Tag Archives: religion

Allt detta tjafs kring Valborg och första maj

Valborg och första maj. Twitterflödet fylls med… gnäll och pajkastning. Många på twitter har uppenbarligen många starka åsikter kopplade till Valborg och första maj. Och allting känns så polariserat. (Och då älskar jag ändå twitter i vanliga fall, och har ett trevligt och vänskapligt flöde.)

Uppfattningen att bara “vänstern” får vilja ändra världen – eller i alla fall säga vad de tycker vid demonstrationer.

Uppfattningen att första maj bara är viktig just för de som vill förändra världen och manifestera genom demonstrationståg.

Uppfattningen att det är slöseri med en extra dag fri från lönearbete. För det kan ju ingen behöva i vackra stressiga maj?!?

Uppfattningen att Valborg är borgerligt. Ursäkta, va?

Det känns som att ni driver på någon sorts polarisering för att ni vill det. För att ni vill vara osams om något, för sakens skull. Nästan som syskonbråk, eller bråk två grannstäder emellan.

Och nej, jag har aldrig upplevt den polariseringen förrän de senaste åren. Den finns inte omkring mig, bara på sociala medier. Är det ett storstadsfenomen som kommer närmre mig för att jag träffar på mer storstadsfolk här?

Jag är van vid att Valborg är en synnerligen okomplicerad grej. Nånstans i bygden tänds en stor brasa. Och alla samlas där. Barnfamiljer. Tonåringar. Gamlingar. Alla. Någon lokal förening – scouter, byalag, kyrkan, vem som nu är aktiv på orten – håller i saker. Säljer grillad korv. Någon håller tal som ingen kan höra. Någon kör sjunger de gamla vanliga sångerna. Elden tänds (eller så misslyckas man). Folk står och njuter alternativt fryser beroende på vädret. Och beroende på vädret skyndar man hem så fort man kan eller stannar länge.

Och första maj är en ledig dag. Det behövs lediga dagar efter aftnar, liksom. En del demonstrerar. En del arbetar i trädgården. En del åker på skogsutflykt. Alltsammans är bra saker att göra en dag i maj. En paus från “det andra”, det där ekorrhjulet som har en tendens att rulla på som värst så här års.

Det finns många vägar att åstadkomma förändring, jobba för en bättre värld. Din väg är inte nödvändigtvis bättre än någon annans. Så klaga inte på att någon annan gör på det sätt som passar hen. Ta ansvar för att göra det du gör på ditt sätt bra i stället för att klaga på andra.

Och för företagare är det uppenbarligen väldigt känsligt att betala lön för en helgdag då det finns en möjlighet att några av deras anställda demonstrerar mot dem. Samtidigt som det från andra företagare påpekas hur dumt det är att betala för en ledig dag när det ju bara är några få som demonstrerar.

Vi har mängder med helgdagar med mer eller mindre tydlig koppling till religion. En specifik religion. De helgdagarna är i huvudsak ohotade. Trots att de ger kristendomen en särställning. Och trots att vi är många som inte alls är religiösa. Men 1 maj sticker uppenbarligen i ögonen. Trots att det ju inte alls bara är arbetarrörelsens demonstrationsdag, utan så mycket mer.

Och nationaldagen, denna ganska nya helgdag av sekulärt ursprung, ifrågasätts också vartenda år. Vartenda år gruffas det och diskuteras vad den egentligen ska vara bra för.

Medan de religiösa högtiderna som sagt var står ohotade. Det tycker jag är spännande i vårt sekulariserade samhälle.

Vad gör folk med sina lediga dagar, då? Bortsett från vad man äter så tror jag att för många kvittar det ganska mycket vad namnet på dagen är. Man träffar släkt och vänner, tar det lugnt, eller jobbar ikapp med saker man inte hunnit hemma.

 

Och ovanpå detta, som ett sidospår, så har vi Beltanefirandet. Människor som av olika anledningar inte känner samhörighet med de “stora” religionerna har plockat upp gamla märkesdagar – ja, i det här fallet sammanfallande med vår Valborg – och gör något med det. Skapar nya traditioner, med spår av gammalt i sig. Skapar ritualer och symbolik som passar dem.

Och det är banne mig det farligaste man kan göra. Inget är så hånat från det omkringstående samhället som den sortens nyreligiositet. Ska man ägna sig åt riter och ceremonier så ska man ha bevismaterial för att folk har ägnat sig åt idiotin i över tusen år eller så. Då kan man få hävda att vin blir till en guds blod och dricka det under högtidliga former och hävda att den döde återuppstått – och ha helgdagar för det utan att någon får ifrågasätta. Men ack nåde den som gör något liknande och inte hänför det till en abrahamitisk gud. Vilket gör att sådana som jag, som skulle behöva hitta ett sammanhang utan att behöva tro på något, står och tittar på från sidan, för jag vet att det ses som extremt och konstigt (vilket ju ingen skulle tycka om jag drällde in på en gudstjänst i kyrkan i advent för samhörighet och att sjunga några psalmer).

Detta trots alla fina ord om att alla ska få tro det den vill och leva som den vill och göra sina egna val så länge det inte skadar någon annan.

Kyrkan har fortfarande en otrolig särställning i det svenska samhället.

Sorry för rörigt inlägg. För många trådar åt olika håll. Och egentligen hade jag inte alls tänkt skriva. Skulle göra annat. Men kunde inte låta bli.

Fastan och symbolerna

Det är fastetid. Och det här dyker upp i twitterflödet:

Jag är ateist, sedan lång tid tillbaka. För mig är den kristna tron – och andra religioner för den delen – bara sagor skapade för att hantera människors behov av förklaringar och mening.

Men det är sådant som det ovan som fortfarande tar tag i min saknad. Det jag saknar är symbolspråk och riter. De som finns omkring oss och är accepterade är de som hör till kristendomen eller andra världsreligioner. Alla försök att skapa alternativa ritualer och symboler ses med misstro, just för att de inte har en djup förankring i tro och skitlånga traditioner. Till och med ritualer och symboler kopplade till mindre religioner saker i en flytande tillvaro mellan gammal och nykonstruerad religion ses med den misstron. För att få omvärldens acceptans för ritualer och symboler behöver man vila på tusentals år med kontinuitet genom all den tiden.

Och ändå tror jag att symbolerna och ritualerna för många – inte bara mig – är viktigare än religionernas förklaringsmodeller och sagor.

Kyrkans körsångsmonopol

I den debatt som varit på sistone kring kyrkans roll och kyrkans värde så argumenteras det bland annat för att det finns stora poänger med att vara medlem i kyrkan även om man inte tror på gud, för att kyrkan gör en massa bra saker. Vilket ju i sig är bisarrt, för om inte de pengarna gick till kyrkan, om kyrkan verkligen blev av med den rollen man har, så skulle de pengarna kunna gå till liknande verksamhet fast i annan regi.

Nå. Ett av delargumenten i det där är musik och körer. Jag har sett personer argumentera för hur fantastiskt det är att kyrkan ser till att det finns möjlighet för så många människor att få sjunga i kör.

Jag tänkte på det, när jag satt och sjöng till stereon i bilen innan idag. Tänkte på den där längtan i magtrakten att få sjunga. Att hitta människor att majsjunga och gå luciatåg med. Och så la jag liksom plötsligt ihop det ena med det andra: det där blir sannolikt aldrig av – för på en liten ort är det liksom kyrkan som har ensamrätt på att samordna engagerade människor som vill sjunga tillsammans. Kyrkan har monopol på körsången. Vill man sjunga tillsammans med andra så får man svälja den religiösa förtreten och acceptera att halva den repertoar man ska sjunga har religiös koppling och att det är kyrkans lokaler som kommer att vara replokal och konsertlokal.

Hade inte kyrkan funnits så hade förmodligen sångälskande människor sökt sig samman och valt repertoar och sammanhang baserat på gemensamma önskemål. Och så är det förstås på större orter; där finns det i alla fall tillräckligt många människor för att det ska finnas båda delar. Men på små orter blir det så lätt att kyrkan, med sin stora verksamhet, med både pengar och lokaler, får monopol. På både det ena och det andra.

Tacksam, men inte åt det hållet

Igår fick jag brev från församlingen här:

Du/Ni är välkomna till Tacksägelse
i XXX kyrka
[Datum & tid]

Kyrkans klockor ringer till minne av
[Älsklingens namn]

Tacksägelsen är den del av gudstjänsten där vi
får tacka Gud för den avlidne och vad som
varit.
Kyrkklockorna ringer till minne, och församlingen
Ber för den som dött och de som sörjer.

Till kyrkan får vi alltid komma för gemenskap,
stillhet och bön.

Du är varmt välkommen till kyrkan och vår församling.

XXXX
kyrkoherde

Jag är oerhört tacksam över att ha fått den tid jag fick tillsammans med älsklingen. Men jag kommer inte att gå till kyrkan och skicka någon av den tacksamheten till någon som inte finns.

Det jag tycker är intressant i det här sammanhanget är att jag fortfarande inte fått någon officiell information från dem med anledning av graven/gravplatsen. När det gäller gravplatsen har de bara svarat på direkt fråga (och inte särskilt uttömmande). Jag kan tycka att information kopplat till graven borde vara nödvändigare än att informera mig om att de ska ha gudstjänst.

Kyrkan borde börja från scratch – eller ha två sorters medlemsskap

Svenska kyrkan tappar tydligen alltfler medlemmar. Så där pass att de faktiskt börjar tycka det är problematiskt. Så där att det allt oftare hörs åsikten att man faktiskt kan vara med i kyrkan av helt andra skäl än att man är troende, och att kyrkan vill betona sitt värde för alla oss som inte tror, och i förbigående antyda att vi borde vara tacksamma och därmed kanske egentligen borde vara med ändå.

Jag tycker det hela är bisarrt. Och det bisarra uppkommer egentligen som en effekt av historien, en effekt av att vi tidigare tvångsanslöts föddes in i kyrkan och liksom aldrig riktigt fostrades i att fundera över detta som ett val. Och numera har folk insett att det ÄR ett val man kan göra, vilket gör att många går ur och många aldrig döper sina barn. Och därmed är det helt logiskt att medlemsantalet sjunker. Oavsett hur bra eller dålig, rätt eller fel kyrkan är så kommer liksom medlemsantalet att sjunka under de förutsättningarna.

Det enda rimliga vore att börja om från början. Att alla som faktiskt vill vara med i kyrkan, vara medlemmar i detta religiösa samfund, denna religiösa förening, får anmäla sig och gå med och betala medlemsavgift. Precis som det är i alla andra föreningar. Att ett medlemskap är ett aktivt val. Då skulle medlemsantalet verkligen reflektera antalet som vill vara med i kyrkan, istället för antalet som inte orkat ta ställning eller som inte går ur för att de får dåligt samvete. Och förändringar i medlemsantalet, uppåt eller nedåt, skulle verkligen därefter kunna säga något om kyrkan, istället den långsamt insjunkande effekten av förändringar i samhället.

Och ja, det skulle innebära en drastisk minskning av medlemmar i kyrkan, jämfört med nu. Absolut. Och därmed också en enorm minskning i vilka pengar kyrkan skulle få in i medlemsavgifter. För inte nog med att kyrkan har enormt många medlemmar, kyrkan har dessutom enormt höga medlemsavgifter. Om du i många andra föreningar som arbetar med goda saker betalar några hundra per år i medlemsavgift, så betalar många tusentals kronor om året för medlemskapet i kyrkan. (Du som är med i kyrkan kan nog fortfarande se på ditt skattebesked hur mycket just du betalar till kyrkan.) Och även om det förstås är schysst med medlemsavgifter som är differentierade efter inkomst, så känns det ändå bisarrt om man tittar på vilka summor det handlar om.

Ja, kyrkan gör väldigt mycket bra saker. Absolut. Kyrkan har värdefull verksamhet som hjälper fattiga, ensamma och utsatta personer. Men det finns ingen anledning att den verksamheten ska ligga inom en religiös organisation. Och kyrkan vårdar byggnader som är värdefulla delar av vårt kulturarv. Men det går att lösa på andra sätt. Faktiskt. (Vårdandet av kulturarvet sköts för övrigt redan åtminstone delvis med statliga pengar.) Att jag tycker att det kyrkan gör är viktigt och bra är inget argument för att vara medlem och stötta ekonomiskt via just den organisationen. Det tyngst vägande skälet att låta goda saker göras via den organisationen är att det är en väletablerad organisation med struktur och erfarenhet. Å andra sidan visar det sig många gånger att det inte alls funkar så bra på alla ställen.

Tänk dig att du istället bidrar med de pengar som skulle gå till kyrkan, som medlemskap där, till något annat du tycker är viktigt. Någon annan förening med viktig verksamhet. Naturskyddsföreningen, Naturarvet, Amnesty, Röda korset eller något annat. Så har i alla fall jag försökt tänka sedan jag gick ur kyrkan. Att gå ur kyrkan ger en oerhörd möjlighet att vara rejält generös mot andra saker jag tycker är viktiga.

Och i ärlighetens namn tycker jag att mycket av den verksamhet som kyrkan håller i och som ses som argument för att stanna kvar i kyrkan fastän man inte tror, är sådant som samhället, alltså det sekulära skattefinansierade samhället, ska stå för. Och det är för mig ett märkligt resonemang att folk tycker man ska ge de pengarna till ett religiöst samfund och samtidigt vara så måna om att hålla skatterna till ett minimum.

Men om nu kyrkan och andra vill att människor ska stanna kvar som medlemmar i kyrkan, trots att man inte tror på gud, så tror jag åtminstone att det är dags att dela upp i två olika sorters medlemskap. Så är det ju många föreningar som har det. Man kan vara aktiv medlem, det vill säga en som utövar sporten eller spelet eller vad det nu är föreningen handlar om. Eller så kan man vara passiv medlem, alltså en som inte spelar fotboll eller bridge eller skjuter luftgevär eller åker på scouthajk, men som ändå vill stötta verksamheten, eftersom man tycker att det är bra för bygden att föreningen finns. Och då bidrar man med pengar och kokar kaffe till styrelsemötena, utan att för den skull nånsin hävda att man vill spela fotboll.

Kanske kunde det vara ett sätt för kyrkan att behålla några av de medlemmar som inte tror på gud men som står i valet och kvalet om de ska stanna kvar för att de ändå tycker kyrkan gör bra och viktiga saker. En sorts medlemskap för troende, och en annan sort för de som ändå vill stötta.

Fast jag stannar ändå kvar utanför. Mina pengar går även fortsättningsvis till andra sorters välgörande ändamål.

Tankar kring en gravsten jag bara sett på bild

Din gravsten finns. Jag har sett en bild på den nu. Den är fin. Jag hoppas du också hade tyckt det.

(Fast helt nöjd är jag inte. Först var jag det, men sedan upptäckte jag att de skrivit A.K.A istället för A.K.A. – trots att det står rätt på slutkorrekturet. Trots att det till och med var de själva som föreslog punkterna. Irriterande. Alltid måste man hålla koll. Suck.)

Det där med gravsten hör till sånt vi aldrig diskuterade. Aldrig hann diskutera, tror jag framför allt. Och det är så många saker jag skulle vilja prata med dig om, alla dessa nya erfarenheter och tankar efter att någon så kär och nära dött. Du är ju den som skulle vara rätt att prata med om sånt! Inte bara för att du var min älskade, utan för att du var den som kunde prata om sådant, på så många nivåer. Jag skulle vilja höra dina tankar om mina erfarenheter.

Fast vi pratade liksom inte ens om döden under det där sista året. Mer om stunden och nuet och saker som behövde lösas medan du levde.

Jag vet liksom inte ens vad du verkligen trodde och tänkte om döden. Du som var kristen och jag som inte var det. Jag har liksom väldigt svårt att tro att du verkligen trodde att det skulle komma något efter döden, mer än att bli nedgrävd och multna. Men vi pratade inte om de aspekterna. Vi nöjde oss egentligen redan för sjutton år sedan med att du trodde på en kraft och jag inte gjorde det. Alla andra religionsrelaterade diskussioner handlade antingen om att folk minsann tolkade in saker i bibeln som inte stod där, och om att den moral folk hävdade kom från bibeln egentligen hade andra grunder. Den sortens saker.

Nå. Din gravsten finns. Den ligger och väntar. Den kommer inte att sättas på plats förrän till nästa sommar. Och tills dess ska de väl hinna klämma dit en saknad punkt.

Däremot har jag ingen aning om vad jag ska göra med rosen ända fram tills dess.

Jag gick ur kyrkan OCH jag tycker kyrkan blivit bättre

Det pågår någon sorts stor debatt om Svenska kyrkan och kristendomen i Sverige. Jag har inte hängt med, och det känns som en debatt som ganska mycket kräver att man har varit med från början och fått med alla små detaljer och märkliga vändningar för att fatta vad det egentligen handlar om. Och det har inte jag gjort, och jag begriper inte riktigt debatten. Min brist på engagemang att sätta mig in i debatten hänger säkert också delvis samman med att jag varken är troende eller medlem i Svenska kyrkan. Det är vid det här laget en hel massa år sedan jag gick ur kyrkan.

Men i all den där debatten såg jag för ett tag sedan att någon hävdade att Svenska kyrkan ändrats åt ett håll som medlemmarna inte uppskattar, och det är därför medlemsantalet minskar så kraftfullt på senare år. Personen som skrev detta (jag har ingen aning om vem det var) menade alltså att Svenska kyrkan borde gå tillbaka till som det var längre tillbaka, och då skulle medlemmarna komma tillbaka.

Jag vill därför klargöra följande:

Jag gick inte ur Svenska kyrkan för att jag tyckte att kyrkan utvecklades i en dålig riktning. Jag gick ur för att jag kommit till insikt om att jag faktiskt inte tror på gud. Jag är “född in i kyrkan” (ja, citattecknen behövs väl egentligen inte ens där, det var ju så det var på den tiden), och uppvuxen med kyrkan och kristendomen som en självklarhet man liksom inte kommit på att ifrågasätta, och det tog tid och mognad och tonårstid och mer därtill för att komma fram till att detta egentligen faktiskt inte var något jag trodde på när jag hade tänkt igenom och känt efter.

Däremot tycker jag att Svenska kyrkan på senare år generellt utvecklats i en positiv riktning. Som att kyrkan börjat hitta sin plats i nutiden, istället för att ha fastnat i en gammal bild av hur saker ska vara. Svenska kyrkan betonar viktiga värden och använder sin position och sin värdegrund och sin plats i samhället till viktiga och bra saker. Svenska kyrkan känns långt mer relevant nu än när jag växte upp.

Jag gillar Svenska kyrkan på många sätt. Jag tycker Svenska kyrkan spelar en viktig roll i samhället i Sverige år 2016. Jag uppskattar mycket av arbetet som görs.

Men alldeles oavsett vilken riktning kyrkan utvecklas i framöver är det föga troligt att jag skulle bli medlem igen. För en kyrka är ett religiöst samfund, en förening för dem som delar (huvudsakligen) samma religiösa uppfattning. Jag är ateist. Jag ska inte vara medlem i någon kyrka.

Och jag kan förstås bara tala för mig själv. Jag är i sammanhanget anekdotisk bevisföring. Men med tanke på att det trots allt är förhållandevis kort tid sedan kyrkan och staten “separerade”, och med tanke på samhällets utveckling i övrigt, så tror jag det är ganska sannolikt att det finns många fler som helt enkelt gått ur Svenska kyrkan för att en massa saker omkring dem fått dem att inse att numera behöver de inte vara med i kyrkan bara för att det brukade vara så. Och det betyder inte att de tycker mer illa om Svenska kyrkan som den är idag än Svenska kyrkan som den var för tjugo år sedan.

Religion och orsakspilar

Jag undrar hur många som egentligen tror på gud för att de faktiskt i grunden tycker att det verkar vara en rimlig tanke.

Om vi bortser från de som tror på gud för att de lärt sig att det är så det är och det liksom aldrig riktigt på allvar fallit dem in att det skulle kunna vara på något annat sätt, så får jag uppfattningen att det egentligen snarast funkar så här:

Livet är för jäkligt. Som i mitt fall: någon väldigt nära och kär och viktig dör. Men döden är hemsk och oebgriplig. Det går inte att ta in att den älskade är död – även om förnuftet säger att det är så, så går det inte att fatta. Och hellre än att leva med denna känsla av vansinne, denna känsla av att inte kunna begripa, så vill man hitta en lösning som ger svar och som gör att man kan få släppa det där jobbiga. Jaha, det finns en historia här som säger att de döda i själva verket inte är döda, utan finns någon annanstans. Ja, då känns det bättre! Och då väljer man att tro på det, väljer att vila i det. För att man mår bättre. Ja, och så får man en hel massa annat på köpet, en hel stor bok och ett helt livsåskådningssystem, men det är smällar man får ta, och man löser det med att blunda lagom mycket för det som inte passar in, blunda för det som inte får en att må bättre.

Eller de som “bara” drabbas av känslan av alltings meningslöshet, och liksom inte kan hantera detta, inte kan ta sig upp ur den grop den känslan ger. Och sedan slutligen “upptäcker” de Jesus. Och hittar en historia som kan radera ut känslan av meningslöshet, för här finns en berättelse som kan få dem att känna sig bättre, må bättre, hitta meningsfullhet. Och då köper de det paketet, för att det hindrar dem från att drunkna i depressionen.

Och jag menar inte att jag vill hindra folk från att tro om det får dem att må bättre. Jag har fruktansvärt stor förståelse för behovet av att må bättre. Verkligen.

Men jag har lite svårt att fatta det här med att man därmed tycker att man tror på gud – och dessutom köper paketlösningen. Sambandet Jag var ledsen -> jag hittade en historia som fick mig att må bättre och bli gladare -> jag bestämde mig för att tro på den berättelsen -> jag tror på gud – det är liksom inte riktigt klockrent för mig, om man säger så. Inte alls.

Att vilja att det ska finnas en vacker, betryggande, tröstande, hoppingivande förklaring är inte samma sak som att faktiskt tro det.

Men det är jag som svävar på gränsen till vansinne i min sorg (eller, så känns det stundtals) som betraktas som konstig – inte den som tar till religionen som lösning.

Gud

När man har döden som en kuliss till allt man gör och sorgen ligger som en hinna över tillvaron, så blir det här med religion ett mer påtagligt moment i tillvaron än när vardagen flyter på i sakta lunk.

En aspekt är ju den rent praktiska. Begravning i kyrkan, jordfästning på kyrkogården, gravsten och annat.

En annan aspekt är själva det religiösa. Tron. Det existensiella.

Det var länge sedan jag slutade tro på gud, eller insåg att jag inte trodde är väl kanske den korrektare beskrivningen. Och då handlade det liksom ändå inte om att något specifikt hade hänt, utan det var en lång process.

Nu, sisådär tjugo år senare, har jag hunnit vara med om mer. Och alltså, vår värld är inte vacker. Människorna gör så mycket ont. Och det finns så mycket ont som drabbar de som är goda. Min mans cancer är på något vis kronan på verket ur mitt privata hänseende.

Och ja, jag vet att ni som tror att det finns någon sorts gud ägnar er åt långa analyser av detta problem, med komplicerade förklaringsmodeller. Men för mig är svaret enkelt. Självklart finns det ingen gud. Ingen gud och ingen grundläggande rättvisa.

Och ja, jag vet att man brukar säga att många är religiösa för att de liksom söker tröst hos gud. Men för mig känns det bisarrt. På vilket sätt skulle det vara en tröst att tro att det finns en gud och att denna gud med berått mod låter ens älskade dö? Det skulle bara kännas som ett hån.

Wadling, Bowie, Prince och de andra

Nu är Wadling också död.

Du såg fram emot att få se honom i årets “Så mycket bättre”. Men du kommer inte att se årets upplaga. Och Wadling kommer inte att vara med heller.

Bowie, Prince, Wadling… det är många av de stora som dött i år.

Flera av dina vänner uttrycker saker som att du och Freddie Wadling nog träffas i himlen och gör galen och bra musik ihop. Det är förstås en fin tanke, och en tanke som jag förstår ger tröst. Du skulle säkert vara fantastiskt lycklig om du fick laja loss med Wadling och de andra – och du skulle inte ha några problem att känna dig hemma, prata med dem som om du alltid känt dem och så där. Sån var du ju.

Men tanken funkar inte för mig. Jag tror inte på någon himmel. Jag är så övertygad om att det inte finns någon himmel att jag inte ens kan hoppas.

Och för övrigt, även om det nu fanns en himmel, vad skulle säga att oddsen för att du skulle träffa de där typerna och göra musik ihop skulle bättras i himlen jämfört med här på jorden, i livet? Om det skulle finnas ett liv efter detta, så lär det ju liksom inte vara färre människor där än här. Inte precis så att ni skulle springa på varandra av misstag, liksom. Nä, ska man åstadkomma den sortens träffar och gör magi, så ska man passa på medan man lever, chansen är bättre i livet på så många sätt.

Men visst, det är som sagt var en fin tanke. En vacker saga. Och människan behöver sagor. De som mår bättre av den sortens sagor får gärna tänka det så om det funkar för och hjälper dem.

Intressant nog kan jag inte minnas att vi pratat om just det här med efter döden, du och jag. Vi har pratat om religionen som så – liknande bakgrund där kyrkan varit självklar, men där jag landat som ateist och du som troende på den kraft du känt i Taizé. Och ungefär där har vi släppt det. Eftersom vi oavsett religiös uppfattning ändå alltid landat i ungefär samma slutsatser i övrigt kring de frågor religiösa diskussioner brukar röra när det gäller vardag och värderingar och livsval och så där. Ja, och så har du ju varit en fena på att kunna tala om för folk vad det står och faktiskt inte står i bibeln och sätta det i sin kontext och sitt tidsmässiga sammanhang och stundtals mosa folk verbalt när det handlar deras märkliga slutsatser tagna ur luften på områden de inte alls har koll på – även när det kommer till religion. Men ändå. Vadsom händer efter döden har vi inte egentligen pratat om, på det sättet. Inte ens under det här året.

Min gissning är egentligen att det konkreta svaret är att du inte trodde på något som skulle vara värt att definiera som himmel på något relevant sätt. Det känns inte som att det skulle stämma med dina tankar i övrigt. Jag tror att du också trodde att döden var slutet, på alla relevanta sätt.

Men det vet jag inte. Och kommer nog inte att få veta.

Och även om jag inte tror på sagor om himlen, även om jag tror att du är stendöd och borta för alltid, så skriver jag till dig :-)

Förresten stör det mig nu igen, när sociala medier fylls av alla lovord om Wadling, att din livsgärning inte genererade den sorts “produkter” som gör att folk lovordar öppet på det sättet efter döden. Jag tycker fortfarande att du skulle vara värd att tidningar och twitter skulle fyllas av vackra ord om dig från alla möjliga offentliga och privata håll.