The hooded man and the hunter

En av mina favorit-TV-serier från min ungdom är ”Robin of Sherwood”. Jag spelade in dem på video och såg om dem en hel massa gånger, trots att kvaliteten på inspelningarna ibland var usel (bland annat, om jag minns rätt, på grund av att det nog huvudsakligen var danska TV2 som sände den, och mottagningen därifrån var inte alltid den bästa). Dessutom ledde serien vidare till en del annat: musiken gjordes av Clannad, och något år senare (?) fick jag av en händelse fatt i soundtrackskivan på någon skivrea. Det var en av mina allra första CD-skivor, och ledde i praktiken vidare till insikten om att man kunde gå till skivaffären och be dem beställa hem de skivor man ville köpa om de inte fanns i affären. Jag utökade min samling med Clannad-skivor, och även min värld och mina möjligheter.

Men det där är nu många år sedan. Och jag har inte tittat på videobanden på säkerligen tjugo år.)

Vid nyår i år, när folk i mina sociala medier-flöden tittade på Ivanhoe (inte jag – vi har inte kanalen), så ledde det till att jag surfade rundor på saker som mitt huvud associerade till, och klickade vidare, så där som man ju gör. Och det ledde till att jag insåg att numera går det förstås att köpa hela TV-serien på DVD. Efter en viss inre strid bestämde jag mig för att köpa. Igårkväll tittade jag på de tre första avsnitten.

Hur var det då?

Ja, jag var lite orolig. Att jag skulle tycka att det var väldigt pinsamt eller så. Men jag måste säga att jag tycker den står sig. Jag tycker fortfarande att den är bra.

Ja, visst är det skillnad på ett program från 1980-talet och de saker som produceras nu, på 2010-talet, så där rent tekniskt sett, så är det ju. Men det var mindre markant än i mycket annat, tycker jag.

Men det bär fortfarande. Tolkningen av den klassiska legenden, personerna och så vidare. Det blir inte pinsamt, utan jag lever mig fortfarande in i det. Snarast är det så att jag efter en stund inser att de väldigt väl överbryggar alla de situationer som jag liksom på något generellt filmmanér förväntar mig ska bli pinsamma, så att det inte blir pinsamt.

Tycker jag då. Jag kanske fortfarande är färgad av att ha älskat serien. Men ja, jag skulle fortfarande kunna sitta och se om igen och igen, även om min vuxna förståndighet lägger sig ivägen.

Den där beredskapen i mig för pinsamheter märks allra mest när Herne dyker upp. Då stålsätter jag mig gång efter annan i väntan på att hantera att det blir alltför flummigt. Men det blir liksom aldrig så där illa.

Efter en stund inse jag istället att det som stör mig mest faktiskt är det stora spillandet av människoliv. Det skjuts ner oändliga mängder av soldater – en pil i bröstet och så faller den soldaten, och sedan nästa och så nästa. Det är en brist på respekt för liv som blir extra störande i skenet av händelserna som precis pågått i Paris. Människor som bara är i vägen och kan mejas ner, för att de är ”fel” personer. Jag vet att det inte är unikt för den här serien utan ett genomgående drag i den här sortens filmer.

Och samtidigt blir jag av historien tydligt påmind om att det egentligen inte är väldigt länge sedan det var i kyrkans och den kristne gudens namn det begicks vansinniga övergrepp mot folk i allmänhet, och vanliga människor egentligen inte hade några rättigheter. Det är en nyttig påminnelse i dessa dagar. I i ljus av den nuvarande världen blir gamla klassiska berättelser återigen mer än bara underhållning.

 

Efter de tre avsnitten och innan jag går och lägger mig, fastnar jag en stund till med surfa och googla och klicka, om skådisarna. Och konstaterar att Judi Trott egentligen är utbildad balettdansös, och att Michael Praed började sin bana som musikalartist (och sedan återvänt dit). Och ja, det känns på något vis logiskt och… rätt.