Monthly Archives: oktober 2017

Uthusvind och skjortor

Vi fortsätter rensa. Mina föräldrar är här och hjälper till, och jag är i slutet av en förkylning och ganska orkeslös, men jag är med på ett hörn.

Idag har jag och mamma rensat ut bland dina skjortor. De allra flesta vanliga skjortorna blir iväglämnade. Likaså “snyggbyxorna”. Kvar hänger vad vi tror är frackskjortor, och så frack (vanlig och spexdito), en kostym och någon studentoverall.

Och igår klättrade jag runt uppe på uthusvinden. Där är det ju bara du som brukat klättra upp och därmed bara du som har koll. Hade koll. Men jag tog ner en del gammal skit som inte behövde vara kvar. Småbarnsskidor och bebispulka och diverse annat.

Längst in på ena sidan stod oändliga mängder med krukor. Min gissning är att vi lastat upp dem i samband med köksrenoveringen, när vi använde uthuset som kök och alltså behövde få undan så mycket som möjligt av det som brukat vara i uthuset. Och sedan har de aldrig kommit ner igen. Oändliga mängder med krukor som i så fall alltså stått där sedan sommaren 2009. Nu är de nerplockade. Och det är inte ordning däruppe, men nu har jag i alla fall lite överblick, och det finns lite golvyta.

Han är död så han är inte längre upptagen

Inatt drömde jag om älsklingen igen. En sådan där ganska konstig dröm, om en vardag som känns alldeles vanlig fastän allting är annorlunda mot hur det var eller är i den vakna verkligheten – massor med detaljer och förutsättningar som är fel fast rätt. Och då dessutom en sådan där dröm där älsklingen fortfarande lever. Och vi bor i ett hus, fast inte det här, och saker är som vanligt fast inte här.

Och det fanns ett par personer i sammanhanget som var uppenbart intresserade av älsklingen. Romantiskt intresserade eller vad man säger, alltså. Och åtminstone den ena av dem frågade mig hur det var, om älsklingen var upptagen eller inte, om han träffade någon eller inte. Och jag sa att nej, han är inte upptagen. Att visserligen bor vi fortfarande ihop och så där, med barn och hus och sånt, men han är ju officiellt död och sedan han dog så är vi liksom inte ihop på det sättet längre, så nej, han är inte upptagen.

Och det enda jag reflekterade närmre över det där i drömmen var att jag lät bli att säga att det fanns någon mer som nog var intresserad så att om hen ville ha en chans så var det nog bråttom.

I drömmen var detta inte det minsta konstigt.

Anonymitetens goda sida

Anonymiteten är på tapeten, allt som oftast kan man väl säga. Anonymiteten på nätet. Anledningen till det är förstås att många gömmer sig bakom anonymitet. Troll av olika slag, som snackar skit och drevar och hotar. Och ja, det är problematiskt. Fast problemet är ju inte anonymiteten utan vad folk använder den till: att de använder anonymiteten till att kunna uppföra sig som skitstövlar.

Men anonymitet kan användas till positiva saker också! Och för mig är anonymiteten en styrka och en hjälp att kunna ha kontakter jag inte kunnat ha annars.

Jag har skrivit om min anonymitet tidigare. (Ja, fler gånger för den delen…) Men jag vill ändå skriva lite om det nu.

För jag är ju anonym. Typ. Och det tillför mitt liv väldigt mycket. Även om jag bortser från de där bitarna med att kunna ha något som är mitt eget, att inte behöva ta hänsyn till jobb och barnen och annat – i alla fall inte lika mycket.

Anonymiteten ger ett umgänge som är rensat från de vanliga “markörerna”. När jag umgås med folk på twitter (Ja, vi umgås. Via twitter. Ja, det är att umgås.) så är de där vanliga sakerna oväsentliga. Det där som ålder, kön, utbildning, utseende, bostadsort, vilka kretsar man umgåtts i, etc. Det är nuet och vilka man funkar med nu som är viktigt. Vilka människor som uttrycker sig på sätt som ger genklang hos mig. Människor som ser mig. Människor som bryr sig på ett medmänskligt plan.

Människorna på twitter bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem.

Och det är anonymiteten i sin allra bästa form.

Den konstiga

Vi hittade varandra i den stora vida världen. Båda två ganska avvikande från den stora normen om hur man förväntas vara, båda med åsikter, båda med strävan mot en bättre värld på olika sätt.

Vi passade löjligt bra ihop.

Men omvärlden tyckte om dig. Jag har träffat ytterst få människor som inte tycker om dig.

Mig har omvärlden oftast inte tyckt om. Jag har snävat in min värld allteftersom i livet, för att slippa från alla de människor som tycker jag är fel – för att jag tycker för mycket, för att jag inte passar med normen, vägrar rätta in mig i ledet.

Med dig fick jag tillgång till en hel massa nya vänner: vänner som också accepterar mig för den jag är, tycker om mig trots att jag är den jag är, eller till och med för den jag är.

Och med dig vid min sida hade jag ett ständigt stöd. För vi tyckte ju nästan alltid lika i allt som betydde något. Och du tyckte att jag uttryckte saker bra. Och du kunde stötta upp om omvärlden inte förstod mig. Den där mer fientligt inställda världen utanför bubblan, de trodde mer på dig, lyssnade mer på dig, och eftersom vi tyckte samma så fanns det någon de lyssnade på.

Och vi fick barn ihopa. Underbara barn, som ju ärvt egenskaper från oss båda. Barn som alltså inte heller passar i den där normen om hur man ska vara, barn som inte heller passar in i förväntningarna.

Och det var okej, för vi var två föräldrar som kunde stå upp för dem. Två föräldrar som kunde få omvärlden att lyssna. Lyssnade de inte på mig så lyssnade de i alla fall på dig. Med oss som skyddsnät skulle våra barn kunna få blomstra och ha det bra.

Och sen dog du.

Och jag står ensam kvar med barnen. Jag som inte passar i normen. Jag, som den “normala” genomsnittliga världen ser på med misstänksamma ögon. Tycker för mycket och tycker fel och har egenheten att dessutom inte bara svälja vad omvärlden tycker. Egenheten att vägra säga ja och amen och släta över och låtsas hålla med när jag inte gör det.

Det är jag, den där besvärliga, som ska stå upp för våra barn. Ensam.

Det är ensamt här, älskling! Du skulle finnas här. Vi skulle göra det här tillsammans. Tillsammans kunde vi klara att vara de föräldrar våra barn behöver.

#metoo och ilskan

Den här veckan har det varit mycket om #metoo. Och jag har funderat många varv. För spontant har jag inte något direkt att skriva under den där taggen. Och därför har jag inte skrivit. Samtidigt som jag liksom gång på gång återvänder till de där småsakerna som jag funderar över. Så jag tänker att jag nog ändå behöver skriva något om det, för att få det ur systemet – för fram tills jag skrivit något så kommer det att vandra runt i huvudet.

Det ena är från barndomen. Jag åkte skolskjuts de fyra och ett halvt första åren under min skoltid.

Jag minns inte händelserna. Jag minns bara att jag säger “Sluta tafsa”. Och att det är något som jag sagt många gånger. Och jag vet vilka jag brukat säga det till. men jag minns liksom inte upplevelsen. Inte över huvud taget.

Men ja, det där platsar nog under #metoo, antar jag.

Det andra är från vuxen ålder. Ganska snart efter att jag blivit ihop med älsklingen. Och han var med, det var på något studentställe i hans hemstad (och min också vid tidpunkten, tror jag). Och vi var där, och vi träffade på och hälsade på någon han kände. Och denne någon tog min hand på ganska gentlemannamässigt sätt, typ – alltså inte modernt ta i hand utan mer något sånt där filmiskt eller hur man ska beskriva det.

Problemet var att… alltså, hur beskriver man? Jag minns inte detaljerna. Och jag har väldigt svårt att sätta ord på det. Men han pillade väl liksom för mycket på mina fingrar. På fel sätt. Smekte? Rörde? Och… tja, kanske kunde han inte begripa att sidorna av mina fingrar, mellanrummen mellan mina fingrar, liksom kan ha en sådan effekt när man rör dem… eller så kunde han det? Och jag blev upprörd och förbannad. Och i slutändan bad han om ursäkt. Men det där satt kvar länge länge länge efteråt. För mig var det ett övertramp. För mig var det en beröring som blev alldeles för intim.

Men det där är de tillfällen jag kan dra mig till minnes. Det är trots allt inte mycket jämfört med vad de flesta andra beskrivit under den här veckan.

Ja, det har jag förstås också funderat över.

 

Helt frikopplat från detta har jag under veckan också hamnat i en diskussion kring att bli arg – med en person som uppenbarligen tycker att ilska är något dåligt, något man ska arbeta bort.

För mig är ilskan i grunden en positiv kraft: en reaktion på något som är dåligt, en reaktion som ger mig kraft att orka ta itu med och förändra, fastän jag annars kanske inte skulle orka. Ilskan hjälper mig att hantera och ta itu med jobbiga saker. Destruktiv blir den bara om jag inte får utrymme att förändra det som orsakar ilskan.

Fast omvärlden har ju allt som oftast lärt ut att ilska är något dåligt. Så jag har lärt mig att stänga inne, lärt mig att det är jag som måste ta ansvar för att först analysera sönder mina skäl och den andres skäl till vad den eventuellt gjorde, etc. Hela ansvaret lastat på mig som blir arg, och inte på den som orsakade ilskan. Och innan jag kommit igenom all analys och värderat om jag ens får vara arg, eller om allt kanske är mitt fel, så har ilskan runnit av och tvivlet tagit över.

Fast inte alltid. För jag har ju också kämpat med att våga vara den jag är igen.

Och jag funderar på det faktum att jag trots allt inte har fler händelser att berätta om under #metoo. För ja, jag är nog trots allt känd som en som blir arg om någon uppför sig olämpligt mot mig. Säger ifrån, ljudligt. Protesterar. Jag har fått skit för det, omvärlden har försökt lära mig att det är fel att bli arg – men ändå: om någon uppför sig skitstövligt mot mig så får de nog veta det.

Kanske har det bidragit till färre #metoo-grejer för mig del? Att hon den där bråkiga ska man nog låta bli?

Oavsett så tror jag att det vore bra om fler hade fått lov att ha kvar den naturliga instinkten att bli arga och protestera högljutt i sådana situationer – istället för att vara tysta.

(Och det här inlägget skulle nog vara betydligt mindre rörigt om jag inte redan var alldeles för trött…)

Idiotisk reklam och erbjudanden kontra vad som faktiskt är relevant

För övrigt har Coop gått någon sorts bananas när det kommer till reklam och erbjudanden på sistone.

Dels har jag på sistone vid ett par tillfällen fått mejl från Coop med uppmaningen “aktivera ditt erbjudande”. Det är alltså inte nog med att det är ett erbjudande jag får för att jag är medlem, utan för att jag ska kunna använda det så måste jag först logga in på deras webbsida och aktivera erbjudandet – och först därefter kan jag alltså dra mitt kort i affären och utnyttja erbjudandet.

Dels har Coop börjat adressera direktreklam, eller vad man ska kalla det. Ja, ni vet sådan där pappersreklam som ser ut som en klassisk stor dagstidning, sådan där som man får i utskick i form av oadresserad reklam och som man för det mesta slipper om man har en lapp om “nej tack till reklam” på brevlådan. (Ja, självklart har jag det.) Sådan reklam från Coop har jag fått med adresslapp på två gånger de senaste veckorna. Och slängt utan att läsa – jag vill ju inte ha den!

OM ni vill nå mig med dessa något mer lokala erbjudanden (de verkar täcka en viss storlek av Coop i stora delar av Skåne) så kan ni ju använda min mejladress, det vore i alla fall lite rimligare, med tanke på att jag ju inte vill ha en massa pappersreklam, varken adresserad eller oadresserad.

Och alltså Coop, det som får mig att komma till er affär är inte chipspåsar som är någon krona billigare eller andra fåniga erbjudanden. Att åka till en annan affär än min närmsta mataffär (som för övrigt har mycket bättre service än ni har) kräver helt andra saker. Jag åker till er av vissa specifika skäl: Köpa miljömärkt tvål. Köpa toapapper i “bal” istället för sexpack. Köpa ekologiskt kött och vissa andra ekologiska produkter ni är bättre på (men i ärlighetens namn blir det färre och färre produkter, för ni har halkat efter på det området relativt andra). Ja, och några andra sådana saker. Och normalt sett blir det bara när jag ändå har ärenden i närområdet. För det tar ju tid. Och det är inte bra för miljön att jag ska hålla på att köra omkring i onödan.

Och ärligt talat, era nya fåniga idéer om att jag ska logga in för att aktivera erbjudanden och att ni skickar ut pappersreklam jag tidigare sluppit, det hamnar inte på ert pluskonto. Inte alls.

 

Kött och bäst före del 783

På Coop. Jag är inom för att köpa tvål när jag ändå hade annat ärende i närheten. Min vana trogen går jag dels förbi kyldisken med varor med nedsatt pris pga kort datum (där det mest intressanta för stunden är några ekologiska korvar, och jag försöker hålla nere korvkonsumtionen), dels disken med ekologiskt kött. Den senare kollar jag både för att jag vill ha koll på vad de har (jag behöver inget just nu), dels för att jag ju vet att de inte alltid har koll på sina köttvaror vad gäller datum, så det är lönt att kolla den av det skälet också.

Där ligger det ekologisk lammentrecote. Fint kött. Tre paket av sådan där centralt vakuumpackad i gröna tråg. Packade 27 sept, bäst före 20 oktober.

Idag är det den 19 oktober. Dvs bäst före imorgon. Och ekologisk lammentrecote är ju knappast köttet med stor omsättning/åtgång.

Så jag går och frågar. Påpekar att det är bäst före imorgon, undrar om jag får det till nedsatt.

Svaret är att de inte sätter ner priset på det förrän imorgon.

Det är ju självklart upp till dem.

Men: Jag bedömer att det är ganska lång sannolikhet att de där paketen blir sålda innan stängningsdags imorgon. Och jag vet att om jag kommer på lördag och de finns kvar och jag frågar då, så kommer jag att få svaret att de varken får sälja eller skänka köttet – det ska slängas för det har passerat bäst före-datum. Nej, lagen säger inte så, men denna Coop-butik svarar att reglerna är sådana (oklart vems regler, men men). Möjligen kan jag ju låta bli att säga något alls – för de kommer inte att hindra mig från att betala fullpris för “för gammalt” kött så länge de inte själva noterat det.

För övrigt så har jag liksom inte lust att köra fram och tillbaka dit för att köpa kött jag inte behöver. För det gör jag ju inte.

Jag bara tycker det är dumt att det slängs så fruktansvärt mycket kött. För det gör det.

När det neutrala kuvertet och loggan triggar ångest

Häromveckan fick jag ett brev från Region Skåne. Ett sånt där fönsterkuvert med hål dels för min adress, dels för deras logga.

Adresserat brev från Region Skåne. Det innebär i princip alltid något från vårdcentralen. Vad kunde det vara? Någon sorts kallelse? Några provsvar från något jag glömt? Något… läskigt?

Ja, det var där tankarna hamnade, väldigt kvickt. Givet utformningen – så där väldigt neutralt – var liksom det sannolikaste någon sorts brev från läkare. Och sådana kommer ju inte om de inte har något väldigt angeläget att säga.

Så jag hann tänka mååånga tankar under den där väldigt korta stunden innan jag öppnade brevet.

Det var info om en enkät de vill att jag ska besvara. Inloggningsuppgifter och klämkäck info i grönt. “Du har blivit slumpmässigt utvald…”

Det där att ha blivit smått skräckslagen under en kort stund gör inte att man känner sig mer lockad att gå in och svara på en enkät, faktiskt.

Av en händelse såg jag en facebookvän skriva något motsvarande. Han verkar ha fått samma utskick och hunnit tänka liknande tankar.

Nu häromdagen kom ett nytt likadant till mig. Och jag hann reflexmässigt hamna i samma tankebanor, innan tanken slog mig att det här skulle kunna vara något liknande. Och så var det just en påminnelse.

Men alltså: om man nu är en organisation som huvudsakligen skickar brev till privatpersoner när det är något från vårdcentralen, något som kan trigga jobbiga tankar, så kanske man ska fundera på att göra utskickets utseende mindre neutralt, liksom?

Hej kära läsare!

Jag har, som alla bloggare antar jag, under lång tid periodvis fått många spamkommentarer. Men nu har det ökat nåt rent löjligt: typ 500 per dygn, de allra flesta som kommentarer till det här förkylningsinlägget (och de går nog allesammans ut på att länka till ställen där man kan köpa medicin).

Så nu har jag slutligen tagit mig samman och aktiverat ett sånt där tillägg som dumpar allt den tror är spam i spamkorgen och slänger det efter en viss tid.

Jag hoppas den inte slänger nåt som inte borde slängas, för det är förstås också lite svårt att upptäcka i den här mängden. Och jag får ju inte jättemånga “riktiga” kommentarer.

Om du kommenterat och det verkar som att din kommentar inte syns, säg gärna till mig på något sätt. (Och testa gärna att kommentera här. Speciellt du som aldrig kommenterat innan, för då är det väl större risk att fastna i spamfiltret, gissar jag.)

Använd dina hjärtan klokt

Det är den där rosa månaden.

Så, här kommer några tips till dig som tycker illa om att cancer dödar en massa människor:

– Gå på de kontroller som erbjuds via vården. Vissa sorters cancer kan då upptäckas i tid, och många sorters cancer har i så fall en ganska god prognos. (Inte alla. Vissa sorters cancer innebär fortfarande en tvärsäker död, oavsett hur svårt folk har att ta in det.)

– Om du kan utan att ätas upp av ångest: håll själv koll på andra sätt som rekommenderas. (Du hittar dem om du googlar.)

– Låt inte ångesten för cancer äta upp dig. Kom ihåg att leva medan du lever. I efterhand kommer inget att ha blivit bättre av att du gick och hade ångest hela tiden. (Det där rådet är riktat även till mig själv.)

– Om du vill hjälpa till att hitta botemedel mot cancer, skänk en slant till Cancerfonden. (Men om du blir månadsgivare får du tyvärr stå ut med regelbundna klämkäcka utskick.)

– Om du vill hjälpa någon som drabbats av det jävligaste, bidra ekonomiskt till behandling. Till exempel till Linnea: https://www.youcaring.com/linneanordstrom-760690

– Om någon du känner drabbats: fortsätt att vara den vän du är även under sjukdom. Om hen dör och du pallar trots ångest och sorg så finns det säkert sätt du kan hjälpa till även efter döden. Vilka sätt som passar dig vet du bättre än jag.

Och så en sak till:

 kan vara jättebra.  är ibland det enda vettiga sättet att svara när man vill visa att man bryr sig om något jobbigt, eller om något trevligt för den delen, när man vill visa att man bryr sig men alla ord är för stora eller för små eller riskerar att bli för klumpiga eller fel. Men  utan kommentarer och med hyschhysch omkring sig är ganska meningslöst som metod att bekämpa cancer. Använd dina hjärtan till bättre saker.