Category Archives: Trädgård

Inte torrt

Så gott som varje sommar klagar jag på torka. Det går vecka efter vecka med inget eller nästan inget regn, och de regnväder som förannonseras i prognoserna drar lite norr eller väster eller öster eller söder om oss och det fortsätter att vara torrt.

Så är det inte i år. I år är det inte torrt. Vi har fått massor av regn.

Det är inte vi som fått mest, det är inte vi som fått se ohanterliga mängderna. Men vi har fått rejäla mängder. Både som ganska koncentrerade intensiva regnfall och som ihållande småregn hela dagen. Vi har knappt vattnat i trädgårdslandet utöver när det var nysått, och vattentunnan står full och ganska orörd.

I år ser jag många klaga på torka. Uppåt landet då. Inte här nere i Skåne.

I år är jag faktiskt lite trött på regnandet. Det vore smidigt om tvätten kunde torka. Eller om jag kunde måla verandan utan att oroa mig för att färgen ska sköljas bort av regn. Och när jag skulle gräva upp potatis häromdagen så tror jag det var fler än själva sättpotatisen som var ruttna.

Men men. För balansen neråt i marken är nog blötan bra.

Rad- och plantavstånd

De senaste dagarna har jag rensat oerhörda mängder ogräs. Jag har legat efter med trädgårdslandskötseln, och jag ville få undan ogräset innan det utlovade megaregnandet.

En av de saker jag suttit och filosoferat över där ute bland ogräset är fröpåsarnas plant- och radavståndsangivelser. “Alla” (nästan) fröpåsar har ju sådana där angivelser: ha det här avståndet mellan plantorna och det här avståndet mellan raderna.

Jag undrar alltid vad de där avstånden baseras på. För det känns ofta som orimligt stora avstånd – och jag håller mig väldigt sällan till dem. Om man håller sig till dem så blir det väldigt mycket bar jord emellan. Och det är ju inte bra av erosionsskäl. Och den där bara jorden invaderas förstås snabbt av ogräs som ska hållas efter, det vill säga större arbetsinsats per producerad grönsak. Och när man sprider gödning (oavsett typ) så är det ju sannolikt att man gör det över hela jordytan, så en hel del av gödningen kommer snarast ogräset till del.

Min gissning är i alla fall att de där angivna avstånden är mer fokuserade på att maximera storleken på varje enskild grönsak. Typ att åstadkomma de där man vinner pris för i sådana där brittiska trädgårdstävlingar ;-) Men för mig är ju knappast det relevanta att maximera storleken på den enskilda moroten…

Extra spännande blir det när siffermåtten och den övriga infon motsäger varandra. Som här:

Plantavstånd 40 cm, radavstånd 75 cm – men “Odlas bäst i grupper för att underlätta pollineringen”?

För övrigt, om man skulle följa radavståndsmått så skulle man i princip inte kunna odla i odlingskragar :-D

Nå, jag kommer att fortsätta att odla de flesta saker tätare än det står. För de gånger jag blir besviken är de gånger jag följt instruktionerna :-D

Trädgårdsland och allt jag inte hinner

Idag har jag slutligen fått lite fröer i marken. Ja, tack vare att pappa grävde klart en del av trädgårdslandet när de barnvaktade häromdagen.

Det är inte kul att fixa med trädgårdslandet på egen hand. Utan älsklingen. Jag behöver någon att bolla tankar med, någon att diskutera kring vilka saker som ska prioriteras att fås i marken, vilka som ska odlas var. Behöver känslan av att någon bryr sig, att någon ser.

På egen hand känns det inte meningsfullt att göra något fullt ut, noggrant, ordentligt. Jag gör, utan att ha hjärtat i det på riktigt, gör det mer för att jag vet att jag i alla fall vill ha resultatet av det sedan, men det är liksom ingen njutning eller glädje i att göra.

Ja, barnen vill att vi ska odla grönsaker. Men de har inte mycket intresse av arbetet. Och de är inte älsklingen, den där personen som vill tillsammans med mig.

Nå. Trots allt, nu har ja fått ner saker i marken. Snabbt och slarvigt och oengagerat, men i alla fall. (Och med en säck hönsgödsel utslängd där i fredags.)

Längst bort två rader bondbönor (Aquadulce Claudia och A Grano Violetto). Mellan dem Gråärt Solberga.

En ruta med spritböna Båstad (eget utsäde, e.u.). En ruta med mjölmajs Painted Mountain (e.u.) och mellan majsen sockerärtan Oregon Sugar Pod (e.u.). En ruta med Sugar Snap (e.u.), en med störböna Blauhilde (både eget och köpe), en med odefinierad rosenböna (e.u.). En ruta morötter, en ruta mangold (e.u.). Ett par rader Dragon’s langerie, tre pytterader dill, en rad sockerärtor De Grace. Tre stackars ärtor av Märta och sex av Lokförare Bergfälts jätteärt. Och så en drös ärtor Tom Thumb nedtryckta bland de vitlökar som vägrat fatta att jag grävde upp all vitlök i höstas.

Det var nog det, tror jag.

 

Idag var den här veckans enda lediga dag (jo, även kontorsråttor som jag har vid enstaka tillfällen jobbjobb på lördagar ;-) ). Jag har utöver sådd hunnit med att hänga tvätt, hantera disk, laga mat, olja delar av verandan som ännu inte blivit klar, vattnat, grävt och rensat lite i annan del av trädgårdslandet.

Och så har jag skrivit lite och tittat lite på netflix. Och känt mig som en ganska rejält otillräcklig mamma och kontemplerat allt annat jag borde göra och hinna. Och undrat vad fan jag som ensam mamma gör i det här huset på egen hand, för jag kan aldrig hinna och orka allt jag borde och jag gillar inte att vara en börda för andra.

För ett år sedan satt du i alla fall fortfarande i soffan eller fåtöljen. Jag kunde fråga dig om saker. Kunde be dig om hjälp att sovra och reda upp i geggan i mitt huvud när jag inte visste hur jag skulle prioritera bland allt jag tyckte jag borde hinna och orka. Få mig att hitta en lagom nivå och en känsla av att jag åstadkom något, kanske till och med åstadkom rätt saker. Och att det dög. Och att jag dög.

I år sitter du inte där.

I år ska jag motivera allting på egen hand.

I år finns du inte här och säger oh! och ah!

Nej, jag har fortfarande inte godkänt att du dog. Det är inte okej.

Tomater och orangeriet

Igår planterade jag om andra omgången tomater och paprikor, från pluggbox till riktiga krukor. Det innebär att jag nu återigen har några dagar när jag på morgonen när ut plåtarna med småkrukor orangeriet och på kvällen bär in dem i huset igen, för att de ska få härdas utan att vara ute under nätterna (som ju normalt är kallast).

Det är samtidigt så fascinerande att se utvecklingen hos de plantor som nu hunnit få några veckor i orangeriet. De har i princip inte vuxit på höjden, men de har gått från ljusa gängliga plantor till betydligt stabilare: kraftigare stjälk och mycket mer rött i färgen i både stjälk och blad. Jag minns att jag noterade samma förra våren, som ju var första med orangeriet “på riktigt”. Och ja, det är ju en alldeles utmärkt effekt.

Små steg i vår riktning – idag lönnen

Hej älskling!

Jag kämpar på  så gott jag kan i den riktning vi gemensamt stakat ut och bestämt och kommit överens om.

Idag har jag klättrat upp och toppbeskurit lönnen på gräsmattan. September-december är det man får klippa den. Och det är det ju nu. Fast egentligen så är det ju fortfarande sommar temperaturmässigt, och bladen än gröna, så kanske var det för tidigt ändå och den börjar blöda. Men väntar jag för länge så glömmer jag det istället.

Vidare. Framåt. I vår, din och min riktning. Fastän det på sätt och vis känns motigt. Fast det motiga handlar ju inte om att vägen på något vis är fel – den är lika rätt som alltid – utan om att det finns sorg och saknad i alla de där stegen. Just för att du är invävd i alltsammans.

Gjort och inte gjort

Saker jag gjort idag:

  • Målat grönt på fyra fönsterbågar
  • Plockat in lite blandade saker från trädgårdsland etc – morötter, schalottenlök, torra bönor, squash
  • Slutskördat paprika, tomater, aubergine
  • Kokt en sås på tomater, paprika, aubergine, lök och fryst in.
  • Kokt en sås på gröna paprikor (eftersom jag inte trodde de skulle mogna längre), ingefära, vitlök, schalottenlök och fryst in
  • Testat att pressa äppelmust
  • Grävt kattlåda
  • Handlat mat och hämtat barn från scouthajk
  • Diskat och diskat och diskat

Saker jag inte gjort idag:

  • Sotat pannan
  • Torkat kattkräk
  • Flyttat den döda musen utanför dörren
  • Fått ordning i köket (det tar ju aldrig slut på disk och annat) eller andra rum
  • Fått åttaåring att läsa läsläxa
  • Läst för åttaåringen
  • Fått loss åttaåringen från datorn
  • Tagit initiativ till att göra saker tillsammans eller involvera åttaåringen i det jag gör eller städat tillsammans
  • Tagit hand om en massa högar med viktiga papper och annat
  • Vikt tvätt
  • En massa andra saker som skulle behöva göras

Vete fan hur man gör för att räcka till. Som ensamstående förälder begriper jag inte hur man ska lyckas hinna med något annat om man skulle försöka leva upp till de förväntningar samhället har på en som förälder. Men nej, just det, man ska väl leva enkom för sina barn, kantänka.

Första test med äppelpress

Ifjol köpte vi en äppelpress – allt om inköpandet etc här. Men däremot blev det aldrig av att testa den ifjol. För mycket annat…

… och egentligen tänkte jag inte orka i år heller, ärligt talat. Fast de senaste dagarna har jag flyttat på äppelpressen i alla fall ett par gånger ute i orangeriet, och tanken har ju liksom funnits där hela tiden sedan äpplena började bli klara. Och idag har jag väl liksom gått och velat hela tiden medan jag fixat med annat: ska jag prioritera att testa den där äppelpressen eller inte? Så slutligen gick jag ut och plockade äpplen.

Jag borde ha plockat fler än jag gjorde. Men på det trädet som mognar först har nästan alla de nedre plockats, och de övre når jag inte upp till. Och jag hittade inget skaft att sätta i äppelplockaren. Och gräset och ogräset under trädet är för högt, så det är svårt att hitta fallfrukten på något vettigt sätt. Och på det andra trädet är det som sagt var bara på gränsen till moget än så länge. Och… ja. Det kräver lite mer framförhållning och struktur för att få till det bra helt enkelt. Så: för få äpplen.

Steg ett för att pressa äppelmust är att krossa äpplena. Jag hade läst att man kan göra det med typ en bjälke 4×4 tum. Men alltså, ärligt talat, så stora bjälkar är ju nästan specialbeställning. (Inte riktigt.) Jag gick bort till brädgaraget och hittade en vanlig 2×2 tum och sågade av i en lagom arbetslängd. Och så delade jag äpplena i halvor och la drygt bottenskrapan full i den stora rostfria hinken och krossade i omgångar och öste över i äppelpressen.

När jag lagt i äpplena och skulle börja skruva fast pressdelarna insåg jag efterhand några saker:

pressinstruktion

Handtaget man ska stoppa dit för att skruva kraftfullare går bara att använda så länge muttern fortfarande är över tunnans överkant. Eftersom poängen är att det som är i tunnan ska pressas samman så blir handtaget ganska fort oanvändbart – och det kan bara användas när man faktiskt inte behöver så mycket kraft…

Gängan på stången går inte hela vägen ner. Kanske typ halva eller något sånt. Och eftersom jag ju nu inte hade jättemycket äpplen (kanske typ 30 äpplen) så innebar det att jag kom till nederkanten av gängningen väldigt snabbt. Så ganska snart rusade jag ut och sågade fyra korta stumpar av 2×2 tumsregeln så att jag liksom kunde bygga trätornet högre.

Vi fick i alla fall ut god äppeljuice. Kanske 3/4 liter.

Till nästa höst ska vi försöka se till att klippa under äppelträden innan äpplena mognar så det blir lättare att hantera fallfrukt. Och skaffa ett skaft. Och förhoppningsvis ha plats i frysen för infrysning av egen must. Och då kan vi göra en rejäl laddning på en gång.

I övrigt blev det gott. Och var inte särskilt svårt.

Tankar i potatisskörden

Idag har jag tagit in resten av årets potatis. Det vill säga det mesta av årets potatis. Tidigare har jag bara plockat upp till dagsbehov under sommaren.

Det är den tionde september. Potatisblasten har varit nervissnad sedan i slutet av juli. Jag borde tagit upp potatisen för länge sedan. Men jag har varken hunnit eller orkat.

Det var ingen fantastisk potatisskörd. Potatisen sattes den där helgen när du låg och dog. Och den har väl liksom inte fått någon direkt ompyssling om man säger så.  Nu när jag grävde upp den så brydde jag mig inte ens om att försöka hålla isär sorter, för skyltarna var oläsliga eller rentav borta. Det var liksom inte lönt att försöka. Det får bli nyskaffat utsäde nästa år i vilket fall.

Man kan ju tänka att det kanske var bortkastat att odla ett år som detta. Men även om jag inte skött saker som de borde skötas, så ger det ändå kraft att se saker växa. Och bättre att ha saker man inte riktigt räcker till för som motiv för att fortsätta kämpa än att inte ha något skäl alls att bry sig, liksom.

Potatislandsgrävningen i våras, alltså förberedelserna i början-mitten av april, hörde för övrigt till de sista sakerna du var inblandad i. Liksom förberedelserna för att sätta odlingslådorna på nytt ställe. Det kan man också tycka var ganska bortkastat. Det som växer därborta är ganska misskött vid det här laget. Det vi sådde i din kallbänk brändes ihjäl senare. Och markduken var uppenbarligen kass, för det växer allsköns ogräs igenom den. Varför skulle du lägga energi och kraft på så misslyckade saker under din sista levnadsmånad?

Men som sagt var, det där var sista gångerna du faktiskt var med och gjorde riktiga saker. Njöt av att rensa ogräs, gräva, känna händerna i jorden. Du var glad. Kände dig delaktig och värdefull. Det är oerhört värdefullt så här i efterhand.

 

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P