Category Archives: Miljö

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Röda och gröna lagningar som syns hur mycket som helst

Det var en gång en älskad ylletunika. En svart ylletunika med trekvartsärm som jag gick i stora delar av vinterhalvåret, långt fler dagar än vad som anses rimligt för ett enda plagg i vår samtid. Vintrarna var kalla, min rygg gjorde ofta ont, och värmen ner om ryggslutet gjorde nytta för att förebygga problem.

I ärlighetens namn var det inte min första ylletunika av samma märke. Jag har en ännu tidigare: en grå ärmlös sak som jag också älskade. Men den svarta hade fickor! Och den svarta hade ärmar, av praktisk längd dessutom.

Tunikorna var av god kvalitet. Men saker som nyttjas så oerhört flitigt slits trots allt. Till slut hamnade jag i läget att den svarta hade fått hål på ena armbågen.

Jag lagade. Lagningen blev en blomma. Det var min första lagning som var menad att vara fin och synlig på det sättet.

Jag fortsatte att använda den numera lagade svarta tunikan. (Och den gråa för den delen, även den med små lagningar – men den svarta användes mycket mer.)

Någon gång i samband med älsklingens död försvann tunikan. Alltså, jag tror det var den helgen. Jag tror jag hade med den på palliativa, och när jag sedan inte kunde hitta den så undrade jag ett tag om den blivit kvar där – även om jag egentligen tyckte det kändes helt orimligt. Men jag letade och letade och letade. Hittade den inte. Köpte slutligen en ”ny” likadan begagnad via nätet (men det har aldrig blivit att jag använt den, den bara hänger på en galge i vardagsrummet sedan ett par år).

Efter låååång tid hittade jag den gamla svarta tunikan. Den hängde tillsammans med ytterkläder och arbetskläder och kassar i den hall vi sällan använder. Och tyvärr var det inte jag som hittade den först, det gjorde nämligen malarna. Massor med hål i hela tunikan! Stora hål och små hål.

Det enda rimliga var väl att slänga den. Ju. Men det tog emot. Man ska inte slänga saker! Man ska laga! Och det var ju min favorittunika. Så den blev liggande i väntan på att jag skulle orka ta beslutet…

Häromsistens började jag trots allt laga den. Återigen med ambitionen att hellre låta lagningarna synas än att dölja dem. Alltså har jag gjort dem i grönt och rött. Så mycket lagningar skulle för övrigt ändå vara svårt att dölja. Men jag har inte riktigt heller haft ambitionen att det ska vara riktigt snygga lagningar, för det skulle kräva alldeles för mycket tid och ork. Tid är alltid en brist, och jag är en rastlös typ. Och tja, egentligen är den tid jag lagt ner på det här säkert fullkomligt orimlig givet vår samtid och hur lågt värderat det är med den här sortens arbete kontra vad billigt det är att köpa nytt istället.

Men ändå. Nu har jag gjort det. (Och förmodligen kommer jag att hitta fler hål i den så fort jag plockat undan lagningsgarnet.)

Framifrån.

Bakifrån.

Kanske kan jag själv få bestämma vilken vattenanvändning jag prioriterar, speciellt när det är brist?

Det råder bevattningsförbud i ett 20-tal svenska kommuner. En av dessa är Båstad, där man förra året var timmar från att få slut på vatten. Branschorganisationen Svenskt vatten efterlyser nu en skärpt lagstiftning för att minska brotten mot bevattningsförbuden.

Det skriver bland annat Sydsvenskan. Och min första reaktion är vagt positiv: om det ska vara någon vits med förbud när vattnet inte räcker så behövs ju en påföljd – annars är det bara de laglydiga som lyder, och de som skiter i vilket kan göra som de vill. Som i så många andra sammanhang här i världen.

När jag funderat en stund till är jag inte lika säker.

Så här:

Vi använder ju vatten till många olika saker: mat och dryck, tvätt, dusch och bad, toalettspolning, och bevattning.

Olika människor prioriterar olika och har olika vanor. Väldigt många människor duschar varje dag. Rätt många människor duschar rentav ett par gånger varje dag. Och det finns förstås människor som har skäl till, beroende på att de arbetar med saker som gör dem skitiga. Men det finns också människor som är så livrädda för minsta lilla svettlukt att de anser att det i sig är skäl för överdrivet duschande. Eller människor som anser att när de varit i havet och bada så måste de duscha av sig havsvattnet när de kommer hem. Och så vidare.

Jag duschar inte alls så ofta. Det finns säkert människor som skulle tycka att jag är ohygienisk som bara duschar ett par gånger i veckan. Nå, det anser inte jag :P Däremot vill jag gärna kunna vattna åtminstone de viktigaste av mina grönsaker och andra växter även under en torkperiod. Gör jag inte det så går ju det arbete jag lagt ner till spillo, och det som kunde blivit mat vissnar bort.

I en riktig krissituation, när vattnet är så gott som slut, så måste vi förstås prioritera bort både bevattning och hygien och nöja oss med att ha vatten att dricka. Självklart. Men det jag funderar över nu är det där mellanläget. För när vattnet riskerar att inte räcka till, då kommer först uppmaningarna att vara sparsam med vattnet, på alla områden. Men när det sedan utfärdas förbud så är det bevattningsförbud. Aldrig förbud mot att duscha 7 dagar i veckan.

Och det där tycker jag faktiskt är lite märkligt. Samhällets budskap är att jag ska låta mina tomater vissna bort, medan grannen gärna får fortsätta sin omöjliga kamp mot att lukta svett. Och jag tycker att om jag hellre vill lukta svett, när jag går hemma och har semester, och få äta mina tomater, så kan det väl få vara mitt val trots allt.

Så… tja, påföljder för felprioriterad vattenanvändning är absolut relevant att fundera över. Men kanske behöver vi också fundera över vad som ska förbjudas eller hur vattenanvändning ska prioriteras vid vattenbrist?

Jag tänker att även i de här sammanhangen kanske ransonering är vägen att gå?

Status sent i april 2019

Det är torrt. Torrt torrt torrt. Inget regn på över en månad (om man bortser från fm minuter av duggregn som gav enskilda prickar på trappen, samt enstaka snöflingor för ett par veckor sedan). Och det blåser. Halv storm igår. Skogsbränder på måga håll i Skåne och resten av landet.

Jag har sedan lång tid tillbaka gått in i läget ”leta efter regn i prognoserna”. Det brukar jag ju visserligen göra, men inte förrän betydligt senare på säsongen. Och regn hägrar i prognoserna, nu hela tiden någr dagar iväg. Jag hyser någon sorts hopp om att de prognoser som visar regn framåt helgen verkar hyfsat stabila, samtidigt som jag inser att det ju inte kommer att komma de mängder som behövs. Men allt regn är välkommet nu.

Själv är jag sjukskriven, sedan två månade tillbaka. Hjärnan slutade funka. Orkade inte tänka. Utmattning, utbrändhet, och sedan blommade mer av ångesten ut ihop med insikten om att jag visst är deprimerad också.

Så jag klipper lite häckar och räfsar lite gräsmattor och planterar lite blommor från mamma. Och väntar på regn.

Jag kan inte ägna mig åt människans kommande undergång när jag själv riskerar att gå under redan i nuet

Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.

Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.

Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.

En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.

Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.

Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.

Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.

Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.

Om varför det är rimligt att ungdomarna klimatstrejkar och varför det är fel att säga åt dem att utbilda sig och lösa problemen sen

Många som har invändningar mot ungdomars klimatstrejker säger saker i stil med:
Gå istället klart skolan, utbilda er, och jobba sedan med att lösa problemen.

Jag är 43 år. Född 1975. Jag lärde mig om klimatförändringar (växthuseffekten) och andra miljöproblem nör jag gick i högstadiet, i slutet av 1980-talet.

Jag, och många i min generation, gjorde just det: utbildade oss inom miljöområdet och jobbade sedan inom området.
Jag, och andra som var unga samtidigt som mig och som också brydde sig om miljöfrågor, har alltså arbetat hela* vårt yrkesverksamma liv med att försöka lösa problemen.

* med reservation för att många inte fått jobb inom området hela eller delar av tiden.

Vi har åstadkommit och åstadkommer en hel del, absolut. Värdefulla steg på väg mot omställning. Hade inte vi gjort det vi gjort så hade läget varit betydligt värre på många områden.

Men:
– Det behöver göras mycket mer. Allt vi gör behöver göras i större mångdubbelt större skala.
– Det behövs mer genomgripande förändringar också. I grunden alltså.
– Det är fortfarande alldeles för stor del av samhället som strävar åt FEL håll.

Vi har hållit på med det här i decennier, och ändå är mycket av det vi gjort bara att vi krafsat på ytan. Inte för att vi som gör jobbet gör ett dåligt jobb, men för att skalan är alldeles för liten.
Det behövs mycket mer resurser. Så att fler kan jobba med det. Så att mer kan göras snabbare.
Och det behövs större förståelse, fler människor som fattar och röstar på partier som satsar på det här.

För ja, det kostar pengar att göra saker. De som jobbar behöver ha lön. De investeringar som behöver göras kostar pengar. Och så vidare.
Resurser i form av pengar och personal är en evigt återkommande bärande punkt i att det går för långsamt. (Det finns fler förstås.)

Att utbilda sig inom miljöområdet för att man vill lösa miljöproblemen och sedan gå arbetslös för att det inte finns några jobb har tyvärr varit vanligt i min generation.

Det som behövs för att tillräckligt mycket ska kunna göras är att det finns en tillräckligt stark opinion för att göra de förändringar som krävs. Det är det ungdomarna som skolstrejkar bidrar med.

När jag var ung så var det fortfarande rimligt att hävda att utbilda sig på området var den rimliga lösningen för att tackla miljöproblemen.
Men med tanke på hur lite som åstadkommits på den tiden, och med vetskap om hur bråttom det är, så är det cyniskt att säga åt dagens tonåringar att göra det.

För det som behöver göras, det behöver göras NU. När den som är femton år idag är färdigutbildad är det försent.
Den som säger åt femtonåringar att de ska utbilda sig för att lösa problemen säger egentligen rakt ut att det är viktigare att ungdomarna gör som de vuxna har bestämt, för att det ska vara så, än att det ska finnas en framtid.

Det är som att säga åt en cancersjuk att du måste gå klart skolan först innan vi startar din behandling.

Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Om man bryr sig om klimatet släpper man inte fram en sådan här budget i nuläget

Vi har en klimatkatastrof på ingående, en katastrof som gläntat på dörren och redan smugit in.

I detta läge finns två huvudlinjer:
1. Göra det bästa man kan och mäktar med,
ELLER
2. Förhala, förminska, motarbeta och hävda att problemet inte finns eller är akut.

Alla de politiska grupperingar som INTE vill bekänna sig till linje 2 behöver samarbeta. Det innebär att göra vad man kan för att inte ge linje 2 möjlighet att bestämma kursen.

Om man anser att klimatet är viktigt så prioriterar man det framför andra typer av frågor.

Om man tycker klimatet är viktigt så förhandlar man fram en regeringslösning och en budget som kan gå igenom i en bred lösning, så att man kan hålla linje 2 borta från att bestämma.

Om man INTE är beredd att samarbeta och kompromissa för att hitta lösningar som håller linje 2 borta från den ekonomiska makten i det nu rådande klimatläget, då tycker man inte klimatet är viktigt på riktigt.

Om man släpper fram en budget som minskar anslagen till vår viktigaste miljömyndighet med 40% då tycker man inte på riktigt att klimatet är viktigt.
Då kan man kalla sig grön röst hur mycket man vill. Man är ändå en del i att sabba oerhört mycket av det viktiga arbete som pågår.

Om vårt samhällets strikta uppdelning mellan politik och annat – tankar om Pär Holmgren och miljöpartiet

Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.

Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.

Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.

Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.

Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.

Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?

Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.

Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)

Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.

För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.

Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.

Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.

Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.

Och jag önskar lycka till.

 

Helsidesannons på valdagen: jippo för att sälja ny modell av fossildriven bil

Det är valdag. Jag är trött, har sovit lite dåligt. Fixar en kopp kaffe, hämtar in tidningen, börjar bläddra.

Det är mycket valet. Ledartexter. Sammanställningar av vad partierna tycker. Helsidesannonser från de partier som har råd med sånt.

Sedan kommer den, en bit in i tidningen: En helsidesannons från en bilförsäljare i Malmö som ordnar jippo för att lansera en ny version av en bil. Det är dans, det är karuseller, det är musikuppträdanden och grillade burgare, och allt är gratis.

Ja, det är en fossilbränsledriven bil. Det står inte ett ord om fossilfria alternativ. Det enda som över huvud taget står om klimat är den obligatoriska minitexten om utsläpp.

Alltså: Vi har haft en sommar med torka och värmeböljor. Vi behöver sluta med fossilbränslen så fort det nånsin är möjligt. Och på valdagen har bilförsäljaren jippo för att folk ska köpa bilar som går på bränslen som behöver vara utfasade långt innan de nya bilar som säljs nu är utslitna.

Vi kan inte fortsätta så här! Vi behöver ha politiker som tar de beslut som behövs för att samhället ska ställas om NU.