Tag Archives: hen

Apropå behovet av nya ord…

..kopplat till användningen av ordet hen (som ju uppkommit just för att det saknades ett ord), såpåminde mig det här inlägget om ett annat ord som saknas: ett ord för och/eller.

Det är ju faktiskt ganska mycket samma problematik som hon/han: man behöver ganska ofta ange att båda alternativen är möjliga, utan att utesluta någotdera. Och samtidigt känns det väldigt klumpigt och osmidigt att skriva hon/han eller och/eller. I en anteckningstext må det väl vara hänt, men i löpande text, i något man faktiskt ska läsa och kunna läsa högt, så bä det mig verkligen emot och jag arbetar hårt på att skriva om så at jag ska slippa skriva och/eller. Fast det är knepigt – hur skriver man liksom ut det, “och och eller”, “och eller eller”, eller vad?

Ge mig ett nytt ord att uttrycka detta! (Jag måste nog fråga min logiskfilosofiska datavetande man hur man uttrycket detta logiskmatematiskt.)

I-landsproblem

“I-landsproblem.”

Ett vanligt nedvärderande “argument” för att problemet man tagit upp, påtalat, försöker lösa, inte är värt att ödsla tid på. Underförstått: det finns mycket värre problem, som till exempel att folk dör av svält någon annanstans i världen.

Ja. Det finns folk som dör av svält, och av sjukdomar som är lätta att bota. Och en massa andra hemska saker.

Att jag engagerar mig i “små” saker, som personliga pronomen, nätmobbing mot dem som vågar avvika och sopsortering betyder inte att jag inte engagerar mig i stora frågor. Herregud, jag försöker ju rädda världen också!

(Fast det får man ju inte heller göra. Det är patetiskt istället, att man tror att man är så viktig att man kan göra skillnad på riktigt.)

Men visst, just världssvälten försöker jag inte göra något åt. I alla fall inte i det korta perspektivet. Däremot på lite längre sikt, kopplat till hållbar utveckling och planetary boundaries och sånt. Sopsortering är ju för övrigt en fråga om att försöka sluta kretslopp och få planetens resurser att räcka. Både stort och litet alltså.

Så är det ju för övrigt ofta. Det stora och det lilla hänger samman. Är delar av samma problem, eller symptom på samma systemfel. Att arbeta för att förändra de små sakerna innebär att vi tar små små steg i rätt riktning. Att åstadkomma små förändringar i Sverige innebär att vi fortsätter att vara ett föregångsland. Att vi har kommit långt innebär inte att vi ska skita i att bli bättre.

Om jag inte engagerade mig i det jag tycker är fel i min närhet, så skulle jag faktiskt ha svårt att engagera mig i “stora” frågor. Att trycka undan det jag har på hjärtat i vardagen skulle innebära att jag skulle behöva trycka undan en ganka stor del av mig själv. Då skulle jag ha svårt att släppa fram de stora problemen. Dessutom skulle jag må sämre och därför inte ha lika mycket energi till andra intressen. Att jag engagerar mig är faktiskt ett hälsotecken.

Att det ska vara så svårt att fatta!

Det handlar inte om att vi menar att alla ska vara orakade. Det handlar om att vi menar att det ska vara upp till var och en, och att var och en har rätt att bestämma över sig själv och sin kropp.

Det handlar inte om att vi vill hindra någon från att ha en åsikt. Det handlar om att yttrandefrihet inte betyder rätt att mobba, trakassera eller trycka ner den som valt att gå sin egen väg. Att det inte är okej att kalla någon äcklig bara för att hen inte anpassar sig till rådande ideal eller omgivningens krav.

Det handlar inte om vad som är naturligt eller onaturligt. Det handlar om vad olika personer trivs med, mår bra av, prioriterar, hur olika personer vill leva.

Det handlar inte om att tvinga någon att vara på ett visst sätt. Det handlar om allas rätt att vara sig själva, så länge det inte skadar någon annan. Att respektera att människor kan tycka och vara olika, och att det finns flera olika “rätt”. Att visa respekt för varandras olikheter.

Oavsett om det handlar om rakat eller orakat, rosa eller blått, dans eller fotboll, matlagning eller bilmek. Eller nåt helt annat.

Öppet brev till Maud Olofsson

I morse hade en av mina dagstidningar ett citat från dig: du hade kommenterat ordet “hen”, och citatet var hämtat från Svenska Dagbladet:

Man riskerar att skapa barn som inte kan känna trygghet i sin identitet eftersom ens egna föräldrar inte bejakar den man faktiskt är, nämligen pojke eller flicka.

Jag känner att det behövs några förtydliganden här.

Jag är nämligen en av alla de personer som tycker hen är ett jättebra ord. Men du verkar ha missförstått vad vi vill använda ordet till.

Vi vill inte alls byta ut han och hon mot hen. Vi vill inte göra barnen könlösa och ta bort snoppar och snippor*. Visst, det finns enstaka människor som vill det, men de är väldigt väldigt få.

Vi andra, vad vill vi då?

Vi vill ha ordet till två sammanhang.

Det ena är människor som inte känner sig hemma i något av könen och som själv valt att kallas hen. Alltså ett moget beslut av en vuxen människa som inte känt trygghet i sin identitet när hen tvingas vara pojke eller flicka och som inte känner att hen är pojke eller flicka. Det handlar alltså om personens egen önskan och val. Att följa denna önskan är inte konstigare än att kalla Margareta för Maggan för att hon inte känner sig som en Margareta och därför bett att kallas Maggan.

Det andra sammanhanget har jag egentligen redan indirekt presenterat genom formuleringar ovan. (Märkte du det? Det lilla ordet hen gör ju liksom ingen stor affär av sig.) Det handlar om när man inte vet könet. När man inte vet könet så kan man antingen välja att bara säga det ena könet (då blir det ofta “han”) eller att säga båda (“han eller hon”, “han/hon” eller liknande). Då är det väldigt smidigt med ett ord som kan fånga båda delarna. Framför allt enklare att säga. Men också mindre utpekande. Man behöver inte riskera att säga fel, man behöver inte alls ta ställning. Det kan alltså handla om det lilla barnet i barnvagnen som man vill fråga om: “Vad heter hen?” eller “Hur gammal är hen?” Det kan handla om en person man ännu inte träffat och inte vet något om, till exempel läkaren som man ännu inte ens fått en tid hos på vårdcentralen (“Men om hen vill att jag ska blodprover också?”) Det är alltså frågan om ett ord som är praktiskt användbart i en massa situationer. (Barnvagnsexemplet har Hannah beskrivit mycket tydligt och bra. Varför det inte räcker med “den” och “vederbörande” inte räcker har jag förklarat här.)

Det är alltså inte frågan om vi skulle sluta säga hon om flickor och han om pojkar. Inte alls. Min strävan som förälder är att mina barn ska få vara sig själva, bejaka sig själva och sin egen identitet. Att förneka att de har snopp vore självklart löjligt – precis lika löjligt som att låta snoppen begränsa deras val vad gäller smak och intressen. Självklart använder jag ordet “han” om mina pojkar.

Men Maud, det är inte det “hen”-debatten handlar om. Den handlar om ett ord som saknats, som behövs och som nu finns. Hen löser en språklig kullerbytta.

Till och med min åttaåring begriper det. Och då tycker jag att det är rimligt att en vuxen, allmänbildad, tänkande människa ska begripa det. Om hen inte suttit under sten de senaste decennierna eller så.

*Snippa är för övrigt ett annat sånt där konstigt nykonstruerat ord som kom till för att det saknades. Det var jätteomdebatterat för bara några år sedan – när min åttaåring var liten. Nu är det väletablerat.

Hen och personlighet

Som Maria påpekar så är sju av nio svenska personliga pronomen könsneutrala – så varför är det då så känsligt med ett till könsneutralt?

– Så behövs då verkligen ett till?

Ja, jag tycker det.

Jag vet att det finns folk som tycker att man kan använda “den” istället om personer man inte vet könet på eller när man inte vill tala om könet. Men problemet är att “den”, även om det klassas som ett personligt pronomen, är väldigt opersonligt. “Den” säger man helt enkelt inte om personer, och gör man det så avpersonifierar man, ja, nästan degraderar personen till en sak. “Hen” behövs alltså för personer som man inte vet könet på.

För övrigt minns jag hur besvärligt och konstigt jag tyckte det var med franskan (som jag läste på högstadiet och gymnasiet): där var man tvungen att hålla koll på könet för dem man inkluderade i “de”: var de pojkar eller flickor? Och om det fanns både pojkar och flickor, då blev de liksom pojkar allihopa ändå, språkligt. Jättekonstigt.

Men nästan lika konstigt är det egentligen att behöva veta könet på en person. I en oherrans massa situationer vet man inte och har ingen som helst anledning att ta reda på det.

Det är därför hen behövs.

Läs också Hannahs inlägg “Hur gammal är hen?”.

Det här med naturligt igen…

Debatten om “hen” rasar visst på alla möjliga håll i cyberspace. Maria skrev ett klokt inlägg. I kommentarerna till hennes inlägg hamnar diskussionen återigen på det här med “naturligt”. Jag skrev ett långt svar där nyss, och väljer att återge en del av det här också, angående genus, könsroller och möjligheten att få vara som man vill även om det inte stämmer med “mallen”:

Nej, det är inte frågan om att bryta en naturlig väg och vagga in i något som är onaturligt. Tvärtom är det frågan om att bejaka varje persons personlighet, vilket i så fall är att betrakta som mer “naturligt”.

Huruvida något är naturligt eller inte är dock ganska ointressant i sig, vilket jag skrivit ett inlägg om en gång i tiden.

För övrigt så går all uppfostran, skolning, utbildning och så vidare ut just på att vi ska göra något annat än det som är “naturligt”. Istället ska vi välja att göra något som gör att gruppen, samhället, företaget eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget, totalt sett fungerar bättre. Om allting hade fungerat perfekt i det “naturliga” opåverkade stadiet hade vi ju aldrig behövt uppfostra barnen eller säga åt dem vad de ska göra – det hade de gjort självmant.

Och visst, det är ju en fråga om vilket liv och vilken värld man vill ha. Självklart hade en tillräckligt stor andel av människans avkomma överlevt även om vi levt “naturligt” och låtit folk slå ihjäl varandra bäst de ville och struntat i sådana mänskliga fånerier som rättvisa och liknande. Men de människor som vill att vi ska leva på det sättet är sannolikt i minoritet (den slutsatsen drar jag utifrån att människan trots allt levt i olika former av civilisation ett antal tusen år).

Alltså: grunden för civilisation är att frångå det “naturliga”. (Kultur är i någon mån motsatsen till natur.)

Och det vi då strävar efter är att leva på sätt som gör att människor fungerar så bra som möjligt tillsammans, på sätt som gör att så många som möjligt ska må så bra som möjligt utan att att någon annan skadas av det. Och ja, sådana där mänskliga påhitt som rättvisa. Och andra moderna idéer som att man ska gifta sig av kärlek och att man själv ska få bestämma om man vill ha sex eller inte.

Ansvar är en annan sådan där grej.

Och i ett samhälle där alla har ansvar, ett samhälle där vi strävar efter rättvisa och så vidare, där har alla nytta och behov av att kunna vissa saker. Som till exempel att ta hand om sina barn och laga mat, men också att reparera trasiga saker eller försvara sig och de sina vid behov. Och en massa andra saker.

De saker man inte är bra på behöver man öva på och utveckla. Den som har svårt för att lära sig läsa får lägga mer tid på att lära sig det, för läsa är en nödvändig färdighet i dagens samhälle. Den som har svårt för omvårdande bitar får lägga mer tid och arbete på att lära sig det, för det är också en nödvändighet (och inte ett dugg mer onaturligt än att läsa och skriva).

Och många saker är dessutom lättare att lära sig om det kommer naturligt, som en lek, när man är liten. Därför är det bra att uppmuntra alla barn att leka med dockor – för att det lär dem saker de behöver i livet.

För övrigt så brukar det sägas att jämställda förhållanden håller i större utsträckning än ojämställda. Jag har ingen länk till dessa uppgifter, men det kan säkert någon annan rota fram åt dig.

[—]

Vad gäller biten med mental hälsa så kan jag för övrigt garantera att jag hade mått betydligt bättre under många perioder om inte omgivningen hade envisats med att försöka pressa in mig i en färdig mall för hur tjejer ska vara. Vad gäller miljön skulle jag spontant tro att det är mer gynnsamt för miljön med mindre utpräglade könsroller – vilket också stämmer med vad jag läst.

Hon och han

Treochetthalvtåringen skiljer fortfarande inte på pojkar och flickor. I alla fall inte vad gäller pronomen. (Eller i alla fall inte på konventionellt sätt?) Han använder “hon” och “han” om vartannat, enligt en logik som ingen annan än han själv begriper. (Jo, jag tror det finns en logik, för jag tror han oftast är konsekvent: den som är hon en gång är det oftast även nästa gång.)

Jag tror han använder “han” mer än “hon”, men jag är inte alls säker.

Jag antar att fenomenet i alla fall på något vis betyder att uppdelningen i pojkar och flickor fortfarande inte är viktig eller självklar eller ens påtagligt intressant för honom. Jag tror inte han bryr sig.

(Däremot är det väsentligt med skillnaden mellan bebisar och barn.)

Och ja, även storebror blandade pronomina friskt länge.