Lördag morgon

Pratat med sköterska och läkare på avdelningen. Älsklingen lever i alla fall fortfarande. De har fått ner febern. Han ska skickas på skiktröntgen under förmiddagen.

Till och med fått prata några ord med älsklingen själv. Men han är extremt svag. Det är verkligen inte mycket med honom. Trots att sköterskorna säger att han är piggare idag än igår.

När sådana här komplikationer tillstöter kan det gå fort till slutet, säger läkaren. Och så pratar hon samtidigt om hur de kan underlätta för honom att vara hemma, där han vill vara, och att vi får prata om det imorgon eller på måndag. Det låter som att hon inte tror att han ska just idag, i alla fall?

Men jag vet inte vad jag ska tro, vad jag ska våga tro eller hoppas på. Eller ens varför. För att jag vill kunna få prata med honom en gång till? För att han ska hinna förklara hur de olika tekniska prylarna är ihopkopplade härhemma? Vi trodde vi hade lite mer tid, vi trodde inte att det bara var den här veckan vi hade.

Har vi använt vår tid rätt? Det här livet. Borde vi ha prioriterat annorlunda? Så att vi hade hunnit mer av viktiga riktiga saker? Fast det har liksom känts viktigt att hänga kvar i en normal vardag så länge som möjligt. Hur litet och fånigt det än verkar.

Och vi hann till England. Vi gjorde det.

Jag är så trött inombords, inte fysiskt men mentalt. Och nu är det liksom klassiska ångestmorgnar: morgnar när jag vaknar tidigt och inte kan fortsätta sova, morgnar när jag samtidigt knappt har kraft att komma igång med det nödvändiga men jag biter ihop för att jag vet att jag måste komma igång, för att enda sättet att hindra att ångesten tar över världen och hindrar mig att leva är att bita ihop och börja.

Fast med skillnaden att det här inte är ångest som i katastroftankar om hemska saker som skulle kunna hända, utan det här är verkligheten, och den är precis så här jävlig. Precis så här jävlig. Och jag måste kunna tillåta mig att tycka just det.

Samtidigt som det liksom fortfarande är obegripligt och inte går in. Att han snart är borta. Att jag snart måste leva livet helt utan honom.

Häng kvar några dagar till, snälla älsklingen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *