Because my love for you would break my heart in two

En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.

Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. “Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.

Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.

Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.

Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.

Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.

Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.

Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på “jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.

Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.

Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.

Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.

Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.

_________________________________

Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…

Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.

Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra “värld”.

Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.

______________________________

En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:

Wild is the wind

4 responses to “Because my love for you would break my heart in two

  1. Pingback: Sanne skriver » Fjärilar

  2. Pingback: Sanne skriver » Musiklogik

  3. Vilken fin berättelse, å va fint att få veta detta om dig! Kan se att du är en bra dansare, du har liksom hållningen och närvaron :) Jag ville också bli dansare, å ibland freestylar jag också till musiken, å de e underbart! Men som du e jag också glad att jag valde naturvetenskapen, den ger mycket. Men nu känner jag att kroppen börjar vilja få sitt igen, tror det är dags att snart ta på sig tightsen och benvärmarna igen å ge sig ut till en dansstudio, eller i alla fall ge sig själv tiden att regelbundet känna musiken i kroppen igen. Tack för att du delade dina dansminnen och gav mig mina tillbaka igen!

  4. Pingback: Bowie och filmer och cancer | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *