Tag Archives: politik

Om förstågångsväljare och fyra år

Min äldste är arton år och får i år för första gången rösta i valet. Och han tycker det är besvärligt. Han tycker inte han är insatt, och han vet inte riktigt var han ska börja. Det är så mycket annat som ska hinnas, med skola och kompisar och annat, och det där med att sätta sig in i politiken för att veta hur man ska rösta känns mest som en sak till som ska hinnas med. En jobbig sak,

Det finns förstås många saker som påverkar i det här. Inte minst att det är en ganska hemsk valrörelse, med mycket smutskastning och fula grepp, och det försvårar förstås möjligheten att sätta sig in. Debatter på TV undviker jag själv sedan länge, för att jag tycker uppläggen är så otrevliga.

Men det är ju inte så att min artonåring är ointresserad. Eller, kanske ointresserad av partipolitik, men absolut ntresserad av samhällsfrågor. Han är typen som suttit med som representant för sin klass och sin skola i olika sammanhang av demokratisk karaktär. På ett sätt är han mer allmänintresserad av sådana frågor än jag själv var som ung, eller i alla fall tidigare än jag blev intresserad.

Och ändå hade jag inga problem att veta vad jag ville rösta på när jag fick chansen första gången, som 19-åring (i praktiken bara ett halvår äldre än honom).

Och så slår det mig att en stor skillnad är att på den tiden var det tre år mellan valen, inte fyra.

Tre år är också längden på våra skolstadier i Sverige. Tre år lågstadium, tre år mellanstadium, tre år högstadium, och tre år gymnasium. Vilket innebär att en gång på varje stadium hann man ta upp demokrati- och valfrågor i direkt anslutning till pågående svensk valrörelse. Och på gymnasiet – för min del när jag gick i ettan på gymnasiet – hann jag med att rösta i ”skolvalet”.

Alltså: Under min gymnasietid hann jag med att behöva sätta mig in i de politiska partierna och komma fram till vem jag tyckte borde styra och prova på att rösta. Och jag gjorde det på skoltid, genom att vi i skolan gick igenom partiernas politik och skaffade oss en uppfattning i en neutral miljö.

Det innebar att jag hade hunnit skaffa mig en grunduppfattning, något att framöver relatera till. Jag hade satt mig in såpass att jag sedan kunde jämföra realpolitiken med partiernas teoretiska ståndpunkter.

Det är först nu, när jag ser min artonårings vilsenhet, som jag inser vilken sorts nytta det faktiskt gjorde.

Det är många år sedan det där skolvalet. Men jag tror jag minns vad jag röstade på. Om jag minns rätt så är det i praktiken enda gången jag röstade på ett visst parti – eftersom jag som sagt var senare hann upptäcka andra skillnader i det praktiska politikarbetet.

Jag ska tillägga att jag i huvudsak tycker det är bra att det är fyra år mellan valen. Tre år är en väldigt kort tid för att genomföra praktiska förändringar i samhället.

Men det här var ändå lite av en ahaupplevelse.

Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa ”aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara ”vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från ”det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de ”stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Om nutidens idé om att ta ansvar

Jag är nykterist. Jag dricker inget med alkoholhalt över 2,25%. Jag tycker det är skitdumt att köra bil när man druckit alkohol och därmed riskera andra människors liv.

Men jag tycker också att det får finnas någon sorts rimlighet och proportioner.

Så här beskriver avgående minister Aida Hadzialic det som hände:

– I förrgår kväll var jag i Köpenhamn med en vän och skulle ta mig till Malmö. Jag hade tidigare under kvällen innan en konsert druckit två glas vin, ett glas rött och ett glas mousserande. Cirka fyra timmar senare gjorde jag mitt livs största misstag och valde att ta bilen hem till Malmö, naturligtvis i tron om att jag inte var påverkad.

– Strax efter brofästet på andra sidan blev jag stoppad av polis, i en ordinarie nykterhetskontroll och utandningsprovet konstaterade 0,2 promille.

Och på grund av detta väljer hon att avgå som minister.

Vad har då någon som åker fast med 0,2 promille alkohol i blodet att vänta från samhället i övrigt?

När någon rapporteras för rattfylleri startar två olika processer: den straffrättsliga (tingsrätten) och den körkortsadministrativa (Transportstyrelsen). Straffet för rattfylleri är oftast dagsböter. För grovt rattfylleri är fängelse det vanligaste straffet. Fängelsestraffet verkställs i stor utsträckning med elektronisk fotboja.

Om det är ett förstagångsbrott och om föraren inte har orsakat någon olycka brukar straffet bli villkorlig dom eller skyddstillsyn kombinerat med samhällstjänst.

Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Bara vid halter på 0,2–0,3 promille (0,10-0,15 mg/l luft) finns möjlighet till varning i stället för återkallelse.

Källa: Trafikverket.

Men är man minister eller annan offentlig person så förväntas man dessutom ta ansvar för sina misstag. Och märkligt nog har ”ta ansvar” blivit synonymt med att avgå. Den som gjort något fel förväntas avgå och försvinna från spelplanen fortast möjligt.

Är inte det ganska märkligt? Jag förväntar mig att den som gjort något dumt ska ta ansvar genom att rätta till sitt misstag. Om man är högt uppsatt chef som gjort misstag inom ett företag borde man väl stanna kvar och ställa saker till rätta? Och om man är minister som missyckats med att räkna ut hur snabbt alkoholen förbränns i kroppen så borde man kanske skänka pengar till trafikskadades förening eller på annat sätt tydliggöra och ta konsekvensen av det man gjort.

Men nej, lösningen blir att avgå. En efter vad jag förstår kunnig och kompetent minister, uppskattad från många håll, blir plötsligt värdelös för att hon gjorde en missbedömning på ett helt annat område, och då är hon ute ur leken, eventuellt för gott.

Vad får vi för samhälle om bara de som är perfekta kan vara ministrar eller höga politiker?

Vad får vi för samhälle om de som tar ansvar och inser allvaret i vad de gjort avgår och försvinner av banan, medan personer med mindre skrupler blir kvar oavsett vad de gjort för dumheter? För det är ju alltid de ansvarsfulla som är ”bäst” på att ta konsekvenserna. Det vill säga avgå och försvinna från spelplanen.

Vad får vi för samhälle om en 29-årig kvinna ser det som sitt livs största misstag att dricka två glas vin och fyra timmar senare köra bil? Hade hon bara kört på den danska sidan – där hon ju drack vinet – hade det inte ens varit olagligt.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om det istället varit en manlig minister det handlade om. För drevet är alltid större mot kvinnliga politiker, kraven på perfektion och inga misstag alltid större mot kvinnorna.

Fokusera på det vi är överens om

Ibland kan jag känna att det blir väldigt mycket fokus på små skillnader. Inom politik och inom annat. Oändliga mängder tid och energi och prestige som läggs på detaljer kring vilka lösningar man tycker är bäst – för att motverka arbetslöshet eller öka mängden jobb eller lösa ett miljöproblem eller något annat. Folk som nästan blir ovänner för att de har olika uppfattning om vilken lösning som är den absolut optimala och är beredda att idiotförklara alla som kommit till en något annan slutsats. Politiker som ägnar debatter helt åt att spela ut varandra, peka på det lilla lilla de tycker någon annan har fel i. Istället för att fokusera på likheter, på det de tycker lika om, på hur man kan samarbeta med en medelväg och åstadkomma saker.

Det är som att det ibland behövs något större och hemskare för att påminna om de stora likheterna.

Och det gör mig ledsen när folk som ändå i huvudsak har samma syn på livet och samhället och så vidare liksom är så verbalt hårdhänta i sina diskussioner att man till slut drar sig för att alls tycka något.

Snälla, kan vi inte istället fokusera på det vi har gemensamt? På alla de grundläggande saker där vi tycker lika?

För det stör mig. Det stör mig att goda krafter blir osams och ovänner över småsaker – och därför sedan har svårare att samarbeta mot dem som tycker helt annorlunda.

För det där stora och hemska finns där. Alldeles runt husknuten. Människor som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Som det här med att människor är lika mycket värda oavsett hur de ser ut och var de kommer ifrån. Sånt där som alla vi andra är överens om.

För hörni, det är skillnad. Det är inte så att alla oenigheter är av samma kaliber. Att vara oense om hur RUT och ROT slår eller bästa lösningen på hur ett skattesystem ger långsiktigt hållbara effekter är mycket mindre än att vara oense om vem som har rätt att vara här eller om hur mycket ditt namn och din hudfärg påverkar ditt värde.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Skatt och utrymme och samhälle

Jag läste ett uttalande av en politiker nyligen. Nu kan jag inte hitta artikeln och minns inte längre citatet ordagrant. Men poängen var att hen menade att vi måste bygga samhället utifrån de pengar som finns att tillgå och att vi inte kan hålla på och höja skatterna, utan de pengar som finns är de som finns, och så får vi anpassa oss efter det.

Jag ser det precis tvärtom. Om man bygger ett samhälle, så sätter man sig ner tillsammans, tittar på vad det är man gemensamt vill skapa och vilka behov det finns. Och sedan skramlar man gemensamt ihop till de kostnaderna på ett rättvist sätt.

Har man ett gemensamt samhälle så är det ett gemensamt ansvar att se till att alla i samhället kan få den hjälp de behöver och att se till att det finns rent vatten och frisk luft och att man inte skadar livsmöjligheter för kommande generationer, och så vidare. Innan vi har löst de bitarna finns liksom inget vits med att ”slippa undan skatt” för att själv ha stora pengar kvar.

Folkvandringstid

Jag har så himla svårt för den här idén att vi ska bestämma vem som får bo i ”vårt” land. Var kommer den tanken ifrån, liksom? Det enda rimliga är ju att människor får röra sig fritt i världen, flytta dit de vill, dit där de trivs och mår bra.

Och ja, självklart måste vi ha regler för hur vi samexisterar när det bor många människor på samma plats – regler för vilka krav vi ställer på varandra, att vi inte får skada varandra, hur vi ska hjälpa varandra i ett samhälle, och så vidare.

Men inte för vilka som har rätt att finnas här, vara här, bo här.

Att vissa personer hann hit före andra är liksom inget rimligt skäl att inte andra ska få komma hit, eller att det ska behövas någon sorts tillstånd eller godkännande. Det känns som en idé från en förgången tid – väldigt långt förgången – men utan att vara historiskt påläst undrar jag ibland om det är tvärtom, att landsgränserna och de begränsade rättigheterna att förflytta sig är mer cementerade nu än nånsin tidigare. (Som sagt, jag är inte påläst på detta område, så någon som har koll får gärna berätta eller peka mig på var jag kan läsa på om detta på ett bra sätt utan att behöva plöja alltför djupt.)

Människor har i alla fall till och från under mänsklighetens historia förflyttat sig en hel del. Periodvis inte så mycket, periodvis mycket mer. Och det har säkert funnits många olika skäl till att människor flyttat på sig.

Vår tid nu är en period när många människor ser skäl att förflytta sig. För att de förföljs av religiösa skäl, för att de förtrycks, för att det är krig, och för att klimatet förändras och gör tillvaron svårare (vilket nog i många fall är anledningen till att en del andra konflikter trissas upp). Om man inte kan leva tryggt och säkert på den plats man är född, så är det fullkomligt självklart att bege sig någon annanstans. Det är en överlevnadsinstinkt, en fullt rimlig sådan. Och vi är alla människor, med samma rättigheter.

Och nog för att människor är en djurart som alla andra. Men jag tycker trots det att vi människor ska låta bli att pinka revir och säga ”nä nä, det här är mina jaktmarker, och du är inte välkommen hit”. För vi behöver inte pinka revir av det slaget för vår överlevnad.

Istället behöver vi välkomna de människor som kommer hit, precis som vi önskar att de skulle göra om det var vi som var tvungna att överge vårt land.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.