Facebookflödet fylls av beskrivningar och minnen om älsklingen. Och nästan alla handlar på något vis om den alltid glada, optimistiska, positiva personen. Och sådan var han förstås. Men inte bara.
För mig var den avgörande biten egentligen den motsatta. Jag berättade för honom om mina innersta mörka tankar, bjöd in honom till mina demoner. Och han blev inte rädd och sprang sin väg. Han stannade kvar och älskade mig ändå och ännu mer. Han hjälpte mig att hantera mörkret och han förnekade aldrig dess existens eller ens försökte förminska det.
Det positiva och optimismen var liksom aldrig ett självändamål eller en strävan. Det fanns där när det föll sig naturligt, och det var ständigt ackomanjerat av att det där andra som inte var lika kul och vackert.
Och hade det inte varit för honom så hade jag fanimej aldrig klarat av att hantera den här situationen.
Pingback: För man kan inte prata med vem som helst om vad som helst | Sanne skriver
Pingback: Den här helgen är dödens helg | Sanne skriver