Tag Archives: politik

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Om nutidens idé om att ta ansvar

Jag är nykterist. Jag dricker inget med alkoholhalt över 2,25%. Jag tycker det är skitdumt att köra bil när man druckit alkohol och därmed riskera andra människors liv.

Men jag tycker också att det får finnas någon sorts rimlighet och proportioner.

Så här beskriver avgående minister Aida Hadzialic det som hände:

– I förrgår kväll var jag i Köpenhamn med en vän och skulle ta mig till Malmö. Jag hade tidigare under kvällen innan en konsert druckit två glas vin, ett glas rött och ett glas mousserande. Cirka fyra timmar senare gjorde jag mitt livs största misstag och valde att ta bilen hem till Malmö, naturligtvis i tron om att jag inte var påverkad.

– Strax efter brofästet på andra sidan blev jag stoppad av polis, i en ordinarie nykterhetskontroll och utandningsprovet konstaterade 0,2 promille.

Och på grund av detta väljer hon att avgå som minister.

Vad har då någon som åker fast med 0,2 promille alkohol i blodet att vänta från samhället i övrigt?

När någon rapporteras för rattfylleri startar två olika processer: den straffrättsliga (tingsrätten) och den körkortsadministrativa (Transportstyrelsen). Straffet för rattfylleri är oftast dagsböter. För grovt rattfylleri är fängelse det vanligaste straffet. Fängelsestraffet verkställs i stor utsträckning med elektronisk fotboja.

Om det är ett förstagångsbrott och om föraren inte har orsakat någon olycka brukar straffet bli villkorlig dom eller skyddstillsyn kombinerat med samhällstjänst.

Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Bara vid halter på 0,2–0,3 promille (0,10-0,15 mg/l luft) finns möjlighet till varning i stället för återkallelse.

Källa: Trafikverket.

Men är man minister eller annan offentlig person så förväntas man dessutom ta ansvar för sina misstag. Och märkligt nog har ”ta ansvar” blivit synonymt med att avgå. Den som gjort något fel förväntas avgå och försvinna från spelplanen fortast möjligt.

Är inte det ganska märkligt? Jag förväntar mig att den som gjort något dumt ska ta ansvar genom att rätta till sitt misstag. Om man är högt uppsatt chef som gjort misstag inom ett företag borde man väl stanna kvar och ställa saker till rätta? Och om man är minister som missyckats med att räkna ut hur snabbt alkoholen förbränns i kroppen så borde man kanske skänka pengar till trafikskadades förening eller på annat sätt tydliggöra och ta konsekvensen av det man gjort.

Men nej, lösningen blir att avgå. En efter vad jag förstår kunnig och kompetent minister, uppskattad från många håll, blir plötsligt värdelös för att hon gjorde en missbedömning på ett helt annat område, och då är hon ute ur leken, eventuellt för gott.

Vad får vi för samhälle om bara de som är perfekta kan vara ministrar eller höga politiker?

Vad får vi för samhälle om de som tar ansvar och inser allvaret i vad de gjort avgår och försvinner av banan, medan personer med mindre skrupler blir kvar oavsett vad de gjort för dumheter? För det är ju alltid de ansvarsfulla som är ”bäst” på att ta konsekvenserna. Det vill säga avgå och försvinna från spelplanen.

Vad får vi för samhälle om en 29-årig kvinna ser det som sitt livs största misstag att dricka två glas vin och fyra timmar senare köra bil? Hade hon bara kört på den danska sidan – där hon ju drack vinet – hade det inte ens varit olagligt.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om det istället varit en manlig minister det handlade om. För drevet är alltid större mot kvinnliga politiker, kraven på perfektion och inga misstag alltid större mot kvinnorna.

Fokusera på det vi är överens om

Ibland kan jag känna att det blir väldigt mycket fokus på små skillnader. Inom politik och inom annat. Oändliga mängder tid och energi och prestige som läggs på detaljer kring vilka lösningar man tycker är bäst – för att motverka arbetslöshet eller öka mängden jobb eller lösa ett miljöproblem eller något annat. Folk som nästan blir ovänner för att de har olika uppfattning om vilken lösning som är den absolut optimala och är beredda att idiotförklara alla som kommit till en något annan slutsats. Politiker som ägnar debatter helt åt att spela ut varandra, peka på det lilla lilla de tycker någon annan har fel i. Istället för att fokusera på likheter, på det de tycker lika om, på hur man kan samarbeta med en medelväg och åstadkomma saker.

Det är som att det ibland behövs något större och hemskare för att påminna om de stora likheterna.

Och det gör mig ledsen när folk som ändå i huvudsak har samma syn på livet och samhället och så vidare liksom är så verbalt hårdhänta i sina diskussioner att man till slut drar sig för att alls tycka något.

Snälla, kan vi inte istället fokusera på det vi har gemensamt? På alla de grundläggande saker där vi tycker lika?

För det stör mig. Det stör mig att goda krafter blir osams och ovänner över småsaker – och därför sedan har svårare att samarbeta mot dem som tycker helt annorlunda.

För det där stora och hemska finns där. Alldeles runt husknuten. Människor som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Som det här med att människor är lika mycket värda oavsett hur de ser ut och var de kommer ifrån. Sånt där som alla vi andra är överens om.

För hörni, det är skillnad. Det är inte så att alla oenigheter är av samma kaliber. Att vara oense om hur RUT och ROT slår eller bästa lösningen på hur ett skattesystem ger långsiktigt hållbara effekter är mycket mindre än att vara oense om vem som har rätt att vara här eller om hur mycket ditt namn och din hudfärg påverkar ditt värde.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Skatt och utrymme och samhälle

Jag läste ett uttalande av en politiker nyligen. Nu kan jag inte hitta artikeln och minns inte längre citatet ordagrant. Men poängen var att hen menade att vi måste bygga samhället utifrån de pengar som finns att tillgå och att vi inte kan hålla på och höja skatterna, utan de pengar som finns är de som finns, och så får vi anpassa oss efter det.

Jag ser det precis tvärtom. Om man bygger ett samhälle, så sätter man sig ner tillsammans, tittar på vad det är man gemensamt vill skapa och vilka behov det finns. Och sedan skramlar man gemensamt ihop till de kostnaderna på ett rättvist sätt.

Har man ett gemensamt samhälle så är det ett gemensamt ansvar att se till att alla i samhället kan få den hjälp de behöver och att se till att det finns rent vatten och frisk luft och att man inte skadar livsmöjligheter för kommande generationer, och så vidare. Innan vi har löst de bitarna finns liksom inget vits med att ”slippa undan skatt” för att själv ha stora pengar kvar.

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.

Regeringsbildning och att ge något högsta prioritet

Det har varit val. Det ska bildas regering. Och ingetdera klassiska ”blocket” har majoritet i riksdagen, men det ena ”blocket” är något större än det andra.

Om man ställer upp i ett riksdagsval, så säger man ”jag kan tänka mig att styra det här landet om jag blir framröstad”. Det anser jag också innebär vissa skyldigheter.

Löfven, partiledare för det största partiet och det större blocket, sträckte igår ut handen till alla ”demokratiska” partier som kommit in i riksdagen, för en regeringsbildning som inte skulle involvera SD.

FP och C svarade ungefär ”nä, men vi hör minsann till alliansen, så vi tänker minsann inte samarbeta med någon annan”. Det lät som att de hellre ville fälla en regering än sitta med i den, om inte regeringen bestod just av alliansen.

Det är inte att ta ansvar. Det är barnsligt och fjantigt.

Och att fälla regeringsförsök nu, riskerar bara att stärka SD ytterligare. Det kan innebära nyval, och det skulle riskera att ge ännu fler röster åt SD.

I det här läget, med så många missnöjesröstare på ett parti med en sådan bakgrund, så behöver vi en stark samling från övriga partier. En samlingsregering med alla partier utom SD vore bättre än nyval.

För övrigt så svarade S, V, MP, C och FP under 2013 ”Ja” på Föräldravrålets fråga ”Kommer ni (ditt parti) att göra klimatet till högsta prioritet?”. Dessa fem partier får enligt preliminär rösträkning 199 av 349 platser i riksdagen – det är en stabil majoritet. Om de verkligen menade allvar med sina svar till Föräldravrålet så är det enda rimliga nu att gå ihop och bilda gemensam regering, för att hantera denna fråga. För att ge något högsta prioritet innebär faktiskt att lägga en del annat åt sidan och göra sitt allra bästa för att åstadkomma mesta möjliga.

 

Tidigare tankar om samlingsregering för klimatet.

Tankar 15 september 2014

Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.

Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.

Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.

Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.

Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.

Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.