Monthly Archives: april 2015

Recension: Sagan om Ringen-filmerna

Och så läste vi då slutligen ut Ringens brödraskap (första i Sagan om Ringen) i lördags. Och på kvällen satt vi och såg filmen. Ja, hela familjen.

Och alltså… visst, med boken i färskt minne så led den ju av de klassiska bok-till-film-problemen, med att inte följa historien på en massa olika sätt och så där. Men samtidigt måste jag säga att jag faktiskt föredrar filmen. För filmen hanterar trots allt en del av de problem boken har. Personerna blir – förlåt uttrycket i sammanhanget – mänskligare. Från att i boken vara ganska “platta”, så där så att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om dem, så blir de i filmen olika personligheter på ett helt annat sätt. Och filmen rensar bort långa komplicerade och förvirrande bihistorier med legender och historier och geografiska beskrivningar och sånt där som liksom gör det omöjligt att verkligen orka sätta sig in i det som står i boken.

I själva verket landade det hela i att jag i söndags kväll satte mig och såg andra filmen (Sagan om de två tornen) och satt uppe till någon gång efter ett på natten (det är långa filmer…). Tredje filmen (Sagan om konungens återkomst) delade jag på måndag och tisdag kväll… den är någonstans kring fyra och en halv timme i de extended-versioner vi har.

Intressant nog tyckte jag den gången (det är ju över elva år sedan jag såg filmerna senast) att mittenfimen var bäst. Mittenfilmen, som ju egentligen är att betrakta som en transportsträcka mellan början och slutet, med flera parallella handlingar och inget riktigt slut. Men nu fann jag någon sorts lugn i växlandet mellan de olika parallellhistorierna – det är ju lite så livet är: man växlar mellan flera parallella pågående historier mest hela tiden. Först är man hemma och har historien familjeliv med att väcka barn och få i dem frukost, sedan är man på jobbet och då släpper man hemmavärlden och har helt andra spår, och sedan är man kanske iväg och gör något annat, och sedan är man hemma och agerar förälder igen. Växlingar dag efter dag., och på varje arena för sig är det ofta två steg framt och ett tillbaks.

Mittenfilmen ger också bäst utrymme för de olika karaktärerna att utvecklas och bli personligheter som man bryr sig om. Och saker har fortfarande inte hunnit bli riktigt riktigt eländiga.

Sista filmen däremot är lite för mycket av en evighetslång plåga, med massor av slåssascener och med en Frodo som helt tappar greppet och blir ruskigt osympatisk. Och ja, det är ju så det måste vara, men det blir liksom för mycket. För mycket av evighetslånga plågor och för lite av framgång. Och för mycket av att de där personerna man börjat bry sig om liksom försvinner bort i ett töcken: Frodo under ringens börda, Aragorn under tvånget at behöva ta på sig den obekväma kungarollen, och så vidare.

Och ja, sen kan man ju lägga på långa analyser om bristen på kvinnor och deras roller och en massa annat sånt där. Men det här är inte den sortens recension, och det finns så många andra som skrivit om det.

Men sammantaget: Jo, det är värt runt tolv timmars filmtittande och för lite sömn. Faktiskt.

Recension: Matilda av Roald Dahl

Det har ju som sagt var varit svårt att hitta böcker som faller vår sexåring i smaken. (Fast i ärlighetens namn sitter han gärna med och lyssnar när vi läser långa avancerade saker som Sagan om Ringen för storebror. Men det är inte samma sak som att kunna uppehålla intresset för en hel bok…) Men så läste vi SVJ häromsistens, och det var succé.

Nu har vi läst Matilda, också av Roald Dahl. Och det är nog nästan lika mycket succé.

Den här gången har han inte legat dubbelvikt av skratt eller så, som han gjorde med SVJ. I alla fall inte riktigt lika mycket. Matilda är ju liksom inte på det viset, även om den stundtals är väldigt rolig den också. Men han har suttit ganska trollbunden och velat att vi skulle läsa vidare. Och resten av familjen har stannat till och satt sig ner och lyssnat de också. Och ja, det är en väldigt rolig och spännande bok.

Men den har liksom andra poänger också. Den lilla flickan som är superintelligent och lär sig saker tidigt och snabbt. Föräldrarna som inte alls begriper sig på sitt barn och som har helt andra värderingar. Rektorn som är en brutal jävla skitstövel. Skolfröken som haft en hemsk uppväxt. Vuxenvärlden som både är hemsk och inte hemsk. Allvarliga ämnen, som hanteras utan att skämtas bort och samtidigt osentimentalt utan bara väldigt rakt och okomplicerat. Och intelligenta Matilda lyckas lösa allt till det bästa genom intelligens och en liten liten gnutta av… något som inte riktigt är möjligt :-)

En hjälte av det slag många barn behöver.

Och ja, det är brutalt ibland. Men ändå på en nivå som funkar, utan någon som helst tvekan från sexåringen.

Sammantaget en mycket mycket bra bok som både jag och sexåringen rekommenderar.

Sparris

Igår tittade årets första lilla tjocka sparrisskott upp ur jorden, av sorten Gijnlim.

Idag fick den sällskap av ett lite tunnare skott som stack över ytan lite längre bort, av sorten Rambo.

Förkylning och att lita på sig själv

Jag har svårt nog att bedöma om jag själv ska stanna hemma från jobbet eller inte när jag är så där mittemellanförkyld. Det är ännu svårare när det inte handlar om mig utan om något av barnen och jag alltså inte kan känna hur det känns utan bara döma utifrån hur de ser ut och vad de säger.

Det är viktigt att lära sig att lyssna på sin kropp och lita på dess signaler. Så idag har sexåringen fått stanna hemma för förkylning. Jag tyckte det var jättesvårt att bedöma, för han verkade inte jätteförkyld, men jag vet att det ju inte alltid syns jättebra. Så jag bestämde mig för att lita hans bedömning – han ansåg själv att han inte skulle gå till skolan.

Röriga tankar kring att avskärma och inte suga åt sig allt elände i världen

Det är en mamma på tåget med en skrikande unge i barnvagn. Det stör mig inte. Det är inte mitt barn. För inte så många år sedan var det jag som var mamman med det olyckligt skrikande barnet, i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag minns ångesten över att inte kunna göra barnet glatt och nöjd eller kunna försvinna från en hopplös situation.

Numera har jag inga problem med andras skrikande barn. LJag känner lättnad över att det inte är mitt barn, att jag inte behöver hantera det. Mina barn är så stora att jag utan problem kan ignorera. Jag behöver inte lösa problemet. Det är inte mitt ansvar. Och det är allmänt accepterat att känna så. Att inte försöka hjälpa.

Vi kan inte bry oss om alla. Det finns en gräns i vilka vi engagerar oss i. För det finns för många människor, för många problem, för många jobbigheter. Och för att hantera vårt eget måste vi på något sätt begränsa vårt engagemang. Annars skulle vi gå sönder. Annars skulle vi inte kunna vara tillräckliga för dem vi faktiskt bör ta ansvar för. Och för min del är det vitalt att gå vidare från småbarnstidens problem och kunna känna att nu är jag igenom. Och det är det liksom ingen som ifrågasätter. Det är okej att man bryr sig mer om dem man står närmst: de som är ens familj och vänner, de som finns på samma ort som en själv, dem som man på något vis har en relation till.

Men om det händer något någon annanstans i världen, då tas andra förklaringsmodeller till. Bryr man sig inte om det, så är det plötsligt för att man inte tycker att alla människor är lika mycket värda. Då kommer anklagelserna om att det handlar om hudfärg eller religion eller annat.

För mig räcker det alldeles utmärkt med avståndet: att det är saker som händer väldigt långt bort. Oavsett om det är i Afrika eller Nordamerika eller Asien. Avståndet gör att jag kan distansera mig: jag behöver inte ta in vidden av hemskheten till fullo. Jag behöver inte relatera hemska saker som hänt till sannolikheten att det ska drabba mig eller mina barn, utan jag kan klara av att avfärda det med något som hänt långt borta.

Och det är ju något jag gör i alla hemska och otrevliga situationer: försöker hitta sätt att kunna avfärda, att kunna hjälpa mina egna varnings- och panikssystem att inte sätta igång. Det där är långt bort. Det där kommer sannolikt inte att drabba oss för att… ja, vilka argument som nu går att plocka upp i den aktuella situationen. Och visst, det är hemskt att man gör så. Men det är en mental överlevnadsgrej. Skulle jag släppa igenom allt skulle jag gå totalsönder väldigt väldigt fort.

De saker som når igenom det där skalet och gör riktigt ont är ju de gånger det inte går att avfärda, inte går att styra bort från tankarna, för att det kommer för nära. Och det kan handla om det geografiska, men det kan också handla om andra aspekter.

I samband med de återkommande katastroferna med flyktingar i Medelhavet nämns Estonia-olyckan, och påpekas att vi minns Estonia-olyckan fortfarande, men kommer att ha glömt olyckorna på Medelhavet snart. För mig kommer Estonia närmre just utifrån den mänskliga närheten. En bror till en lärare som försvann. Och att jag själv hade åkt till Estland, om än via annan båtlinje, bara ett drygt år tidigare. Och så vidare.

För övrigt, när min sexåring hör om händelserna i Medelhavet på radion så ställer han kloka frågor om varför båtarna sjunker, och vi pratar sedan om det som hänt och vems ansvaret är och så. För honom kommer allt närmre – han har ännu inte lärt sig att avskärma, men han jobbar på det. Och vad gäller hudfärg och religion så undrar jag om det ens har gått upp för honom att de människor som åker över Medelhavet kanske ser annorlunda ut än vi – jag tror nog inte han har gjort den kopplingen ännu. För honom är det bara människor som drunknat.

Jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast

Vi tragglar oss framåt så sakteliga. Vi har alltså hållit på med första boken i Sagan om ringen-trilogin i minst en bit över två månader. (Nej, jag minns inte exakt när vi började, men det här inlägget är från 8 februari.) Och det är bara att inse: jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast.

Ja, vi ska ta oss igenom boken. Men sedan, till nästa bok, lämnar jag över högläsningen till pappan.

Det är alldeles för mycket långa komplicerade och irrelevanta bihistorier som redogörs för hitan och ditan. Alldeles för många namn. För högtravande. För mycket blajblaj. Och ärligt talat så tycker jag inte det är vare sig spännande eller medryckande. Jag känner inget för personerna. Jag bryr mig inte. Och jag finner inte heller språket medryckande eller fängslande.

Ibland får man höra att mer eller mindre all fantasy är kopior och plagiat av Tolkien. Jag håller inte med. Kanske var han först på vissa områden, men först betyder inte nödvändigtvis bäst. Snarast var det nödvändigt med vidareutveckling och produktförbättring ;-)

Och vem är egentligen först? Alla bygger vi vidare på vad någon annan skrivit. Eller som Anders Björkelid uttryckte det (som en kommentar till mitt blogginlägg Om att skriva och läsas och inspireras):

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

Men jag läser nog sammantaget hellre någon annan version än Tolkiens :-)

Äntligen har jag hittat något bra att göra med överblivet potatismos!

Ibland blir det potatismos över. Så där så det bara finns potatismos och inget annat.Den självklara restmaten av potatismos är potatisbullar. Men jag lyckas aldrig få till rätt konsistens: de trillar sönder och har sig. Och inte blir de särskilt goda heller.

Men idag testade jag att göra lumpe på potatismoset. Lumpe eller lompe är tydligen norskt potatistunnbröd, och egentligen ska det göras på kokt kall potatis som mosas och blandas med mjöl och salt. Men jag testade att göra det på potatismos, och jag tyckte det blev bra.

Så här gjorde jag:

Kallt potatismos (några deciliter, tror jag) blandades med dinkelmjöl och kornmjöl (ca 3 dl totalt) och lite salt till lagom konsistens. Degen delades i lagom stora bitar som jag kavlade ut ganska tunt på mjölad bänk. Och sedan stekte jag dem i torrt stekjärn.

Till detta serverades soppa på gårdagens hönsbuljong, lite överbliven ramslök, creme fraiche och ärtor – typ.

Tid och pengar

Det sägs att tid är pengar.  Och det är väl på sätt och vis sant. Pengar är ett sätt att värdera det som tar tid – att göra, att odla, att tillverka, att genomföra. Det som tar mer tid att göra kostar rimligen mer i pengar. Dyrare i pengar är värdefullare, har högre kvalitet, är mer eftertraktat och så vidare – i alla fall är det liksom grundprincipen.

Och så finns det en massa saker och företeelser som förstås inte kan värderas i pengar. Många av dem vad vi skulle säga ovärderliga. Kanske just för att de inte heller kan omsättas i tid? För oavsett hur mycket tid vi lägger ner – i form av arbete eller väntan eller annat – så kan de aldrig ersättas om de gått förlorade. Ett människoliv (som släckts), eller ett grundvattenmagasin (som förorenats).

Men i alla fall, de där tidpengarna… Det är märkligt, för om nu någots ekonomiska värde motsvarar nedlagd tid, då borde dessa pengamässigt dyra produkter vara populära. Istället har det liksom gått åt motsatta hållet på en massa områden. Mat och kläder och prylar och en himla massa andra saker… Det är numera någon sorts märklig status i att lyckas köpa allt sådant så billigt som möjligt.

Speciellt om man köper något som man kanske inte riktigt behöver. Då kan man döva sitt samvete med att det var billigt. Då är det liksom mer okej. Lägger man däremot mycket pengar på något man kanske inte riktigt behövde, då är det extra fult.

Borde det inte rimligen vara tvärtom?

Och även när vår tid inte översätts i pengar utan är just bara tid… För alltså, ska man åstadkomma något “på riktigt”, då tar det tid. Skriva en bok. Odla ett trädgårdsland. Eller för den delen bygga upp en egen värld eller ett eget projekt i ett datorspel (som minecraft). Det tar tid att genomföra något på riktigt.

Men även tid har det blivit fult att slösa använda mycket av – även där är det som att det är viktigare att komma billigt undan. Som det här med att inte sitta för länge framför datorn eller andra skärmar. Hur länge man sitter där verkar ofta vara viktigare än vad man faktiskt gör. Eller, det verkar viktigare att inte sitta för länge än att man faktiskt får möjlighet att slutföra och göra något bra.

Däremot är det tydligen okej att slösa med råvaror och naturresurser. Att ta hand om det man har tar tid, både att vårda och laga. Det är snabbare och därmed billigare att köpa nytt igen och igen. Och då ska man ju förstås allra helst köpa billiga varor. Så gör det inte så mycket att man behövde köpa nytt. Och dessutom är ju kvaliteten sannolikt lägre, så man inte behöver bry sig om att vara rädd om…

Lyxlöken och hönan

Lyx kan vara av så olika slag.

När man kokar höna (eller kött) ska det koka med lite grönsaker. Gul lök och morot är jag van vid att det ska vara.

Läser man sedan i en kokbok är det ofta så att de där grönsakerna som kokt ett par timmar förväntas kastas bort efter koktidens slut.

I den här familjen är det konkurens om den kokta löken. Sexåringen gillar inte alls lök, men vi andra älskar den där tvåtimmarskokta löken.

Och den tvåtimmarskokta moroten ska mosas med gaffel och användas i currysåsen (som förstås görs på hönsbuljongen). För så har mamma alltid gjort.

Grönsaksbetraktelse

Det är lite fascinerande det här med vad som är lättodlat och lönt att odla själv…

Ärtor, bönor och mangold hör till det där riktigt enkla. Men i affären är sockerärtor, haricots verts och mangold till dyra lyxvaror i grönsaksdisken, i den mån det alls går att få tag på.

Däremot är gul och röd lök och vitkål billiga basvaror. Och skitsvårt att få till nåt bra resultat av när man odlar själv.