Monthly Archives: november 2013

Traditioner skapar man själv

I dag har vi haft traditionell adventsfika för tredje året. Det vill säga fika med pepparkakor och lite andra bakverk, kaffe, glögg och saft, levande ljus och julmusik från stereon. Och goda vänner. Fika i all enkelhet, ganska opretentiöst, men ändå ett första julmys. Dagen före första advent har vi vår advenstfika.

Traditioner behöver inte vara något som har rötter tillbaka sedan urminnes tider, något tyngande som måste ske på sätt som någon annan bestämt. Traditioner kan man lika gärna skapa själv. Tänka efter: vad passar oss, och vad passar andra, och hur ska vi göra det för att det ska bli som vi vill.

Och tre år är en väl etablerad tradition.

Tankar om öppna planlösningar i novemberrusket

Det är småruggigt i huset. Jag småfryser där jag sitter vid matbordet med min jobbdator. Fast jag vill inte dra upp värmen och slösa energi i onödan. Och jag har både ylletröja och ylletunika på mig.

Jag funderar kring att jag skulle vilja ha bättre möjligheter att reglera värmen i olika rum. Tillförlitligare termostater på elementen. I vissa fall mer strategiskt placerade element. Helt enkelt bättre möjlighet att brassa på i bara ett rum.

Kanske vore det bättre med ett modernare hus, med modernare prylar?

Fast, å andra sidan: många moderna hus har öppen planlösning. Det vill säga man har jobbat på att ta bort allt det där som avgränsar och stänger av. Allt det där som ger möjlighet att hålla värme i ett eller ett par rum, och dra ner den i alla andra.

Det måste ju vara mycket osmidigare?

Grå november

Vi har haft ett par frostnätter nu, långt om länge. Skrapat rutorna på bilen två morgnar i rad. Känt ett behov av mössa och varmare jacka. Vi hade en ensam frostnatt någon gång i oktober också.

Men idag är det milt igen. Fem plusgrader, grådisigt, småduggande. Typiskt novemberväder. Jag kan tycka det är ganska mysigt i sig egentligen. Fast idag är jag inte alls på humör för det. Jag är för trött, skulle helst vilja sova, och då ger det här vädret mig ingen direkt kraft.

Framöver visar prognoserna inget om vinterväder. Någon enstaka natt då det kanske kan krypa ner under nollan, men annars bara plusgrader, och den nederbörd som väntas ska komma som regn.

Och inte så att jag egentligen förväntar mig någon snö nu. Men det skulle liksom varken vara konstigt eller fel med åtminstone lite snö. Åtminstone ett snöfall, även om det inte lägger sig. För ja, jag längtar snö.

Stumpaljus

Jag gör stumpaljus. För tillfället har jag en bytta för stearinsmältning ståendes i en gryta med vattenbad mest hela tiden. Så där så att när jag får en stund över så smälter jag lite gamla stumpar eller något trasigt ljus och fyller på ljusformen och gör ett nytt ljus.

Blockljus. Inga komplicerade grejer.

Det är ett sånt där logiskt och självklart sätt att ta tillvara det som blivit över.
Och samtidigt vet jag inte om det lönar sig, när man räknar på det. För det kostar ju energi att smälta ljusmassan.

Fast det är ett mysigt pyssel. Trivsamt.

Kanske kan det vara okej att göra ändå, även om jag inte kan garantera att man går plus på det miljömässigt sett?

För övrigt funderar jag ibland på om man borde samla ihop ljusstumpar även från andra. Det borde ju finnas rätt stora mängder att ta av, kan man tycka. Och det vore lättare att göra ljusgjutning rationellt om man gjorde det i större skala – smälta större mängder åt gången, utbyttja energin bättre. Fast då skulle man förstås behöva fler ljusformar.

Fuskpepparkakor: erfarenheter

Idag bakade vi alltså pepparkakor på fuskdeg (köpedeg).

Det första problemet som mötte oss var följande instruktion på paketet:

GÖR SÅ HÄR:

Placera degen i rumstemperatur tills den är mjuk nog att knåda.

Va?

Jag är van vid att pepparkaksdeg funkar som så att man bara ska ta fram precis så mycket som man behöver i taget från kylen, för annars blir den för mjuk och svårhanterlig.

Men det visade sig stämma: köpedegen var fullkomligt stenhård, tills dess att den fått ligga framme en stund. Och även den som hade legat framme en stund som hel klump var stenhård och behövde delas i mindre delar för att kunna börja mjukna.

Dessutom skulle den här pepparkaksdegen gräddas på lägre temperatur (200-225 grader) än jag är van vid.

Skumt, med andra ord ;-)

För övrigt så hade jag väl på nåt vis nånstans inbillat mig att kanske skulle den här degen trots allt vara lättare att hantera. Och tja, man behövde inte direkt bearbeta i extra mjöl i den. Men bortsett från det så var alla inblandade bagare (jag och barnen) efter en stund överens om att vår egen vanliga pepparkaksdeg – enligt recept från Vår kokbok anno 1964 – är betydligt bättre att baka med. Och godare.

Sannolikt kommer det att bli en bakningsomgång med sådan också innan jul.

Eller – har du ett alldeles fantastiskt jättebra recept du vill dela med dig av?

Måste alla pepparkakor innehålla palmolja nuförtiden?

Jag blev sugen på pepparkakor häromdagen och tänkte att jag tar väl och köper hem ett paket i affären. Helst villejag ha ekologiska, men det gissade jag (helt korrekt) på att de inte skulle ha. Så då ställde jag mig och tittade på innehållsförteckningen på alla de olika sorter som fanns i affären (det var nog minst fyra sorter). ALLA innehöll palmolja.

Jag påpekade för affären att det inte fanns varken ekologiska eller palmoljefria. De lovade ta hem ekologiska, och några dagar senare hade de kommit och jag köpte.

Det visade sig att även de ekologiska innehåller palmolja.

Jag fick också häromsistens syn på att Coop har änglamarkpepparkaksdeg. Alltså ekologisk färdig pepparkaksdeg. Nu är jag egentligen sådan som av princip och hävd och gammal vana inte köper färdig pepparkaksdeg utan gör egen, men jag tänkte att om det nu fanns ekologisk så kunde man ju faktiskt köpa hem och göra av sådan deg till vår adventsfika, för till dess kommer vi inte hunnit göra “riktiga” ändå.

När jag idag tittade närmre på änglamarkspepparkaksdegen i affären så visade det sig att den också innehåller palmolja.

Och ja, jag köpte ändå. För att stödja det ekologiska.

Och ja, palmoljan i de ekoligiska varianterna är “ekologisk”.

Och ja, det är förstås bra att tillverkarna skriver ut att det är palmolja i pepparkakorna. Det har det förmodligen varit i många år, utan att de skrivit ut det.

Men ändå. Jag tycker det känns bedrövligt. Och dessutom är det ju så totalt onödigt. För alltså, ärligt talat, pepparkakor har folk bakat i långeliga tider – helt utan palmolja.

Förvirrande men inte jätteilla med Tema Klasskort

Höstens beställningar – bakgrundsinfo

Först kom porträttbilderna. De skulle kosta 189 kronor vardera plus 39 kronor i expeditionsavgift vardera. (Ett utskick och en räkning per barn.) Detta stod på den bifogade räkningen. Men intressant nog summerades detta till 189 kronor som skulle betalas (för vardera, då).

Hur 189+39 kunde bli 189 övergick mitt förstånd, och jag vågade inte chansa på att bara betala det det stod att jag skulle betala. Så jag ringde och kollade.

Nej, det var helt riktigt, vi skulle bara betala 189 per barn. Vår skola betalar tydligen expeditionsavgiften. Datorsystemen klarar dock inte av att hantera detta på utskriften eller nåt sånt(?).

Några veckor senare kom skolkatalogen. På räkningen där stod

Köp årets skolkatalog och betala inom angiven tid för att erhålla rabatterat pris! Ordinarie pris är 169 kronor.

och

Ordinarie katalogpris: 169:-

Ert katalogpris: 59:-

Återigen förvirring. Enligt tidigare information skulle vi ju bara kunna få det rabatterade priset om vi valde att samtidigt beställa hem ett helt paket med porträttbilder. Vilket vi alltså valde att inte göra, för miljöns skull. (Beställa helt paket, skicka tillbaka en del av dem som sedan slängs = slöseri.)

Så idag ringde jag och frågade. Jodå, det stämde, jag skulle trots allt bara betala 59 kronor. Lite oklart varför dock.

Det är ju förstås trevligt att vi “kom billigt undan” trots att vi gjorde på det mindre miljöbelastande sättet. Jag undrar dock hur många som gjorde som vi – respektive hur många som beställde hem ett bildpaket och sedan skickade tillbaka en del av det, bara för att kunna få skolkatalogen en dryg hundring billigare?

Är kaviaren en restprodukt eller inte?

Igår gick livsmedelsverket ut med en “påminnelse” bland annat om att vi bör dra ner på kött och mejeriprodukter för miljön. Karins miljöblogg hjälpte till att underlätta till fler mackor utan ost (ja, vegetariska förstås :-) ) genom en insamling av tips på twitter, som sammanfattades i ett inlägg. Tack, Karin!

I mina mackfunderingar hamnade jag återigen på kaviaren. Jag är kaviarälskare. Och då snackar vi kaviar på tub, typ Kalles (fast väldigt sällan just Kalles, för den är inte godast).

Kaviaren har ju problemet med bisfenol-lining, och av det skälet försöker jag äta mindre kaviar (men det går inte jättebra…). I övrigt köper jag KRAV-märkt kaviar när jag får fatt i, och ännu fler sorter är numera MSC-märkta.

Men det jag farmför allt undrar över är: är kaviaren/rommen att betrakta som en restprodukt som det är bra att man använder, eller leder den till “egna” problem?

Alltså, lite utvecklat:

Det KAN ju vara så att man fångar en viss mängd fisk (torsk och andra liknande fiskar), och när man ändå fångat dem för att man är ute efter köttet, så ser man också till att använda rommen på den fisk som ändå fångas. – I så fall är kaviar enligt min uppfattning bra mat, för det är bättre att den kommer till nytta än att den slängs. En sorts restproduktsgrej.

Men det KAN ju också vara så att man fångar fisk specifikt för att göra kaviar. För att det ska vara fisk som är “rätt” – rätt storlek, rätt vatten för att bli god kaviar, eller nåt annat. Att man inte skulle ha fångat dessa fiskar om det inte vore för att man ville göra kaviaren. – I så fall är det förstås betydligt sämre.

Jag vet inte vilket som stämmer. Men det vore intressant att veta.

Skor

Barnen har fått nya vinterskor. Den här gången har båda två fått miljömärkta (EU-blomman) från Kavat. Köpta via nätet. För såvitt jag kan begripa så går det i princip inte att få fatt i dem på annat sätt. Tack och lov passade bådas skor alldeles utmärkt – och båda barnen är ruskigt nöjda.

Mina Kavat-kängor har fått besöka skomakaren ett varv, eftersom fodret nere vid hälarna började bli så slitet att plastbiten som stabiliserar hälformen börjat sticka igenom. I övrigt är skorna i gott skick, så det känns som en rimlig investering :-)

Miljömärkta Kavat-skor

Högtider och mat

I något sammanhang nyligen så diskuterades matsvinn. (Eller ja, det är ju inget ovanligt i sig att diskutera.) Och så var det någon som suckade över att alla högtider i Sverige handlar om mat och att det därmed blir en massa matsvinn, och att det hade varit bättre om våra högtider inte hade varit så matfixerade.

Det är en intressant reflektion. Fast jag håller nog inte helt med.

Visst är det ganska mycket fokus på mat. Och det är ju inte så konstigt. Mat har ju i nästan alla tider varit en ganska begränsande faktor för de allra flesta (väl?) – och mat är definitivt nödvändigt för alla. Att då fira högtider genom att lyxa till det med mycket mat är ganska logiskt. Och även åt andra hållet: att fira när man har god tillgång är också ganska logiskt; till exempel när man nyligen slaktat en gris :-)

Men visst, man kan ju fundera: om vi inte firade med mat, vad skulle vi då fira med?

En viktig beståndsdel i firandet vid jul är ju presenter. Och för att just nu hålla det kort (för det har jag ju skrivit massor om) så finns det många problem förknippade med produktion och konsumtion av prylar :-) Det vore alltså inte någon fördel att flytta över mer fokus på presenter. Snarast tycker jag att det vore bättre åt andra hållet. Att ha fokus på mat måste ju inte betyda att man satsar på mängd – man kan lika gärna satsa på kvalitet.

Sedan har vi det religiösa firandet. Och det har jag ju vissa problem med, ateist som jag är. Men visst, det finns en dubbelhet i det där. Egentligen gillar jag ceremonier. Dramatiken, högtidligheten, stämningen. Ritualer. Det skulle jag egentligen vilja ha mer av, eller helt enkelt ha. Fast som det är nu så betraktas det som teater eller fånigt om man gör dylika saker utan religiös övertygelse. Och den har jag inte.

Och då återstår i övrigt bara allmänt myspys, typ levande ljus och sånt – vilket jag i högsta grad uppskattar.

Eller? Har jag glömt några andra varianter på möjliga högtidligheter? Berätta gärna, det kan vara jag som inte tänkt tillräckligt.

I alla fall, i ljuset av ovan nämnda möjligheter så tycker jag att fokus på mat egentligen inte är så himla kasst. Tvärtom. Det gäller bara att tnka till, så att man väljer bra mat och lagar den i lagom mängder vid rätt tillfällen så att inte så mycket slängs.

Och vem vet hur framtiden ter sig. Kanhända kommer vi återigen i ett läge när mat är en bristvara och att det verkligen känns som en högtid att alls kunna frossa.