Samvetskval på märkligt hotellrum

Fast han finns kvar där innanför. Han reagerar mellan varven på det vi säger och gör. Och det verkar som att de som plågar honom mest är just detta: inte smärta och liknande, för mot det får han mediciner, utan att han inte kan delta. Att han inte har kraft att forma ord och ljud. Eller ens kramas. För honom är det nog frågan om att tappa i värdighet på något sätt.

Sedan någon gång igår (tror jag? jag tappar bort känslan för tid) så får han inte längre något dropp. För så här på slutet så ställer tydligen droppet – näring och vätska – till det mer än det gör nytta, både enligt broschyren jag fått och enligt vad personalen sagt: ökar rosslighet och jobbighet samtidigt som kroppen egentligen inte kan tillgodogöra sig det i någon direkt utsträckning.

Fast tanken slår mig nu, genom trötthet och insikt om plågsamheter, att det kan vara höjden av elakhet?!? Att han hellre vill ha allsköns rosslighet och plågor hellre än att inte kunna kommunicera? Tänk om lite glukosdropp skulle göra skillnad? Tänk om jag genom obetänksamhet gör hans död mer mentalt plågsam?

Men jag måste ju samtidigt lita på den medicinska personalens bedömning. Det är de som vet vad som är vettigt. Det är inte jag som ska behöva komma fram till något sådant. Det är trots allt smärtan han oroat sig för när han funderat över slutet. Och det är ju liksom ingen som vinner på att hålla honom vid liv längre än nödvändigt.

Men det äter mig lite, nu när jag börjat fundera över det. Det, och att jag lämnade honom så snabbt i fredags. Men jag trodde ju bara att han skulle in några dagar för att fylla på energi! Hade jag överhuvudtaget anat hade jag ju stannat längre. Men ibland är jag för korkad.

Och rummet här på palliativa börjar likna någon sorts hotellrum, med våra privata pinaler utströdda. Det är en märklig sista semester.

3 responses to “Samvetskval på märkligt hotellrum

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *