videon på inspelning så att jag skulle kunna se filmen fler gånger. Och ja, sedan såg jag den igen, många gånger. För jag älskade sagor och jag älskade vackra klänningar och jag älskade formspråket och estetiken och humorn och hela känslan i filmen – oublietten, talking hands, de omöjliga trapporna… Och det är något alldeles fantastiskt över den där rollkaraktären Jareth, som trots all sin makt inte lyckas vinna.

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my here to the goblin city to take back the child that you have stolen. For my will is as strong as yours, and my kingdom is as great. You have no power over me!

Den andra Bowie-filmen jag såg – om det nu är den andra; jag är trots allt osäker på ordningen jag såg dem – är Vi barn från Bahnhof  Zoo. Under min tid som medlem i UNF så ordnades det vid något tillfälle en helgkurs om droger. Vi ungdomar tillbringade dagarna med undervisning (eller vad man ska kalla det) om olika sorters narkotika – hur de fungerade, vilka problem de ledde till och så där. Superteoretiskt. Förmodligen intressant, förmodligen lite korvstoppningskänsla. Jag minns inte så noga. Jag tror jag var femton år, så det lär ju vara 25 år sedan. Men på kvällen tittade vi på film. Instuvade i ett mötesrum, med en TV och en video inrullade på en sådan där klassisk skolvagn (om jag minns rätt). Och filmen vi såg var just Vi barn från Bahnhof Zoo. Det var den som gjorde det riktiga intrycket, den som blev den verkliga behållningen av helgen, den filmen som fick mig att känna ”aldrig”. – Och Bowie är ju liksom inte central i filmen eller i den filmupplevelsen, inte för mig i alla fall.

Och egentligen fastnade väl Bowie inte riktigt djupare i mig av de båda filmerna. Jag är när jag tänker på det ganska osäker på vägen från dessa första intryck och till att jag julen 1996 – efter att ha önskat mig det – fick skivan/skivorna The Singles Collection, som sedan ledde fram till en nystart för mina dansdrömmar. Men när jag funderar vidare har jag något minne av att jag nog sett honom på TV strax dess förinnan… sannolikt det här, i ”Det kommer mera”, just 1996.

I fredags fyllde han 69 och släppte ett nytt album. Jag satte på mina gamla skivor medan jag städade undan julgranen, och till min glädje dansade båda barnen loss till musiken.

I morse skjutsade jag och barnen älsklingen till sjukhuset för röntgen – för att ta reda på varför han mått sämre de senaste veckorna. Och på vägen tillbaka skulle jag lämna barnen på fritids. På väg in i byn gick P3 Nyheter kl 8.00 på. Det allra första de meddelade var att David Bowie dött. Efter 18 månader med cancer.

I efterhand känns den nysläppta skivan med tillhörande video som en snyggt regisserad och välplanerad sorti, ett avslut som innebär en fortsättning för alla oss som är kvar. För han visste ju, även om inte omvärlden visste.

Under förmiddagen fylldes flödena av RIP och klaganden över att cancer tagit även eller just honom.

Tre och en halv timme efter beskedet om Bowies död fick vi besked om vad som orsakat att älsklingen mått sämre: Tumörerna är aktiva. Cellgiftsuppehållet som varat sedan slutet av november får avslutas och behandling påbörjas igen. Den lilla förhoppning jag fått tillbaka om framtiden, där den gemensamma framtiden i drömmarna utökats till möjligen flera år eftersom han svarat så bra på behandlingen, krympte plötsligt hastigt igen, i alla fall i mitt huvud. Och jag inser att den där medianöverlevnaden utan behandling som sades vara 6 månader nog aldrig skulle varit relevant för älsklingen – utan behandling skulle han redan varit död sedan länge. Aggressiva jävlar, de där.

I dimma så tät att jag knappt såg havet åkte jag sedan och hämtade hem älsklingen. Min älskling. Cancer är en jävla skit, liksom alla andra sjukdomar som stjäl älskade människor från de som älskar dem – och berövar de drabbade på livet.

Så börjar det nya arbetsåret. Dimman känns på något vis rätt.

It’s only forever
Not long at all
You’re lost and lonely
Underground

Ny snö

De senaste dagarnas plusgrader har nu smält bort den mesta snön, utom i plogvallar och drivor av olika slag. Men nu på eftermiddag och kväll kom ett nytt nederbördsområde. Prognosen har sagt att det skulle bli övervägande regn, med litet snöinslag. Danska radarbilderna som skiljer på tre nivåer hävdar att det kommit som mellannivån, ”slud”, vilket väl är snöblandat regn. Men när jag under kvällen var ute och hämtade saker i uthuset konstaterade jag att det rörde sig om övervägande snö, om än väldigt fuktig sådan, snö som föll rakt nedåt och liksom hungrigt klibbade fast vid allting och la sig som ett tunt täcke på marken.

Jag hoppas det får ligga kvar, eftersom det ska bli rejält kallt om några dagar.

Det är alltid på nätterna

Jag är trött idag. Har väl sovit max fyra timmar, troligen mindre.

Älsklingen har fortsatt må halvdant. Lite bättre ibland, sämre ibland. Helt klart sämre igår. Till kvällsmat åt han nästan inget. Sent på kvällen fick han i sig en mugg nyponsoppa. Sedan kom den upp igen. Och han ringde sjukvårdupplysningen och lyckades slutligen få prata med någon strax innan ett inatt. Denna någon tyckte han borde åka till akuten, för säkerhets skull.

Jaha. En natt till när det är dags att åka till akuten. Dessutom en natt när ett antal personer under kvällen påpekat hur väldigt halt det är. Jag kände verkligen inte för att ut och köra – varken med ungarna med i bilen eller med ungarna kvar hemma.

Fast älsklingen konstaterade att han nog i alla fall var kapabel att köra bilen. Så jag stannade hemma hos barnen. Fast jag gick inte och la mig förrän jag fått bekräftat att han kommit fram till sjukhuset. Eller strikt talat inte förrän ytterligare en bra stund senare. Och jag tror att jag fortfarande inte hade somnat vid fyratiden. Och det jag sovit har varit ytterst orolig sömn, där jag vaknat till av konstiga drömmar.

Klockan åtta i morse vaknade jag och kunde inte somna om.

Halv nio ringde älsklingen och meddelade att han fick komma hem. De har inte hittat något i proverna, och med diverse morfinsorter i kroppen kunde han lika gärna vara hemma som att ligga inlagd och vänta på morgondagens röntgen.

Men med morfin i kroppen får ha inte köra bil. Så det blev sjuktransport hem. Och sedan har vänner skjutsat mig in för att jag ska kunna få hem bilen.

Idag är sista lediga dagen innan jag börjar jobba. Idag är dagen när vi behöver bli fit for fight och redo för en ny termin, för alla i familjen.

Oj vad jag är trött…

Men dagar – och nätter – som den här är jag tacksam över att vi bara har ett par mil till sjukhuset. Och vägen dit är vacker året om.

 

Nio skinktärningsmiddagar

Häromdagen köpte jag en extra ekologisk färdigkokt julskinka i affären. Jag är inte jätteförtjust i julskinka, men nu är de nedsatta till halva priset, och det är ju synd att de ska slängas. Så ikväll har jag stått och tärnat en julskinka och delat upp i nio fryspåsar. Det blir nio middagar som till exempel pastasås med skinktärningar i.

Dessutom blir det infryst skinkspad. Och skinksvål till fåglarna.

Det sägs att januari är den fattigaste månaden och att många har svårt att få ihop det. Tja, ett tips är ju att köpa det kött som affärerna satt ner priset på efter jul för att folk inte köpte så mycket som de hade räknat med. Då går det att leva ganska billigt.

Fortsatt skånsk vinter

Idag var dagen när det skulle komma mycket nederbörd – till skillnad från de där dagarna tidigare i veckan när all snön kom, trots att det inte skulle komma någon :-) Det har dock varit lite oklart om dagens nederbörd skulle komma som regn eller snö – det har växlat lite i prognoserna. Resultatet är dock att det har kommit ganska lite, och det som kommit har varit mer åt regnhållet än snöhållet. Dessutom har det varit plusgrader. Sammantaget innebär det att snön har blivit tyngre, sjunkit ihop och blivit kompaktare, samt börjat smälta. Äkta skånsk vinter. Allmän vitdimmig känsla, med fuktig luft.

Och det kommer att bli fantastisk isgata när det fryser på igen :P

De närmsta dagarna väntas annars huvudsakligen enstaka plusgrader och eventuellt lite nederbörd, troligen huvudsakligen som regn men kanske med snöinslag. Därefter följer några dagar med minusgrader – ner till -18 som kallast enligt nuvarande prognos, och därefter ska det stiga till enstaka minusgrader igen, kombinerat med en hel del snö.

Prognosen lär ju hinna ändras igen (och igen och igen), men det kan väl ändå sammanfattas i just skånsk vinter, som sagt var.

 

Status

I övrigt är jag ganska låg. Älsklingen fortsätter att känna sig allmänt småkrasslig. De senaste dagarna har det varit ”lever- och axelont”, av ett slag som egentligen stämmer bäst med mitt i cellgiftscyklerna – men han går inte på cellgifter just nu. Och sedan har det gått över i allmänt ont i magpartiet och allmän småsjuklighetssunkighetskänsla. Typ nåt sånt i alla fall, för att sammanfatta det kort.

Och idag fick han provsvaren från senaste provtagningen (i förrgår). Förhöjda levervärden och förhöjd sänka. Någon sorts infektionsmässigt. Vilket innebär att han inte får behandling (av det där som inte är cellgifter) imorgon. Gissningen är att det på något sätt är stenten som bråkar, men det måste kollas med röntgen.

Och det är fascinerande hur stor effekt det har på mig… I förmiddags var jag allmänt trött och seg efter att ha suttit uppe till ett inatt och sorterat papper. Men efter att sköterskan ringt strax innan lunchtid och meddelat provsvaren så var det som att min inre drivkraft rasade undan, och så tog det två timmar innan jag ens (mentalt) kunde bestämma mig för att jag måste fortsätta ändå, fast ändå liksom helt utan någon egentlig vilja och glädje. Och det var först efter att de ringt och meddelat röntgentid ytterligare två timmar senare som jag liksom började känna mig lite hoppfull igen.

Jag föredrar snöns viloeffekt

Det är spännande det där med snö.

Jag tycker om snö. (Det är nog uppenbart för alla som snubblat över något inlägg om snö i den här bloggen.) Däremot gillar jag inte alls de krav som liksom tycks följa med snön.

För väldigt många människor verkar snö automatiskt innebära att man ska ge sig ut på en massa aktiviteter. Dra på sig en väldig massa kläder och ge sig ut. Åka skidor och pulka och bygga och greja. Vara superaktiv. Traska runt i en massa obekväma kläder som en annan michelingubbe. (Lite grann jämförbart med effekten av gympaskor, fast över hela kroppen.) Få in snö i nacken. Bli blöt. Frysa. Och så vidare.

Det jag gillar med snö är två saker.

Det första är skönheten, det vackra. Den trolska stämningen av stora vita flingor som singlar ner. Världen som blir så vacker under ett tjockt lager snö. Fascinerande formationer.

Det andra är kravlösheten. Snön förenklar tillvaron till att handla om det som är nödvändigt. När utanföret täcks av tjocka lager snö tvingas jag till vila, till att avstå från att åstadkomma saker. Det går inte att göra saker i trädgården. Och en massa saker som kräver att jag passerar utomhuset på vägen – inklusive fixande i uthusen – försvåras så pass att jag tvingas inse att det är vettigare att låta bli. Det kan vänta tills det krävs mindre kläder, mindre trassel och blir mindre blött inne så fort man tagit ett steg utanför dörren. Ibland, när det blir snöstorm, hindras vi till och med att ta oss hemifrån. Och vi tvingas till en enda fysisk utomhusaktivitet: skotta så pass att vi kan ta oss fram mellan byggnaderna, få in ved och pellets, och i bästa fall kunna köra iväg med bilen (eller ibland få loss bilen).

För mig är det på samma gång nyttig kravlöshet och nyttigt tvång. Kombinerat med snöns skönhet blir det oslagbart.

Men det där ”kravet” om att aktiveras, ut och leka på mer eller mindre allvarliga nivåer, det är på något vis det motsatta.

Och visst kan det vara kul att gå ut och bygga en liten snölykta en stund, eller en snögubbe. Men sedan räcker det. Sedan kan jag gå in och värma lite glögg eller choklad.

Fyksnö

Idag snöar det inte längre. I alla fall inte mer än ytterst sparsamt – enstaka små flingor då och då.

Däremot yr det runt en hel massa snö, huvudsakligen på ganska låg höjd över marken och huvudsakligen i horisontell riktning. För det blåser. Och då fyker snön. Eller driver, som man väl säger längre norrut. Så det blir inte mer snö, men den omfördelas. Bildar stråk och vallar och drivor. Så även om vägen är plogat, så yr det ganska snabbt igen ändå – och då förstås företrädesvis där det finns något som ”fångar” den. Som vår tomt med alla häckar. Så här ser vägen ut utanför vår tomt:

IMG_3065

Och närbild på vägkanten, åt andra hållet – för även en vägkant och den lilla växtligheten där blir ju något för snön att bygga på:

IMG_3066

Det är inga stora mängder snö, inte på något vis. Men det visar ganska tydligt principen ändå. Med mer snö och ett antal timmars blåst blir det ganska snabbt rejäla och svårforcerade snövallar, tvärs över vägen. Och samtidigt förstås barmark på stora områden.

Jag har tänt brasa och värmer glögg. Jag körde ut hela familjen på fem minuters utomhusaktivitet för en stund sedan, för att vi åtminstone skulle få lite frisk luft – men det är ju inte direkt skönt i den isande kalla vinden. Fast barnen blev kvar ute, så tydligen var det lite kul ändå.

TILLÄGG:

En kvart efter att jag postat det här inlägget kör en bil fast på vägen precis utanför vår tomt, och vi får hjälpa till att skotta loss den. ”Det såg inte så mycket ut, så jag trodde det skulle gå.” Ja, men hårdpackade drivor kan vara svårforcerade, även när de bara är tjugo-trettio cm höga.

Ytterligare tio minuter senare kör nästa bil fast på precis samma ställe, men de lyckas ta sig loss genom backning och med gummimattor de lägger ut. Sedan vänder de och kör härifrån.

Ytterligare tio minuter senare kommer plogbilen.