Category Archives: Miljö

Coop ordnar tävling med flygresor som pris – miljöimage bara när det passar?

Coop skickar ut medlemsmejl. Så här ser det ut i min mejlbox:

Och när jag klickar in i mejlet:

Alltså:

Nu drar vi igång vår häftigaste medlemstävling någonsin, med fantastiska priser från flera av våra partner!

Var med och tävla så kan du bland annat vinna en drömresa för hela familjen till TUI Family Life Mai Khao Lak i Thailand, värde 100 000 kr. I prispotten finns även en splitter ny elcykel från Cykelkraft, flygbiljetter till N.Y. eller L.A. med SAS, sköna lyxkryssningar med Tallink, kläder från Boozt, samt hotellövernattningar på valfritt Nordic Choice-hotell. Vi har så klart även fina tröstpriser i potten i form av 100 stycken SF Bio-biljetter.

Coop, som bygger så mycket av sin image på miljötänk och på att vara den som vågar sticka ut.

Men när det kommer till att folk kritiserar att man kan använda sina poäng till flygresor, då kommer samma gamla vanliga trötta argument som alla andra använder: (Hämtat från kommentar på inlägg på Coops facebooksida.)

Coop tittar löpande på samarbeten och partners som är intressanta för våra medlemmar. Utgångspunkten när vi väljer partners är att erbjuda varor och tjänster som medlemmarna vill ha. Flygresor är ett sådant område. Vår bild är också att SAS inom sin bransch sedan lång tid tillbaka, precis som Coop, bedriver ett aktivt arbete i miljö och hållbarhetsfrågor. Man kan även göra tvärt om – växla sina Eurobonuspoäng till Cooppoäng och använda till köp av t ex mat. SAS Eurobonusprogram erbjuder en rad andra tjänster och produkter, förutom flygresor.

Blajblajblaj…

Det är förstås inte bara jag som stör mig på det här med tävlingen. Men den kritik som kunder framför på facebooksidan bemöts till exempel så här:

Första priset är ett presentkort och går att lösa in för valfri resa hos TUI. Vill man inte flyga för sitt presentkort går det bra att till exempel boka ett semesterhus genom dem för presentkortet och t ex boka en tågresa dit.

Men Coop, om ni verkligen menade allvar med att sälja in ett miljövänligt leverne och att man kan bidra till det genom att vara kund hos er, så ska ni ju förstås välja att sälja in tävlingen med att man kan vinna en drömresa med tåg i Europa för 100 000 kr – eller något i den stilen. Ni har ju verkligen chansen att sälja in en hållbar livsstil med ett bra pris i er tävling. Det gör ni inte. Alltså är det helt uppenbart att det inte är miljöaspekten ni prioriterar i det här fallet.

Jag tror egentligen bara att ni använder miljö som ett argument när det är bra för era affärer? En del av en snygg image? Inte något som genomsyrar hela er verksamhet, liksom.

Inte torrt

Så gott som varje sommar klagar jag på torka. Det går vecka efter vecka med inget eller nästan inget regn, och de regnväder som förannonseras i prognoserna drar lite norr eller väster eller öster eller söder om oss och det fortsätter att vara torrt.

Så är det inte i år. I år är det inte torrt. Vi har fått massor av regn.

Det är inte vi som fått mest, det är inte vi som fått se ohanterliga mängderna. Men vi har fått rejäla mängder. Både som ganska koncentrerade intensiva regnfall och som ihållande småregn hela dagen. Vi har knappt vattnat i trädgårdslandet utöver när det var nysått, och vattentunnan står full och ganska orörd.

I år ser jag många klaga på torka. Uppåt landet då. Inte här nere i Skåne.

I år är jag faktiskt lite trött på regnandet. Det vore smidigt om tvätten kunde torka. Eller om jag kunde måla verandan utan att oroa mig för att färgen ska sköljas bort av regn. Och när jag skulle gräva upp potatis häromdagen så tror jag det var fler än själva sättpotatisen som var ruttna.

Men men. För balansen neråt i marken är nog blötan bra.

Dessa eländiga sportflaskor

Sportflaskor. Vi har en hel massa sådana här hemma. Från mataffärer, från arbetsgivare, från försäkringsbolag och från typ kommunala vattenbolag. De har kommit till oss som vinster i tävlingar och som give-aways i olika sammanhang. Och ja, det kan vara någon som vi faktiskt köpt.

Fast det är ingen här hemma som gillar dessa sportflaskor. För de är ju egentligen helt hopplösa. En vattenflaska har man ju med sig för att man vill ha tillgång till vätska när man inte är hemma. En flaska med vätska i packningen (ryggsäck eller bag eller annat). Men sportflaskorna läcker. Den där korken upptill, som ska göra det smidigt att dricka, den gör att sportflaskorna alltid, ofelbart, läcker – om de över huvud taget hamnar i ett läge där de har ”fel” lutning.

Ska man verkligen ha med sig vatten eller annan dryck så är det mycket bättre med en vanlig PET-flaska med skruvkork. Nackdelen där är förstås att de normala storlekarna där är 50 cl (lite för litet) eller 150 cl (alldeles för stort). Och så att de ger intrycket av att man är en sådan där miljöbov som springer och köper vatten – oavsett om man använder samma flaska för hundrade gången. Ja, och så förr eller senare råkar man ändå lägga den till returflaskor eller slarva bort den. (Sportflaskor tycks däremot omöjliga att slarva bort.) Och så finns förstås alternativet att skaffa en riktigt dyr och fin och bra vattenflaska, som inte läcker och som är miljömässigt bra och så där – men sådana vågar man ju knappt använda, för de är så dyra att det skulle kännas hemskt att glömma dem någonstans…

Det är väl den enda fördelen med de där sportflaskorna som man får: de är gratis. Och jag antar att ingen vill ge bort en give-away-flaska som är som en PET med skruvkork. Fast jag skulle hellre ha en vanlig flaska med skruvkork med reklam för vaddetnuär än en sportflaska. Och jag är så trött på alla de där sportflaskorna som trillar ut ur det där skåpet när jag öppnar det men som ändå ingen egentligen vill använda.

Så ge mig hämtning av förpackningar hemma NU!

Och så står jag där igen och samlar ihop återvinningssakerna som jag måste in till byn och lämna i containrarna i affären. För det svämmar liksom över så kvickt i det där utrymmet där vi samlar det här hemma – och då är det egentligen inte så väldigt litet, men det blir ändå snabbt så fullt att det blir ett problem.

Och det känns så idiotiskt. Så vansinnigt. Här har vi först byggt upp ett modernt samhälle där våra sopor hämtas där vi bor. Och sedan har vi byggt upp ett parallellt system, där allt från våra sopor som går att använda till annat än uppeldning istället ska lämnas någon annanstans.

För i ärlighetens namn är det numera väldigt lite som egentligen ska hamna i soptunnan – om man inte har småbarn som använder engångsblöjor. Och de där få påsarna som hamnar i den vanliga soptunnan hos oss innehåller egentligen till övervägande del förpackningar som egentligen borde hamna i återvinningen men som är för kladdiga och äckliga för att jag ska orka hantera dem som återvinningssaker. Ja, och så har vi en tunna till, för matavfall.

Och ja, jag vet. Man behöver inte diska förpackningarna som ska till återvinningen. Det gör jag ytterst sällan. Men eftersom det jag ska lämna till återvinning först måste stå i behållare här hemma till nästa gång jag åker iväg med ”sunk” (återvinningsgrejer), och sedan hanteras när jag tar ut det till bilen, och transporteras i bilen, och jag sedan måste kunna hantera det mesta av det med händerna borta vid containrarna igen, så vill JAG inte att det ska vara alltför äckligt. Speciellt med tanke på att jag helst vill kunna passa på att handla samtidigt, när jag ändå kört dit. Jag vill inte ha hur mycket äckligt kladd som helst på händerna, liksom.

Som sagt var, idiotiskt. Om vi nu ska ha hämtning hemma av saker så bör det ju vara av det som är de stora volymerna.

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Och så gör de det igen…

För några veckor sedan beklagade jag mig över att Sydsvenskan bara skrev om flyg som resalternativ om man ska ta sig till Lofoten. Och Sydsvenskan svarade på twitter:

Idag har Sydsvenskan resereportage igen. Den här gången till Schweiz. (Hittar det inte på webben ännu.) Och resandet på plats i Schweiz är tågfokuserat.

Ja. När man är på plats då alltså. För så här ser reseinformationen ut:

Alltså: åk gärna tåg nere i Schweiz – men till Zürich är det flyg och bara flyg som gäller?

Jag hoppas att anledningen till att det FORTFARANDE är så här det redogörs är för att texter som resereportage ligger färdiga långt i förväg och man så här under semestertider helt enkelt inte hunnit ”tänka på detta i framtida reportage”.

Vill du ta tåget till Zürich? Gör en sökning på www.bahn.de

Sydsvenskan tycker visst inte tåget är relevant som ressätt till Lofoten

Sydsvenskans framsida lockar idag med resereportage om Lofoten.

Och jag tänker att åh vad bra, nu har de satsat på resereportage med något man kan ta sig till med tåg och buss. För man kan ju ta sig dit på det sättet, nattåg och sedan sista biten med buss.

Men Sydsvenskan missar den chansen. Det är bara flyg som tas upp som möjligt sätt att resa dit.

Nå. För den som vill åka tåg, så är det egentligen inte särskilt svårt. Steg ett är tåg till Narviks station. Det verkar finnas ett par resmöjligheter varje dag från Malmö; den med färst byten ser ut så här:

Priserna ser ut så här i nuläget, om du vill slippa sitta upp på natten:

Från Narvik tar du sedan bussen till Lofoten.

Mer om hur du reser med bland annat buss och tåg till Lofoten kan du läsa här.

 

Och ja, jag borde skriva till Sydsvenskan om det här. Igen. Fast de har ju tidigare svarat mig att deras läsare är intelligenta och att det därför inte gör någon skillnad att de har sådana här reportage, typ.

Jag personligen tror att vi alla är med och påverkar normer. Om tågresor oftare lyfts fram som ett naturligt och självklart sätt att resa så tror jag fler ser det så efterhand. Och det gäller både i resereportage och i folks berättelser om vad de gör på semestern på facebook.

För närvarande får jag i mina facebookminnen upp en hel massa minnen från när jag, älsklingen och barnen tog tåget ner till Frankrike för tre år sedan. Och i sommar är det många (Ja, många!) av mina vänner och bekanta som tar familjen med sig på tågluff i Europa. Det är så vi ändrar världen. Jag tycker Sydsvenskan kunde bidra, med den där lilla lilla detaljen att ta med tåg som resealternativ när det inte ens är svårt eller komplicerat.

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med ”påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

Lämna inte utrymme åt bullshit!

Den här skiten hittar jag i veckans utgåva av Lokaltidningen.

Det innebär ju förstås att den sannolikt finns i väldigt många andra upplagor av Lokaltidningen.

Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Mest blir jag nog besviken på att Lokaltidningen tar in den jävla skiten. Varför upplåter de utrymme åt en gammal gubbe (Ja, han är ju professor emeritus) som använder sin professorstitel till att uttala sig om något som inte ens är hans ämnesområde och ger honom detta utrymme till att sprida lögner?

För det är bullshit. Det är bullshit att forskarna skulle ha dålig koll på de naturliga variationerna. Och nej, det är inte ”flera tunga namn på båda sidor” när det kommer till klimatvetenskap. Alla tunga relevanta namn är överens om att det är människan som påverkar klimatet. Åtminstone om man med ”tunga” menar de som uppfyller normala vetenskapliga krav om opartiskhet (dvs de som inte är köpta av fossilindustrin, på samma sätt som tobaksindustrin brukade köpa forskare till att säga att tobak är ofarlig). Ja, han till och med rapar upp det gamla skitargumentet om att temperaturökningen skulle ha planat ut.

Så… att det finns idioter som fortsätter att framföra den här ståndpunkten gör mig ledsen, men jag är inte förvånad. Men att Lokaltidningen – som annars faktiskt är bra på att skriva om lokala framsteg i miljö- och omställningsarbete – släpper in en sådan här text på sidan 2, det gör mig riktigt riktigt ledsen.

Jag hoppas att någon relevant person tar på sig uppgiften att skriva en bra, skarp, tydlig svarstext och får in den i Lokaltidningen.