Jag fick frågan för några dagar sedan om jag har tankar kring föreställningen om ett (första tyngre) sorgeår, alla årstider och högtider som ska gås igenom utan den som dött. Jag svarade ungefär så här:
Jag ska väl börja med att påpeka att jag ju bara kan prata utifrån min upplevelse, och andra kan uppleva det annorlunda. Och att jag ju dessutom fortfarande befinner mig i det första året – jag kanske ser på det annorlunda med några års distans. Men för mig känns det som en väldigt förenklad bild.
Ja, det är säkert relevant att prata om ett första tyngsta sorgeår. Kanske mest av allt för att påminna sig själv och andra om att det tar tid. Men att knyta det till första gången man firar varje högtid utan personen ifråga eller upplever årstiderna och så vidare, det bygger ju på att att det finns någon sorts normalitet i det där året. Att sorgeåret ändå följer rutinerna från ett vanligt år.
Till stor del gör det inte det.
Skulle man resonera som så så skulle jag ju redan ha klarat av första sommaren utan honom. Fast förra sommaren var inte en sommar. Sommaren 2016 var ett vakuum som vi genomlevde. Och det var varmt utanför huset, och folk gjorde sommarsaker, och det gjorde kanske vi också? Men det var ju inte en sommar, liksom.
Likaså med högtider. En del av dem har vi upplevt under året. Andra har vi nog mest låtit glida förbi.
Och det var ju inte heller så att året dessförinnan var något normalt. Det var ett konstigt och skruvat sjukdomsår.
Och sorgen är ju inte särskilt linjär heller…
Med ytterligare några dagars distans, när det idag är exakt ett år sedan han dog, så vill jag lägga till en sak:
Det finns en lättnad i att det har gått ett år, en lättnad som inte bara ligger i den känslomässiga och tidsmässiga distansen för egen del, utan i det siffermässiga och kulturella, på något sätt. För oavsett om man hör till en generation som tänker i termer av sorgeår eller inte, så finns det något siffermässigt magiskt med att tala om ett år. Något att förhålla sig till. Att det har gått ett år gör att jag inte behöver fundera över om folk tycker det är konstigt att jag gör si eller så när det ”inte ens gått ett år”. För det har gått ett år. Och även om jag inte tror att jag har människor omkring sig som egentligen bryr sig om sånt, och även om jag inte tror att jag bryr mig om det själv heller, så är det liksom något jag på något vis ändå känt att jag förhållit mig till. Att det inte ens gått ett år.
Nu har det det.
Dessutom behöver jag sedan ganska lång tid inte längre förhålla mig till känslan av att om jag bara hade gjort si eller så så hade han kanske levt lite lite längre, eller om jag bara backar tiden si och så många dagar eller veckor eller månader så levde han fortfarande.
Idag har mitt flöde fyllts av människor som gått barfota till hans minne. Det gläder mig. Och jag har också gått barfota (fast med sandaler när jag kört barnen). Men flödet har också innehållit en hel del kommentarer om sorg och saknad och vilken jobbig dag det är. Och jag känner mig skrämmande opåverkad av sorgen idag. Det är väldigt mycket som vilken dag som helst. Det får mig att känna att jag nog måste vara väldigt känslokall.
Och visst, det kan nog finnas en liten del i det som handlar om att jag håller sorgen lite på avstånd, inte släpper fram tankarna på honom helt och fullt. Fast mycket mer handlar det om att jag liksom inte har ork och lust att sörja just nu. Jag vill hellre leva. Just nu, i alla fall. Jag har inget behov av att plocka fram sorgen extra mycket just idag.
Så jag har gått barfota, och jag har ställt en kruka med gullvivor på graven, och jag har läst folks sorgliga kommentarer. Och i övrigt har jag haft en dag bland många i början av maj som ensamstående mamma med distansarbete och skrivarambitioner och musikintresse.
