Monthly Archives: mars 2007

Oj, vilket infall av huslighet som drabbade mig :-)

Nu står det blivande frukostbullar i kylen (kalljästa). Och i en gryta står skållat rågmjöl som ska bli till kavring

Femtonspel: ruta 12 några steg närmare rätt plats

På en av våra fyra gavlar har vi länge haft problem. I fönstren på bottenvåningen (två fönster, i det som tidigare var vårt sovrum, nu studio), så har det läckt in vatten mitt uppe i karmen. Alltså GENOM fönsterkarmen. Visserligen bara när det regnat och blåst riktigt hårt, men ändå.

Inte bra. Inte bra alls.

Och vi har inte kunat hitta någon riktigt bra och säker förklaring heller. Eventuellt om det kunde ha att göra med sprickor i putsen, eller med lutning på putsen som skulle kunna göra att vattnet tränger in ovanpå fönstren.

Oavsett vilket så innebär det att de gamla fönstren var… slut, om man säger så.

Så när vi bytte fönster på vinden i höstas, så passade vi på att byta även dessa två fönster på bottenvåningen.

Hantverkarna som satte in de nya fönstren hittade inte heller någon rimlig förklaring.
Men när muraren fixade vidare på insidan av gavelväggen, så började det alltmer peka åt att det faktiskt hade med sprickorna i fasadputsen att göra.
Och vid senaste rejäla regn/storm, när det blev blött runt murstocken, så blev det också en blöt fläck på insidan av den nyputsade gavelinnerväggen.

Jo… dags att göra något åt putssprickor och putssläpp på den ytterväggen alltså…

Så, idag har sambon knackat puts och börjat putsa på nytt bruk.

Det yttersta lagret han knackade bort var tydligen HÅRT. Cementbruk – vilket inte är så lyckat ytterst på ett hus där man från början huvudsakligen använt kalkbruk. (Dessutom verkade det vara målat med plastfärg, om jag fattade det rätt; jag har gjort annat.) Lagret innanför cementbruket var fuktigt och… konstigt. Så nog behövde det åtgärdas om man säger så.

(Ja, hela huset skulle behöva putsas om. Vissa bitar är mer akut än andra Det kommer, tids nog )

Femtonspel, alltså. För att vi putsar om det därute just precis nu är ju en följd av att vi bytt fönstren (och inte vill att de nya ska föstöras) men också för att vi ju inte kan fixa klart på vinden om vi har sån fuktinträngning genom gavelväggen.

Så – idag blev det inget gjort med isoleringen däruppe. (Men dagens insats är guld värd den med. *puss*)

Det var länge sen jag studsa på ett dansgolv, så jag sticker väl iväg och gör det… var?

Ja… det var alldeles för länge sedan jag rajade en hel natt på ett dansgolv.

Studsa, snurra, leva ut varje ton, varje ord, varje känsla i musiken. Vara ett med musiken. Timmer ut och timme in, med bara korta pauser för att dricka eller andas.

Leka. Leva. Virvla.

Ebba Grön.
Offspring.
Nirvana.
Abba.
Cranberries.

(Eller Östblocket. Quilty. Takkatass. Det går också )

Känslan. Hållningen. Musiken i var enda liten muskel, ända ut i fingerspetsarna. Kontrollen. Extasen. Vansinnet. Kaoset. På samma gång all kontroll och ingen.

Trötthet. Den totala tröttheten som slutligen genomsyrar kroppen, men man slutar inte. Man fortsätter. Vill aldrig sluta. (Fortsätter fram till morgonen – när man tar morgonspårvagnen hem – eller lägger sig i tältet och lyssnar på trummorna; allt beroende på plats och tid.) Lite till. Behålla magin. Behålla känslan av att älska.

Älva.

Jag saknar det. Oj, vad jag saknar det. Det är verkligen eeeeeeevigheter sedan sist. Jag kan inte ens minnas när det var senast.

”Men varför gör du det inte igen, då?”

Tja…

Dels kom krämporna. Muskelbristningar i de j-a ljumskarna. Det lugnade ner mig en aning – det blir inte samma totala lössläppthet när man samtidigt måste ha kontroll för att inte förvärra skadan.

Sedan blev jag klar med studierna. Folk skingrades. Mina sammanhang försvann. De fester där jag kunde leva ut – de finns inte längre. De fester där jag kände alla, eller i alla fall jättemånga av de 100-200 pers som var där. Jag vill kunna leka med ALLA på dansgolvet. Och jag vill kunna dansa i strumplästen eller barfota – annars kan man ju inte dansa ordentligt. Jag finns inte där längre, och inte de andra heller.

Och så börjar jag kanske bli gammal. Jag orkar inte så länge längre. Tröttheten tar för fort överhanden.

Men ja, jag skulle behöva kicken.
Den ger energi. Mening. Lycka. Eller kanske bara endorfiner.

De där endorfinerna blir jag hög på. De är min berusning. Och det var alldeles för länge sedan de fick chansen att berusa mig.

”Men då är det ju inget roligt!”

Sonen skriker. För jag vill inte leka med honom.

”Du får leka själv.”
”Men då är det ju inget roligt!”

Nä. Men då får det väl vara tråkigt då.

Kan någon annan ta mitt huvud ett tag?

Det snurrar så fasligt i det idag.
Alldeles för mycket som mal runt, som jag inte har kontroll över.
Rörigt.
Fastnar.
Usch

Bara så ni vet det

så gick jag och la mig för längesedan! Johodå. Jag sitter inte alls här och… sitter. Jag ligger och sover gott och blir utvilad.

Och så var det det där med religion, då…

I begynnelsen var… en liten by på landet. Där fanns en liten kyrka, ett församlingshem, söndagsskola, kyrkans barntimmar och kyrkans barnkör. Och inte så mycket mer.
En bit utanför den lilla byn bodde en liten flicka i ett stort gult hus.

Den lilla flickan var förstås jag.

Det var den värld jag växte upp i. Inte så att kyrkan var en oerhört viktig del av mitt liv – vi var inte ofantligt religiösa eller så. De gånger jag i gick i kyrkan var de gånger kören skulle sjunga samt julottan och skolavslutningen. Men kyrkan, eller tron på Gud, var liksom en naturlig del av livet. En självklarhet. Så var det. Och den som ifrågasatte detta, argumenterade jag nog emot

Det är egentligen ganska märkligt. För jag var egentligen tidig på att ifrågasätta. Men just denna sak var jag bergfast övertygad om.

Eller är det kanske just så det är? Att när jag är övertygad om något så är jag det, och då går det inte att rubba mig. Men oftast så baseras denna övertygelse på något, på mina erfarenheter och slutsatser. I frågan om religionen så accepterade jag den lösning, det svar, som serverades åt mig.

Kanske för att det var en tilltalande lösning. Det gav svar på en massa frågor. Den gav en stomme, en världsbild. En trygghet. En mening. Ett svar på varför och vad händer sedan.

En tilltalande saga. Och sagor är sköna att tro på. De flesta sagor FÅR man inte tro på. Man vet ju att de inte är sanna. Det här är liksom undantaget: man får lov att tro på sagan.

Så – jag ifrågasatte aldrig. Jag var nöjd med hur det var.

Jag konfirmerades utan att ha ifrågasatt något av det. (Fast vi ägnade egentligen inte konfirmationsundervisningen särskilt mycket åt religiösa frågor.) Jag var liksom övertygad.

På gymnasiet gick vi nog in i kristendomen på ett lite annat sätt på religionstimmarna. Jag hängde väl i huvudsak fast i att jag trodde på det.
Men någonstans började jag liksom ändå fundera. Ställde jag verkligen upp på allt det där?
Treenigheten kunde jag inte hålla med om
Jungfrufödsel kändes som blajblaj

Men jo, jag trodde nog ändå på Gud. Bara inte på alla detaljer.

Sedan började jag läsa en massa om modergudinnereligioner och om andra religioner som funnits i området före judendomen. Och allt mer började jag ifrågasätta, en del i taget.

Jag började plugga biologi på universitetet. Det var morfologi och systematik och evolution. Archaeabakterier och eubakterier och eukaryoter. Plattmaskar och slemsvampar, kammaneter och kottepalmer. Endosymbios och mitokondrier och kloroplaster. Och virus. RNA och DNA och självreplikerande molekyler. Artbildning och kromosomtalsfördubbling och evolutionärt stabila strategier. Slump och mutationer och urval och ökad genfrekvens.

Och nånstans, någon gång – jag vet inte när, för det kom smygande – så tvingades jag inse att jag hade släppt alla bitarna. Det fanns inget kvar.
Jag trodde inte på gud. Inte på den kristna guden, inte på någon modergudinna eller något gudomligt väsen.

Jag trodde enkom och bara på slumpen och naturlagarna.

Fy sjutton vad jobbigt!

Det tog tid innan jag accepterade det, ens för mig själv. (Och ytterligare ett antal år innan jag accepterade det så fullt ut att jag tog den ärliga konsekvensen och gick ur kyrkan.)

Jag insåg att till viss del så hade det nog handlat om att jag VILLE tro. Jag ville ha tryggheten kvar. Jag ville ha min saga, mina myter, mina mysterier.
Nu hade jag bara förnuft och vetenskap kvar. De ger en massa svar, men de ger inte trygghet, för många av svaren är sorgliga. Det finns inga svar om mening och liv efter detta. För det FINNS ingen mening i ordets rätta bemärkelse. Ingen organism finns för en avsikt. Den finns för att det av slumpen uppkom en molekyl en gång i tiden, och denna molekyl har sedan fortsatt att replikera sig, men blivit lite fel – p.g.a. mutationer – på ”vägen”. Det är ju ingen mening. Och när man dör så dör man.

Jättemuntert.

Hade jag hellre fortsatt tro?
Ja.
Och nej.

Ja: det var tryggare, härligare, bättre på alla sätt och vis. Jag hängde kvar i det så länge jag kunde.
Men nej: jag kan aldrig önska att jag inte skulle kommit till… ”insikt”.

Jag var lyckligare med tro. Men jag kan aldrig önska mig tillbaka.

Men jag saknar det. Absolut. Och den tomhet som uppstod var säkert en bidragande orsak – och är fortfarande – till perioder med ångest och depression.

Under en period fick jag på ett fantastiskt sätt möjlighet att fylla ut tomrummet. Jag var med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar. Där kunde jag leva ut hängivenheten, den där fulla övertygelsen, dyrkan. Där kunde jag ”tro” på HONOM, ryckas med, hylla honom. Gå upp i extasen. Allt detta samtidigt som jag visste att jag inte trodde på det. Jag kunde ha kakan även om jag visste att den var bakad av luft, att den inte fanns.

Kristus, dig vi följer
när och vart som helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Ser du att jag vinkar?
Dig vi hyllar helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Jesus, jag är med dig.
Rör mig, rör mig, Jesus!
Jesus, du är min idol.
Kyss mig, kyss mig, Jesus!

Jag njöt. Jag fick min religiösa upplevelse, i några timmar flera kvällar i veckan. Utan att behöva förneka mig själv.

Saknaden var enorm efteråt.

Och sedan då?
Jo, som sagt var, jag gick slutligen ur kyrkan.
Jag är ateist.
Hade jag varit det redan från början, om jag hade tänkt efter? Har jag förändrats eller inte?

Och ja. Jag saknar sagan. Förnuftet är jävligt trist, och krävande. Sagan ger mer utrymme för… konstnärlig frihet
Men det är inte mycket att göra åt saken.

”Snälla mamma, vi KAN väl rensa en liiiiten stund?”

3-åringen frågar så snällt han kan.

Egentligen är klockan alldeles för mycket. Egentligen borde vi gå in och laga mat – eller snarast borde vi redan ha gjort det.

Men han vill ju så gärna. Och egentligen vill ju jag också. Så visst. Kör för det

Det är ju KUL att rensa med honom.

Han är noggrann. Han frågar omvilka saker som ska bort och vilka som ska vara kvar. Och han lyssnar på svaren och kommer ihåg dem! Det som ska rensas bort rensar han bort, det som ska vara kvar lämnar han kvar – och krattar försiktigt runt om. Och han säger till när hinken är full och vi ska gå och tömma i komposten.

Visst, han får inte bort lika mycket som jag.
Visst, han gräver runt jord bara för att det är roligt ibland.

Men det går att släppa honom fri, låta honom hållas utan ständig övervakning, utan att kolla varenda tag han tar med hackan, utan att vara på helspänn och konstant vara beredd på katastrofen.

Han KAN.

Jag kan slappna av och GÖRA. Njuta av sällskapet och småpratet.

Och det är inte så att jag knappt får gjort något. Det är inte ens så att jag får mindre gjort för att han är med. Jag gör minst lika mycket nytta som om jag vore själv – och hans insats ligger också på pluskontot.

Och ja, hade inte han bönat och bett, så skulle jag aldrig ha rensat nåt alls idag. Jag blir så nedslagen av att se allt ogräset att jag inte vet var jag ska börja.

Han får mig att ändå börja.

Och han håller ut längre än jag. När jag börjar klaga över ont i nacken och vill göra annat, så vill han fortsätta en stund till och en stund till

Ibland är det alldeles underbart att göra saker tillsammans med en treåring!

Tårar. Och rädsla. Och svårigheter att lita på mig själv. :-(

Bussen (som är en typ minibuss – ingen ”stor” buss) stannar vid busshållplatsen för att släppa av eller på någon.

*tuuuuuuuuuu-uuut*
Något låter som en stor båttuta eller nåt.
Bakom oss har visst en lastbil stannat. Det är visst den som tutat. Jag förstår på busschauffören och passageraren precis bakom honom (de pratar med varandra) att lastbilen uppenbart kört väldigt nära oss. VÄLDIGT nära. Och att de är lite förbannade på honom – ”Han ser väl att det är en buss?”. De fortsätter att diskutera honom, irriterat.

En liten bit senare stannar busschauffören för att släppa över några personer vid ett obevakat övergångsställe. Den här gången hörs inget tut, men föraren och passageraren fortsätter att diskutera lastbilen och hans körning och brist på inbromsning i tid.

Vi åker vidare.
Tydligen har lastbilen inte startat igen efter att ha stannat bakom oss vid övergångsstället. Spekulationen är att bromsarna låst sig.

Innan jag går av på min hemmahållplats, frågar jag bussföraren: ”Hur nära var han?”

”Andra gången var han ungefär så här nära.” Han måttar med handen – 8-10 cm ungefär.

Jag har inte känt något.
Han har inte kört in i oss.
Hade det inte varit för tutandet första gången och samtalet framför mig så hade jag aldrig märkt något.
Ändå vågar jag inte lita på mig själv. Tänk om jag bara intalar mig att inget hänt, för att jag inte vill aceptera det? Tänk om jag ignorerade det som hänt?

Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.
Jag har inte känt något.
Han körde aldrig in i bussen.

Min sambo påpekar att OM något hade hänt, så hade busschauffören rusat ut och sett till att fixa en massa försäkringspapper och saker – inte lugnt kört vidare.

Det har han ju så rätt i. Visst har han.

Men ändå. Tänk om jag lurar mig själv. TÄNK OM något ändå hände.
Jag måste behålla den möjligheten.
Jag kan inte skjuta bort den. Då har jag inte tagit ansvar, då har jag varit ansvarslös.
Man får inte tänka ”det händer inte mig”.

Varför skulle just JAG ha tur, att det inte händer mig? För säkerhets skull ska jag liksom räkna med att ha otur, med att värsta möjliga scenario är det korrekta. För då behöver jag ju inte bli besviken. Då är jag beredd. Eller?

Varenda ögonblick i livet är så avgörande. Varenda ögonblick i livet KAN vara just det där avgörande. Jag måste vara beredd.

Fast tårarna kommer egentligen inte av ”bussincidenten”. Jag grät redan innan idag…

För något håller på att lossna. Ett skal runt något gammalt jobbigt håller på att luckras upp. Jag kanske håller på att hitta kraft att ta itu med ett gammalt problem. En jättegammal ”jag-vågar-inte-lita-på-mig-själv”. Och det känns skrämmande och skönt på samma gång.

Väldigt motstridiga känslor idag.

Och de tårar jag gråter idag KAN vara nästan 12 år gamla.
Det är en udda känsla.

Varför är det så svårt att gå och lägga sig?

Fastän jag är trött. Fastän jag inte gör något vettigt, eller ens nåt roligt.

Den som kommer med ett vettigt/bra svar vinner…

*en kopp kaffe*

(För de som är vaken nu behöver säkert det )

Jo, just det: Godnatt