Tag Archives: språk

Bytet till engelska handlar inte bara om att folk är dåliga på danska utan även på att de är bra på engelska

Jag är uppvuxen i Skåne. Nordvästra Skåne. Jag är uppvuxen med att åka till Helsingör ganska ofta. Men framför allt är jag uppvuxen med att titta mycket på dansk TV. För när jag var liten fanns det bara tre TV-kanaler: Ettan, tvåan och Danmark. Med tiden tillkom Dansk TV2 (och TV4). Med andra ord utgjorde dansk TV en påtaglig del av det utbud vi hade. Och det var ju inte så att jag tittade mycket på danska program. Men jag tittade på en hel del engelska program på dansk TV, med dansk textning.

Det var väl inte så att jag var BRA på danska när jag var liten. Men jag hade vanan av att läsa danska, och vanan av att höra språket, även om jag inte direkt lyssnade.

Mina barn är också uppvuxna i Skåne. Fast vi bor inte så att vi åker till Danmark så ofta. Och framför allt tittar vi inte på dansk TV. Dels har vi aldrig lyckats få in det särskilt bra, dels är TV-utbudet mycket större idag och det behovet därmed mycket mindre.

Det sägs ibland att svenskar och danskar ofta väljer att prata engelska med varandra. Jag hör till de som tycker det är lite sorgligt och pinsamt. Och jag har väl möjligen funderat en del i banor kring det jag beskrivit ovan, att yngre skåningar/svenskar i mycket mindre utsträckning mött danskan via TV och liknande.

Igår blev jag dock påmind om en annan aspekt av det: Det handlar inte bara om att dagens unga är sämre på danska – de är också enormt mycket säkrare på engelska än vad vi var när vi var små. (Och ytterligare större skillnad om vi backar en generation till, förstås.)

Vi var alltså i Roskilde igår. Och jag pratade svenska, och de danskar jag mötte – på tåget, i kassan till museet, i restaurangen – svarade på danska, och vi förstod varandra huvudsakligen utan problem.

Men när min nioåring ville veta vad hamburgaren på restaurangen innehöll, och jag frågade (på svenska) och personalen svarade (på danska) så förstod han inte. Så då började han prata – engelska. Förstås.

Ja, för min nioåring pratar en hel del engelska. Han tittar på massor med engelskspråkigt på youtube, och alla spel han spelar är på engelska. För nya saker han lär sig så kan han det engelska ordet men saknar ofta det svenska.

För honom är det alltså den naturligaste sak i världen att glida över på engelska när det uppstår språkförbistringar. Inte för att han är lat eller ointresserad av danska, utan för att han tar till den naturliga vägen. För att engelska är hans andraspråk men i vissa situationer snarast hans förstaspråk.

 

Jag bor också i hus

Bläddrar förstrött den där skittidningen “Vi i villa” medan jag äter lunch – ja, den där tidningen som man får även om man inte vill ha den.

De har en intervju med Peter Eriksson, miljöpartist och bostadsminister. Och när Peter Eriksson uppmanas berätta om sin villa så blir svaret:

– Ute på landet säger man inte villa, där säger man hus.

Och jag känner en märklig lättnad och tillfredsställelse över att någon, och specifikt just han, påpekar detta.

För det där stör mig ju varenda gång, och har gjort i alla tider, det där att det jag bor i – det jag bor i nu, men också det jag bodde i under min uppväxt – ska kallas villa. För det är ju ingen som säger att man bor i villa?!? Ja, utom om man bor i en sådan där patriciervilla (men det är ju en specialvariant i allra högsta grad), eller om man bor i något sånt där modernt byggt under det senaste halvseklet i utkanten av en stad.

Men inte annars. Annars bor man i hus.

Och ja, jag vet att alla byggnader som man kan bo i är hus. Men ändå. Antingen så bor man i hus eller i lägenhet. Det är så uppdelningen ser ut.

Villa – BAH!

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Ordförråd

Jag testar mitt ordförråd i ett test på nätet och får det här resultatet:

Och så tänker jag på att jag nog inte använder något särskilt avancerat språk när jag skriver. Tvärtom. För det är ju när jag låter orden flöda, låter texten bli talspråksmässig, och skiter i regler och konventioner, som jag tycker det blir bra. Eller läsvärt. Eller intressant.

Jag KAN ju skriva som man borde. Om jag vill. Men det blir så tråkigt!

Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P

Nejdå, jag tror inte alls att jag tillhör de översta 0,01% vad gäller svenskt ordförråd. Men det är ändå en trevlig sak att få bra resultat. Jag kan ju liksom få sträcka mig till att konstatera att jag inte är usel.

Och så undrar jag vad älsklingen skulle fått för resultat på testet. För han var ju alltid minst ett par snäpp skarpare än mig. Kunde mer. Hade läst mer. Hade mer koll. Och vågade tro på sig själv, förstås.

Och så funderar jag ett varv på det där. På att jag alltid uppfattade honom som skarpare än mig, och på att han alltid hade bättre självförtroende än jag. Och det kan ju låta som att det var hans fel att jag kände som jag kände. Fast det var ju tvärtom. Han var den som var bäst i världen på att få mig att tro på mig själv och på att jag inte var så usel som jag inbillade mig.

Kung och kung?

Just ja, jag hade ju ett spår till i funderingarna kring ord för regerande monark (ja, alltså kung och drottning), ett spår som dök upp i tankarna under tiden jag skrev inlägget men som hann trilla bort. Ett spår som väl historiskt sett aldrig varit relevant, men som åtminstone teoretiskt skulle kunna bli det idag: Vad händer om det regerande paret är samkönat? Kung och kung? Drottning och drottning? Eller kung och gemål respektive drottning och gemål? Vilken status har de båda relativt varandra? Är det olika beroende på om paret består av kvinnor eller män?

Eller är ett regerande pars viktigaste uppgift fortfarande att producera arvingar?

Ja, jag inser att detta ju bara är ett teoretiskt resonemang. Sannolikheten att situationen ska uppstå är sannolikt liten, eftersom djupt rotade traditioner är en så påtaglig del av monarkin att man förmodligen fortfarande ännu i våra dagar skulle trassla sig ur situationen på något sätt som innebar att man inte behövde lösa grund-“problemet”.

Inte desto mindre är det intressant. Både språkligt och kulturellt. Och sätter väl dessutom fingret på en del i det märkliga med monarkins konstruktion över huvud taget…

Ord och betydelse och status

Jag tittar ju en del på Reign. Och hjärnan arbetar på diverse sidospår :-) Det här är ett av dem:

När en kung gifter sig med en kvinna blir kvinnan drottning. När en drottning gifter sig med en man blir han… tja, prinsgemål är väl den vanligaste benämningen? Dvs kungens maka får titel på samma nivå som honom, men drottningens make får det inte.

Anledningen är väl att en kvinna som regent liksom har en svagare ställning än en man i samma position, och att den som gifter sig med en kvinnlig regent inte får kallas kung eftersom han då per automatik hamnar högre i rang än henne, eller i alla fall på samma nivå. Och det är inte okej, liksom…?

Den bisarra tankevurpa mitt huvud gör i detta är att jag tycker att det borde innebära att en kvinnlig regent har en starkare position än en manlig. Att en drottning av egen rätt liksom är herre på täppan, medan en kung får en jämlike (typ) om han gifter sig. – Vilket väl egentligen är motsatsen till verkligheten?

Förvirrande är det. Och förvirringen hänger väl samman med att orden har någon sorts inbördes relation med en historisk bakgrund. Det vore smidigare med ett ord för den som ärvt tronen och ett annat ord för den som gift in sig. Oavsett kön. Eller möjligen med könade varianter av båda orden.

 

Sidospår: Under tittandet på Reign blir jag mycket ofta påmind om det här med att ord betyder olika saker på olika språk. Regent, som på svenska väl kan sägas vara den samlande beteckningen på den regerande monarken, betyder på engelska istället ungefär riksföreståndare, alltså den som agerar ställföreträdare om den som borde vara kung/drottning är för ung.

 

Ytterligare sidospår: Större delen av tiden är den svenska textningen rätt okej. Men ibland hoppar det in saker där översättaren fått hjärnsläpp. Som när ordet “court”, alltså hovet, som förekommer hur ofta som helst, plötsligt översätts med “rätten”. Eller när “shirt” plötsligt blir “t-shirt” (hallå, vi snackar 1500-tal!). Och en del andra tokerier.

“Nu måste vi alla” funkar så dåligt på mig

Nu måste vi alla hjälpas åt att hålla xxxbollen vid liv i [ortnamn].

Det har en förälder postat i en facebookgrupp för föräldrar.

Och jag blir bara anti. Vad då “nu måste vi alla”? Vem har bestämt det? Varför måste vi det?

Jag har inget personligt emot vare sig den här bollsporten eller bollsport i stort. Jag är ointresserad men tycker det är trevligt och bra att det finns för de som tycker det är kul. Däremot ser jag inget specifikt viktigt i att just den här bollsporten finns på just den här orten. Jag kan inte se att jag har något personligt ansvar för att se till att just den här bollsporten ska fortsätta att finnas på just den här orten. Jag kan inte se att någon skulle ha rätt att bestämma att jag ska tycka att det här är viktigt.

Lika lite som jag tycker att klädaffärerna har rätt att “bestämma” att ett klädesplagg är ett must have.

Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig likadant om mitt eget fritidsintresse eller nöje.

Nu måste vi alla hjälpas åt att se till så att showdanslektionerna kan fortsätta här i byn.

Nu måste vi alla se till att börja ta fiollektioner.

Nu måste vi alla…

Det funkar inget bra på mig det där sättet att uttrycka sig. Jag blir verkligen bara anti. Och det är ju dumt – för det skulle liksom gå att uttrycka lite annorlunda och ge en helt annan känsla.

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

“Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. “Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana “papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och “avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det “Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Recension: Hallahem 1 & 2

Jag har då och då drällt inom Hamrelius bokhandel i Malmö på lunchen, gått ett varv och tittat på utbudet. Inte minst har jag brukat passera barn & ungdomsavdelningen. Och bland de böcker som jag lyft på och tittat på och funderat på om man kanske borde skaffa hem och läsa har de två hittills utkomna böckerna om Hallahem varit:

Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Fast jag är ju inte målgruppen. Och även om jag har i alla fall ett barn som borde vara i målgruppen åldersmässigt, så inbillar jag mig inte ens längre att det ska vara lönt att jag ska köpa hem något till honom och tro att han läser det.

Nå. Hamrelius bokhändel lägger ner. Och har utförsäljning. Och med 70% rabatt på alla böcker så bestämde jag mig slutligen för att köpa de där två böckerna.

Jag har läst dem nu. (För några dagar sedan.) Och mitt intryck är… tja, spretigt :-D

Egentligen tycker jag språkligt sett ganska illa om den första boken, Staden under berget, till att börja med. Det är som att det inte är färdigbearbetat – eller, jag skulle inte ha släppt iväg en text i det skicket.

Det är till exempel alldeles för långa stycken. Ett stycke kan vara typ en hel sida, och då är det liksom inte ens så att hela stycket handlar om samma sak, utan det kan vara stycken som egentligen borde delats på fyra-fem ställen för att få till ett bra flyt. Nu blir det istället bara lång staplad text. Nästan som när folk inte upptäckt att man kan radbryta sina inlägg på facebook.

Det är också alldeles för ofta uppradande av information som det känns som att författaren insett måste komma med, hänvisande bakåt i tiden på sätt som känns osmidigt. Intryckt på märkliga ställen.

Sammanfattningsvis saknar texten flyt. Den känns inte otvungen. Ibland funderar jag över om författarna verkligen bitit ihop och skrivit början av boken fastän de inte vill och tycker det är skittråkigt, för att det är något som måste göras. Men det ger i alla fall alldeles för mycket skoluppsatskänsla.

Trots detta fortsätter jag läsa. För det är ändå något med historien som håller mig fast. Och ju längre jag kommer i boken, desto mindre staplande och mer ledigt blir språket. Som att författarna har kommit till delar de tycker är kul att skriva eller är bekväma med att skriva. – Fast det där uppradandet av hur mycket text som helst i ett enda stycka, utan att dela upp i det som liksom hänger samman i en tanke, fortgår genom båda böckerna, även om det mildras efterhand.

Ja, boken är tillräckligt fängslande för att jag trots allt ska läsa klart den ganska kvickt. Och den energin räcker till för att jag ska läsa även andra boken. Även om drivet i historien är något sämre i andra boken. Eller kanske det är mindre lockande att få veta vad som ska hända? Inte lika mycket känsla av att jag måste få veta hur det går. Detta trots att den språkliga trögheten är mindre i andra boken.

Sammantaget: språkligt sett är jag inte imponerad – snarast stör jag mig ganska mycket och får kämpa med att tränga undan irritation. Samtidigt gillar jag världen som byggs upp och historien som utspelas och karaktärerna.

Jag tycker böckerna är läsvärda. Fast jag önskar att man hade lagt mer krut på språklig bearbetning. Men jo, jag kommer att leta fram tredje boken när den kommer ut 2017.