Tag Archives: förkylning

Lågintensiv och långdragen

Förkyld. Snorig, täppt, rinnögd, trött.

Huset är fullt av disk och tvätt och sånt. Utomhuset nåt liknande. Och jag är skitig och borde också tvättas, inte minst håret.

Orkar inte. Jag har jobbat (hemifrån), och vi har fått mat i oss, och tvättat en maskin tvätt.

Det får duga.

Men jag är trött på den här envisa förkylningen. Den är lågintensiv och  långdragen.

Gamla nässprayar

Letar nässpray i medicinskåpet. Hittar din nässpray – ja, vi brukar ju namna dem för att hålla isär dem.

Slänger den.

Hittar slutligen min egen i ryggsäcken, där jag stoppade den när vi skulle till England i vårvintras, strax efter att jag varit förkyld.

Det är väldigt lite kvar i den. Men det får väl helt enkelt duga tills imorgon.

När en förkylning bara är en förkylning

Jag har varit och fått massage idag. Det har behövts länge.

Redan innan massagen nös jag lite och kände mig lite småsnorig. Och det är aningens mer nu. Kanske är jag på väg att bli förkyld.

Det är lite udda det där. Jag som under många år haft en lätt tendens till ångestpåslag över alla förkylningar, för att jag tycker att de alltid kommer olägligt. Men senaste året har det liksom varit exceptionellt på ett annat sätt: den som har cancer och går på cellgifter ska undvika infektioner, eftersom immunförsvaret är nedsatt. Alltså har varje människa i min närhet som hostat gett mig lätt ångest för att dra hem smitta till älsklingen.

Nu behöver jag inte bry mig. En förkylning är återigen bara en förkylning. Och jämfört med döden är en förkylning verkligen ingenting.

Det här med att skaka hand eller inte

Det här är INTE ett uttalande om vad som är rätt eller fel och vem som borde gjort eller inte gjort vad i den fråga som just nu är aktuell i den politiska debatten. Den debatten uttalar jag mig inte i, för jag är för trött och har för lite ork för att sätta mig in tillräckligt i den för att kunna tycka något vettigt och genomtänkt och nyanserat.

Det jag däremot vill komma med är min egen personliga reflektion kring min egen motvilja mot att ta i hand.

Jag är en person som med glädje kramar människor jag känner. För det allra mesta.

Jag är också en person som egentligen inte alls gillar grundprincipen att man förväntas ta i hand och hälsa på varenda kotte, till exempel på stora fester eller i jobbsammanhang.

Jag är nämligen lite av… tja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Jag har ju inte riktigt bakterieskräck. Men jag är synnerligen väl medveten om hur lätt förkylningar och influensor och kräksjukor smittar. Och då bär det mig emot att ta folk i hand. Speciellt i sjukdomsperioder. Det känns liksom så vansinnigt att alla ska springa och ta varandra i hand – herregud så många smittspridningskopplingar som görs, liksom! Jag vill inte bli smittad. Och om jag själv är förkyld vill jag inte smitta ner andra.

Och detta alltså redan innan min älskade man fick cancer och bör akta sig för infektioner.

Men ta i hand ska man göra. Annars är man konstig, avvikande, skum, asocial. Socialt inkompetent – även när man har goda skäl att låta bli. Förnuft räknas inte i det sammanhanget.

Ibland låter jag bli ändå. När jag själv är riktigt tvärförkyld. Jag talar om att jag är riktigt förkyld och inte vill smitta ner dem. Men jag får förklara det för varje person. Och en del verkar riktigt förolämpade för att jag inte tar i hand. Fastän jag gör det för att de inte ska behöva lida av samma förkylningselände som jag.

Som sagt var, jag uttalar mig inte om de nuvarande handskakningsaffären, för den är komplex och jag har inte satt mig in i den tillräckligt. Men jag har sedan lång tid tillbaka problem med principen om att alla alltid ska skaka hand med varandra. Jag trivs ärligt talat inte med det kravet.

Sunkförkylningstankar

Jag är fortfarande placerad under ett täcke i soffan. Jag sover bort stora delar av tiden och drömmer märkliga drömmar.

Älsklingen mår bättre idag. Han är igång och gör saker – åkt och tankat, köpt kattmat och så där. Det är jag som är ynket och han som är den friska. Och jag hinner liksom tänka tankar om vanlig normal tillvaro och saker som går tillbaka till hur de brukat vara – innan jag minns, att så är det inte alls, för hans huvudsjukdom är dödlig, och även om den tillfälliga förstoppningen är borta så är tillvaron fortfarande ett sluttande plan, och även om vi inte vet den exakta lutningen på planet så vet vi var det slutar.

Och jag sitter här i mitt soffhörn och snorar. Orkar inget. Orkar inte ens fundera ut vad jag borde titta på på svt play. Men till kvällen måste jag försöka gaska upp mig lite till med packning och sånt.

Vårbrist och förkylning

Det är den 17 februari, och det är liksom fortfarande vinter. Ingen snö, men ett antal dagar på raken nu som det varit kallt och ruggigt, rentav ett antal minusgrader.

Jag längtar efter vårtemperaturer och ljus. Väder, temperaturer och dagslängd som gör att man kan och vill vara ute. Som det är nu är det för mörkt när man kommit hem från jobbet, och även på helgen är det för ruggigt till och med för att vilja vara ute och fixa i orangeriet. Och det stör mig, för jag vill komma vidare. Men kylan kryper liksom in i kroppen och gör en handlingsförlamad, och när man då egentligen behöver springa ut och in i de båda uthusen för att fixa, samt huvudsakligen stå stilla stor del av tiden… nä. Inte kul. Jag vill ha vår nu! Och ja, jag vet att det är precis lika ljust (eller oljust) som det brukar vara så här års :P Däremot är våren nog faktiskt segare än den brukar.

Och jag vet, det finns massvis med andra saker som borde göras, som jag kunde passa på att göra i väntan pǻ vårvärme och vårljus. Men det är TRÅKIGA grejer!

Fast nu ligger jag nerbäddad i soffan med en rejäl förkylning som jag verkligen hoppas ska hinna gå över till helgen. Och älsklingen är skruttig med ont i magen, men jag tror ändå att det är jag som är ynkligast nu och jag orkar inte ens motivera honom. Och det behöver packas och annat…

Eller är det?

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

Men det är inte lätt att ha en katastroftänks- och ångestläggning och en överdriven ansvarskänsla när älsklingen blir förkyld och det är några dagar till nästa cellgiftsomgång. Och när det dessutom är så att man vet att den cellgiftsomgången behöver ges som planerat för att vi ska kunna åka till England. Och man dessutom vet att cellgiftsuppehåll inte alls är bra…

Inte mitt fel
Inte mitt fel
Inte mitt fel

… att han är förkyld. Försöker jag intala mig. Fast jag lyckas så där, för det går ju självklart att hitta tusen saker som skulle kunna vara orsaken och där jag har ett finger med i spelet.

Bortskämdhet och privilegier

Det är fascinerande vad djupt det sitter, det här med att göra det rätta och inte lata sig och så.

Eller som nu. Jag är förkyld. Jag sov alldeles för lite natten till igår. Jag är trött och lite orolig och saker är förvirrade med älsklingen inlagd.

Och jag har möjlighet att jobba hemifrån. Jag har lov av chefen att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, till och med med papper skrivet på det. Och visst, jag hade möten inbokade på plats idag, men inget som inte går att lösa senare. Jag kan jobba hemifrån. Ta det lugnt. Vara rädd om mig. Inte lägga tid och ork på tågresan in till stan.

Men det ger mig dåligt samvete. För nånstans i huvudet (eller okej, ungefär överallt) mal påpekandet om att alla minsann inte har den möjligheten. Alla har inte jobb där de kan distansarbeta vid behov eller när de känner sig lite trötta. En massa andra människor har jobb där de behöver infinna sig på plats. Hur skulle världen se ut om sjukhuspersonal och annat viktigt folk stannade hemma så fort de inte fått sova så mycket de skulle önska?

Jag känner mig bortskämd. På ett fult sätt. Att vara bortskämd är fult.

Jag är privilegierad som kan distansarbeta. Att ha privilegier är fult. Att använda sig av dem är ännu fulare. Om det inte räckte med att Luther sitter på min axel och säger att jag ska jobba in i kaklet, så borde jag i alla fall av solidaritet med alla andra se till att masa mig iväg till jobbet. På ren princip. För att det är så man ska göra. Inte sitta här hemma och vara ett våp och göra det som är bekvämt. Att göra det som är bekvämt är fult.

Och att ligga kvar i sängen och kramas en stund med de älskade barnen och komma ihåg att vi har varandra, när tillvaron i övrigt är lite småsvajig, fast vi borde gå upp och skynda iväg till skola och jobb, är förstås också fel.

Om du ska vara en god och bra människa ska du helt enkelt alltid välja den smala vägen full med nässlor. Av ren princip.

 

Va? Problem med att många blir utbrända? 

En sån dag är det idag

Förkylningsdagar. Sådana där dagar med snor, nästäppa, ont i halsen, allmän hängighet och brist på ork. Sådana dagar.

Dagar när älsklingen nästan inte får behålla något av den mat och dryck han stoppar i sig på grund av cellgifterna. Dagar när han inte har någon ork och jag inte vet om jag borde köra in honom till sjukhuset.

Dagar när sjuåringen drabbas av jag-måste-slå-mig-själv-attacker och jag-vill-dör-attacker och jag måste hålla fast honom länge länge för att förhindra honom från att skada sig själv eller någon annan.

Sådana dagar.

Och i Malmö är det manifestation för att välkomna flyktingar. Jag är inte där. Jag vill välkomna flyktingarna. Men idag orkar jag inte. Idag orkar jag inte ändå, liksom.

Soffnatt

Inatt har jag halvsovit sittandes i soffan. Ja, jag har sovit lite, men inte långt sammanhängande och inte på långa när så mycket som jag behöver och definitivt inte gott. Det halsonda hindrade mig.

Jag är förbannat trött. Och jag är förbannat trött på den här förkylningen eller vad det är, som just nu sitter i vänster sida av halsen och vänster öra – i huvudsak i alla fall.

Det är svårt att kämpa emot den allmänna hopplöshetskänslan i nuläget. Förkylningen suger all kraft ur mig, och det finns ingen som fyller på med ny kraft.

 

I vanliga fall skulle jag nog i det här läget säga till älsklingen ungefär ”Vi tar oss igenom det här också, va?”. Men det säger jag inte nu. Det kan jag inte säga nu.