Vid sjukbädden

Sprucken tarm. Tarmen har spruckit vid tumören. Tarminnehåll har läckt ut. Sprickan är stor. Och givet älsklingens tillstånd så går det inte att göra något åt det. Det är smärtlindring som gäller. Smärtlindring, och så en sond som tar hand om vätska och sånt från tarmen.

Jag trodde vi hade mer tid!

I somras, när han nyss hade blivit sjuk, trodde jag inte det – då trodde jag det var frågan om enstaka veckor han hade kvar. Men sedan repade han sig, och cellgifterna funkade, och livet kom tillbaka, fick längre tidsaspekter. Det fanns ett framåt, en framtid, med honom kvar ett tag till. Och jag vande mig väl vid den tanken. Vande mig vid att tiden liksom kunde räcka ett tag till.

Och nu har det gått så erbarmligt fort de senaste veckorna. Det är inte tre veckor sedan läkaren sa att det i värsta fall kunde handla om några få månader. Och nu sitter jag här och väntar på döden.

Vi pratar sannolikt dagar, i alla fall inte veckor. Vi pratar kanske möjligen möjligheten att komma hem och få dö hemma – om han lever till efter helgen när sånt går att ordna praktiskt.

Han är knappt kontaktbar. Och just nu vet jag inte om det är för det lugnande som han fått när de satte sonden eller om det är det bästa jag kommer att nånsin se av honom igen.

Och vännernas projekt, det fina projekt jag drog igång i februari, med att spela in låtar till honom, är slutligen klart. Det finns ännu inte på bränd skiva, bara på webben, det sista framskyndat för att döden nu är så nära – och han är liksom inte vaken nog att kunna uppfatta det. Vilket väl liksom är det slutliga tydliga tecknet på läget.

Jag skäms för allt praktiskt som inte hunnit fixas ännu. Lösenord till saker som kan behövas hemma. Information om hur tekniska saker är kopplade och lösta. Jag tvivlar på att jag kommer att få loss den infon från honom som det är nu. Och det kan tyckas banalt att jag hänger upp mig på den sortens praktisk idioti i det här läget. Men döden och sorgen har jag hunnit förbereda mig på, att den är oundviklig. Och jag inser att det är de praktiska lösningarna som kommer att fylla tillvaron rätt mycket framöver. I kombination med att jag inte alls kommer att ha ork till dem.

10 responses to “Vid sjukbädden

  1. <3 <3 <3 Har inga ord <3 <3 <3

  2. Jävla skit. Det är så förbannat orättvist!!!

  3. Åh Sanne. Tomt på ord. Så ledsen för er.

  4. Gråter och gråter. ❤❤❤

  5. Jag har inga ord kusin. Ledsen för er. Det känns väldigt tomt att skriva det såhär. Mamma, pappa, Robert och jag tänker på er.

  6. Vet du vad. Just det nördiga och praktiska: DET har du så många människor som kommer att hjälpa dig med.
    Och praktiska saker som är så lätta och sköna att hänga upp sig på.

  7. Pingback: Den här helgen är dödens helg | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *