Det blir ingen vit jul här

Jag är nykterist. Det har jag varit sedan jag var tretton år. Eller ja, jag drack förstås inte alkohol innan dess heller. Men det var när jag var tretton som jag aktivt tänkte tanken.

Det gick till så här:

Hösten när jag var tretton började jag dansa showdans. Det var UNF (Ungdomens nykterhetsförbund) som höll i kurserna. Jag tyckte inte att jag behövde gå med i föreningen, för självklart drack jag ingen alkohol! Alkohol var ju olämpligt på alla sätt och vis, så det var ju självklart. Lika självklart som att inte röka, för övrigt.

Ett år senare bestämde de att om man var med i föreningen så fick man rabatt på dansavgiften. Då gick jag förstås med – jag var ju nykter ändå!

Jag var sedan med i föreningen i några år (som en av få nyktra i den föreningen…), men sedan såg jag ingen poäng med medlemskapet längre.

Jag hade alltså tagit beslutet, eller snarast för mig själv integrerat det som en del i min identitet: jag är nykterist.

Det har jag sedan hållit fast vid, bortsett från ett par missförstånd som lett till totalt en mun glögg av starkare slag (tror jag – jag frågade aldrig men drack inte heller mer) och ett glass cider à fem procent. Eller, numera drar jag gränsen vid 2,5-3% ungefär, d.v.s. dricker Cidre Doux oavsett vilken procenthalt det innebär för just det märket. (Och då kan ju tilläggas att cider med tre procents alkoholhalt dricker jag kanske en gång vartannat år max, så det är inget stort avsteg ;-))

Men ändå. Jag betraktar mig som nykterist.

Och det är väl egentligen en ganska märklig sak. För egentligen tycker jag att det är att förenkla världen ganska drastiskt att hålla på en princip av det slaget bara sådär. Jag menar, jag tycker ju inte att alkohol nödvändigtvis är av ondo. Jag har inga problem med att andra dricker alkohol så länge det är i rimliga mängder. Men det här är det beslut jag tagit för egen del. Det är bara så.

(Mamma tror att det har något att göra med att morfar var alkoholist. Det har det inte. För mig var morfar framför allt sjuklig, jag träffade honom aldrig särskilt mycket och kan inte påstå att jag ens kände honom. Och att han var (huvudsakligen nykter) alkoholist märkte jag liksom aldrig något av på de korta stunder jag träffade honom. Jag tror inte ens att jag hade fattat att han var alkoholist när jag tog det här beslutet – eller, jag är övertygad om att jag inte visste det.) Däremot är det ju ett synnerligen gott argument för mig att låta bli alkohol nuförtiden, med tanke på ärftlighet och sånt. Men ändå: det är INTE skälet till min ståndpunkt.)

Så: jag kommer inte att dricka några starka drycker under julen.

Men – jag kommer inte heller att skriva under för en “vit jul”.

Det dricks verkligen inga stora mängder alkohol i det här hushållet. Snarast väldigt små. Inte heller mina föräldrar, som kommer hit, dricker några stora mängder. Det kommer inte på något vis att bli besvärligt för våra barn av att min man och de andra vuxna dricker varsin snaps och nåt glas öl.

Och de barn som firar jul med vuxna som inte kan hantera alkoholen på ett bra sätt får inte på något sätt en bättre jul av att de som kan hantera alkoholen, här hos oss, låter bli de där enstaka glasen.  Det är lite som att säga att bara för att en del inte kan köra bil på ett förnuftigt trafiksäkert sätt så ska alla vi andra låta bli att köra bil. Det är inte vi här som ska göra annorlunda. De är de som dricker för mycket som ska göra annorlunda. Och att min man, mina föräldrar och min bror avstår från alkohol på julafton kommer inte att få de som dricker för mycket att låta bli. Inte heller mitt val att låta bli.

Och jag låter inte bli av solidaritet med andra. det kan jag göra när jag tror det gör någon som helst skillnad för de andra. Det tror jag inte i det här fallet.

2 responses to “Det blir ingen vit jul här

  1. Pingback: Dåliga argument för vit jul | Sanne skriver

  2. Pingback: Bowie och filmer och cancer | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *