Ja, han lever än. I alla fall när jag åkte från sjukhuset för några timmar sedan. För nu ville han vila ifred några timmar. Så vi åkte hem för att krama på sjuåringen och katterna. Och gråta i trädgården. Och fundera över framtiden. Och gråta lite mer.
Det är just nu ganska tomt på ord. Just nu är känns det som att allting är väntan – och jag liksom inte riktigt väntan på vad. Eller hur länge.
Jag är så trött. Jag är så ledsen. Jag älskar honom så ofantligt mycket. Han är det absolut bästa som någonsin hänt mig. Han är den sista jag vill bli av med.
Men jag kan liksom ändå inte riktigt vara arg över det här. För jag gissar att det tyngst vägande skälet till cancern trots allt ligger i generna, i ärftlighet, i något som alltid funnits där och väntat på ”rätt” tillfälle. Och det innebär liksom att allt önskande om att det inte skulle ha blivit så här också skulle ha inneburit att jag aldrig skulle ha träffat honom, aldrig skulle älskat honom, aldrig skulle fått dessa underbara barn.
Det är plågsamt att förlora någon man älskar, men jag kan aldrig önska bort att ha fått alla dessa år med denna underbara människa. Jag bara önskar att de skulle ha blivit många många fler.
Han finns var jag än går härhemma. I allting omkring mig. Och jag måste fortsätta vårt liv tillsammans, våra planer, vår gemensamma riktning. Både för hans skull och min skull och för barnen. Och för att det är det enda sättet att leva, att fortsätta leva: att göra saker som gör att tillvaron känns meningsfull och som man mår bra av.
4 responses to “Söndag 1 maj”