Och det är tårar och kramar och tårar och kramar och vänner och släkt och typ besöksrekord i dagrummet på palliativa avdelningen, trots att jag sagt till en del av dem som bett att få komma att han nog inte orkar fler personer på besök. Och det är störtfloder av tårar och kramar igen.
Och jag tror att en del av de andra är långt mycket ledsnare än jag. Kanske har de inte förrän nyligen insett var det här kommer att sluta. Kanske har de haft en större förmåga än jag att tro på möjliga mirakel. Trots att jag gråter nu så tror jag grät mina störtfloder i maj ifjol. Jag har haft tid på mig att ställa in mig på det oundvikliga. Inte så att jag är fullkomligt beredd eller kommer att klara det här galant och utan sorg och smärta – det gör ont i själen konstant – men jag har i alla fall hunnit beta av delar av det. På nåt sätt.
2 responses to “Tårar och kramar och tårar och vänner”