Monthly Archives: november 2004

Att skaffa barn och blir förälder – första (och andra) graviditeten, bebistid och tankar

Varför vi skaffade barn när vi skaffade barn

Det där med att skaffa barn var länge något som hörde till en diffus vuxenframtid. Visst skulle man skaffa barn, nån gång, kanske… Men det var ju länge tills dess! Jag hade fullt upp med att plugga och hitta mig själv.

Åren gick, och jag insåg väl att jag faktiskt började bli vuxen. Och ju närmre i tiden det här med barn kom – eller hela denna diffusa vuxengrej – desto mer avlägset kändes egna barn. Det gick liksom inte längre att betrakta det som något fjärran och avlägset. Och frågan var om jag verkligen ville… Och på en mycket viktig punkt saknades något: en potentiell pappa. Jag hade nämligen ingen tur i kärlek.

Men så dök då faktiskt den besvarade kärleken upp, och vi blev ett par. Jag var 24 år, och för första gången gjorde sig den biologiska klockan påmind. Kroppen ropade efter att få bli gravid och skaffa små barn… Men det var inte läge ännu :) Det är min fulla övertygelse att man bör ha känt varandra ett bra tag, vara säkra på att man vill dela livet och känna varandra mycket väl innan man gör allvar av “barnskaffandet”. Dessutom fanns det många andra goda skäl att vänta, även om man bortser från den allmänna osäkerheten i början. I början bodde vi ca 45 mil ifrån varandra. Sedan var det avhopp från utbildning, arbetslöshet och andra mindre upplyftande saker…

Men tiden gick. Vi flyttade dit det fanns jobb – fast för mig, tillfälligt för honom. Vi hittade det hus vi ville ha, på landet – mycket att renovera, det vill säga goda möjligheter att anpassa huset till vad vi ville ha, och med stor trädgård – och flyttade dit.

Just i den vevan ägnade jag en hel del tid åt scenkonst på amatörnivå, så fritid hade jag inte så mycket av. Men när bara spelperioden var över så skulle vi ge oss in i renoverandet med full kraft.

Och så var det ju då det här med barn… Varför vi började tycka att det kanske var dags? Tja, dels var det ju att sker och ting började falla på plats: vi hade hittat varandra och lärt känna varandra och var ganska säkra på att det var vi som skulle dela livet, och vi hade slagit ner våra bopålar. Men det fanns också andra skäl till att det började kännas lite bråttom. Jag hade under en period haft ont i äggstockarna. Läkaren hade konstaterat en eller flera cystor i en äggstock, och han diagnosticerade detta som endometrios – vilket vi visserligen hade skäl att ifrågasätta, men i alla fall… Jag fick gå på p-piller utan uppehåll för mens under en lång period för att bli av med cystorna. Och oavsett om det nu var endometrios eller något annat, så kändes det som att det fanns en risk att det kunde bli svårt att lyckas bli med barn. Dessutom hade jag haft en del andra jobbiga perioder, när jag mått dåligt på annat sätt, vilket gör att jag har med mig en rädsla för att inte hinna med det jag vill av livet.

Det började med andra ord kännas som att det nog var läge att börja försöka sig på det här med att bli med barn. Eftersom vi ju var överens om att vi ville ha barn, så var det bättre att börja försöka i god tid, ifall vi nu inte lyckades direkt… Och det var knappast så att vi tänkte stressa för det. Bara skippa allt skydd och låta det hända när det hände. Så vi kom fram till att när min spelperiod var slut så var det “fritt fram”.

Och så tog sig i princip direkt, första gången som vi tajmade ÄL…

 

Första graviditeten (missfall)

Jag brukar ha en menscykel på 20-28 dagar, men oftast 24-25. Vi hade så smått börjat jobba i bebisverkstan.
Redan den helgen vi för första gången rimligen kunde ha tajmat med ägglossningen så kände jag mig konstig – yr, illamående, på något konstigt vis. Men graviditetsillamående skulle väl inte komma förrän mycket senare än så – eller?

Jag hade inte så god koll egentligen… Men tanken hade tänkts, jag hade börjat fundera på om jag kanske lyckats bli gravid.

En vecka senare eller så började jag så sakteliga känna av ömmande bröst på ett sätt jag inte var van vid. De svullnade, blev större och såg annorlunda ut. Det kunde kanske vara så att jag faktiskt var gravid?!?

Men så kom då dagen, 20 eller 21 dagar efter förra mens… Och då kom mensen och det mensonda. Trodde jag. Och till på köpet tidigt, t.o.m. för att vara mig.
Men mensvärken tilltog aldrig – jag brukar annars ha gräslig mensvärk – och “mensen” kom av sig efter några timmar. Så hoppet kom tillbaka…

Dagarna gick… Brösten ömmade. Magen gjorde ont av småmolande värk. Och någon mer mens kom det inte. Dag 25, som ju är den dag jag egentligen borde räkna med mens, en genomsnittlig månad, passerade. Dag 28 passerade. Men jag väntade någon dag till. Köpte hem gravtestet. Och jag tror jag var på dag 34 när jag testade mig.

Inte blev jag klokare för det. Kontrollstrecket var klart och tydligt. Men strecket som skulle tala om ifall jag var gravid eller inte – ja, var det ett streck? Eller var det bara inbillning? Det var så tunt…om det nu alls fanns. Men nog var det väl så att jag var gravid?

Jag hoppades, men vågade inte tro något på allvar.

Bara att vänta, alltså.

Ännu fler dagar gick. Jag började känna av lätt illamående på kvällarna. Sex dagar efter det första testet testade jag igen. Nu var det inget tvivel om resultatet: jag var gravid!

Dagen efter, en måndag, började det komma spår av blod i flytningarna. Brunt och gammalt. Men visst kunde det väl vara så, utan att det var någon fara? Det var ju så lite, nästan inget alls…

Jag ställde trevande frågor på ett forum jag hittat på internet, och fick till svar att jo, så kunde det vara utan att det var någon fara (jag fick säkert svar av motsatt slag också, men dem ville jag nog inte se.).

På tisdagen ökade det sakta, och det kom dessutom färskt blod. Jag var trött, både fysiskt och av oro, och åkte hem tidigt från jobbet. Väl hemma började jag blöda ordentligt.

Smärtan var ännu värre än mensvärken brukar vara – kanske delvis för att jag inte vågade ta några tabletter i början – och blödningarna kraftigare.

Jag hade fått missfall, i ungefär v 7. Blödningarna varade i ungefär en vecka.

 

Graviditet 2. (Blödningar. Tvillingar. MA – och ett barn!)

Månaden efter missade vi nog ÄL. Men jag hann med ett gravtest, på dag 28 utifrån när de första blödningarna synts av missfallet; sedan kom mensen dagen efter.

Drygt en och en halv vecka senare, vid ÄL, kände jag återigen den där konstiga känslan. Yrsel, illamående, konstigt ont i magen… Det varade några timmar, sedan var det över. Men typ en vecka senare började graviditetssymptomen komma krypande igen. Ömma, växande bröst, “mensvärk”, svaga tendenser till illamående…

Den här gången testade jag på dag 30, den 1 maj 2003, och det blev genast mycket tydligt positivt resultat.

Det blev lite av antiklimax.

Jag visste ju egentligen redan att jag var gravid, det var mest för att få det bekräftat som jag tog testet. Så jag blev knappt ens glad. I alla fall inte så där hoppa-runt-och-studsa-sprudlande glad. Utan det var mest ett konstaterande. Ett “jaha”. Sedan gick vi och fortsatte med vårt husrenoverande.

Illamåendet tilltog dag för dag, tillsammans med tröttheten.

En dryg vecka senare, den 10 maj, åkte min sambo iväg på körövning, och jag låg och drog mig till typ kvart i elva, eftersom jag var trött. När jag steg upp kände jag hur nånting läckte ur mig.

Blod!

Inte så mycket, men ändå.

Jaha, nu var det alltså kört igen. Den här gången försökte jag inte bortförklara och intala mig att allt var OK, utan tankarna for genast iväg till missfall. Jag räknade efter och konstaterade snabbt att jag var i princip lika långt gången som jag varit vid missfallet ett par månader tidigare. Innebar det att jag hade någon sorts problem – att mina graviditeter aldrig skulle vara längre än så?

När sambon kom hem några timmar senare hade jag redan ringt akuten och fått besked om att det var OK att komma in för undersökning. För nu ville jag veta. Den här gången räckte det inte för mig att vänta och se, jag behövde veta genast att det var ett missfall, så att jag i alla fall kunde börja bearbeta istället för att gå omkring och undra och oroa mig.

Fast när vi åkte in till sjukhuset hade jag egentligen i princip gett upp hoppet. Vid det laget blödde jag ganska rejält, i princip som vid mens.

Vi fick vänta ganska länge på akuten. När jag väl fick komma in på undersökning gjorde läkaren ett VUL. Han konstaterade att det fanns två “graviditeter”, som han uttryckte det. Det fanns alltså två hinnsäckar med foster i. Den ena såg helt och hållet ut som den skulle. Den andra var lite konstigt utsträckt, men han kunde inte svara på om den var som den skulle eller inte. I närheten av den blödde det, men han ansåg inte att det hörde ihop med den “graviditeten”.

Läkaren konstaterade att jag fortfarande var gravid och att det såg hyfsat lovande ut. Han bedömde att jag var i v 5+6 eller 6+0. Han sa att det kunde tänkas blöda mer under den närmsta veckan utan att det var någon fara. Men jag fick förhållningsorder om att ta det lugnt och inte göra mer än nödvändigt. Och så skulle jag komma tillbaka om en vecka för ny kontroll.

Han sa alltså inte mer än så. Så under den kommande veckan fick jag själv spekulera.

Två graviditeter.
Betydde det tvillingar?
Skulle båda klara sig?

Men det var inte lönt att fundera mer på det just nu. Mest ville jag att veckan skulle gå så att jag kunde få besked på att jag faktiskt klarat mig igenom, att det inte skulle bli missfall den här gången.

Jag blödde kraftigt vid flera tillfället under veckan, men i slutet av veckan upphörde det. På söndagen var jag tillbaka på akuten för ny undersökning (detta för att det skulle vara samma läkare och för att det var bästa lösningen med tanke på att jag jobbade på annan ort – jag fick för övrigt vänta många timmar).

Läkaren gjorde ett nytt VUL – och gratulerade mig till att vänta tvillingar!
Två hjärtan tickade!
Diagnosen såg god ut för båda och jag var i v 7+0.

Jag fick återigen förhållningsorder: Gör inget ansträngande fram till förbi v 12. Ta det lugnt. Gå långsammare än vanligt. Titta på TV. Strunta i att klippa häckar i trädgården.

Trots att jag ju haft skäl att misstänka detta, så var jag som i chock. Det är en väldig skillnad på att spekulera i att det kanske kan tänkas bli tvillingar och att faktiskt veta att man väntar tvillingar. Att gå från att tro att man fått missfall igen till att vänta TVÅ barn samtidigt.

Vad vi tänkte?
Tja… det blev mycket praktiskt spekulerande. Hur gör man?
Ska man ha två spjälsängar? Sätter man en bilbarnstol i framsätet och en där bak?
Och samtidigt mycket annat…

Jisses, tvillingar! Vad fantastiskt! Vad mysigt! Oj, vad jobbigt… fast vad häftigt!

Jag hade ju också redan hunnit konstatera att jag mådde rejält illa och blev mycket trött av graviditeten. Och eftersom vi ändå tänkt oss åtminstone två barn, så var det ju faktiskt bara bra att få två på en gång – då behövde man bara orka med en graviditet.

Lite krasst tänkte vi också… Vi hade räknat med missfall. Två barn innebär att ett av dem kan dö under graviditeten och det fortfarande blir ett kvar som överlever.

Det låter hemskt att resonera så, men tanken fanns där, och eftersom jag sökte genom internet och bibliotek efter info om tvillingar, så insåg jag snabbt att det faktiskt var ett fullt möjligt scenario: att man väntar tvillingar men att bara en överlever. Det är tydligen t.o.m. ganska vanligt.

Jag tror att jag berättade för mamma redan den kvällen; sambons föräldrar fick veta en vecka senare. Och snabbt skärskådades båda släkterna. Men nej, det finns inga tvillingar i släkten, på någondera sidan, som är på så nära håll att det är relevant.

Jag drabbades ganska hårt av det klassiska graviditetsillamåendet. Varenda morgon var jag på väg att spy när jag klev ur sängen. Detta trots att sambon fick börja varje morgon med att hämta en skål yoghurt som jag åt i sängen innan jag klev upp.

Under dagarna åt jag en gång i timmen – mest frukt. Mat smakade inget vidare, men jagkämpade i mig det, för att klara av illamåendet.

På kvällarna stapplade jag hem från jobbet och kämpade med att överleva tills sambon lagat mat, sedan åt jag och gick och la mig.

Illamåendet började minska i v 13 och ebbade ut i v 17 ungefär (med vissa återfall senare i graviditeten), men tröttheten varade till fyra veckor före BF.

I vecka 12 var det inskrivning, och i vecka 14 var det läkarbesök. BM tyckte inte att jag behövde gå på läkarbesök, eftersom jag ju träffat läkare på akuten, men eftersom jag ville så fick jag ändå.

Läkaren kände på magen och bedömde att livmodern var aningen större än vad den borde vara i vecka 14 om det bara varit ett barn. Han letade hjärtljud, och vi hörde alla tre – läkaren, jag och sambon – snabba hjärtljud av två små individer förutom mina egna lugnare hjärtljud.

I vecka 18 var det dags för ordinarie UL. Jag var nervös – men det är väl de flesta. Man drabbas plötsligt av en massa konstiga tankar: tänk om det är något fel på barnet, om det är några obehagliga missbildningar, om man måste ta ställning till abort etc. När man dessutom väntar tvillingar tillkommer dessutom tanken “vad gör man om bara den ena tvillingen är frisk och den andra missbildad?”. Samtidigt vet man att de allra flesta får positiva besked vid UL. Så liksom alla andra försökte jag intala mig att det säkert skulle vara OK – varför skulle det inte det?

På UL började BM leta rent allmänt, för att först lokalisera båda fostren. Hon letade och letade och letade, och jag började ana att något var konstigt. För hur hon än letade så verkade hon bara hitta ett foster.
Sedan hittade hon det andra…

Det ena fostret var precis så stort som det skulle, vecka 17+4, vilket stämde med mina egna beräkningar. Det andra fostret var stort motsvarande vecka 9 – och dött.

Eftersom det levt i vecka 14, så måste det redan ha tillbakabildats ganska mycket.

Jag försökte verkligen lyssna resten av tiden på UL.
Barnmorskan pratade på om det levande fostret: hur stort det var, hon pekade på ben och armar och ryggrad och säkert en massa annat, och mätte och hade sig. Men jag hade svårt att lyssna.
Svårt att höra.
Svårt att ta till mig.

Alla säger att det är så fantastiskt med UL, att det är då barnet blir verkligt för första gången. Den upplevelsen fick jag aldrig med mig.

Det var upplevelsen av att ett av mina kommande barn hade dött.

Jag ansträngde mig för att låta bli att gråta.

*************************
Simon är född den 4 januari 2004, en dag efter bf.
Det fanns en extra inkalkad fläck på moderkakan, som BM trodde kanske kunde vara en rest efter moderkakan från den andra tvillingen. Det är i så fall det enda spåret.
Nu i efterhand så känns det fullt tillräckligt med ett barn åt gången. Simon är en fantastisk unge, men det är krävande att var småbarnsförälder. Det är fortfarande min grundinställning att jag vill ha minst två barn. Fast jag vet inte om jag orkar ett varv till, det är inte självklart.

Så visst hade det på ett sätt varit bra att ha fått två på en gång, för annars blir det kanske inte av. Men jag undrar om vi hade orkart två på en gång.

Visst, man orkar det man måste, men ibland till ett högre pris än vad det är värt…

Nä, det blev jättebra med “bara” en Simon!

 

Förlossningen (nedtecknat nio månader efteråt)

Resten av graviditeten framskred ganska normalt. Illamåendet försvann, med undantag för enstaka tillfällen. Jag drabbades då och då av obehagliga blodtrycksfall – kallsvettning, yrsel och en känsla av att jag skulle svimma. Och jag drogs under hela graviditeten med en fruktansvärd trötthet, som gjorde att jag inte hade något liv. Jag jobbade, kom hem, åt och sov. Träffade knappt en människa, förutom på jobbet, eftersom jag aldrig ens orkade planera något. Och gjorde nog inte världens bästa ifrån mig på jobbet heller, eftersom jag på grund av tröttheten hade svårt att fokusera ordentligt. Men sammantaget hade jag nog en ganska OK graviditet, utan alltför mycket krämpor.

Barnet var enligt UL beräknat att födas den 3 januari. Det stämde för övrigt bra med min egen uppfattning om när h*n blivit till. (Eller snarast DE blivit till – för de var ju två från början…) Men å andra sidan så är ju BF-datumet plus/minus två veckor, så jag räknade med att vara beredd från den 20 december, ungefär.

Eftersom jag skulle bli arbetslös vid nyår – min projektanställning tog slut då – så plockade jag ut resterande semesterdagar och gick hem efter en sista arbetsdag den 8 december. Ledigheten använde jag till att försöka komma ikapp med städning, tvätt och allmänt annat fixande som vi inte hunnit med på grund av att jag varit så trött under graviditeten. I vanlig ordning struntade jag däremot i att ta mig tid att ta det lugnt, fastän jag nog hade behövt det…

Jag hade inte läst på så mycket om det här med förlossning. I vanliga fall när jag ska göra något så läser jag för att veta hur man ska gå tillväga – böcker är ofta min kunskapskälla. Men när det gällde förlossningen lät jag avsiktligt bli. Jag betraktade förlossning som något naturligt, något kroppen ska klara av mer eller mindre på egen hand – kvinnor har ju klarat det i alla tider, utan några böcker. Och jag var rädd att bli hämmad av att ha läst för mycket, rädd att liksom låsa mig i hur det borde vara eller vad jag skulle förvänta mig eller så. Så jag lät bli att läsa på. Och vi ägnade mer än två tillfällen på föräldragruppen åt att prata förlossning – förutom den gången vi besökte förlossningen/BB – så jag hade ju ändå fått veta rätt mycket. Förlossningen var jag inte nervös för. Som sagt var, kvinnor har gjort det i alla tider – och på något vis skulle man ta sig igenom helt enkelt. Jag var mycket mer nervös för det som skulle komma efter: att bli mamma. Jag visste inte ens hur man bytte blöja

Jag skrev i alla fall en ordentlig förlossningsplan/födelsebrev, där jag redogjorde för mina önskemål under förlossningen m.m. När det gällde smärtlindring var min inställning att jag gärna ville klara mig utan om det gick men att jag vid behov var öppen för det mesta. Texten låg klar redan i v 37 eller nåt sånt, och sedan tittade jag inte mer på den. Jag hade tänkt läsa igenom den på nytt när det drog ihop sig – jag antog att jag åtminstone skulle få någon känsla för när det började bli dags. Tji fick jag

Vi firade julen hemma hos oss för första gången, för vi har långt till släkten och ville inte befinna oss på “œfel” ställe om det skulle dra igång. Men julen kom och gick utan att jag ens hade haft en enda förvärk.

På tisdagen den 30 december blev jag förkyld. Abbans också! Förkylning när det var dags att föda när som helst! Hur skulle jag orka med en förlossning om jag var förkyld? Nå, jag försökte se till att vila, vila och åter vila – dels för att repa mig från förkylningen, dels för att samla så mycket kraft som möjligt inför det stundande.

Nyår firade vi hemma, med ett par kompisar, och det blev ingen särskilt sen kväll.

Förkylningen började lätta lite smått på fredagen, men jag var långtifrån frisk. Var hos BM (inte min vanliga – hon hade semester), och hon lugnade mig med att förlossningen förmodligen inte skulle sätta igång förrän jag var frisk igen.

Så kom lördagen den 3 januari 2004. BF. Fortfarande inte en enda förvärk. Förkylningen är fortfarande inte helt borta, men det börjar i alla fall kännas ganska okej. Vad vi gjorde den dagen? Jag minns inte så noga. Vi var på Konsum och handlade – inte riktigt storhandlade, men något ditåt. Var en sväng inom biblioteket. Minns inte mer än så. Jag tror jag vilade/försökte sova en timme på eftermiddagen.

På kvällen satt jag och läste. Tänkte ett antal gånger att jag borde nog gå och lägga mig, för att samla krafter, men kom liksom inte dithän. Vid halv elva tog jag mig samman och drog mig mot sängen. Tänkte “œjaha, det blev inget idag i alla fall”. Kröp ner i sängen och låg där och “œsomna-småfunderade”.

Då kändes det något konstigt. Något som kom i trosorna. Och jag tyckte inte det var som de där väldigt rinniga flytningarna jag haft på sistone…

Så jag klev ur sängen för att kolla vad det var – och då forsade det ur mig! Vattnet hade gått! Det blev en stor pöl på golvet.

Ropade till sambon. Svepte en handduk om mig, för att kunna gå och ringa förlossningen. De ville veta om vattnet var ofärgat. Sambon sprang och kollade pölen på golvet, och konstaterade att det möjligen var svagt rosafärgat. Jag fick besked på att jag skulle avvakta. Kanske ta mig en kopp te, och sedan försöka sova. Om inget hände innan dess skulle jag komma in på morgonen för undersökning.

Sova? Hur skulle jag kunna det? Nu var jag ju helt uppe i varv…

Jag satte i en binda för att samla upp det vatten som fortfarande läckte (även om det mesta ju runnit ut vid det här laget). Sedan satt jag i sängen och fick en kopp te av sambon, varefter jag skickade runt honom att samla ihop de saker som skulle ner i BB-väskan. Visserligen hade den stått packad i några veckor, i alla fall det som kunnat packas ner i förväg – men många saker behövde jag ju in i det sista. Exempelvis kläder – för vid det laget var det inte så många plagg jag fortfarande kunde ha, så de gick ständigt i tvättomlopp.

Och så skulle jag alltså försöka sova… men jag låg ju bara och undrade vad som skulle hända nu. Hur länge kunde det dröja innan det började komma värkar? Vad hände om det inte kom värkar? Eller snarast så kändes det väldigt konstigt att vara kvar hemma. Nu hade ju förlossningen börjat… Kunde det bli farligt nu när vattnet gått? Man tänker inte så vettiga tankar när det är mitt i natten (för det var det snart) och man är totalt uppstissad.

Klockan var ungefär midnatt när den första värken kom. Eller ja, det första som jag antog var någon sorts värk. Det kändes ungefär som mensvärk fast ändå inte. Och jag tänkte “var det inte värre än så här?”.

Sambon gick också och la sig. Och han somnade nog till efter ett tag. Själv var jag först för stissig för att somna, och sedan, allteftersom tiden framskred, hade jag för ont för att kunna somna.

I början var det ungefär en kvart mellan värkarna. Sedan blev det väl cirka 10 minuter, och när det krupit under det, så tror jag vi ringde till förlossningen igen och talade om att nu hade jag värkar och så tätt var det och när borde vi komma in? Vi fick besked om att när det bara var cirka tre minuter emellan och värkarna varade uppemot minuten så var det dags. (Har jag för mig; förlossningsberättelsen skrev jag ner nio månader efteråt ) Jag blev rekommenderad att ta en varm dusch. Jag stod i duschen ett bra tag, innan jag återvände till sängen.

Jag behöver kanske inte säga att jag inte sov så mycket den natten? Jag tror att jag nästan slumrade till ett par minuter vid ett par tillfällen vid femtiden ungefär; då var det väl fem minuter mellan värkarna. Sambon sov, som han uttrycker det, säkert ett par halvtimmar den natten…

När klockan närmade sig sex på morgonen var det bara omkring tre minuter mellan värkarna, och de varade någonstans mellan en halv och en minut. Nu var de verkligen som kraftig mensvärk: när en värk kom så kröp jag ihop på knä, precis som jag brukar göra vid mens. Jag försökte få i mig lite frukost – jag fick nog i mig ett par mackor – och vi ringde in till förlossningen och frågade om det var OK att vi kom in nu. Det var det.

Det var en konstig känsla att gå ut genom ytterdörren och ut till bilen, denna mörka tidiga vintermorgon. Nästa gång vi kom hem skulle jag förmodligen vara mamma. Vi skulle inte längre vara två utan tre. Och min mage skulle vara borta. Jag skulle kunna kramas normalt igen

Det tar knappt tjugo minuter från oss till sjukhuset. Vi kom in till förlossningen strax innan sju, mitt i bytet till dagpersonalen. Vi blev visade in till ett undersökningsrum, och en barnmorskestudent tog hand om oss till att börja med. Jag fick redogöra för natten och hon tog CTG. En stund senare kom hennes handledande BM in, och jag fick redogöra för alltsammans igen. Båda undersökte min blöta binda och konstaterade att det var fostervatten. De kollade även utifrån hur barnet låg etc.

CTG:n gav inte så väldigt starkt utslag. Inte så konstigt det. För sedan vi kom in till förlossningen så hade värkarna lugnat sig betydligt. De kom glesare och var mindre kraftfulla.

Eftersom vattnet hade gått och jag inte hade så kraftiga värkar, ville de inte undersöka mig, på grund av den ökade infektionsrisken. Tydligen så undersöker de (om man haft vattenavgång) bara om de är någorlunda säkra på att barnet kommer att komma ut inom cirka 12 timmar.

Eftersom det liksom inte hände så mycket, fick vi själva välja om vi ville åka hem igen och försöka sova eller om vi ville stanna kvar. Vi valde att stanna kvar. Hade jag inte kunnat sova hemma under natten, så trodde jag inte att jag skulle kunna det nu heller. Vi blev ivägskickade att äta lite frukost i dagrummet. Och när vi satt där själva så kom ju självklart värkarna tillbaka…

Det var uppenbart väldigt lugnt på förlossningen den dagen, så vi fick iordningbäddat en dubbelsäng (av två enkelsängar) i ett av förlossningsrummen och blev “œtillsagda” att försöka sova en stund. Sambon lyckades nog sova ett tag, men inte jag. Först kunde jag helt enkelt inte komma till ro, men sedan kom värkarna tillbaka. Jag kunde inte längre ligga kvar utan var uppe och rörde på mig (eller snarast kröp ihop på golvet).

Ett tag till funkade mina värkar uppenbarligen som så att när det fanns personal i rummet så minskade de, och när personalen försvann så blev värkarna värre. Jag har upplevt samma fenomen när jag har mens: jag kan bita ihop och visa upp en snygg fasad när det finns folk omkring mig, och liksom på ren viljestyrka hålla undan smärtan en stund – och sedan blir den förstås sju resor värre när jag senare slappnar av. Jag antar att detta betyder att det jag upplevde så här långt i förlossningen möjligen är att betrakta som förvärkar?

Från ungefär strax före lunch slutade det dock vara på det viset. Värkarna fanns kvar, oavsett om det fanns personal i rummet eller inte.

Vi fick in lunch, och jag försökte äta. Fick väl i mig ungefär två tredjedelar av maten. Vid den tiden var det återigen bara cirka 3-4 minuter mellan värkarna.

En liten stund senare fanns det inte längre något uppenbart mellanrum mellan värkarna. Barnmorskeleven kommenterade någonstans då med ungefär “œska hon verkligen ha så ont redan?”.

Det ska väl tilläggas att redogörelsen fram till lunch kan vara fel här och var för att det nu är nio månader sedan, och jag har glömt och blandat ihop. Från lunch och framåt skulle jag knappt ha kunnat redogöra för dagen efter förlossningen. Det är konstant smärta och ett virrvarr av saker jag knappt minns och som jag absolut inte vet i vilken ordning de egentligen kom.

Som sagt var, från strax efter lunch var det inget uppenbart mellanrum mellan värkarna. När jag var på väg ur en värk, så var redan nästa värk på G. Det var inte längre som mensvärk, det var mycket, mycket, mycket värre. (Fast det onda satt fortfarande i magen, det gjorde det hela förlossningen.)

Vi satte på Klezmermusik och lyssnade på. I början hjälpte det lite att ha något annat att koncentrera sig på. Sedan upphörde jag att märka sådant.

Någon gång vid 14.30-tiden (tror jag) bytte de personal. Jag kände först att jag inte tyckte särskilt bra om den nya BM jag fick, men det upphörde snart att spela någon som helst roll. Jag hade så ont och var så borta att jag inte hade något annat val än att lämna mitt liv och ansvaret för vad som hände i händerna på dem som var närvarande. Att ha en vilja och försöka påverka något var liksom meningslöst.

De undersökte mig någon gång, för värkarna ansågs vara så pass etablerade att de vågade det. Jag vet inte alls när detta skedde. Däremot vet jag att det var synnerligen plågsamt. Jag klarade knappt av att ligga på rygg överhuvudtaget. Tydligen var jag fortfarande nästan inte öppen alls. Jag fattade inte ens hur jag ska överleva en enda värk till…

Jag fick bada. Jag badade i ett antal timmar. Jag ska inte på något sätt säga att det var ens uthärdligt. Hela tiden hade jag värkar utan mellanrum. (Men… alla hade ju sagt att visst, man har värkar – men mellan värkarna kan man vara nästan normal. Ingen hade pratat om KONSTANT SMÄRTA.)

Någon gång fick jag sterila kvaddlar. Var det före badet eller under tiden? Jag vet inte, minns inte. Det hjälpte i alla fall inte.

Jag fick akupunktur. Det måste ha varit i badet. Det hade i princip ingen effekt.

Jag fick petidin under tiden jag badade. Det hjälpte kanske liiiiite, men det är svårt att urskilja graderna i helvetet.

Jag spydde. Ett antal gånger.

Och jag vet att de ett antal gånger kollade hur barnet mådde. H*n mådde hela tiden bra…

Med jämna mellanrum försökte de få i mig något att dricka. Jag försökte verkligen!!! Men det var ju i princip omöjligt. Och de verkade inte fatta att jag verkligen försökte.

Och med jämna mellanrum försökte de prata med mig. Men jag kunde inte svara. Jag hade inte kraft att åstadkomma de ljud som behövs för att prata, inte kraft att formulera ord och meningar och få dem att tränga ut genom min mun. Det var knappt jag hade kraft att uppfatta vad de frågade om, men jag försökte verkligen. Försökte verkligen svara också. Så fruktansvärt att vilja svara på deras viktiga frågor och inte kunna få ur sig ett ord.

Det står i min journal, när jag badat en stund: “XXX tycker det känns skönt nu”. I HELVETE HELLER!

Tack och lov har min sambo varit med om att jag varit nästan lika okommunicerbar förut. Så på något vis lyckades han i alla fall tyda en del av mina signaler Annars hade jag inte haft en chans… (Utan honom vet jag inte hur jag hade överlevt förlossningen över huvud taget.)

Värk som kommer krypande… stegras… andas på värken, andas på värken… och så börjar den avklinga – och då har redan nästa värk tagit vid… Timme ut och timme in…

Åh, vad jag önskar att det fanns en chans att få ge upp! Hur mycket är det meningen att man ska klara? Ser de inte att jag inte klarar detta?

Känner behov av att bajsa. Går upp och försöker. Kan inte. Får lavemang. Hjälper inte. Blir undersökt. Klockan är nu 19.30 och jag har badat sedan tretiden. Tydligen är jag i princip helt öppen, bortsett från en liten kant. Får lov att bada lite till. Men nu får jag bara panik i badet. Bajsar där. Lyckas inte slappna av ett dugg i vattnet. Får komma upp och in i ett förlossningsrum. Snart dags att börja krysta, säger de. Så nånstans där och då, strax före åtta på kvällen, övergår det i krystvärkar.

Krystvärkar ska visst vara en befrielse, sägs det. Äntligen en möjlighet att börja påverka förlossningen själv, och allt vad det heter. Kroppen sköter det själv, det är bara att följa impulserna.

VAAA?!?

Jämfört med krystvärkarna hade dagen dittills varit en ljuv sommaräng… (okej, kanske inte riktigt.)

Tydligen så innebar “krysta” att jag skulle göra precis emot alla impulser. Ta i på det sätt som gjorde allra mest ont vid det tillfälle det gjorde allra mest ont, med så mycket kraft som nånsin var möjligt. Och allt jag gjorde naturligt var fel. Jag fick inte lyfta på huvudet, jag skulle trycka ner hakan. Jag fick inte andas som jag ville. Jag fick inte skrika på det sätt som jag spontant ville skrika.

Och det gjorde så jävla ont.

Hur skulle jag klara en enda värk till?

Jag provade lustgas. Det hade effekt, men inte den önskvärda. Smärtan var fortfarande lika hemsk, men jag förlorade alls fokus och all kontroll, kunde inte längre uppbåda den kraft som behövdes för att kunna krysta utan var helt utlämnad till panik och kaos. Jag släppte lustgasen igen efter två krystomgångar.

Jag satt böjd över en saccosäck ett bra tag. När inte det funkade längre, provade jag att sitta på en pall på golvet, med sambon bakom. Nån gång då var det dags för personalbyte igen. Ny barnmorska och undersköterska kom in och tog i hand – trodde någon verkligen att jag uppfattade vad de hette?!? – och hoppade snabbt in i arbetet. (Jag tyckte i efterhand att de, trots att de kom in vid en ganska hopplös tidpunkt, gjorde ett utmärkt jobb ) Och efter mycket övertalning gick jag även med på att testa att ligga på rygg. Jag visste ju att det inte skulle funka. När jag har mensvärk är det den absolut värsta möjliga ställningen. Och uppenbarligen nu också. Jag fick nästan panik.

Slutligen hamnade jag ståendes. Jag på ena sidan om sängen, sambon på andra sidan om den, hållandes min händer/armar, för att jag skulle ha något att dra i och ta kraft ifrån när jag skulle ta i i krystningarna.

“Snälla, kan jag inte få ge upp?” tänker jag – men jag tror inte jag säger det. Jag säger heller aldrig “Det här gör jag aldrig om”. Det är så nära, många gånger, men jag är väldigt noga med att inte säga det. Däremot tror jag att jag säger “Jag klarar inte detta”, till och med flera gånger – eller är det så att jag säger det nästan konstant?

Slutligen verkar de faktiskt tycka att det behövs någon sorts hjälp. Strax innan klockan tio börjar de trixa med att sätta värkstimulerande dropp. Både BM och undersköterska är fullt upptagna med detta, och jag står och fortsätter krysta. Jag tycker att något känns annorlunda, men vågar inte tro på det. Jag är rädd att ens börja hoppas på att det här nånsin ska vara över. Tror jag det, så kommer jag att slappna av, och då kommer smärtan att ta över totalt, och paniken, och jag kommer att fastna i en mardröm…

Men uppenbarligen händer något. För båda tjejerna släpper fixandet med droppet och kommer rusande. Och nånting känns annorlunda. Under mig fångar de uppenbarligen mitt barn. Och jag få lyfta mitt ena ansträngningsstela ben högt och kliva över navelsträngen för att kunna komma runt och se på barnet.

Smärtan är borta. De står med en liten pojke i händerna.

Klockan är 22.03 och jag har blivit mamma.

Jag ska väl inte påstå att jag minns stunden närmst efter så väl heller. Jag är fullkomligt utmattad. De mäter och väger. Jag har ett barn liggandes på min mage. BM visar mig hur man ammar. Så får sambon ta pojken.

Jag får trots allt hjälp av det värkstimulerande droppet för att föda fram moderkakan. Den ser ut som den ska. Jag frågar om det finns spår efter tvillingen som aldrig blev. BM säger att det finns en kalkinlagrad fläck som kanske har med det att göra. Hon sitter och syr ihop det som gått sönder i mig – inte så mycket – och vi småpratar under tiden. Sedan följer hon med mig till duschen.

Och sedan får vi in nybredda mackor i förlossningsrummet, för att fira

Klockan är två på natten innan vi flyttat våra saker till familjerummet på BB och kan gå ut utanför avdelningen och ringa våra föräldrar och berätta att de blivit mor- och farföräldrar…

 

Mina tankar kring att bli förälder (innan jag blev det)

Ja… Jag har ju aldrig sett fram emot bebis- eller småbarnstiden. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i bebisar, tycker inte generellt att alla bebisar är söta eller så. Och jag visste inte särskilt mycket om småbarn innan vi fick barn själva. Jag har aldrig haft småbarn i närheten eller så.

I föräldragruppen på MVC pratade vi bara förlossning, förlossning och åter förlossning. Ja, och så lite amning. Och så mera förlossning… :) Men förlossningen oroade jag mig inte för. Visst kunde det säkert bli jobbigt, men det var ju ändå en förhållandevis snabbt överstökad grej. Det som skulle komma efteråt, däremot, det varar ju mycket längre. DET oroade jag mig för – jag visste ju inget om barn! Jag försökte få in samtalet mer på det här med BARNET som skulle komma: Hur gör man för att byta blöja? Hur vet man hur mycket kläder man ska ha på barnet? etc. För jag kunde verkligen inget. Men det enda svar jag fick var “det lär du dig”, samt någon gång “det lär du dig på BB”.

Så varför skaffa barn alls, då? Jo, de blir ju större! Och att forma en ny individ, som man sedan kan visa världen för, diskutera med – och vara osams med – är vad jag ser fram emot, tids nog (även om det dröjer).

 

Att bli förälder – i praktiken (nedtecknat när sonen var ca 10½ månader)

Jag var trött och slutkörd efter graviditeten. Under sista graviditetetsveckan var jag förkyld. Och förlossningen var jobbig.

Vi stannade fem dagar på BB, i familjerum. Det var så lång tid det tog för mig att bli så mycket människa igen att jag kunde klara av att ta hand om mig själv; innan dess var det verkligen inte läge att åka hem och försöka reda ut att ta hand om ett barn och laga mat till oss själva. Och trots att vi alltså var kvar så länge på BB, så var det knapp att jag hann/orkade ställa alla de där frågorna jag försökt få svar på i föräldragruppen. Jag hade väl hjälpligt lärt mig byta blöja, och vi hade fått amningen att funka, men det var allt.

Sambon var hemma ungefär en vecka till. Och det gick väl hjälpligt att lyckas få i oss mat och få ihop tillvaron när vi var två hemma. Men hur skulle det gå när jag var hemma själv på dagarna?

Simon är född på en söndag. Jag hade ofullständig hinnavgång (eller vad det heter), d.v.s. det var inte helt säkert att alla fosterhinnor kommit ut. För att påskynda avslaget och för att hinnorna skulle komma ut ordentligt, fick jag därför medicin under de tre första dagarna på BB. Uppenbarligen räckte inte detta. På lördagen när Simon var knappt två veckor vaknade jag med fruktansvärt ont i magen/sidan och med frossa. Till att börja med hade jag ingen feber, men sedan kom den igång. Jag ringde BB och frågade vad jag borde göra, och de tyckte att det vettigaste var att komma in för undersökning till dem. Så samma läkare som en gång undersökt mig när jag trodde jag fått missfall och talat om för mig att jag väntade tvillingar, gjorde nu VUL på mig för att kolla vad som var snett efter förlossningen… Han hittade inte mycket – jag hade vid det laget egentligen ett ganska “stillsamt” avslag – men eftersom jag uppenbarligen hade kraftfull feber (som högst den dagen 39,3, trots alvedon), så skrev han ut antibiotika till mig.

Så jag ammade som i ett töcken den helgen. Hög feber, frossa, alvedon och antibiotika… sambon skulle ha börjat jobba på måndagen men stannade i alla fall hemma den dagen också. Och jag repade mig så sakteliga.

Så började då sambon jobba.

Jag minns denna period av livet som ett allmänt panikkaos. Så jag har lite svårt att ens skilja ut hur det var i början och hur det var lite längre fram. Det blir helt enkelt en ganska virrig redogörelse…

Det var långa dagar. Sambon gick upp vid 6 eller 7 på morgonen och försvann då från sovrummet. Han kom möjligen in för att säga hejdå; sedan såg jag honom inte förrän vid 19 på kvällen igen. Så från 6 på morgonen hade jag allt ansvar för Simon på egen hand. Och Simon kunde mycket väl vakna vid den tiden. Och sedan fortsätta vara vaken. Det heter ju att så små barn sover massor. Det gjorde inte Simon. Och det lilla han sov, sov han vid bröstet.

Så jag ammade… timme ut och timme in. Simon kunde ofta äta 30 minuter vid första bröstet, somna 10 minuter, vakna och vilja ha mer, äta 45 minuter på nästa bröst, sova en kvart, 35 minuter på första bröstet, sova fem minuter, och så vidare – som värst i uppemot 6 timmar.

Tiden däremellan var han vaken. Men han skulle inte ligga ner. Han hatade att ligga på rygg – oavsett om det var i sängen, i vagnen eller på golvet. (Han gillade inte att ligga på mage heller.) Sov han så funkade det, men var han vaken så var man tvungen att bära, bära, bära… Det var visserligen ingen garanti för att det var OK, men det var bättre att bli buren än att ligga ned. Och man fick inte stå eller sitta stilla, man skulle röra på sig konstant. Till och med att stå och gunga framför TV:n var för stilla, så inte ens TV:n kunde jag ha som sällskap eller distraktion. Behöver jag säga att jag kunde radiotablån utantill?

Liggvagnen avskydde han alltså. Enda möjligheten att gå ut med vagnen var om man lyckades tajma med att han somnade till stund. Hade man tur så kunde han faktiskt somna en stund i vagnen – även om det var ganska ovanligt. Det var däremot inte ovanligt att han vaknade igen efter en stund, när det var en bra bit hem. Och tog det då en halvtimme att gå hem, så låg han en halvtimme och skrek. Tog jag upp honom i famnen, så skrek han något mindre så länge han var i famnen, men så fort jag la ner honom så var det lika illa igen. Och att gå med en nästan nyfödd bebis i famnen utomhus mitt i vintern vill man ju inte gärna… Dessutom: om han sov ute på promenaden, så sov han ju inget hemma. Och sov han hemma, så kunde jag ju hinna slumra en stund själv – vilket jag ju inte kunde ute på promenad. Så… det blev inte så många långpromenader.

Faktum är att det blev inte så mycket mer än sovrummet. Det var amma timme ut och timme in, bära, bära, bära… Inga möjligheter till paus för mig. Ofta fick jag inte i mig frukost förrän vid halv elva – trots att jag alltså varit vaken sedan 6 – och då bestod frukosten i att jag rusade ut i köket (trots en storskrikande unge), bredde mig några mackor och tog med in i sovrummet, och sedan varvade jag amning med mackätande: äta en macka under det att Simon skrek, sedan amma en stund, sedan en macka till…

En bra dag somnade Simon en stund på förmiddagen så att jag faktiskt hann äta mina tre mackor på raken.

Lunch var samma visa. Jag lärde mig med tiden att Simon ibland somnade en längre stund – ett par timmar – mitt på dagen, och jag brukade försöka vänta ut detta sovpass för att kunna äta lunch då, och sedan lägga mig och sova en stund jag med. Men många av dagarna sov han inte alls något sammanhängande pass. Då åt jag även lunchen i sovrummet… (Det behöver väl knappast tilläggas att det handlade om mat som jag värmde i mikron – det gavs knappast tillfälle att laga ens det enklaste. Fanns det inga matrester så var det kris.)

Toalettbesök undvek jag så långt det var möjligt. Jag visste ju att Simon låg och gallskrek varje sekund jag lämnade honom. Och den stackars katten fick ofta klara sig utan mat alldeles för många timmar.

De värsta timmarna var mellan 16 och 19. Då kunde Simon vara totalt otröstlig. Det var vanka, vanka, vanka – och inget hjälpte. Verkligen inget. Om jag inte haft panik tidigare under dagen så hade jag det definitivt då. Men det fanns ju ingen möjlighet att slippa undan, det var bara att bita ihop och försöka överleva.

Vid 19-tiden kom sambon hem, och jag räckte över Simon – som oftast somnade i hans famn inom en halvtimme. Så satt sambon i soffan med en sovande Simon på magen. Jag ställde mig och lagade mat och diskade. Och det var en oerhört lättnad att faktiskt kunna göra något konkret, att inte bara ha panik och vara otillräcklig. Att laga mat var en oerhörd möjlighet att rå sig själv!

Nu var det ju knappast så att Simon somnade för kvällen vid halv åtta. Jag hade många amningspass kvar innan det var dags att sova. Och jag ammade många gånger under natten också. Så även om sambon gjorde vad han kunde för att avlasta, så var jag bunden till Simon genom amningen en mycket stor del av tiden även när vi båda var hemma. Jag slapp åtminstone nattens blöjbyten. Och tack och lov föredrog Simon att jag låg och ammade (istället för att sitta). På det sättet kunde vi båda somna om ganska smidigt. (Simon föredrog med tiden alltid liggande amning, oavsett tid på dygnet. Detta gjorde att vi var ganska låsta vid hemmet. Åkte vi iväg och jag var tvungen att sitta och amma, så åt han sämre, vilket gjorde saker ännu mer kaotiska.)

Vi vande oss vid att äta i skift, för Simon accepterade inte att vi båda två åt, åtminstone ingen längre stund.
Det ska tilläggas att sambon jobbade hemifrån vissa dagar, när han kunde – ibland två dagar per vecka. Det innebar att jag åtminstone kunde gå på toa och få mat i mig Utan dessa dagar vet jag inte hur jag hade klarat mig – det var knappt att jag redde ut det ändå.

Personlig hygien hann jag knappt med de dagar jag var hemma själv. Jag hann sällan tvätta håret mer än var 5:e-6:e dag; tack och lov gjorde uppenbarligen amningshormonerna att håret blev skitigt långsammare. Det fanns inte en chans att duscha när jag var ensam hemma. Och tänderna borstade jag – men tydligen alldeles för slarvigt, eftersom jag skyndade mig tillbaka till den skrikande ungen. När jag var på rutinkontroll hos tandläkaren när Simon var 2½ månad, visade det sig att jag hade dragit på mig en tandköttsinflammation…

Allt bärande på Simon resulterade dessutom i att jag fick konstiga spänningar i musklerna på magen (!), strax under revbenen. Massage har hjälp en aning, men problemen kommer och går fortfarande.

När Simon var ungefär en och en halv-två månader kom äntligen Babybjörnselen med posten. En kompis hade lovat att låna oss den redan när Simon låg i magen, och nu hade hennes son vuxit ur den så att vi kunde låna den. Selen gjorde en fantastiskt skillnad! Simon kunde somna till på min mage och vara nöjd en lång stund, bara jag fortsatte att röra på mig. Plötsligt kunde jag faktiskt ringa ett vanligt telefonsamtal utan att behöva vänta till kvällen! Och mina armar och rygg avlastades en aning, jag kunde t.ex. vattna blommorna. Tillvaron fortsatte dock att huvudsakligen bestå av att vanka timme ut och timme in. Och det var alldeles för kallt för att gå ut med Simon i selen.

Man kan ju tycka att vi borde ut och se oss om, träffa andra mammor eller nåt. Men dels känner vi inte så många här i trakten, även om det ju fanns föräldragruppen på BVC. Dels ville ju inte Simon vara i vagnen, och inte heller sitta stilla på ett café. Jag provade faktiskt att träffa en kompis nån gång, men det var inte värt våndan av att sitta och försöka underhålla Simon. Jag fick ju verkligen inget ut av det själv…

Bilåkande var OK de första månaderna eller så – då somnade Simon alltid i bilen efter en liten stund. Sedan var den tiden förbi. Åka bil är tråkigt! enligt Simon. Och det enda som hjälpte det minsta var/är att sitta och sjunga, sjunga, sjunga – konstant, vilket är ganska krävande i längden. Skulle man åka någon längre stund krävdes det att man var två i bilen – en som körde och en som roade Simon.

Däremot var Simon oftast road av om det kom folk på besök. Han har tidigt varit social och vill ha ganska mycket folk omkring sig. Det märks stor skillnad bara att vara båda föräldrarna hemma istället för en.

Blöjbytandet är ett kapitel för sig… Simon var inte särskilt förtjust i att byta blöjor. När han var riktigt liten låg han och skrek konstant när man bytte blöja, vilket gjorde det jobbigt i sig. Dessutom hörde – och hör – han till de barn som bajsar OFTA. Det var verkligen kryss i taket de första gångerna man bytte blöja och det BARA var kiss; det hände extremt sällan. (Fortfarande är det bajsblöja fler gånger än blöjor med enbart kiss.) Till på köpet hade han en försmak för att kissa och bajsa när han låg utan blöja på skötbordet. Raketbajs över hela mamma när man är ensam hemma är något som får en att fasa för blöjbyten.

Men det kom faktiskt en period när blöjbyten kunde vara ett sätt att fördriva åtminstone en liten stund av en alldeles för lång dag, en tid när Simon var något mera nöjd på skötbordet än i övrigt… Den tiden övergick dock i att Simon lärde sig att vända sig och krångla så att det istället blev nästan omöjligt att ens hålla kvar honom på skötbordet, än mindre få rent baken från bajs innan han smitit och klenat ner allt omkring sig, och sedan få på honom en ny blöja… Ju rörligare unge desto omöjligare. En del gånger har jag stått i en halvtimme och försökt få på Simon en ny blöja – och vad gör man? Man fortsätter förstås att försöka, man har ju inte mycket att välja på.

När Simon var ungefär 3 månader blev sambon arbetslös, och eftersom vi skulle bytas av i föräldraledigheten när Simon blev 6 månader, så verkade det ganska hopplöst att hinna få något nytt däremellan. Vi använde istället tiden till att försöka hinna ikapp lite med saker som blivit eftersatta under graviditeten och Simons första månader. Det gick dock långsamt framåt. Och trots att vi försökte dela lika på Simonansvaret, så var jag fortfarande lika bunden när det gällde amningen…

Största “problemet” med Simon är väl annars egentligen att han vill så mycket och så lätt blir uttråkad. Han har aldrig varit nöjd med att inte kunna sitta, inte komma upp, inte själv kunna ta sig fram, etc. Och vad gör man åt det? Längtar efter den dagen han kan allt det där… trots att andra föräldrar med något äldre barn säger “njut så länge de INTE kan ta sig fram – SEDAN börjar det jobbiga!” Och så ska det hända saker hela tiden Det är väl för övrigt egenskaper han ärvt av sina föräldrar – att inte vara nöjd utan vilja mer, och att lätt bli uttråkad – och det är egenskaper som säkert är postiva när han blir äldre, men hos ett spädbarn, som inte kan nästan något själv, blir det väldigt påfrestande.

Ja, som sagt var, det var meningen att jag skulle börja jobba när Simon var ett halvår. Åh, vad jag längtade: efter att komma hemifrån, träffa andra, tänka andra tankar, kunna rå mig själv, dricka kaffe på utsatt tid, prata annat än barn, o.s.v. Fast jag var ju arbetslös… Men, en omgång med tur drabbade mig ;) – och plötsligt stod jag där med ett vikariat som började bara några dagar innan Simons sexmånadersdag.

I samma veva började det hända en massa saker :) Några dagar innan jag började jobba funkade det att börja använda sittvagn. Lillplutten drunknade nästan i vagnen, men han var djupt fascinerad.

Samma dag som jag börjat jobba så satt Simon för första gången själv på golvet när jag kommit hem på kvällen.
Och i samma veva började han åla så pass effektivt på golvet att han faktiskt kunde ta sig fram på egen hand. Han som alltid hade hatat att ligga på mage någon längre stund – nu var det plötsligt spännande!

Och jag var jättenöjd med att börja jobba. Vilken lättnad!

Simon har succesivt lärt sig att roa sig på egen hand. Periodvis kan han leka på egen hand åtminstone en stund. Men han är fortfarande en ganska klängig unge, som vill att mamma eller pappa ska finnas i närheten hela tiden och helst ägna sig åt honom. Det är bara några veckor sedan vi för första gången kunde vara två vuxna som hjälptes åt att laga mat, trots att Simon var vaken och trots att ingen annan var på besök. Och hittills rör det sig om en engångsföreteelse. Att göra något gemensamt som involverar att båda två kan tänka och prata med varandra är fortfarande en omöjlighet. Vi ägnade nyligen en hel lördag åt att försöka diskutera några få saker vi skulle behöva handla på IKEA, men gav upp framåt eftermiddag/kväll, totalt slutkörda, eftersom vi inte lyckades få kommunicera med varandra. Sånt måste helt enkelt fortfarande ske när Simon sover, liksom mycket annat.

Det pratas mycket om att man ska fortsätta leva som innan när man blir förälder. Att man ska fortsätta ha kvar sina intressen och hitta på det man brukar hitta på. Det var också min grundinställning. Men det beror ju också på barnet. Om barnet inte gillar att göra det, så innebär det i praktiken att det kanske tar fem eller tio gånger så lång tid att göra något – om ens det räcker. Om då dessutom hela den tiden mest är en plåga – eftersom barnet ifråga är missnöjt – så faller hela vitsen. Då avstår man faktiskt hellre.

Jag såg aldrig fram emot småbarnstiden. Men jag anade inte att den skulle bli så jobbig som den blev – inte på det sättet. Och jag har många gånger ångrat det hela, både att alls bli mamma och att det blev nu.

Jag har på gravid.se fått kommentaren att jag kanske inte är redo att bli mamma. När man har behov att skriva av sig för att något är jobbigt är inte det en så upplyftande kommentar, och det är tyvärr lätt att ta till sig tanken, när man är extra känslig. Men visst, kanske ligger det något i det. Men i så fall undrar jag om jag nånsin skulle bli redo. Sedan kanske det inte heller blev helt rätt i tid för mig. Jag kanske hade haft något lättare att ta situationen om det inte dessutom kliade frustrerande i mig av längtan efter att få börja renovera huset på allvar – en längtan jag varit tvungen att tränga undan helt, eftersom det inte funnits någon möjlighet att ägna sig åt detta. Men hur skulle vi veta att det var så lätt att bli gravid? Och om man nu blir mamma, och det visar sig att man inte är redo (som de nu tyckte i de elaka kommentarerna) – vad ska man göra då? Returnera ungen? ;)

Simon är nu 10½ månader. Han går snart själv, pekar och vinkar, och vi tror att han gör försök att säga ett eller kanske två ord. Han är en söt busunge, men ack så krävande – och älskar att göra allt han inte får. Han sover fortfarande mindre än de flesta barn i hans ålder, efter vad jag förstått, vilket ger ganska lite tid över till annat, och fortfarande sover han inga hela nätter, men vår sömnbrist är i alla fall inte längre akut. Och vi äter fortfarande ofta i skift, för Simon tycker det är tråkigt att sitta längre stunder i sin stol, och han är inte heller nöjd med att vara själv på golvet, utan håller konstant på och klättrar på någon av oss föräldrar, vilket ändå inte ger någon matro – och då blir det ofta efter en stund att en av oss äter klart först, sedan den andra.

Det låter kanske som att jag inte tycker om Simon. Visst tycker jag om honom! Jag kan nog till och med våga mig på att använda det starka ordet älskar. Och ibland är det till och med mysigt att vara mamma. Men jag är ingen helgjuten “mammaperson”.

Jag hoppas att det blir bättre med tiden. Det blir det, va? ;)