Monthly Archives: februari 2005

Snö och fisk

Nej! Inte mer snö! JAG VILL HA VÅR NU! Visst, den första snön är jättemysig, och jag älskar snö när den kommer vid rätt tid och om den inte stannar för länge – tre veckors vinter är lagom – men nu är det i princip mars!

Förlåt, var bara tvungen att skrika lite :)

“Barn gillar inte fisk”

– eller hur är det det brukar heta? Jag har aldrig fattat det där. Själv har jag alltid gillat fisk. Och Simon älskar fisk. :) Idag har vi ätit fiskgryta på hoki, med senapssmak – mums, enligt hela familjen. Så hur är det egentligen: hatar barn fisk, eller är det bara en skröna? Eller är det genetiskt, och eftersom Simons föräldrar gillar fisk så har han ärft det? Näää, det verkar långsökt…

Och så kan jag passa på att tillägga att Simon är jättesöt när han sitter i sin lilla fåtölj och kramar sin docka :) – tyvärr har jag inga bildbevis…

TV

Hur kommer det sig förresten att alla bra TV-program visas mellan 8 och 9 på kvällen? “Prime time” kallas det för, va? För vem då? Ja, inte förr oss, i alla fall. Vi har begåvats med ett barn som har sin naturliga dygnsrytm förlagd så att läggningsdags är mellan 8 och 9 på kvällen. Tandborstning, välling, saga och nattning – och nånstans däremellan korta glimtar av intressanta utläggningar om antikviteter (Antikrundan), gifter i isbjörnar (Vetenskapens värld), musiktävlande (Melodifestivalen och Så ska det låta)… Idag var det Einstein och hans hustru och hennes eventuella bidrag till hans kända teorier som jag fick en splittrad och förvirrad men ack så liten inblick i…: lite av början, lite i mitten och lite i slutet, typ. Trist. Det verkade intressant. Kanske går det i repris på någon hopplös tid?

Bokrea och snöstorm

På tisdagen när jag åkte hem hade det börjat snöa. En hel del, faktiskt, speciellt med tanke på att snön enligt tidigare prognoser skulle komma först morgonen därpå. Men nu verkade det bli mycket snö, och eftersom jag helst inte ville bli ståendes i snöeländet och vänta på en buss som aldrig dök upp – man vet ju aldrig – så bestämde vi redan på kvällen att grabbarna skulle skjutsa mig in till tåget på morgonen. Och redan när jag blev skjutsad in på onsdagmorgonen insåg jag att det nog kunde bli besvärlig med trafiken framöver… Tåget jag skulle med var inställt, tydligen kunde tågen inte alls ta sig fram bitvis, och ryktet på perrongen sa att även vägarna var avstängda/igenproppade på en del håll. Jag kom rätt sent till jobbet…

På kvällen skulle sambon och träna inne i stan, och jag och Simon skulle gå på bokrean, var det tänkt. Beroende på situationen – alltså, om Simon tyckte bokrea var OK eller ej – så skulle jag och Simon antingen åka ett tidigare tåg och ta bussen sista biten hem, eller ta samma tåg som sambon och köra bil hem gemensamt sista biten.

Jag och Simon hann ungefär in i första bokhandeln innan han började vara missnöjd. Han skulle absolut inte vara i vagnen. Absolut inte. Jag har ju visserligen varit van vid det, men eftersom sambon brukar tycka att det är helt OK att åka iväg både en halv och en hel dag med Simon och drälla i affärer etc, så trodde jag att det nog hade förändrats en del. Men här skulle inte gås på bokrea, inte. (Och om man inte ens kan bläddra i de böcker man eventuellt vill köpa, så är det ju inte mycket vits med att gå på bokrea…)

Jag provade att plocka upp Simon i famnen. Inte skulle han vara i famnen! Han skulle ner, förstås. Springa runt i affären (och när Simon springer har mamma svårt att hinna med). Uppe på andra våningen, där vi just då befann oss, skulle han springa bort till metallgallerstaketet och sätta sig med fötterna ner i springan mellan golvet och staketet – inte en säker plats för en ettåring, som faktiskt med lite otur skulle kunna trilla ner… en kamp på säkert ett par minuter utspelade sig innan jag lyckades få den ilskna ungen att släppa gallret och lyckades bära iväg honom därifrån… Ner med hissen till första våningen, för att i alla fall slippa risken för att han  skulle trilla ner. Vart rusar Simon? Jo, till trappan, förstås! Uppför trappan – och nerför – och uppför – och nerför; blandat med spring runt i affären. Gråt och tandagnisslan så fort jag en försökte plocka upp honom, och en fysiskt kamp (som jag gång på gång förlorade) på flera minuter innan jag lyckades få ner honom i vagnen. Simon har en mycket stark vilja och är mycket högljudd när han inte får som han vill – då blir han ARG, och dessutom är han stark…

Men ner i vagnen skulle han. För det här var totalt meningslöst. Jag fick ingen möjlighet att titta på böcker, det enda jag fick var möjligheten att känna mig som en misslyckad mamma, som varken kunde hålla rätt på mitt barn eller få honom att göra som jag sa till honom… Vi skulle med ett tidigare tåg.

Ja, den kvällen var det öppet mål för alla som tycker att jag inte alls är mogen att bli mamma. Jag kände mig totalt misslyckad. Aldrig mer att jag skulle ut på stan med Simon. Nu har jag, tack och lov, redan hunnit förtränga känslan igen, och kan inte riktigt beskriva den. Jag minns paniken, men kan inte riktigt frammana minnet av varför jag kände paniken…

Ner till stationen… Tåget var sent, ca 10 minuter, och jag kände att det nog var säkrast att gå och höra om anslutningsbussen skulle anpassa sig efter detta. Tack och lov att jag frågade! Det visade sig att bussen varit inställd sedan lunch och förmodligen inte skulle börja gå förrän närmre lunch dan efter! Vi åkte inte med tåget – för vad skulle vi göra på en snöig “station” i en liten håla i två timmar, i väntan på sambon? (Där finns bara stora busskurer att vänta i :( ) Nä, bättre att stanna i den större staden…

På något sätt lyckades vi slå ihjäl de där två timmarna, med mat till oss båda, blöjbyte etc… Och tåget vi skulle med i slutändan kom och avgick nästan i tid. Då skulle vi bara ta oss sista biten hem, en sträcka på ca 7 km. På en väg som bussen alltså inte ansågs kunna köra på… Tack och lov hade sambon kört den in en gång mitt på dagen redan, när snön redan bildat stora drivor etc på vägen, så han visste var de värsta partierna var. De där partierna när vägen, som normalt är en bred 90-väg, nu bara var bred nog för en bil mellan drivorna på vardera sida, som var uppemot två meter höga… och det där mittenpartiet, som skulle gå att köra på, bestod också av drivor, världens berg- och dalbana, rena rama puckelpisten – i låååånga partier. Jag var rätt skakis när vi slutligen kom hem, livrädd att Simon skulle ha kommit till skada – för Simon sov rätt igenom hela bilresan, så hur skulle jag kunna veta hur han mådde? (Han mådde bra, i alla fall. :) )

När vi kom hem fick vi veta att hundratals människor suttit fast i många timmar på vägarna i snön – det var rätt skönt att vi kommit hem :)

Morgonen därpå hade i alla fall väglaget förbättrats en del, så jag kom “bara” för sent till jobbet den dagen också (jag hade faktiskt inte räknat med att kunna komma någon stans alls).

En vecka till och mammanervositet

Så gick en vecka till… Ja, nog för att jag anade att jag inte skulle skriva så ofta, men så många gånger jag tänkt under den här veckan att jag skulle skriva, men sedan har jag inte hunnit, eller orkat, eller… Så nu ska jag försöka “skriva ikapp” lite; får se hur mycket jag hinner – megadisken står och väntar på mig i köket… :(

Mammanervositet

I måndags skulle jag för första gången hämta Simon hos dagmamman. Ja, det var t.o.m. så illa att jag faktiskt skulle träffa henne för första gången. Det låter kanske inte så bra, med tanke på att Simon varit hos dagmamma i över en månad vid det här laget. Men eftersom jag jobbat och sambon varit pappaledig under inskolningen, och sedan huvudsakligen fortsatt arbetslös, så har det ju blivit han som hämtat och lämnat. Visst har vi tänkt se till att jag skulle vara med nån gång också, men det har liksom inte blivit ännu… Så i måndags så blev det plötsligt, av olika skäl (bl.a. för att sambon ju tillfälligtvis haft lite jobb på timmar) så att det var jag som fick åka och hämta Simon. Och som den nojmamma man är så var det jag som gick och blev nervös. Nervös – för att jag kände att det var jag som skulle bedömas – “Duger hon som mamma?”.

Som de där första nervösa gångerna när man skulle till BVC, med det där nyfödda knytet, som man inte alls visste hur man skulle hantera, som man knappt klarade av att byta blöja på, klä av och på, amma eller bära bekvämt… Tänk om BVC tyckte at man inte dög!

Så kände jag mig alltså åter i måndags – fast det ju borde vara tvärtom: det var ju dagmamman som borde vara nervös för om jag tyckte hon dög som dagmamma åt mitt barn! Men jag var jättenervös, redan under dagen, nervös för att göra bort mig, nervös för att säga fel saker, göra fel saker, inte hitta dit… och ja, jag körde faktiskt fel, så nervös var jag :( Och när jag väl kom dit, så gjorde nervositeten mig verkligen så där hopplös fumlig som jag inte ville vara: jag klarade knapp av att sätta på Simon skor och ytterkläder, än mindre få med mig overall, skötväska, Simon och alla lösa attiraljer i famnen ut till bilen; och det har sällan tagit mig så lång tid att sätta fast Simon i bilstolen… Jag gjorde nog ett ganska misslyckat intryck, minst sagt. För inte kan väl alla föräldrar vara lika hopplöst nervösa och osäkra i sin roll i början?!?

Fortsättning följer; evenetuell redan efter disken :)

Ensamhelg och uthusstrul

Så… lite paus för att vila handen (hmmm… gör man det när man sitter vid datorn?!?) och ta en varm kopp kaffe.

Alltså, jag skulle ju klippa häckar idag. Klär på mig varmt, letar fram ett pat vettiga vantar, tar på mig skorna och går ut för att hämta sekatör m.m. i uthuset.

Den ***** uthusdörren går inte upp!!! Visst, den brukar vara lite trög ibland – den är gammal och lite skev, och så sväller den när det blir fuktigt – men med en lagom mängd våld brukar det gå att lösa. Nu sitter den stenhårt fast och verkar inte gå att rubba. Jag drar och drar och drar, och inget händer.

SUCK. Vad gör man då? Ska helgens huvudsysselsättning gå i stöpet?

Tja, ett tag funderade jag på allvar på att åka iväg och köpa en ny billig sekatör. Men det är lite surt att behöva göra det, när man vet att bakom den här dörren så finns det säkert minst tre sekatörer, plus grensax och häcksax o.s.v….

Så jag drog och drog och drog och drog… inget hände. Då provade jag att sätta i nyckeln i låset (dörren var olåst), vrida runt en liten bit, så att jag liksom kunde dra även i nyckeln. Drog och drog och drog… och jo, lite rörde dörren allt på sig, lite flyttade den sig utåt. I alla fall i övre delen. Nertill hände inget alls…

Undras om det skulle gå att komma in med en kofot i nederkanten? Nja, det såg knappt ut. Men det var ju värt ett försök inna jag gav upp och for tillaffären för nyinköp. sagt och gjort, Sanne gick och hämtade kofoten och körde in den under dörren, bräckte till lite försiktigt. Hmm… ja, något rörde på sig, hoppas nu att det var hela dörrbladet och inte bara halva? Jag drog i dörrhandtaget, och DÖRREN ÖPPNADE SIG! *Jiha!* Sanne har brutit sig in i det egna uthuset! (Och jodå, dörren är fortfarande *harkel* någorlunda hel i nederkant.)

Så nu har jag varit ute och klippt lite häckar. “Fulklippt”. (Häckar m.m. kan klippas på två sätt: slarvigt – då hinner man fler/mer och har en chans att det ska se någorlunda drägligt ut på avstånd för hela tomten – eller noggrannt, och då hinner man aldrig klart på en säsong. Gammalt hus, gammal tomt, många häckar…)

Jaha, inget om barn än i dagens avsnitt. Här kommer det! :) Som sagt var, jag passar på att klippa nu när jag är ensam hemma. Ifjol hann vi nästan inget i trädgården, med en liten Simon och så (Simon gillade inte att vara i vagnen eller ligga på en filt, och det gjorde det svårt att göra något i trädgården.) Och i år… ja, nu har vi ju en vild liten unge som springer omkring själv. Han kommer säkert att älska att vara ute i trädgården – och kräva ständig bevakning för att inte tugga i sig alla växter (ja, vi ska plocka bort giftiga saker, om vi nu har nåt sånt :)), äta jord, klättra upp i träd, springa och gömma sig eller springa ut på vägen (liten grusväg, inte så mycket trafik, men i alla fall). Så… alla tips om hur man underhåller en drygt ettåring ute i trädgården är välkomna! (Och då menar jag underhållning av sådant slag som innebär att man i alla fall själv kan göra något annat åminstone korta stunder, d.v.s. inte sånt som kräver att mamma håller Simon i handen konstant :))

Själv

Ikväll är jag ensam hemma. Eller ja, hela helgen, faktiskt… Simon och hans pappa är bortresta. Så skönt! Och så konstigt tomt… och ensamt.

Ja, jag har längtat efter det här. Det ska bli skönt att få sova så länge jag vill imorgon, sova tills jag vaknar. Inte bli väckt av Simon mitt i natten, inte bli väckt av en Simon som vill upp och ha frukost klockan sex imorgon bitti, utan sova tills kroppen tycker jag är utvilad. Som om man fortfarande kan det, då! För några månader sedan var jag också ensam en hel helg. Första natten kunde jag inte alls komma till ro och somna. Andra natten sov jag som en stock – och blev för utvilad, så natten till måndagen, när de andra var hemkomna igen, så kunde jag återigen ine somna, för jag var för utvilad…

Det är skönt att kunna göra saker i sitt eget tempo. Tänka en tanke till slut och göra det där man tänkte på, innan man glömt det istället för att vänta till lägligt tillfälle eller tills Simon somnat. Skönt att kanske hinna använda tandtråd (jordiskt, jag vet :) ), eftersom man inte är så trött när man ska lägga sig att man helt enkelt inte orkar. Men samtidigt känns det så… ovant. Man har vant sig vid ett högt tempo, att ständigt hålla koll på Simon och hindra honom från nästa livsfarliga projekt. vant sig vid hög puls… – ja, jag vet, jag behöver tagga ner!

Men jag vet att det kommer att kännas jätteensamt imorgon bitti, till frukost. Jag har alltid hatat ensamma helgmorgnar, ända sedan jag flyttade hemifrån. Det är på något vis höjden av ensamhet för mig.

Så… vill jag ha sällskap eller inte? Mnja, jag vill ha sällskap men rå mig själv. Ha folk omkring mig men ändå min frihet att göra det jag vill. Hopplöst, va?

Jag tänkte i alla försöka klippa lite häckar imorgon. Hoppas att det inte tänker snöa. Jag vill ha plusgrader och sol! (Jag vill ha vår!!!:) ) Och förhoppningsvis lite annat småfixande som är lättare när man är ostörd. Fast det brukar alltid haka upp sig på att man nog skulle behöva vara två om det ena eller det andra ändå. Vi får väl se vad som blir gjort :)

Hej! Nu är jag här! :-)

Vem jag är? Jag kallas Sanne och är mamma till Simon, född i januari 2004. Ni som är flitiga läsare här på sidan har kanske redan läst både om graviditet, förlossning och första tiden som förälder, men annars finns länkarna här:

Graviditeter; Förlossning; Föräldraskap.

Berättelserna är långa, och de ger ju samtidigt bara diverse nedslag i tillvaron, så här kommer en kort redogörelse för vem “vi” är:

Jag, Sanne, är snart 30 år. Min sambo är några år äldre. Vår son Simon är nu 13 månader. Vi bor i ett litet hus på landet, som vi försöker hinna med att renovera. Vi har en stor trädgård, som vi försöker hinna med att sköta. Vi har en katt (som försöker se till att vi ska ha så få möss som möjligt…) Jag jobbar heltid, men har inte fast (mitt vik räcker till slutet av sommaren). Sambon är arbetslös men får lite timmar ibland. Simon är hos dagmamma 15 timmar i veckan.

Vi har delat ungefär lika på föräldraledigheten; jag var hemma första 6 månaderna, sedan var sambon hemma till och med inskolningen hos dagmamma (påbörjades strax efter ettårsdagen och pågick i två veckor).

Simon

Simon är en ganska glad liten skrutt – så länge han får som han vill! Får han inte som han vill blir han frukstansvärt arg och sur. Han har heller inget tålamod (men vilken ettåring har det?). Han älskar att klättra upp och pilla, dra i, undersöka allting. På datorn hittar han kommandon vi aldrig visste fanns och sparar ner konstiga saker (men ännu tror vi inte han förstört något…) och han lyfter på telefonluren och trycker på knapparna – vem vet vart han ringer den dag vi inte hinner fram i tid? Han gick på egen hand utan stöd och längre sträckor vid 11½ månad, men då hade han redan klättrat i flera månader…

Han är social, älskar när det kommer folk på besök eller att träffa andra (och han charmar alla) – men blir däremot väldigt lätt uttråkad när han är ensam hemma med en förälder och det inte händer något. Han är pratsam och högröstad, men han pratar ännu inget språk vi andra begriper (fast nåt språk måste han prata, i alla fall låter det verkligen som olika ord, och satsmelodi etc – han vet i alla fall själv att han säger något och förväntar sig svar…). Han är ett litet energiknippe. Och han älskar musik, älskar att trumma, och dansar när han gillar musiken på radion :-)

Den här dagboken…

Ja, varför ska jag skriva dagbok, egentligen? Hade jag börjat för ett år sedan så hade det nog blivit en del om Simons utvecklingssteg – lyfta huvudet, rulla runt, börja äta, få tänder etc – samt en del om den ständiga sömnbristen och andra jobbiga bitar… Men då fanns inte möjligheten, och jag hade nog varken haft tid eller ork. Och nu…? Jag tror att jag mest kommer att ha den här “dagboken” för alla möjliga sorters tankar och reflektioner man har som förälder. Allt kanske inte ens har med barn att göra (mer än indirekt; för när man väl har barn så är de direkt eller indirekt involverade i princip i allt man gör och tänker). Vi får väl se. Det kanske inte alls blir så ofta jag skriver, det får tiden utvisa.