Monthly Archives: september 2013

Enskilt avlopp

De enskilda avloppen är på tapeten igen. Det har skrivits en del på sistone om att många (MÅNGA) enskilda avlopp är undermåliga. Och att de lösningar som används för enskilda avlopp generellt sett egentligen inte duger något till.

(Vet du inte vad enskilt avlopp är? Lugn, det är inte du som är dum i huvudet :-) Enskilt avlopp betyder att du har en avloppslösning som inte innebär att ditt avloppsvatten går iväg till kommunens reningsverk. Typ.)

Vi har enskilt avlopp (och kommunalt vatten). Och vi har löst det med en klassisk lösning av det slag som nu alltså sägs vara otillräcklig.

Avloppet var bland det första vi åtgärdade här. Eller bland de första större sakerna i alla fall. Våren 2004. Först bytte vi panna i mars, sedan grävdes avloppet i april-maj nånting. Vi hade en bebis i sele när vi sprang runt bakom äppelträden och pekade och diskuterade hur det skulle grävas.

Då, 2004, kändes det redan som ett typ urgammalt problem, något man tjatat om från miljö- och kommunhåll länge och väl. Något man inventerade för att kunna ställa krav och ultimatum till husägare. Fast samtidigt uppfattade jag det som att man fortfarande från de flesta kommuner inte hade landat i vilka “alternativa” lösningar (alltså annat än infiltration och markbädd) man egentligen skulle tillåta. Så även om vi egentligen hellre hade velat ha något bättre och mer konstruktivt så valde vi att köra på detta “vanliga” för att slippa hamna i trassel. Och vi väntade inte ens in att det skulle komma inventerare och inspektörer och döma ut det befintliga innan vi tog itu med avloppet, utan startade processen på eget initiativ. För det som fanns innan var bara trekammarbrunn och sedan stenkista under åkern. Och för kök och tvättstuga så fanns inte ens det, utan dessa avlopp gick bara till varsin sjunkbrunn typ en halvmeter utanför huset (vilket ju i sig kändes ganska vanskligt – hälla ner en massa vatten i grunden?) Det vill säga ungefär vad som helst var bättre än det befintliga.

Men när nu de enskilda avloppen är på tapeten igen, så drabbar förstås det dåliga samvetet. För vi är en del av problemet, bara utifrån det faktum att vi har enskilt avlopp.

Nå, enskilda avlopp varar inte för evigt. Vi får byta till en bättre lösning nästa gång det är dags att åtgärda.

Men om jag betalar mellanskillnaden, då?

Jag försöker köpa ekologiskt och miljöanpassat när det går, det vill säga när det finns att få tag på på ett rimligt sätt.

Samtidigt är det väldigt många som inte gör det. Att de inte har råd är ofta åtminstone en del av skälet. Inte minst gäller det ofta i sammanhang där det inte handlar om enskilda personer. Till exempel kan det handla om föreningar som vill köpa in nåt. Eller en skola som vill ha nåt till alla eleverna. Då är det liksom ofta fråga om att köpa det allra billigaste – och annars blir det inget. Samma sak när det gäller sånt som ska handlas upp; då är det ofta mer eller mindre tvång att man ska välja det billigaste. Och samma sak när någon ska ordna stor fest; då är det som att de tankar och principer folk har i vanliga fall liksom rämnar.

Alltså: väldigt ofta handlar det om tillfällen då det faktiskt blir stora volymer.

Jag skulle vilja upprätta någon sorts fond, som folk kan få pengar ur. Pengar som kan betala den där mellanskillnaden, så att de kan köpa miljömässigt vettiga saker, socialt anständiga saker, som driver utvecklingen åt rätt håll, istället för skitprylarna som får den dåliga utvecklingen att skena.

Ekologiska tröjor med miljöbra tryck åt musikföreningen. Ekologiskt svenskt naturbeteskött istället för nåt importerat från Irland till 60-årsfesten. Och så vidare.

Jag tror det skulle vara ett väldigt effektivt utnyttjande av pengar för miljöändamål.

Jourhavande modmänniska

Jag skulle vilja inrätta en jourhavande modmänniska. Ja, du läste rätt. En jourhavande MOD-människa.

För ofta är det mod som behövs för att viktiga saker ska ske. Och ofta är de som visar mod ganska utsatta och ganska ensamma.

Det kvittar egentligen vilket sammanhang det rör sig om – miljö, genus eller något helt annat. Den som vill förändra världen, få till en omställning, ordna till nya paradigm eller vd det nu kallas, beroende på sammanhang, har det tufft och möter starka motkrafter. I form av härskartekniker, allmän inskränkhet, “så här har vi alltid gjort”, “så där kan man inte göra”, samt gammal vanlig tykenhet. Och an massa andra varianter.

Långt ifrån alla klarar av att hantera allt detta. Och även de som fortsätter kämpa på mår ofta dåligt.

Ibland är det som behövs just bara att få lite stöd. Någon som kommer med glada tillrop, uppmuntrande ord. Någon som kan agera bollplank. Någon som kan hjälpa en att behålla modet. En jourhavande modmänniska, alltså.

För övrigt tror jag att det är en faktor som är väldigt viktig i att stora kommuner ofta ligger längre fram när det handlar om nytänk och framåtanda, bland annat när det gäller miljö. Visst, resurser till genomförande är en del. Men att faktiskt kunna vara flera personer som jobbar med samma saker, vill förändring, och kan stötta varandra mot gamla ingrodda vanor och rutiner och saker som sitter i väggarna, det tror jag ger massor med mer utrymme att faktiskt orka åstadkomma nåt.

Museiprestationsångest

Jag gillar museer. Jag är intresserad, och det finns så mycket spännande att lära sig och se. Fördjupning i ämnen jag sedan länge tycker är intressanta, och upptäckandet av saker jag inte hade en aning om.

Men samtidigt får jag nästan alltid någon sorts prestationsångest av museer. För ärligt talat, de allra flesta museer innehåller mer information än man hinner eller orkar på en dag. Även som ensam vuxen. Och med två barn i sällskap – intresserade barn, men de behöver hjälp, och de har mindre tålamod och mindre ork och är mer känsliga för om maten dröjer, och man ska räkna med att någon form av konflikt kommer att uppstå – så är det förstås ännu omöjligare.

Men alltså, har man nu betalt för att gå in på museet så ska man ju utnyttja det! Det vill säga man bör titta på allt. Läsa alla skyltar. Besöka alla delar. Inte missa nåt. Inte fuska!

Ja, det känns ofta som att jag gör just det: fuskar. För jag hinner inte se allt, orkar inte se allt. Och är inte systematisk och betar av allt, utan väljer trots allt till viss del det jag tycker är mest intressant eller roligast. Fast med en konstant klump i magen. Det där dumma samvetet.

Det är lite som med potatis: man ska äta det tråkiga först.

Och jag funkar på samma sätt med böcker. Får dåligt samvete om jag hoppar över tråkiga partier. Man ska läsa allt!

Är det bara jag som är sån här? Eller är det en del av duktig flicka-grejen?

Själviskt?

Och angående mitt föregående inlägg: ja, det finns säkert folk som tycker att jag resonerar och agerar väldigt själviskt. Jag kan tänka mig argument som “Alla har minsann inte möjlighet att ha ett hus på landet i Skåne – alla har inte råd, och det finns inte sådana hus så det räcker till alla”.

Nej, visst är det så. Fast även bland de som skulle ha haft möjligheten så är det väldigt många som inte prioriterat så. Att vårt hus var ganska billigt, och att vi alls lyckades köpa det, beror ju förstås på att det faktiskt inte är något direkt riv efter hus av vår typ och i vår trakt. De flesta vill bo närmre de stora städerna eller i den expansiva delen i Skåne – den västra delen.

Och så är det en fråga om prioriteringar. Vi har prioriterat det här, för att det är vad som stämmer med vår livssyn. Andra prioriterar andra saker. Som långa semesterresor. Att göra långa flygresor är också väldigt själviskt. Mycket mer själviskt.

Och sen är det ju inte så att jag bara prioriterar oss själva. Jag jobbar ju faktiskt på att få till den förändring som krävs för att vi ska kunna hindra att det skiter sig. Som med Föräldravrålet.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. “Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller “naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett “glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av “vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det “bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att “minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen “flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir “vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns “pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…

“Att svära i kyrkan” – någon sorts recension av en mycket viktig bok

Jag har nu läst klart “Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet”.

Jag tycker du också ska läsa den.

Nu borde jag komma med en ordentlig recension. Men det är svårt. Det är så många blandade intryck av olika slag. Jag kan inte sammanfatta det på något sätt som gör boken rättvisa.

Jag skulle kunna plocka ut intressanta citat. Citat med viktiga sanningar, reflektioner, slutsatser. Men de skulle bli så oändligt många. Och jag skulle inte kunna välja. Så jag väljer ändå att låta bli.

Det jag gör är att särskilt peka ut några av texterna – eller författarna – i antologin. För även om boken i sin helhet är läsvärd, så är det vissa delar som gör mer intryck på mig. För de tillför nya perspektiv och tankar. Kanske gäller detta urval främst för mig, som sedan länge känner till de mer “naturvetenskapliga” aspekterna av problemen kring klimat, samhällsomställning och resiliens? Jag vet inte. Det kan lika gärna vara så att de här texterna är de som verkligen behövs just för att nå alla de – alla er – som inte är naturvetare eller miljömuppar eller liknande. Ni som har andra perspektiv på livet än jag.

Oavsett vilket: mina personliga favoriter i boken är texterna av Anna Borgeryd, Stina Oscarsson, Fredrik Lindström, Billy Larsson och Bengt Brülde.

Nu är mitt största problem (gällande boken, då) att jag måste lämna boken vidare till mina kollegor. För egentligen vill jag ha den kvar, som allmän inspirationskälla, till att hämta bra citat och så där.

Fast jag vet ju att det så sällan blir :-)

Men du: läs boken! Jag vill egentligen inte uppmuntra till konsumtion. Men du får prioritera bort nåt annat, så att du har råd med den här bokens miljöpåverkan i form av 0,25 kg trä, 4 liter vatten, 0,7 kWh energi och utsläpp av 164 gram koldioxid (motsvarande ungefär en och en halv kilometer i bränslesnål bil). Och när du läst boken så får du göra som jag och lämna den vidare till andra som behöver läsa den.

För det behöver vi alla.

Det är inte frågan om att vilja vara bakåtsträvare

I alla år jag engagerat mig i miljöfrågor – det vill säga ungefär de senaste 25 åren – har ett vanligt argument mot sådana “miljömuppar” som mig varit att vi är bakåtsträvare. Att vi vill tillbaka till en tid när man spänner oxen framför plogen och aldrig reser utanför det egna lilla närområdet. Ja, du vet säkert precis vad jag menar.

Att vara bakåtsträvare är fult. Man ska bejaka utveckling, nästan oavsett vilken sorts utveckling, annars är man ett miffo, och framför allt fel.

Fast jag har aldrig egentligen strävat bakåt (mer än under ett par års tid strax innan jag började bry mig om miljön, och det var av helt andra skäl och en helt annan historia). Jag har bara velat att vi ska leva på ett sätt om inte förstör miljön.

På senare år har jag dock insett att ja, i det långa loppet så behöver vi gå tillbaka till enklare förhållanden. Enklare liv. Mindre resor, kortare rörelseutrymme. Mindre beroende av ändliga resurser.

Plockar vi bort allt som är beroende av fossila bränslen så har vi helt enkelt inte möjligheten att ha allt det där moderna och utvecklade. Det är ingen strävan från min sida i sig, inget jag efterlängtar och av den anledningen vill uppnå. Bara en insikt om nödvändighet.

Och grejen är att om vi inte försöker ställa om till denna större enkelhet frivilligt, så kommer vi förr eller senare att hamna i det läget ändå. När den billiga oljan är slut. När klimatet förändras. När världen blir svårare att leva i.

Valet står inte mellan att sträva bakåt och att sträva framåt. Valet står mellan att göra en kontrollerad övergång nu, eller att köra rakt in i bergväggen och sedan försöka samla upp spillrorna och göra det bästa av dem.

Jag tycker inte det är mycket till val. I alla fall handlar valet för min del inte om att sträva bakåt utan att vilja undvika något.

Rullgardinsglädje

Jobbar hemifrån idag. Solen strålar starkt och intensivt in genom matrumsfönstren.

Jag är glad över mina hemsydda rullgardiner. Utan dem skulle det inte gå att sitta här alls.

Sydsvenskan tror inte på sin egen påverkan?

Sydsvenskan har svaratmitt inlägg om söndagens resebilaga:

Hej Sanne,

Sydsvenskan har resereportage varje vecka. I söndags hade vi som du skriver en bilaga med resematerial som vi gjort ihop med GP och DN. Det här materialet är mycket uppskattat av våra läsare – och som du skriver våra annonsörer.

Jag håller med dig om att vårt viktigaste uppdrag är att dra fram nyheter, som turerna bakom Högevallsbadet och Peter Mangs morderkännande.

Men Sydsvenskan är – och ska förbli – mer än så. Vi vill beröra och engagera även på andra sätt. Till våra nyheter kommer det även fortsättningsvis att finnas andra berättelser och annat viktigt innehåll. Huvudskälet är att våra läsare efterfrågar det, men finansieringen av en dagstidning är också ganska komplicerad. Utan reseannonser skulle vi inte ha råd med den högkvalitativa och resurskrävande journalistik som innebär granskning och ger avslöjanden.

Dessutom, vi vet att våra läsare är begåvade människor och jag tror faktiskt inte att de/ni skulle resa mindre om vi fattade beslutet att sluta med resematerial. Tror du det?

Pia Rehnquist,

redaktionschef Sydsvenskan

Jag har svarat här. Mitt svar är ganska rörigt. Det beror delvis på trötthet. Men framför allt på att jag blir så konfunderad av Sydsvenskans svar.

Sydsvenskan tycker alltså inte det är något problem att de gör resereportage som uppmuntrar till och normaliserar flygresor. För de vet att deras läsare är begåvade människor. Jaha? Så om människor är begåvade så blir de inte alls påverkade av vad som står i tidningen? Ja, men då kan det ju kvitta vad ni skriver i tidningen i övrigt också, liksom? Tror de att alla deras begåvade läsare avstår från semesterresorna till Thailand och Söderhavet, trots tidningens resereportage? Varför skulle då ens reseföretagen vilja annonsera i Sydsvenskan, om de inte alls trodde det skulle påverka?

Självklart påverkas människor av vad tidningarna skriver. Både när det gäller granskande journalistik och den sorts journalistik som saknar all sorts granskande inslag. Och det vet redaktionschefen också :-) Vilket gör att hennes svar tyvärr bara känns som en mycket dålig ursäkt, ett sätt att försöka slingra sig.

Självklart vet jag att tidningarna är beroende av annonsintäkter. Men det är inte samma sak som att de måste skriva de texter och reportage som reseföretagen vill ha. Jag förväntar mig där en tydlig skilnad mellan dagstidningarna och den sorts gratistidningar där det finns “artiklar” om företag precis bredvid samma företags annonser. Sydsvenskan kan ha hur mycket reseannonser som helst – men de kan ändå göra valet att skriva kritiskt om resebranschen. Även när det kommer till miljöfrågor. Även i anslutning till reseannonserna. Det förväntar jag mig av en tidning som Sydsvenskan.

Och man kan faktiskt göra resereportage och hela resetidningar utan att blanda in klimatdåliga flygresor. Om man bara bestämmer sig så kan man göra resetidningar som faktiskt snarast är bra för miljön. Reportage om långresor med tåg. Reportage om hur researrangörer jobbar med frågorna. Reportage om cykelsemestrar, vandringar, liftsemestrar – det finns hur mycket som helst. Om man verkligen vill och bestämmer sig. Och om man vågar visa mod och gå lite mot strömmen istället för att bara flyta med.