Category Archives: Mina bästa

Om jag försöker göra något lite bättre, så måste jag göra det perfekt

Visst är det märkligt? Om jag till exempel väljer att köra bil på förnybart bränsle, som biogas, så ifrågasätts det, för det är inte perfekt:

  • Matavfallet som ska bli biogas transporteras för långt
  • Det går inte att köpa ren biogas överallt (ofta är den uppblandad med fossilgas)
  • Biogasbilar skitar faktiskt också ner!
  • Produktionen av en ny bil orsakar också miljöproblem

Och så vidare”¦ Och med hjälp av dessa argument försöker alltså en hel massa människor få det till att det är bättre att jag inte kör gasbil. På något vis försöker de hävda att de minsann gör mer rätt än jag gör, eftersom de i alla fall inte gör någon halvmesyr.

De behöver inte försvara sin ståndpunkt. De behöver inte försvara nackdelarna med sina val.

  • Bensin och diesel transporteras betydligt längre än matavfallet och biogasen
  • Fossilgas är marginellt bättre än bensin och diesel ur koldioxidhänseende, så inte ens när jag kör på ren naturgas är det sämre än deras val
  • Om jag byter upp mig till en nyare bil då och då (vilket jag förmodligen skulle göra ändå) så är det ingen nackdel att den nyare bilen dessutom drivs på delvis förnybart bränsle.

Men som sagt var, allt det där är ointressant. Så länge jag inte är perfekt så skulle jag göra bättre i att inte försöka alls. (Skulle jag däremot vara perfekt så skulle det i sig vara ett problem, för då skulle jag vara präktig, politiskt korrekt, skrytsam och en massa annat negativt.)

Det enda sättet att inte få den sortens kommentarer är nog att vara en skitstövel och göra allting på sämsta möjliga sätt. För en skitstövel är det ju ingen som kritiserar öppet – att vara en skitstövel är helt legitimt och tillåtet och det är allas rätt och fria val att få vara en skitstövel utan att någon ska lägga sig i.

Men om man på något sätt, stort som litet, försöker ändra världen till det bättre, då får man banne mig skylla sig själv!

I-landsproblem

”I-landsproblem.”

Ett vanligt nedvärderande ”argument” för att problemet man tagit upp, påtalat, försöker lösa, inte är värt att ödsla tid på. Underförstått: det finns mycket värre problem, som till exempel att folk dör av svält någon annanstans i världen.

Ja. Det finns folk som dör av svält, och av sjukdomar som är lätta att bota. Och en massa andra hemska saker.

Att jag engagerar mig i ”små” saker, som personliga pronomen, nätmobbing mot dem som vågar avvika och sopsortering betyder inte att jag inte engagerar mig i stora frågor. Herregud, jag försöker ju rädda världen också!

(Fast det får man ju inte heller göra. Det är patetiskt istället, att man tror att man är så viktig att man kan göra skillnad på riktigt.)

Men visst, just världssvälten försöker jag inte göra något åt. I alla fall inte i det korta perspektivet. Däremot på lite längre sikt, kopplat till hållbar utveckling och planetary boundaries och sånt. Sopsortering är ju för övrigt en fråga om att försöka sluta kretslopp och få planetens resurser att räcka. Både stort och litet alltså.

Så är det ju för övrigt ofta. Det stora och det lilla hänger samman. Är delar av samma problem, eller symptom på samma systemfel. Att arbeta för att förändra de små sakerna innebär att vi tar små små steg i rätt riktning. Att åstadkomma små förändringar i Sverige innebär att vi fortsätter att vara ett föregångsland. Att vi har kommit långt innebär inte att vi ska skita i att bli bättre.

Om jag inte engagerade mig i det jag tycker är fel i min närhet, så skulle jag faktiskt ha svårt att engagera mig i ”stora” frågor. Att trycka undan det jag har på hjärtat i vardagen skulle innebära att jag skulle behöva trycka undan en ganka stor del av mig själv. Då skulle jag ha svårt att släppa fram de stora problemen. Dessutom skulle jag må sämre och därför inte ha lika mycket energi till andra intressen. Att jag engagerar mig är faktiskt ett hälsotecken.

Att det ska vara så svårt att fatta!

Det handlar inte om att vi menar att alla ska vara orakade. Det handlar om att vi menar att det ska vara upp till var och en, och att var och en har rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.

Det handlar inte om att vi vill hindra någon från att ha en åsikt. Det handlar om att yttrandefrihet inte betyder rätt att mobba, trakassera eller trycka ner den som valt att gå sin egen väg. Att det inte är okej att kalla någon äcklig bara för att hen inte anpassar sig till rådande ideal eller omgivningens krav.

Det handlar inte om vad som är naturligt eller onaturligt. Det handlar om vad olika personer trivs med, mår bra av, prioriterar, hur olika personer vill leva.

Det handlar inte om att tvinga någon att vara på ett visst sätt. Det handlar om allas rätt att vara sig själva, så länge det inte skadar någon annan. Att respektera att människor kan tycka och vara olika, och att det finns flera olika ”rätt”. Att visa respekt för varandras olikheter.

Oavsett om det handlar om rakat eller orakat, rosa eller blått, dans eller fotboll, matlagning eller bilmek. Eller nåt helt annat.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

Öppet brev till Maud Olofsson

I morse hade en av mina dagstidningar ett citat från dig: du hade kommenterat ordet ”hen”, och citatet var hämtat från Svenska Dagbladet:

Man riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den man faktiskt är, nämligen pojke eller flicka.

Jag känner att det behövs några förtydliganden här.

Jag är nämligen en av alla de personer som tycker hen är ett jättebra ord. Men du verkar ha missförstått vad vi vill använda ordet till.

Vi vill inte alls byta ut han och hon mot hen. Vi vill inte göra barnen könlösa och ta bort snoppar och snippor*. Visst, det finns enstaka människor som vill det, men de är väldigt väldigt få.

Vi andra, vad vill vi då?

Vi vill ha ordet till två sammanhang.

Det ena är människor som inte känner sig hemma i något av könen och som själv valt att kallas hen. Alltså ett moget beslut av en vuxen människa som inte känt trygghet i sin identitet när hen tvingas vara pojke eller flicka och som inte känner att hen är pojke eller flicka. Det handlar alltså om personens egen önskan och val. Att följa denna önskan är inte konstigare än att kalla Margareta för Maggan för att hon inte känner sig som en Margareta och därför bett att kallas Maggan.

Det andra sammanhanget har jag egentligen redan indirekt presenterat genom formuleringar ovan. (Märkte du det? Det lilla ordet hen gör ju liksom ingen stor affär av sig.) Det handlar om när man inte vet könet. När man inte vet könet så kan man antingen välja att bara säga det ena könet (då blir det ofta ”han”) eller att säga båda (”han eller hon”, ”han/hon” eller liknande). Då är det väldigt smidigt med ett ord som kan fånga båda delarna. Framför allt enklare att säga. Men också mindre utpekande. Man behöver inte riskera att säga fel, man behöver inte alls ta ställning. Det kan alltså handla om det lilla barnet i barnvagnen som man vill fråga om: ”Vad heter hen?” eller ”Hur gammal är hen?” Det kan handla om en person man ännu inte träffat och inte vet något om, till exempel läkaren som man ännu inte ens fått en tid hos på vårdcentralen (”Men om hen vill att jag ska blodprover också?”) Det är alltså frågan om ett ord som är praktiskt användbart i en massa situationer. (Barnvagnsexemplet har Hannah beskrivit mycket tydligt och bra. Varför det inte räcker med ”den” och ”vederbörande” inte räcker har jag förklarat här.)

Det är alltså inte frågan om vi skulle sluta säga hon om flickor och han om pojkar. Inte alls. Min strävan som förälder är att mina barn ska få vara sig själva, bejaka sig själva och sin egen identitet. Att förneka att de har snopp vore självklart löjligt – precis lika löjligt som att låta snoppen begränsa deras val vad gäller smak och intressen. Självklart använder jag ordet ”han” om mina pojkar.

Men Maud, det är inte det ”hen”-debatten handlar om. Den handlar om ett ord som saknats, som behövs och som nu finns. Hen löser en språklig kullerbytta.

Till och med min åttaåring begriper det. Och då tycker jag att det är rimligt att en vuxen, allmänbildad, tänkande människa ska begripa det. Om hen inte suttit under sten de senaste decennierna eller så.

*Snippa är för övrigt ett annat sånt där konstigt nykonstruerat ord som kom till för att det saknades. Det var jätteomdebatterat för bara några år sedan – när min åttaåring var liten. Nu är det väletablerat.

Hen och personlighet

Som Maria påpekar så är sju av nio svenska personliga pronomen könsneutrala – så varför är det då så känsligt med ett till könsneutralt?

– Så behövs då verkligen ett till?

Ja, jag tycker det.

Jag vet att det finns folk som tycker att man kan använda ”den” istället om personer man inte vet könet på eller när man inte vill tala om könet. Men problemet är att ”den”, även om det klassas som ett personligt pronomen, är väldigt opersonligt. ”Den” säger man helt enkelt inte om personer, och gör man det så avpersonifierar man, ja, nästan degraderar personen till en sak. ”Hen” behövs alltså för personer som man inte vet könet på.

För övrigt minns jag hur besvärligt och konstigt jag tyckte det var med franskan (som jag läste på högstadiet och gymnasiet): där var man tvungen att hålla koll på könet för dem man inkluderade i ”de”: var de pojkar eller flickor? Och om det fanns både pojkar och flickor, då blev de liksom pojkar allihopa ändå, språkligt. Jättekonstigt.

Men nästan lika konstigt är det egentligen att behöva veta könet på en person. I en oherrans massa situationer vet man inte och har ingen som helst anledning att ta reda på det.

Det är därför hen behövs.

Läs också Hannahs inlägg ”Hur gammal är hen?”.

Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg

I Durban pågår COP17, nu i sin absoluta slutfas. Det är oklart vad som ska komma ur det. Men det står fullständigt klart att det som kommer är något alldeles för klent och fegt. Antingen får vi något tunt, urvattnat, icke bindande. Eller så får vi inget alls.

I klimatmagasinet Effekt läser jag att den tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer sagt

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Jag tycker den liknelsen är skev. För visst, det bästa vore förstås om vi kunde minska klimatutsläppen till ett absolut minimum direkt. Men det är det förstås ingen som tror kommer att hända. Och nej, det innebär inte att det enda återstående alternativet är att sitta på sin ända och skita i alltsammans, eller hoppas på att någon annan ska göra något. Nu är inte tillfället att vara fjantig och trotsåldersmässig och säga ”vi gör inget om inte ni gör det först” eller ”vi tänker inte bli bättre så länge inte ni också tänker bli det”.

Ja, liknelsen med ett åttiofemvåningshus är i högsta grad relevant. Vi sitter alla längt upp i ett åttiofemvåningshus, som är byggt efter en dålig ritning, med dålig planering, dåligt material och inte alls byggt för alla oss. Ett Nimis? Huset KOMMER att rasa samman. Men att någon börjar hoppa däruppifrån är förmodligen inte den vettiga lösningen.

Det viktiga är att vi ALLA börjar röra oss nerför trapporna. Och då måste någon börja. Alla steg nedåt är viktiga, små som stora. Det är ingen tävling om vem som är snabbast, det är en tävling om att få ner så många som möjligt så lång väg som möjligt för att rädda så mycket som möjligt. Alla insatser är värdefulla. Till och med de som bara står kvar längst uppe och tvekar är bättre än de som fortsätter att bygga uppåt till våning 86, 87 och 103, i alla fall så länge de inte försöker hindra andra att gå neråt.

Och någon måste våga gå först. Oavsett vad de andra gör.

Jag tror att det är där mycket av det fastnar. Både på personnivå, företagsnivå och för stater. Ytterst få orkar faktiskt ta de jättestora kliven direkt. Det finns för mycket att förlora och för lite att vinna. Det är så lätt att bli sedd som konstig. Och det är så lätt att känna att den lilla insatsen man själv kan göra gör så liten skillnad i det stora hela.

Om bara jag avstår från Thailandsresor och snabba bilar, och alla andra reser och kör bil för fullt, då går jorden under ändå. Och då är det bara jag som förlorat på det. Jag, som gjorde rätt, drog nitloten. Och då kan man ju lika gärna skita i det. Om jag köper en tröja mer eller mindre, vad gör det för skillnad i det stora hela, när min granne köper tio?

Vi måste känna att ALLA de där små stegen är viktiga. För det är de. Det är alla de små stegen som tillsammans gör att tillräckligt många av oss hinner tillräckligt långt ner ur det taskigt byggda tornet. Eller som gör att vi åtminstone kan behålla någon sorts möjlighet.

Jag är inte troende – jag tror inte på någon gud eller övernaturligt väsen. Men jag tror att det finns något som är rätt och något som är fel. Och vi måste våga göra det som är rätt. Vi måste våga vara Lot och tro att det finns de som vill göra rätt och att vi som vill det är tillräckligt många för att det ska göra skillnad.

Och vi kan inte stå där om några decennier och säga ”Nej, vi försökte inte. Vi visste att det var ett problem, och vi visste vad som behövde göras, men eftersom inte de andra ville städa upp så struntade vi också i det och levde livets glada dagar istället”.

Kan du stå där och säga det?

Varje litet steg räknas. Oavsett om du gör jättemycket, eller om du börjar i liten skala men i alla fall försöker.

Ta min hand. Nu går vi nerför trappan.

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Vid grusvägen, där gladorna flyger och snön fyker, där bor jag – och trivs

Vi bor ute på landet. Våra närmsta grannar är grusvägen och åkrarna. Sommartid omges vi av sockerbetor, råg och korn. Ett par hundra meter bort finns närmsta hus, och sedan följer fler hus och gårdar med liknande intervall. En halv kilometer bort finns Stora vägen och busshållplatsen, och inom synhåll – ett par kilometer bort – finns byn, med affär och bensinmack, skola och bibliotek och en del annan service.

Vi har de fria vidderna omkring oss. Om somrarna ser vi gladan flyga över fälten och om våren hör vi lärkan drilla i skyn. Om vintern har vi stjärnhimlen över oss. Vi kan väsnas bäst vi vill i trädgården (och i huset) utan att det stör någon.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med blåsten?

Tja, visst blåser det ibland. Men inte alltid. Och jag tycker om vinden.

Folk frågar: men är det inte jobbigt med mörkret och ensamheten och ödsligheten?

Men jag gillar ju mörkret. Och ödsligheten, eller vad det nu ska kallas. Fast det är ju inte ödsligt – det är ju inte alls långt till andra människor! Jag gillar dimman om hösten. Kargheten. Enkelheten. Råheten. Eller vad man nu ska kalla det. Jag tycker om dagarna när världen bäddas in i en stillastående intighet av dimma som aldrig lättar. Och jag tycker om dagarna när stormen ryter, regnet smattrar och jag kan se molnen fara förbi i hög hastighet över himlen.

Folk säger: men ni har ju inga riktiga vintrar i Skåne! Saknar du inte snön?

Jag är ingen vintermänniska. Jag gillar inte att ha månadsvis med snö, att behöva dra på mig (och barnen) massor av kläder så fort man ska ut. Eller all snön som dras in i huset. Och jag är inte mycket för skidåkning, skridskoåkning och iskalla tår.

Men jag är ändå barnsligt förtjust i snö – i känslan av snöfall, att se snön singla ner och bli liggande. Eller yra runt.

Och vi får får beskärda del av snö och vinter. Oavsett om det är en hård vinter eller en mild så brukar vi alltid drabbas av åtminstone något snöoväder.

För när snön kommer här, så kommer den väldigt ofta tillsammans med ganska kraftig vind. Och då faller inte snön rakt ner, utan snarast horisontellt. Och sedan ligger den inte kvar där den landat, utan fyker vidare och bildar snödrev. Därför behövs det inte heller så mycket snö, räknat på SMHI-genomsnittssätt. För på de platta fälten far snön bara vidare. Där kan snön vara helt bortslipad eller lämnad i bara mycket tunna lager. Snön stannar inte förrän det finns något som hindrar den. Och där det finns hinder blir istället stora mängder snö liggandes. Som vid hus, bilar, häckar och liknande. Det vill säga över hela vår tomt. Eller där det är svackor eller kullar eller krökar längs vägen. Så det kan bitvis vara drivor jämnhöga med mig – i vår trädgård, på vår infart och på vissa vägpartier – och samtidigt nästan barmark på åkrarna och på andra delar av tomten.

Och då får tåg och bussar problem. Tågen blir försenade på grund av snö i växlarna, avgångarna glesas ut, och i värsta fall kör tågen fast i snödrivorna. Och bussarna kan inte köra för att vägarna är oframkomliga. Det kvittar ju att plogbilen kört förbi, när snön bara blåser tillbaka. Nej, det är inte busschaffisarna som är fega, i alla fall inte på vår linje. När bussen slutligen är inställd på grund av snöoväder, då är det en mycket tydlig signal om att nu ska man verkligen inte ge sig ut och köra, för nu går det inte. Punkt.

Vintertid håller vi (eller jag, i alla fall) koll på väderprognoserna, oftast flera gånger per dag. Numera har jag ofta en aning flera dagar i förväg om att ett väder nalkas som kan innebära problem, och när det närmar sig så håller vi koll både genom SMHI.se, trafikverket.se, skanetrafiken.se och okulär besiktning av utomhuset. Så att vi kan åka hem i god tid (ifall det tar längre tid än vanligt och så att vi kan få hem barnen innan det blir för illa) eller så att vi tar hem saker att jobba med så att vi kan jobba hemifrån ifall det inte går att åka till jobbet.

För så blir det ibland. Ibland kommer någon av oss faktiskt inte hem för att räls och väg inte är farbara. Och ibland är vi faktiskt insnöade, i praktisk bemärkelse. Visst, vi har hittills alltid lyckats ta oss genom ytterdörren (okej, dörrhålet) (men ibland har det varit svårt). Men ibland är det riktigt farligt att försöka ta sig iväg. Och ibland är det praktiskt sett omöjligt att skotta bort så mycket snö som skulle behövas. Speciellt innan snön har lagt sig stilla och det har slutat blåsa – då är det rentav meningslöst, eftersom snön blåser tillbaka igen på en kvart. (Grusvägen utanför är det minsta problemet. Där kör en granne snöplog, och det partiet hålls efter bra. Men inte heller han kan ju motverka vinden.)

Och det är liksom så det funkar. Ibland har vi snöoväder. Ibland tar vi oss inte ifrån huset på ett par dagar. Ibland är vi ytterst tacksamma bara över att komma hem, lyckas få in bilen på infarten och få in barnen i huset. Ibland ägnar vi halva dagen åt att skotta fram en gång så att vi kan ta oss ut till vägen.

Och några dagar senare regnar snön bort, och sedan har vi inte snö igen förrän en månad senare.

Det är så vintern funkar här.

Och det märkliga är att jag gillar det. Det har sin charm att det är vädret som bestämmer förutsättningarna, och att vi helt enkelt får anpassa oss. Det har en charm att bo i en trakt där alla liksom vet hur det funkar när snöstormarna slår till, där det finns rutiner för det på skolan och det betraktas som något normalt. Och ja, jag längtar efter snön.

Förmodligen kommer jag ändå att beklaga mig över snöskottningen när snön kommer. (Jag har ju ont i ryggen nu också!) Och väglaget, och det allmänna trasslet. Men jag vill ändå ha snön.

Fast i prognoserna nu är det ont om snö. Vilket ju inte behöver betyda något alls, det kan mycket väl dröja till februari. Tyvärr är det väl dock så att vi på lite sikt får vänja oss vid att snö blir en sällsynthet. Och trots att forskarna säger att det kan bli mer extremväder, så är det nog knappast snöstormar det handlar om – snarare rejäla stormar men utan snö.

Because my love for you would break my heart in two

En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.

Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. ”Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.

Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.

Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.

Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.

Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.

Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.

Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på ”jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.

Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.

Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.

Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.

Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.

_________________________________

Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…

Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.

Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra ”värld”.

Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.

______________________________

En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:

Wild is the wind

Naturligt är ett skitkasst argument

I många sammanhang används argumentet ”det är naturligt”. Till exempel när det handlar om könsroller. Det är ”naturligt” – enligt vissa debattörer – att kvinnor tar mer ansvar för barnen, att pojkar leker vissa lekar och flickor andra, att pojkar är bråkigare eller att pappor jobbar mer.

De som uttalar sig har ofta inga seriösa studier att hänvisa till, utan argumentet ”det fattar väl alla”/”det kan ju vem som helst se att det är s唝.

Som biolog med samhällsintresse tycker jag det är väldigt intressant att ”naturligt” över huvud taget anses vara ett relevant argument. Självklart tycker jag att det är intresssant, ur ett forskningsmässigt hänseende, vad som är naturligt. Ungefär som att evolution är jättespännande, och livets uppkomst, och taxonomi. Men på vilket sätt är det relevant för hur vi ska leva?

Det är naturligt att en stor del av människans barn dör redan som spädbarn.

Det är naturligt att många människor dör av influensaepidemier och andra sjukdomar.

Det är naturligt att sämre rustade människor – de som ser sämre, hör sämre, har diverse fysiska skavanker av större eller mindre slag – överlever i lägre grad och också i mindre utsträckning lyckas sätta barn till världen. Och att de på det hela taget får sämre livskvalitet, sämre möjligheter.

Det är naturligt att en hel del människor inte lyckas få barn.

Det är naturligt med otrohet – för att sprida sina chanser.

Det är naturligt med mobbing och utstötning.

Det är naturligt att det slår slint hos en del människor så att de mördar eller våldtar.

Det är naturligt att den som lever osunt och tar risker dör i förtid.

Det är naturligt att den som är bäst anpassad klarar sig bäst i det långa loppet.

Själva poängen med en civilisation, med ett samhälle, är att sätta ”det naturliga” ur spel. Att inte låta de bäst anpassade alltid vinna och resten slås ut, utan hjälpas åt. Både hjälpa dem som har sämre odds från början och dem som gör dumheter men ångrar sig. (Ja, på något plan är det förstås att betrakta som evolutionärt stabil strategi – på vissa plan finns det förstås något att vinna på det.)

Det är inte naturligt att rädda cancersjuka och hjälpa dem som har fertilitetsproblem att få barn. I det långa loppet är det inte alls gynnsamt för människan som art.

Men vi gör det ändå. För poängen med att leva i en civilisation är inte att leva naturligt, utan att leva som vi vill. Vi har möjligheten att välja, att gemensamt bestämma hur vi VILL leva. De stora möjligheterna att välja är väl för övrigt det som tydligast skiljer oss från andra djur – det som gör oss till människor? Möjligheten att välja och möjligheten att styra i den riktning vi vill.

Och moral är ju för övrigt också frånvaro av naturlighet. Det finns olika moraler i olika samhällen och system, men gemensamt för dem alla är att de på något vis dikterar hur vi ska göra istället för att göra det som är naturligt. Moral, lagar och liknande är saker vi kommit fram till – själva eller gemensamt – att leva efter för att vi inte gillar det som är det ”naturliga”.

Det är för övrigt inte heller naturligt att sitta uppkopplad mot internet stora delar av dygnet, lyssna på musik, skaffa nya kläder en gång i halvåret eller vara vaken när det blivit mörkt. Som om det skulle hindra någon… Och det är inte naturligt att raka bort armhålshår. Men de som använder ”naturligt” som ett argument när det gäller könsroller tycks väldigt ofta tycka att det är något dåligt att vara naturlig när det kommer till hårväxt.

Natur är frånvaro av mänsklig påverkan. Så fort människan styr så blir det frågan om kultur – odling. Påverkat av våra val och vår styrning.

Naturligt är ett skitkasst argument till allt som har med människans sociala sammanhang att göra. Det enda som betyder något i de sammanhangen är hur vi väljer att ha det, och vad vi faktiskt gör.