Category Archives: Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Det är så svårt att slänga bort en människa

Dina kläder har legat kvar i dina byrålådor.

Utom strumpor och kalsonger: dem sorterade jag ut och la i en kasse som skulle till Stadsmissionen i Malmö, som faktiskt tar emot sådant för att det faktiskt behövs hos de som har det sämst ställt. Den kassen har stått redo sedan innan jul någon gång, men den står fortfarande kvar härhemma, för de få gånger jag lyckas ta mig till Malmö har jag inte tid att planera in sådant.

Men resten har legat kvar i byrån. T-shirts och hoodies och skjortor och byxor. För jag vet inte vad jag ska göra med det… Och ännu mer för att jag har svårt att göra mig av med det. Dina t-shirts med tryck: fyndiga blodgivar-t-shirts, t-shirts med tryck för saker du varit med och kickstartat (”Mutant år 0” till exempel) och andra datanspelsrelaterade saker som jag inte ens vet vad de egentligen är kopplade till men som liksom är så mycket du att det räcker med att se tröjtrycket på foton för att veta att det är du (och säkert är det så för fler än mig, liksom).

Slänga? Skänka bort? Det är svårt. För det känns som att det är dig jag slänger eller gör mig av med. Och det vill jag inte. Jag vill hålla kvar dig.

Dessutom gör det ont att gräva runt bland det där. Det blir så påtagligt igen att du är borta – och att du har funnits, och inte längre finns.

Men det vore ju liksom smidigt att ha lådorna i din halva av byrån också. Dubbelt så mycket utrymme i anslutning till sovrummet, istället för att behöva ha kläder nere på bottenvåningen också. Skulle underlätta för att hålla ordning.

Nu har jag lagt fram sakerna på soffan däruppe. Trettonåringen ska få kolla om han vill ha någon t-shirt. Jag ska lägga av mina kläder i din byråhalva.

Sedan vet jag inte. Det finns en risk att kläderna blir liggande där i soffan. Fast det vill jag ju inte heller. Men fan så sabla svårt det är.

Bilkörning

Idag har jag kört och hämtat barnen hos mina föräldrar. Ungefär femton mil i vardera riktningen.

Jag tror inte jag kört så långt sedan älsklingen dog.

Jag tror inte jag kört till mina föräldrar sedan påsken 2016. Då var han med, men inte längre kapabel att köra.

Och som med allting annat så river det runt i känslor och minnen. För det är liksom fel med långkörning utan att han är med – som förare eller passagerare. Han ska vara med. Ju.

Och även hemma hos mina föräldrar är det liksom fel att han inte… är. Det är numera konstigare att komma dit och han inte är med än att vara här hemma och han inte finns.

Men ja, jag har kört. Det är ungefär det enda jag gjort idag, förutom att titta på Anne på netflix.

Och herregud vad jag är trött.

Åren när barnen skulle bli stora

I början är barn små. Små och i konstant behov av att tas omhand. Det är en krävande tid, när man som förälder får sätta sig själv åt sidan ganska mycket. Väldigt mycket. Man får balansera på en spindeltråd för att hantera: ta hand om sig själv och göra saker man själv i så stor utsträckning att man inte går sönder, men i övrigt i ganska stor utsträckning sätta livet på vänt, för att saker inte går att göra under de omständigheterna eller för att de ändå blir ganska meningslösa när de ska göras om man har barn med som avskyr det.

Sedan blir barnen större. Det innebär att man som förälder får större möjligheter att återgå till att vara den man själv är och inte bara förälder. Att man som föräldrar kan få större möjligheter att göra saker tillsammans, som det par av livskamrater som en gång var grunden för det hela. Men också att man i större utsträckning kan göra saker tillsammans med barnen som både de och man själv har behållning av. För att de är människor som lärt sig kommunicera och fått ordning på sina förmågor och man därmed kan umgås som människor.

Vi var på allvar på väg vidare ditåt… när han blev sjuk. Och då stannade världen och livet liksom upp. Och vi gjorde vårt bästa för att fortsätta leva, under de nya förutsättningarna, så länge vi fick möjlighet.

Men det innebar samtidigt att vi liksom stannade upp precis där och då. I ett vakuum. Vi hade liksom inte möjlighet att fortsätta framåt längs den där linjen på det sätt och i den takt vi annars skulle gjort. Vi stod kvar där och stampade tills döden kom.

På ett sätt står vi fortfarande kvar och stampar där, i alla fall till viss del.

Fast barnen har ju fortsatt att bli äldre. Mognat och blivit klokare och smartare, utvecklat personlighet och förmågor. Under allt det jobbiga.

Och vi kommer ikapp… på sätt och vis. Fast ryckvis. Tiden och utvecklingen är liksom inte linjär under de här omständigheterna. Ingen av oss följer de linjer vi borde. Vi följer flera olika linjer samtidigt, var och en av oss. En del av linjerna leder bakåt. Andra går mer bakåt, på grund av det som hänt.

Jag fick aldrig den där välbehövliga luckan, andningshålet, av att barnen började bli stora och jag och älsklingen fick tillbaka varandra. Vi hann inte det, mer än några enstaka tillkämpade tillfällen. Istället har omständigheterna lett till att jag på vissa påtagliga sätt fått återgå till att vara småbarnsförälder. Fast nu som ensamstående.

Och ja, barnen är ganska stora. Tretton och snart nio. Och den där snart nioåringen har jag tänkt på som tioåring ganska länge. För han är delvis där. Och delvis inte alls. För det är påfrestande att mista en förälder. Och påfrestande att förlora en livskamrat och medförälder.

Och alla mina försök att få lov att vara den där vuxna människan jag skulle få lov att vara vid det här laget gräver runt i det jobbiga, med saknad och längtan och en känsla av att jag egentligen måste börja om…

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans ”på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att ”bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

”Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. ”Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

Sorgeår

Jag fick frågan för några dagar sedan om jag har tankar kring föreställningen om ett (första tyngre) sorgeår, alla årstider och högtider som ska gås igenom utan den som dött. Jag svarade ungefär så här:

Jag ska väl börja med att påpeka att jag ju bara kan prata utifrån min upplevelse, och andra kan uppleva det annorlunda. Och att jag ju dessutom fortfarande befinner mig i det första året – jag kanske ser på det annorlunda med några års distans. Men för mig känns det som en väldigt förenklad bild.

Ja, det är säkert relevant att prata om ett första tyngsta sorgeår. Kanske mest av allt för att påminna sig själv och andra om att det tar tid. Men att knyta det till första gången man firar varje högtid utan personen ifråga eller upplever årstiderna och så vidare, det bygger ju på att att det finns någon sorts normalitet i det där året. Att sorgeåret ändå följer rutinerna från ett vanligt år.

Till stor del gör det inte det.

Skulle man resonera som så så skulle jag ju redan ha klarat av första sommaren utan honom. Fast förra sommaren var inte en sommar. Sommaren 2016 var ett vakuum som vi genomlevde. Och det var varmt utanför huset, och folk gjorde sommarsaker, och det gjorde kanske vi också? Men det var ju inte en sommar, liksom.

Likaså med högtider. En del av dem har vi upplevt under året. Andra har vi nog mest låtit glida förbi.

Och det var ju inte heller så att året dessförinnan var något normalt. Det var ett konstigt och skruvat sjukdomsår.

Och sorgen är ju inte särskilt linjär heller…

 

Med ytterligare några dagars distans, när det idag är exakt ett år sedan han dog, så vill jag lägga till en sak:

Det finns en lättnad i att det har gått ett år, en lättnad som inte bara ligger i den känslomässiga och tidsmässiga distansen för egen del, utan i det siffermässiga och kulturella, på något sätt. För oavsett om man hör till en generation som tänker i termer av sorgeår eller inte, så finns det något siffermässigt magiskt med att tala om ett år. Något att förhålla sig till. Att det har gått ett år gör att jag inte behöver fundera över om folk tycker det är konstigt att jag gör si eller så när det ”inte ens gått ett år”. För det har gått ett år. Och även om jag inte tror att jag har människor omkring sig som egentligen bryr sig om sånt, och även om jag inte tror att jag bryr mig om det själv heller, så är det liksom något jag på något vis ändå känt att jag förhållit mig till. Att det inte ens gått ett år.

Nu har det det.

Dessutom behöver jag sedan ganska lång tid inte längre förhålla mig till känslan av att om jag bara hade gjort si eller så så hade han kanske levt lite lite längre, eller om jag bara backar tiden si och så många dagar eller veckor eller månader så levde han fortfarande.

Idag har mitt flöde fyllts av människor som gått barfota till hans minne. Det gläder mig. Och jag har också gått barfota (fast med sandaler när jag kört barnen). Men flödet har också innehållit en hel del kommentarer om sorg och saknad och vilken jobbig dag det är. Och jag känner mig skrämmande opåverkad av sorgen idag. Det är väldigt mycket som vilken dag som helst. Det får mig att känna att jag nog måste vara väldigt känslokall.

Och visst, det kan nog finnas en liten del i det som handlar om att jag håller sorgen lite på avstånd, inte släpper fram tankarna på honom helt och fullt. Fast mycket mer handlar det om att jag liksom inte har ork och lust att sörja just nu. Jag vill hellre leva. Just nu, i alla fall. Jag har inget behov av att plocka fram sorgen extra mycket just idag.

Så jag har gått barfota, och jag har ställt en kruka med gullvivor på graven, och jag har läst folks sorgliga kommentarer. Och i övrigt har jag haft en dag bland många i början av maj som ensamstående mamma med distansarbete och skrivarambitioner och musikintresse.

Den här helgen är dödens helg

Eller hur säger man?

Idag är det fredagen den 28 april 2017.

Det här är en sammanfattning av månadsskiftet april-maj förra året:

Fredagen 29 april 2016: Jobbar hemifrån (precis som jag gjort stor del av tiden dessförinnan) halva dagen. Sitter med på distans på utbildningstillfälle för min enhet gällande ett administrativt program jag knappt använder – men obligatorisk utbildning, så jag tänker att det är väl lika bra jag är med. Fast det rinner mest av, går inte alls in i huvudet. Och sedan på eftermiddagen kör jag in med älsklingen till sjukhuset. För han har känt sig ganska hängig, får inte i sig tillräckligt med energi eftersom han inte kan äta typ alls, och han har ringt och resonerat med dem på ASIH och ska få komma in och vila upp sig och få dropp ett par dagar. Och han klarar knappt av att gå in från bilen till sjukhuset.

Varken barfota eller skrattande längre
Frågan när
Fredagskväll 
It’s a ringing in my ear
Senare fredagskväll

Lördagen 30 april 2016: Sjukhuset har meddelat mig att älsklingens tarm har brustit. Och han mår bättre nu på morgonen än han gjorde kvällen innan. Men det här är ändå slutet, även om vi inte vet antal dagar. Och världen är tårar och kaos och att försöka få omvärlden att fatta att detta är slutet, nu måste ni fatta att snart dör han. Faktiskt. På riktigt. Och jag och äldsta sonen bosätter oss på palliativa.

Lördag morgon
Oöverstigligheter
Vid sjukbädden
För kort tid för rutiner
Man gör så många underliga saker här i livet

Söndagen 1 maj 2016: Släkt och vänner besöker på sjukhuset i omgångar. Älsklingen orkar inte mycket. Han är med och orkar prata korta stunder. Diskuterar begravning. Men det är verkligen korta stunder trots allt. Egentligen finns det inte utrymme (tidsmässigt, orkesmässigt) för alla som plötsligt vill.

Söndag 1 maj
Sol och surr och tårar
För så långt räcker inte tiden
Tårar och kramar och tårar och vänner
Tålamod
Ont
Utan tandkräm

Måndagen 2 maj 2016: Nu är det inte mycket ork kvar i honom. Mycket kortare stunder av närvaro, liksom. Och sent på kvällen dör han.

2 maj
Kontakt med omvärlden
Tårar
Babblar på som bara han kan
Förvirring
Samvetskval på märkligt hotellrum
Oavsett vad jag säger så är det här obegripligt
Även och inte minst mörkret
Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Så. Nu är vi där igen tidsmässigt. Det är långhelg. Och det är dödshelg. Hur känner jag inför det?

Jag vet inte. Det känns ganska tomt och konstigt. Det kan bli för jävligt, eller bara inget särskilt alls.

Vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja ha någon att hångla med. Eller i alla fall någon som kan sitta och hålla om mig. Inte för att ta hand om det ledsna över döden utan för att få mig att känna glädjen över livet, typ. Känna mig levande. varande i nuet.

Biter fast och begränsar

Och, kopplat till förra inlägget, så vill jag påpeka hur saker har en tendens att bita sig fast för mig.

Jag är till exempel väldigt medveten om att jag drar upp döden i alla sammanhang, både när jag skriver och när jag pratar. Och att han den där döde och saker vi gjorde och saker han tyckte och saker han läste och gjorde och så vidare finns ständigt närvarande i de allra flesta samtal jag deltar i. För att han var en så stor del av mitt liv under så lång tid. Och jag ber om ursäkt för det, igen och igen och igen. För jag vet att det finns folk som tycker det är så förbannat viktigt att man inte blir kvar i det förgångna, att man går vidare. Att man inte låter sorgen bli en del av ens identitet, som ju en bekant påpekade i höstas någon gång (och som han menade att jag gjorde). Och vänner svarar gång på gång att det är inget problem, det är okej att jag pratar om älsklingen och pratar om döden och så vidare, att det är fullt naturligt och inget att skämmas för. Men grejen är, att de där gångerna som folk sagt rakt ut, eller mindre rakt ut, att det är ett problem, det är de gångerna som biter sig fast och gör att jag hela hela tiden funderar över det och är så förbannat medveten om när jag gör det och därför också hela tiden ursäktar mig.

Och på samma sätt är det med det här eviga tjatet om att jag borde prata med någon professionell om sorgen. NEJ, jag har inte påstått att jag är motståndare till det – jag fattar inte vad ni får det ifrån. Jag har bara konstaterat att av olika skäl är det inget jag kommer att göra nu. Det finns skäl. En del av dem har jag förklarat här, andra tar jag inte upp här av skäl som är sådant som jag inte skriver om här. Det ni åstadkommer genom att påpeka att ni tycker att jag borde är inte att ni får mig att göra just det. Det ni åstadkommer är att det där biter sig fast: att om jag skriver om att livet är jobbigt så kommer någon att påpeka igen att jag borde söka professionell hjälp – och alltså bör jag låta bli att skriva om att livet är jobbigt för att slippa det tjatet.

För när saker biter sig fast genom den sortens påpekanden så blir bara kontentan att jag tittar mig över axeln mycket oftare, tassar försiktigare, undviker att skriva om saker. Och det blir inget bättre av. Bara sämre.

Så: det är inte så att jag nödvändigtvis tar illa upp. Tar jag illa upp så blir jag i alla fall arg. Men som det är nu så begränsar det mig bara. Och det är inte vad jag behöver.

Och så känner jag mig misslyckad. För att de beslut jag kommit fram till, genom nogsamma överväganden, ändå ska ifrågasättas av folk som av naturliga skäl inte kan känna till alla bitar – och därmed sätter igång jobbiga ältanden och ifrågasättanden i mig. I ett läge när jag verkligen behöver orka och våga tro på mig själv och mina val. Det räcker fullt tillräckligt med osäkerheten på de områden där jag inte vet hur jag ska göra.

När jag av olika skäl inte kan skriva rakt ut klarspråk så har ni tendens att alltid tro en specifik sak

Det är lite spännande på nåt sätt…

Jag skriver öppet om många saker här i bloggen. Men det finns saker jag inte skriver lika öppet om. Ibland handlar det om saker som involverar relationer eller vänner eller sådant, där jag av hänsyn till dem som är berörda inte kan skriva öppet. Likaså handlar det ibland om mina barn, för dem och deras problem har jag inte rätt att skriva om öppet. Och ibland handlar det om områden som av olika anledningar är svåra för mig att skriva om, för att jag har egna personliga spärrar – spärrar som kanske inte är logiska för alla andra, men de sitter i vägen för mig.

Ibland blir behovet av att skriva om dessa saker ändå för stort. Och då hittar jag något sätt att skriva om det: att sätta saker på pränt, på ett sätt som gör att det lättar för mig, utan att ni som läser ska kunna veta exakt vad det handlar om. För att ingen ska bli uthängd, för att jag inte ska inkräkta på andras integritet om det går att undvika.

Dessa gånger är det helt uppenbart så att ni som läser väldigt ofta missförstår det jag skriver. Och det är förstås inte så konstigt, tvärtom.

Det jobbiga är att så fort det inte är helt uppenbart vad det jag skriver om handlar om så verkar det som att många av er direkt antar att det handlar om sorgen. Inte bara i bloggen, men även i sociala medier i övrigt. Skriver jag att livet är jobbigt och jag inte preciserar vad jag menar så sätter folk igång att beklaga sorgen igen, typ.

Men alltså, det försiggår mycket annat i mitt liv. Och ja, sorgen och förlusten av en livskamrat och en föräldrapartner är förstås en påtaglig del av tillvaron, ungefär hela tiden. Det finns där som en aspekt. Men det betyder inte att allting verkligen hela tiden i grunden handlar om just det. Ibland är sorgen och förlusten bara en komplicerande faktor, i form av den praktiska komplikationen av att vara en istället för två, att inte ha någon att diskutera vardagens problem med, och att ha ett mentalt sorgeflor över tillvaron.

Och att jag har ett behov av att få vara svag handlar egentligen väldigt lite om ett behov av att få prata. Det är liksom ytterligare en aspekt av något som nästan mer handlar om en fysisk känsla, ett fysiskt behov, av det slag som jag generellt har ganska svårt att skriva om. Mer besläktat med det jag beskriver här än med behovet av att prata.

Ingen att vara svag hos

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det var jag själv som skrev så på twitter häromdagen. Men det var nog (tyvärr) många som kände igen sig i det, med tanke på hur många som gillade och retweetade.

Jag vet att i början efter att älsklingen dog så längtade jag vansinnigt efter att någon omkring mig verkligen skulle ge mig möjligheten att få vara svag: att någon skulle komma och lägga sig bredvid mig på sängen, hålla om mig och låta mig gråta floder. Låta mig vara så liten och svag och förkrossad som jag var, och hålla om mig och trösta.

Och det fanns ju så många som skulle finnas här och hjälpa till och ta hand om mig på olika sätt. Men fortfarande, nästan ett år efter att älsklingen dog, så är det fortfarande ingen som gjort just det. Ingen som legat och hållit om mig och låtit mig gråta ut. Ingen som suttit och hållit om mig i soffan och låtit mig vara liten och ledsen. Och allteftersom tiden gått så har i alla fall behovet av det där krympt. Tror jag. Fast då och då känns behovet påtagligt.

Jodå, gråtit har jag gjort. Floder. Men nästan alltid i ensamhet. Och annars huvudsakligen med barnen i närheten. I princip ingen annan.

Det är ju inte det att det inte finns folk som erbjuder sig att ta hand om och trösta. Men dels är de förstås sällan här när det akuta behovet uppstår. När de dyker upp, i bästa fall timmar senare, och sannolikare efter flera dagar, så har jag hunnit gråta av mig det värsta och samla ihop mig. Monterat ihop de raserade resterna av mig på ungefär rätt platser igen. Och då blir det att man sitter och småpratar. Eller storpratar för den delen. Men inte gråter tårfloder och blir omhållen som den där lilla svaga spillran.

Och ja, pratandet är också bra. Jag vill inte vara utan det. Det är ingen av er som gjort något fel eller så. Absolut inte.

Det är liksom bara det att det inte funkar att vara svag med vem som helst. Eller ens med särskilt många. Inte ens när man har massor med väldigt bra vänner omkring sig.

 

Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.

Det är ju det: jag skulle behöva få lov att vara svag ibland. Men det är inte ett val som finns. Jag fortsätter att vara stark för att det inte finns något alternativ, för att det inte finns någon jag kan vara svag hos, vara svag med.

Och det är så svårt att förklara vad det handlar om. För det har en tendens att låta som att det handlar om att man behöver ha en relation där man liksom är i underläge – men det är liksom på något vis tvärtom. Det behöver vara en relation där min position är så självklar att jag inte behöver bevisa någonting, inte behöver hålla uppe några murar eller fasader, inte behöver intala den andre att jag är stark, för det är redan så hen ser mig, och jag vet det. Då kan jag släppa efter och vara precis så svag som jag behöver i stunden, för jag förlorar ingenting på det.

Eller jag vet inte. Jag får inte till orden, jag kan inte beskriva och förklara vad jag menar.

Det jag vet är att älsklingen snart varit död i ett år. Och jag vet att jag saknar möjligheten att få vara liten och svag och sårbar. Den möjligheten hade jag med honom. Den möjligheten har jag inte haft på ett år. Och jag saknar det ofantligt. Trots alla andra aspekter – praktiska, känslomässiga, existentiella och filosofiska – av saknaden, så tror jag stundtals att det är det jag saknar mest av allt: att kunna krypa nära någon i soffan och få känna mig rätt upp och ner trygg.

De missade skicka med deklarationsbilagan ”Du som dött under året”

Bland det allra sista älsklingen gjorde innan han dog var att deklarera – jag tror det var samma dag som jag senare skjutsade honom till sjukhuset för sista gången.

Som en effekt av Döden (TM) ska jag i år uppenbarligen deklarera för fyra personer.

Deklarationspappren kom nog så sent som i förra veckan. Sent var det i alla fall: en bra bit in i april, ett bra tag efter att alla andra verkade ha fått sina att döma av sociala medier. Fyra stycken sådana där platta blåa plastförsändelser. En till mig, en till älsklingen (dödsbo), och en till vardera barnet. Ja, för barnen har ju fått efterlevandepension eller vad det heter.

Jag har inte ens vågat öppna plastpåsarna förrän idag. Nu har jag gjort det.

Jag konstaterar att den här gången har både min och älsklingens försändelse fått en ”Dags att deklarera”-bilaga. Fast den är ju tunnare än nånsin. Och verkar ändå inte ha punkten jag letar efter, punkten jag skulle behöva för att reda ut hans deklaration: ”Det här gäller om du har dött under året.” Och det kan väl inte bara vara jag, utan det måste väl ändå rimligen de flesta som får deklarationsförsändelse för någon döing undra – de allra flesta av oss drabbas väl rimligen inte så ofta av det att vi har koll sedan tidigare på hur man gör?!?

Jag konstaterar för övrigt också att älsklingen nästan har lika högt belopp under ”Lön, förmåner, sjukpenning” som jag, trots att han bara levde en tredjedel av året. Och visst, det kom någon stor klumpsumma för innestående semester och sånt, men det låter ändå mycket… men jag har ju inte koll. Dessutom har jag sämre ordning på papper än jag brukar. Sorg och slut på ork och själv med allt och så vidare – ja, ni vet.

Så… jag drar mig för det här. Samtidigt som jag känner att det förmodligen inte är läge att bara köra på varianten anta att allt stämmer och skicka in – eller?