Länge har jag tänkt att jag borde skriva en fortsättning – hur gick det sedan, liksom.
För det blir ju annars lätt så att man tror att det fortsatt vara lika jäkligt sedan också. Men det har det ju inte 
Det har blivit mycket bättre.
Och i och med att det blivit bättre, så har jag inte haft samma behov av att ”skriva av mig”. För vad ska man berätta, liksom? Öh… det har varit en massa bra Jag har letat sniglar med sonen, och tittat på bilar och blommor, och läst massvis med böcker, och lagat och ätit låtsasmat, och sjungit sånger, och sågat brädor…
*****************
Ja… det var kämpigt i början. Många gånger ångrade jag att vi skaffat barn… även om jag knappt ville erkänna det ens för mig själv.
Ångrar jag mig fortfarande? Nä.
Jag ångrar fortfarande delvis TIDPUNKTEN. Det VAR inte rätt tillfälle för mig att skaffa barn. Jag hade haft det stressigt ganska länge, var ganska trött och slutkörd. Jag hade behövt en paus, tid att njuta av huset, tid att börja sätta igång kreativa idéer, börja renovera. Det hade varit bättre att vänta något år.
Men jag ångrar inte Simon.
Och det går ju hand i hand. Hade vi inte skaffat barn just då, hade han inte blivit till just den dagen, så hade det ju inte blivit Simon. Det hade kanske blivit ett annat barn, som kanske också var bra, men det hade inte varit våran älskade Simon. – Och då blir det ju även knepigt att ens ångra tidpunkten…
Så är det egentligen med många saker här i livet.
Jag ångrar mitt val av utbildning. Det var inte rätt yrke för mig, när det väl kom till kritan.
Samtidigt har utbildningen gett mig så oerhört mycket på ett djupare plan. Jag skulle inte varit den jag är idag, om jag inte gått den utbildningen.
Och jag skulle aldrig ha träffat min sambo. Via en lite halvlång kedja av omständigheter ledde mitt val av utbildning och studieort ett antal år senare till att jag träffade min sambo (på en helt annan plats ). Och det ångrar jag ju inte Och därför är det också svårt att önska att jag hade pluggat något annat istället.
Nå. Tillbaka till huvudspåret.
Mamma.
Barn.
Det tog tid innan jag kunde säga att jag älskade Simon. I efterhand är det ganska logiskt för mig. Egentligen har jag snarast svårt att förstå dem som säger att de älskade sitt barn från samma ögonblick det föddes. Men jag antar att de måste mena något annat än jag menar.
För mig bygger ”att älska” på att jag känner en person och utifrån vem personen är så har jag kommit att hysa väldigt starka känslor för honom/henne. Grundförutsättningen för att älska är alltså att jag haft chansen att lära känna personen.
Men en liten nyfödd bebis KAN jag ju inte ha lärt känna. Han eller hon har mycket begränsade möjligheter att visa vad h*n känner, tycker, vill o.s.v. Visst, man kan känna varmt för ett barn ändå, och drömma om barnets framtid, eller tycka det är mysigt med barn, och en massa sådant. Men älska… det kommer liksom med tiden.
Och ja, jag älskar Simon. Han är en alldeles underbar person. Visst, vi har våra duster när vi är osams Men jag älskar ju honom ändå (även om jag inte älskar alla situationer vi hamnar i 
)
Många gånger har jag fått höra ”små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer”. Ja, av dem som inte själva upplevt spädbarnstiden som jobbig. Eller ”Vänta tills han kommer in i trotsåldern! Då blir det jobbigt.”.
Men jag håller inte med. (Hittills, ska jag förstås tillägga för säkerhets skull )
Han är nu alltså drygt 3 år. Och hittills upplever jag att det BARA blivit bättre och bättre. Ja, okej, det går ju alltid lite upp och lite ner… men som huvudsaklig utveckling, liksom. Och ja, vi HAR haft några omgångar av ”trots” (eller snarast intensiva utvecklingsfaser med mycket känslor i svall, med åsikter på kollisionskurs med mig och sambon och så). Men det mesta av det har ändå varit en stilla havsbris jämfört med eländet när han var bebis.
För det är ju så mycket lättare nu! Nu kan han prata, förmedla vad han vill/tycker/tänker/känner. Han pratar gärna och mycket. Han är bra på att uttrycka sina känslor och på att visa dem. Och nu kan han själv göra en massa saker, så han slipper bli frustrerad över att han inte kan. (Och kan han inte, så kan han tala om att det är problemet, och då finns det i alla fall en möjlighet att hantera det – eller en möjlighet att veta vad det är man inte hanterar )
Han är smart, intresserad, medkännande… Han kan pyssla om mamma när mamma behöver en kram eller klapp, han hjälper gärna till med disken eller att duka fram eller laga mat, han älskar att så fröer och titta på blommor i trädgården. Han har humor och en massa spring och hopp och stoj i benen.
Och vi har jätteroligt när vi bygger lego tillsammans
Ja, det är KUL att vara mamma.
Visst, ibland saknar jag fortfarande tiden när det fanns möjlighet att prata med sambon utan att bli avbruten. Att kunna göra saker på egen hand, utan att det är sent på kvällen och man är tvärtrött. Och det finns fortfarande många situationer när jag blir vansinnigt irriterad eller frustrerad.
Men jag har numera svårt att tänka mig tillvaron utan Simon. Och det är på det hela taget en väldigt positiv sak.
Och till alla er som ifrågasatt min lämplighet:
Ja, jag är en bra mamma. En jättebra mamma.
Var kommer allt ogräset ifrån?!?