Category Archives: Trädgård

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.

Inte torrt

Så gott som varje sommar klagar jag på torka. Det går vecka efter vecka med inget eller nästan inget regn, och de regnväder som förannonseras i prognoserna drar lite norr eller väster eller öster eller söder om oss och det fortsätter att vara torrt.

Så är det inte i år. I år är det inte torrt. Vi har fått massor av regn.

Det är inte vi som fått mest, det är inte vi som fått se ohanterliga mängderna. Men vi har fått rejäla mängder. Både som ganska koncentrerade intensiva regnfall och som ihållande småregn hela dagen. Vi har knappt vattnat i trädgårdslandet utöver när det var nysått, och vattentunnan står full och ganska orörd.

I år ser jag många klaga på torka. Uppåt landet då. Inte här nere i Skåne.

I år är jag faktiskt lite trött på regnandet. Det vore smidigt om tvätten kunde torka. Eller om jag kunde måla verandan utan att oroa mig för att färgen ska sköljas bort av regn. Och när jag skulle gräva upp potatis häromdagen så tror jag det var fler än själva sättpotatisen som var ruttna.

Men men. För balansen neråt i marken är nog blötan bra.

Rad- och plantavstånd

De senaste dagarna har jag rensat oerhörda mängder ogräs. Jag har legat efter med trädgårdslandskötseln, och jag ville få undan ogräset innan det utlovade megaregnandet.

En av de saker jag suttit och filosoferat över där ute bland ogräset är fröpåsarnas plant- och radavståndsangivelser. ”Alla” (nästan) fröpåsar har ju sådana där angivelser: ha det här avståndet mellan plantorna och det här avståndet mellan raderna.

Jag undrar alltid vad de där avstånden baseras på. För det känns ofta som orimligt stora avstånd – och jag håller mig väldigt sällan till dem. Om man håller sig till dem så blir det väldigt mycket bar jord emellan. Och det är ju inte bra av erosionsskäl. Och den där bara jorden invaderas förstås snabbt av ogräs som ska hållas efter, det vill säga större arbetsinsats per producerad grönsak. Och när man sprider gödning (oavsett typ) så är det ju sannolikt att man gör det över hela jordytan, så en hel del av gödningen kommer snarast ogräset till del.

Min gissning är i alla fall att de där angivna avstånden är mer fokuserade på att maximera storleken på varje enskild grönsak. Typ att åstadkomma de där man vinner pris för i sådana där brittiska trädgårdstävlingar ;-) Men för mig är ju knappast det relevanta att maximera storleken på den enskilda moroten…

Extra spännande blir det när siffermåtten och den övriga infon motsäger varandra. Som här:

Plantavstånd 40 cm, radavstånd 75 cm – men ”Odlas bäst i grupper för att underlätta pollineringen”?

För övrigt, om man skulle följa radavståndsmått så skulle man i princip inte kunna odla i odlingskragar :-D

Nå, jag kommer att fortsätta att odla de flesta saker tätare än det står. För de gånger jag blir besviken är de gånger jag följt instruktionerna :-D

Trädgårdsland och allt jag inte hinner

Idag har jag slutligen fått lite fröer i marken. Ja, tack vare att pappa grävde klart en del av trädgårdslandet när de barnvaktade häromdagen.

Det är inte kul att fixa med trädgårdslandet på egen hand. Utan älsklingen. Jag behöver någon att bolla tankar med, någon att diskutera kring vilka saker som ska prioriteras att fås i marken, vilka som ska odlas var. Behöver känslan av att någon bryr sig, att någon ser.

På egen hand känns det inte meningsfullt att göra något fullt ut, noggrant, ordentligt. Jag gör, utan att ha hjärtat i det på riktigt, gör det mer för att jag vet att jag i alla fall vill ha resultatet av det sedan, men det är liksom ingen njutning eller glädje i att göra.

Ja, barnen vill att vi ska odla grönsaker. Men de har inte mycket intresse av arbetet. Och de är inte älsklingen, den där personen som vill tillsammans med mig.

Nå. Trots allt, nu har ja fått ner saker i marken. Snabbt och slarvigt och oengagerat, men i alla fall. (Och med en säck hönsgödsel utslängd där i fredags.)

Längst bort två rader bondbönor (Aquadulce Claudia och A Grano Violetto). Mellan dem Gråärt Solberga.

En ruta med spritböna Båstad (eget utsäde, e.u.). En ruta med mjölmajs Painted Mountain (e.u.) och mellan majsen sockerärtan Oregon Sugar Pod (e.u.). En ruta med Sugar Snap (e.u.), en med störböna Blauhilde (både eget och köpe), en med odefinierad rosenböna (e.u.). En ruta morötter, en ruta mangold (e.u.). Ett par rader Dragon’s langerie, tre pytterader dill, en rad sockerärtor De Grace. Tre stackars ärtor av Märta och sex av Lokförare Bergfälts jätteärt. Och så en drös ärtor Tom Thumb nedtryckta bland de vitlökar som vägrat fatta att jag grävde upp all vitlök i höstas.

Det var nog det, tror jag.

 

Idag var den här veckans enda lediga dag (jo, även kontorsråttor som jag har vid enstaka tillfällen jobbjobb på lördagar ;-) ). Jag har utöver sådd hunnit med att hänga tvätt, hantera disk, laga mat, olja delar av verandan som ännu inte blivit klar, vattnat, grävt och rensat lite i annan del av trädgårdslandet.

Och så har jag skrivit lite och tittat lite på netflix. Och känt mig som en ganska rejält otillräcklig mamma och kontemplerat allt annat jag borde göra och hinna. Och undrat vad fan jag som ensam mamma gör i det här huset på egen hand, för jag kan aldrig hinna och orka allt jag borde och jag gillar inte att vara en börda för andra.

För ett år sedan satt du i alla fall fortfarande i soffan eller fåtöljen. Jag kunde fråga dig om saker. Kunde be dig om hjälp att sovra och reda upp i geggan i mitt huvud när jag inte visste hur jag skulle prioritera bland allt jag tyckte jag borde hinna och orka. Få mig att hitta en lagom nivå och en känsla av att jag åstadkom något, kanske till och med åstadkom rätt saker. Och att det dög. Och att jag dög.

I år sitter du inte där.

I år ska jag motivera allting på egen hand.

I år finns du inte här och säger oh! och ah!

Nej, jag har fortfarande inte godkänt att du dog. Det är inte okej.

Tomater och orangeriet

Igår planterade jag om andra omgången tomater och paprikor, från pluggbox till riktiga krukor. Det innebär att jag nu återigen har några dagar när jag på morgonen när ut plåtarna med småkrukor orangeriet och på kvällen bär in dem i huset igen, för att de ska få härdas utan att vara ute under nätterna (som ju normalt är kallast).

Det är samtidigt så fascinerande att se utvecklingen hos de plantor som nu hunnit få några veckor i orangeriet. De har i princip inte vuxit på höjden, men de har gått från ljusa gängliga plantor till betydligt stabilare: kraftigare stjälk och mycket mer rött i färgen i både stjälk och blad. Jag minns att jag noterade samma förra våren, som ju var första med orangeriet ”på riktigt”. Och ja, det är ju en alldeles utmärkt effekt.

Små steg i vår riktning – idag lönnen

Hej älskling!

Jag kämpar på  så gott jag kan i den riktning vi gemensamt stakat ut och bestämt och kommit överens om.

Idag har jag klättrat upp och toppbeskurit lönnen på gräsmattan. September-december är det man får klippa den. Och det är det ju nu. Fast egentligen så är det ju fortfarande sommar temperaturmässigt, och bladen än gröna, så kanske var det för tidigt ändå och den börjar blöda. Men väntar jag för länge så glömmer jag det istället.

Vidare. Framåt. I vår, din och min riktning. Fastän det på sätt och vis känns motigt. Fast det motiga handlar ju inte om att vägen på något vis är fel – den är lika rätt som alltid – utan om att det finns sorg och saknad i alla de där stegen. Just för att du är invävd i alltsammans.

Gjort och inte gjort

Saker jag gjort idag:

  • Målat grönt på fyra fönsterbågar
  • Plockat in lite blandade saker från trädgårdsland etc – morötter, schalottenlök, torra bönor, squash
  • Slutskördat paprika, tomater, aubergine
  • Kokt en sås på tomater, paprika, aubergine, lök och fryst in.
  • Kokt en sås på gröna paprikor (eftersom jag inte trodde de skulle mogna längre), ingefära, vitlök, schalottenlök och fryst in
  • Testat att pressa äppelmust
  • Grävt kattlåda
  • Handlat mat och hämtat barn från scouthajk
  • Diskat och diskat och diskat

Saker jag inte gjort idag:

  • Sotat pannan
  • Torkat kattkräk
  • Flyttat den döda musen utanför dörren
  • Fått ordning i köket (det tar ju aldrig slut på disk och annat) eller andra rum
  • Fått åttaåring att läsa läsläxa
  • Läst för åttaåringen
  • Fått loss åttaåringen från datorn
  • Tagit initiativ till att göra saker tillsammans eller involvera åttaåringen i det jag gör eller städat tillsammans
  • Tagit hand om en massa högar med viktiga papper och annat
  • Vikt tvätt
  • En massa andra saker som skulle behöva göras

Vete fan hur man gör för att räcka till. Som ensamstående förälder begriper jag inte hur man ska lyckas hinna med något annat om man skulle försöka leva upp till de förväntningar samhället har på en som förälder. Men nej, just det, man ska väl leva enkom för sina barn, kantänka.