Monthly Archives: mars 2020

Så vi stretar på

För några veckor sedan skrev jag ett långt inlägg på facebook om vår situation. Det händer att jag gör det då och då, när uppgivenheten svämmar över, ensamheten blir för stor och otillräckligheten och längtan efter något normalt blir övermäktig.

Kanske lyckades jag uttrycka mig ovanligt begripligt. I alla fall kom det en del konkret respons. Människor som faktiskt ville och skulle hjälpa till konkret. Svar som väckte lite hopp.

Bara någon enstaka dag senare gick Corona från att vara något vagt och skrämmande på avstånd till att börja stänga ner samhälle och social tillvaron. Och konkret hjälp får nog helt enkelt vänta tills efter Corona. När nu det blir. I vilken värld det nu blir.

Snö

Det är den 30 mars. Och jag vaknar till ymnigt snöfall utanför fönstret och flera cm snö på marken.

Vi har alltså inte haft någon vinter den här säsongen. Nästan inga frostnätter – förrän nu de senaste veckorna när det varit frost eller nästan frost de allra flesta nätter. Och klarblå himmel och solsken flera av dagarna. I lördags hade vi 12-13 grader varmt på dagen. Natten till söndag (igår) fick vi däremot lite snö: det låg någon fläck när jag vaknade på morgonen.

Och så nu detta.

Men nu är det strålande sol igen, och snön håller på att smälta bort.

Huvudvärk

Jag hade huvudvärk häromdagen. Var det i tisdags kanske? Eller i måndags? Huvudvärk och lite ont i halsen. Så jag tog alvedon till slut. I två omgångar, tror jag.

Huvudvärk är för det mesta numera förknippat med stundande mens. Huvudvärken kommer ett par dagar innan mensen och varar i ungefär ett dygn. Eller så kommer den precis vid mensstart.

Fast det kom ingen mens. Det gjorde det inte vid förra huvudvärksomgången för typ tre veckor sedan heller. Min mens är officiellt typ en månad sen nu eller nåt sånt.

Och det är fullkomligt logiskt. Numera så kommer min mens inte om jag inte tränar. Det vet jag av erfarenhet, upprepade gånger. Och jag har inte tränat sedan före jul. För på nyårsdagen fick jag glaskroppsavlossning. (Då tänkte jag VERKLIGEN att jag borde bloggat något – men det gjorde jag ju inte.) Och sedan dess har jag inte tränat. För man ska vara försiktig ett tag. Och sedan satt effekterna kvar längre än väntat. Och sedan kändes inte direkt lockande att gå på pass när Corona blivit ett reellt problem. Jag har tränat till Lazy Dancer tips på youtube några korta pass nu på sistone, men det är allt. Och det kom också av sig, eftersom jag haft lite förkylningssymptom…

Nå. Huvudvärk. Igår kom den smygande igen. En alvedon på eftermiddagen när jag insåg att det här småmolandet jag haft hela dagen inte tänker ge sig. Två på kvällen (liiite för tidigt, så sen hade jag ångest över det och leverskador :P ). Och sedan vaknade jag 04.30 med huvudvärk som snabbt var på väg åt det sprängande slaget och insåg att jag måste ner och stoppa i mig alvedon.

Bredvid sängen har jag en sådan där förgreningssladd med röd påochav-knapp. Den lyste i mörkret. Och jag vet inte om det var min sprängande huvudvärk, eller effekter av glaskroppavlossningsbrytningar i ögat, eller nyvakenhet, eller någon sorts märkliga sjukdomssymptom. Menbredvid den röda lysande knappen såg jag liksom en blå lysande knapp, en återspegling fast fel färg (inte den färg den borde få ens), som flyttade runt – och när jag vände bort huvudet så svepte den blå knappen igop i en virvel, som i en filmanimation.

Som sagt var, jag vet inte varför. Men lite småläskigt var det.

Nu (kl 10) har jag ännu inte hamnat i läget att jag måste ha i mig mer alvedon.

Men en sak jag lite smått oroar mig för är om man drabbas av Corona och behöver ta alvedon… och om det behövs fler dagar än de man egentligen får. Speciellt om man haft sån här skithuvudvärk tidigare och liksom “förbrukat” tillåtna dagar på den.

Privilegier och sammanhang

Jag är normalt sett inte direkt någon privilegierad människa, i alla fall inte sett i svenskt perspektiv. Ensamstående mamma till två barn varav ett med npf. Även om min lön inte är låg så är den definitivt inte hög heller – arbeten i det offentliga är sällan särskilt välbetalda, speciellt inte inom ämnesområden där folk drivs av känslan att arbetsuppgifterna är viktiga rent värderingsmässigt.

Men i Coronakrisens tidevarv inser jag att jag plötsligt är privilegierad.

Jag kan jobba hemifrån. I vanliga fall (och även nu) är det visserligen en nödvändighet för att kunna reda ut familjesituationen. Men nu är det också en fördel på andra sätt.

Och jag har en trygg inkomst. Jag jobbar inte på ett företag som riskerar att gå omkull pga Corona, jag är inte beroende av att människor ska konsumera vare sig mat, kultur eller annat.

Jag har ett jobb, jag har ett billigt boende, jag kan jobba hemifrån, och jag har ingen akut ekonomisk kris för egen del.

(Däremot har jag ont i huvudet och är kanske på väg att bli sjuk. Jag tror jag hade mer att säga om ovanstående men det försvann nog när huvudvärken kom.)

För alla mina konkreta lösningar misslyckas i praktiken

När älsklingen hade dött så hade jag en plan. För det skulle ju bli betydligt tuffare som ensam vuxen jämfört med när vi varit två. Men barnen var 12 respektive snart 8 år – två kloka och förståndiga barn som faktiskt var kapabla att hjälpa till om det verkligen behövdes – och det behövdes det ju nu.

Jag tror det var när sommarlovet började kanske? Eller möjligen redan strax efter begravningen, när den handgripliga hjälpen från mina och hans föräldrar försvann och saker på något vis skulle börja gå mot ett nytt normalläge. I alla fall så talade jag om för barnen att en timme om dagen skulle vi hjälpas åt med saker tillsammans. Vattna, rensa ogräs, laga mat och vad det nu var.

Det blev aldrig särskilt mycket med det där. Och sedan dess har jag testat oändligt med modeller för att få barnen att hjälpa till. Genomtänka planer och strukturer, scheman och fördelning på olika sätt. I teorin kan jag komma på jättemånga bra sätt. Praktiken är något helt annat.

Jag tänker på det där väldigt ofta för tillfället.

Igår var elvaåringen i skolan (men gjorde nog knappt något skolarbete). Idag fick jag inte honom ur sängen på morgonen.

Och min magreflex (eller själsreflex eller huvudreflex eller vad man ska kalla det – det har ju inget med magen att göra) när jag inte kan få iväg honom till skolan är egentligen att få honom att göra andra skolsaker, eller göra andra saker han kan lära sig något av, så att han ändå på sikt kan bocka av det han bör lära sig i skolan.

Det finns ju mängder av skolmaterial att leta fram på webben. På miljöområdet, som ju är mitt område, vet jag mängder – från myndigheter, från Naturskyddsföreningen, och så vidare. Och för andra ämnen så är det ganska lätt att hitta bra filmer på youtube.

Och jag kan hitta på bra uppgifter av annat slag. Säga åt honom att lyssna på en ljudbok. Eller gå ut och fotografera fem växter i trädgården och skriva en kort text om var och en av dem. Jag har erbjudit mig att läsa högt för honom i en rolig bok om svensk grammatik. Jag kan hitta på uppgifter i slöjd och hemkunskap och allt möjligt, uppgifter som skulle vara lärorika och pedagogiska och bra på alla sätt och vis.

Men han skulle inte göra dem.

För några år sedan (2,5-3 år sedan?) så flyttades han upp tre klasser. Han skulle börja trean men fick istället börja sexan. Då hade skolan (rektor) äntligen fattat nåt om det här med särbegåvning (inte som en effekt av vad jag informerat om eller vad skolpsykologen informerat om utan för att hon sett ett TV-inslag). (Någon gång ska jag kanske orka och våga skriva mer om det där – om hur dåligt förberett det var, och hur illa det sköttes, och varför det gick åt helvete.) Och flyttas man upp tre årskurser så missar man en hel massa. Det där luckorna blev jag tillsagd att fylla i hemma. Efter lite tjat fick jag ut listor över vad det var som skulle betas av för åren han missat. Men jag fick inget material. Och på den tiden var det ändå så att det gick att få honom att sitta lite med hemarbete tillsammans. Försöka göra läxor, försöka göra matte, försöka kolla av att han kunde olika begrepp på listan över saker han behövde kunna.)

Men det var då. Nu har han ingen sådan drivkraft kvar. Och jag kan hitta på bra skoluppgifter bäst jag vill. Han kommer inte att göra dem. Det enda som skulle hända är att jag skulle ha lagt ännu mer kraft och energi och tid och tankeverksamhet på något som inte leder någonstans, och känna mig ännu mer otillräcklig och besviken på mig själv.

Det är liksom inte ens lönt att försöka få honom att vilja testa distansundervisninglösningar. Alltså typ logga in och prova att följa med via sin dator. Eller logga in på skype. Trots att han sitter vid datorn hela tiden och kollar livestream och youtube.

Det finns liksom ingen initiativförmåga kvar. Nästan inte ens till saker han brukar tycka är kul. Som att all ork är borta. All initiativförmåga. All vilja till annat än att glo på youtube och gosa med katten och äta frusna ärtor.

Ja, jag tror han är deprimerad.

Och jag vet inte vad jag ska göra med det heller. Habiliteringen är informerad om läget och skulle diskutera i teamet hur vi ska gå vidare. Men just nu händer inget. Och det är väl ännu svårare att få något att hända nu under Coronapandemin.

Jag försöker att inte tänka för mycket. Försöker att släppa, fokusera på att jag själv ska må bra, så att jag inte går omkull igen. Att lägga en massa energi på att få honom att göra saker som han ändå inte orkar eller vill eller mäktar med är bortkastat men drar ändå ner mig. Så jag försöker låta det vara bara.

Fast jag är rädd att det i praktiken ska leda till att han sjunker ännu djupare.

Och det känns så allmänt motigt. Jag sitter här hemma och jobbar och blir då och då avbruten av en ledsen unge eller av en unge som slår på kuddar för att få ut ilska som finns i honom som han inte vet vad den är riktad mot.

Mitt sätt att hantera är ju egentligen att göra. Göra det jag kan. Men jag kan inte göra något. Inget annat än att försöka låta bli att göra något.

Och det innebär att jag istället har ett ledset i mig också. Ett diffust ledset över att mitt barn mår dåligt och jag inte kan göra något åt det oavsett hur mycket jag försöker göra något.

Så mentalt trött

Jag väcker honom på morgonen. Första gången någon gång strax efter sju, eftersom han vill det. Men jag får inte upp honom.

Jag får upp storebror, dukar frukost till storebror, säger hejdå till storebror. Sedan varvar jag mitt eget frukostätande och kaffedrickande med att med jämna mellanrum gå upp och väcka elvaåringen. (Och mellan varven kattsäkra smöret på frukostbordet.)

Han är trött. Han vaknar knappt. Sedan vaknar han och säger att han kommer. Men det gör han ju inte. Jag påminner igen. Och igen.

Ungefär 8.40 får jag till slut ner honom. Han äter frukostflingor med en tugga var tredje minut.

Vid nio, när han officiellt ska vara i skolan, frågar jag honom om jag ska meddela att han kommer sent till skolan.

“Meddela att jag gör något i Classroom idag.”

“Ska du kanske prova deras nya distansundervisningslösningar idag?” frågar jag. För skolan provar ju sånt för alla nu, i samband med Corona.

“Kanske”, svarar han. Gissningsvis betyder det ungefär att han vet att det vore bra men att han inte egentligen vill eller orkar. Det är ytterst osannolikt att det kommer att hända.

Så jag sätter mig med min jobbdator vid matbordet för att jobba. Han sätter sig vid sin dator och tittar på youtube. Han ger upp frukostätandet, skålen med flingor blir stående.

Jag påminner med jämna mellanrum om skolarbetet. Undrar om han ska sätta sig med datorn vid bordet. Om jag ska hjälpa honom igång. Om jag borde hitta på andra uppgifter. Om jag borde påminna annorlunda.

Men han orkar inte. Han har tappat kraften. Han vet att han borde. Nånstans vill han egentligen.

Det han längtar efter är en normal tillvaro, skolan som det var innan tillvaron brakade för tre och ett halvt år sedan. Fast han går inte kvar på den skolan. Och viljan räcker inte när orken inte finns. Det finns en osynlig tröskel i vägen, och den växer varje dag.

Han orkar inget. Inget mer än att titta på youtubeklipp och gosa katten. Gosar nästan sönder katten.

Han är ledsen. Han gråter. Han gråter massor. Gråta är bra, vi kramas och gråter.

Men jag känner mig så hjälplös. Jag vet inte vad jag borde göra.

Själv är jag utbränd. Jag jobbar halvtid, resten är jag sjukskriven. Jag ska öva på att göra en sak i taget, på att ta ordentliga pauser, på att vila huvudet, på att inte multitaska.

Men jag avbryter hela tiden för att påminna, krama, prata. Tar paus för att lägga mig på sängen och ta hand om honom. Sitter och oroar mig över honom och funderar över hur jag borde göra. Har svårt att hålla koll på när jag jobbar och inte jobbar. Allt det där som gör att mitt huvud blir överansträngt. Allt det där som jag borde låta bli om jag ska vara rädd om mig.

Men det är hemskt att se hur han tynar bort. Min underbara smarta omtänksamma ljuvliga unge!

Jag tänker så många gånger att jag borde släppa taget helt. Låta det vara. Tänker att egentligen blir inget bättre av att jag försöker fortsätta motivera honom, jag bara tröttar ut både honom och mig. Om han är deprimerad så blir ju inget bättre av att jag pushar honom.

Fast det är så svårt att sluta. Sluta ta ansvar för att mitt barn ska må bra och få utbildning. Och när jag frågar så säger han att det visst är rätt att jag fortsätter pusha. Han tycker inte jag ska sluta.

Ja, jag behöver hjälp i det här. Men det är ju ingen som vet hur de ska hjälpa. Alla tycks lika hjälplösa som jag i det här, eller värre än jag. Och Coronasituationen stoppar ju dessutom upp en massa annat i samhället, så det underlättar inte direkt.

Mitt barn. Mitt barn som själv lärt sig oändliga mängder med historia och naturvetenskap och engelska och annat, via youtube. Mitt barn som pratar om att han vill läsa matematik och naturvetenskap på universitetet. Mitt barn som inte kommer att få några godkända betyg från grundskolan om det fortsätter så här. Mitt barn som inte ens mäktar med att träffa andra barn i skolan. Mitt barn som mest av allt längtar efter att saker ska vara “normala”.

Och så jag. Jag med den utbrända hjärnan. Jag som ska vila. Jag som behöver en normaltillvaro. Jag som är ensam i det här.

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra!

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra! Det är en påfrestande tid för de allra flesta. Många är oroliga. Oron har olika skäl och tar sig olika uttryck. Och beroende på vad och hur och så vidare så behöver oron bemötas olika – men att håna den som är orolig är väldigt sällan en bra idé. (Jag vet inte om det nånsin är bra egentligen?) 

För en del människor är det här en påtaglig reell fara. En del människor är faktiskt i riskgrupper.

Lyssna. Och avfärda inte. Vifta inte bort. Man har rätt att vara rädd när man är i fara.

Du kan inte ta bort oron. Men du kan finnas som medmänniska. Se människan. 

En del kanske är i riskgrupp fast du inte vet det. Kanske vill de inte berätta det (det finns många stigman, och det finns massor med personliga skäl). Du vet inte allt om en människa. Och även den som inte själv är i riskgrupp kan ha någon nära – familj eller vän – som är det. 

Sen finns det många som inte tillhör någon riskgrupp och inte har någon nära som är det heller, men som är oroliga ändå. Det är mänskligt!

Vi är många som är “bra” på att oroa oss. Och det hjälper inte att avfärda, håna eller förlöjliga oron. Inte ens när den är så gott som obefogad. Tvärtom förvärrar det. Är man orolig så är man. Och då behöver man få berätta om sin oro. Vädra den. Det är ofta en väg till att bli åtminstone lite lugnare.

Men om man då bemöts med avfärdanden och hån så sluter man sig istället. Känner sig förminskad och håller tyst. Men har kvar oron inombords. Om du har någon i din närhet som är orolig, fast du tycker att hen inte borde vara orolig, fråga – snällt och vänligt – vad det är som oroar. Vad hen tänker. Hur hen resonerar. Försök hitta trådarna oron är byggd av. Och försök sedan resonera och förklara. SNÄLLT OCH VÄNLIGT! Inget raljerande. Inget avfärdande. Det hjälper inte.

Men att resonera kring det kan hjälpa. Att bli lyssnad på kan hjälpa. Att få vända och vrida på det man oroar sig för, och kanske på vägen kunna avskriva några av orosmomenten, kan hjälpa. Att känna att man inte är fånig, att man blir lyssnad på, att bli bemött på ett vänligt sätt, kan hjälpa. 

Att bli hånad och mötas av dömande kommentarer och blickar etc hjälper däremot inte alls. Det bara ökar oron. 

Mitt utgångsläge i det här är min egen ångest. Den är visserligen rätt lugn i just det här. Men jag vet hur den funkar. Och av det jag sett av folks oro nu så tror jag många fungerar åt det hållet i denna situation. 

Coronakris kontra min normala verklighet

Det yr många tankar i det här tillståndet av Coronakris. Jag är fascinerad över hur mycket under den här krisen som på något vis gör att många fler människor plötsligt är i en situation som påminner om vår, på olika sätt.

Vår vanliga tillvaro är den här:

Elvaåringen ska vara i skolan mellan 9 och 11.30 fyra dagar i veckan och sedan ta bussen hem. Jag ska jobba 3,75 timmar per dag, samma dagar som han ska vara i skolan.

Ibland lyckas jag inte alls få upp honom ur sängen.
Ibland får jag upp honom men vi kommer inte iväg till skolan.
Ibland kommer vi iväg till skolan, men det blir stopp på skolans parkering: han sitter kvar i bilen, säger hej på läraren, och sedan kör vi hem igen. (Detta kan räknas som framgångsrikt.)
Ibland stannar han på skolan. Och det händer rentav att han gör skolarbete effektivt (om än inte så ofta). Och äter där. Och tar bussen hem! Men det kan också vara så att jag får åka och hämta honom. Eller att han behöver ha mat när han kommer hem.

(Mat, ja. Det har kommenterats de senaste dagarna om vilken belastning det kommer att bli för folk med den extra utgiften med mat för skolbarn som tvingas stanna hemma pga Corona exempelvis nu vid distansundervisning. Den extrautgiften har jag haft för mitt barn under majoriteten av skoldagarna de senaste 3,5 åren.)

Och min jobbtillvaro anpassas ju efter det där. Även om jag har planerat att åka till jobbet så får jag väldigt ofta ställa om, hastigt och lustigt.

Jag jobbar i normalläget 75%. Nu är jag sjukskriven på halvtid, för utmattning och ångest, dvs jag jobbar 37,5%.

Jag sköter mina jobbmöten via skype.
Jag har ofta ett barn hemma som jag ska förhålla mig till, försöka motivera till att göra saker samtidigt som jag jobbar (numera finns den teoretiska möjligheten för honom att göra skolarbete via Google Classroom, men det är enormt höga mentala trösklar och händer absolut inte utan min medverkan och ofta inte då heller), som kommer och vill kramas eller sätter en katt i knät på mig eller vill ha hjälp med något.
Jag får hitta på lösningar för lunch åt både honom och mig.
Jag ska ständigt hantera att göra avvägningen när jag började jobba och slutade jobba och när jag gjorde annat och ändå komma ihåg att ta fikaraster och inte jobba för mycket.
Jag är konstant multitaskande.
Och jag vet aldrig från dag till dag vad som gäller, hur min tillvaro ska se ut imorgon eller nästa timme.

Dessutom är jag konstant socialt understimulerad. Jag träffar alltför sällan mina arbetskamrater. Jag har väldigt sällan möjlighet att hitta på något med andra människor. Jag är ensamstående förälder, jag har ytterst sällan någon som kan “hoppa in” istället för mig här hemma. Och så bor vi på landet. Vi har inga grannar på nära håll. Vi har inte så mycket sociala kontakter i vardagen.

Vi har fått rätt till avlösare kopplat till elvaåringens asperger. Men det funkar sådär, för elvaåringen själv är obekväm med det, och i praktiken innebär det inte så väldigt mycket avlösning.

Sammantaget innebär detta att jag inte riktigt reagerar på det nuvarande, med Corona, som på en kris. Dels för att det är min vanliga vardag. Och dels för att jag redan levt i en ständigt pågående kris de senaste fem åren. Eller sedan mitten av maj 2015.

Framför allt maj 2015 – maj 2016 var verkligen en konstant pågående kris. Det blir så när man fått veta att ens livskamrat fått obotlig cancer. Vi levde med döden ständigt närvarande. Ständiga småkriser. Och samtidigt så levde vi vanligt vardagsliv, med en onormal intensitet. För hinna leva var ju det viktigaste att hinna med, innan döden kom och tog honom.

Sen kom döden. Att hantera döden är en kris i sig, på så många nivåer. Och så lagom tills jag hade börjat resa mig ur det en liten aning så rasade minstingens skoltillvaro samman. Och sedan dess har det inte funnits något normalt alls egentligen. Det har varit ständigt pågående nödlösningar, pusslanden och trassel för att få ihop det och överleva.

Det är utmattande att leva i en konstant kris, konstant på helspänn. Det går inte att leva så i längden. Ska man överleva så får man låta det mattas av.

Det är nyttigt för mig att se hur andra reagerar på Coronakrisen: på att distansarbeta, ha barnen hemma för distansundervisning, dra ner på alla sociala kontakter, och att inte veta från dag till dag vad som gäller. Om ni andra kan bli stressade över de saker jag levt med som verklighet i flera år, med ständig osäkerhet, ständiga nödlösningar, ständigt omöjligt att ha normal vardag, då är det kanske inte så konstigt att jag är utmattad?

Hej fyrtiotalist!

Det här är ett meddelande till dig som är 40-talist. Eller för den delen dig som är född i början av 50-talet, och för all del även dig som är född på 30-talet.

Du har sannolikt haft ett ganska gott liv. (Inte alla, jag vet.) Du har levt ett liv där saker blivit bättre och bättre, världen utvecklats, och det materiella välståndet ökat.

Du är van vid att klara dig bra. Du vill inte se dig själv som gammal. Visst, du har fyllt 70 år, men ålder är bara en siffra! Du är inte alls gammal på det sätt som gamla människor var när du var ung. På den tiden var en 70-åring nära döden, men du lever ditt livs dagar och känner dig ibland som en tonåring som äntligen kan leva ut dina drömmar.

Men du: Du är ingen tonåring längre. Du behöver inse det. Och det är okej att leva ett gott liv under vanliga omständigheter, absolut (så länge du inte tär på kommande generationers möjligheter att ha ett drägligt liv – men det där kan vi ta en annan gång).

Men nu har vi Coronaviruset här. När det kommer till Coronaviruset så tillhör du en riskgrupp. Ja, baserat på din ålder tillhör du en riskgrupp. Även om du inte vill erkänna det så är du faktiskt gammal, rent medicinskt.

Resten av samhället ställer om. Människor distansarbetar, skolor ställer om till distansundervisning, sportevenemang och kulturella evenemang ställs in, landsgränser stängs. Allt detta görs för att skydda riskgrupper. För när människor i riskgrupper blir sjuka så blir en del av dem VÄLDIGT sjuka. Så sjuka att de behöver avancerad specialiserad sjukhusvård av ett slag som sjukvården bara klarar av för ett fåtal personer i taget.

Därför försöker vi, gemensamt, som samhälle, platta ut kurvan. Alltså se till att inte alla ska bli sjuka samtidigt. Att vi fördröjer förloppet så att sjukvården hinner med.

Då säger en del av er: Ja men JAG är så frisk och pigg. JAG blir inte sjuk. JAG är inte riskgrupp. Och skulle jag ändå råka bli sjuk och dö så är det väl ändå dags och skitsamma.

Men du. OM du blir sjuk, allvarligt sjuk, så kommer du att hamna på sjukhus. Du kommer inte att ligga och dö hemma, du kommer att hamna på sjukhus. Du kommer att ta upp en av de där ytterst få platserna med avancerad utrustning. Och när du tar upp den platsen så är det någon annan som inte kan få den platsen. Kanske en ung människa som är riskgrupp av andra skäl. Kanske dör du fastän du tar upp den där sjukhusplatsen. Kanske dör någon annan också för att du uppehöll en plats.

Och det är ju så det är: om många blir sjuka samtidigt kan vi inte rädda alla. Därför behöver vi alla hjälpas åt att se till att fördröja förloppet, så att sjukvården hinner med. Gemensamt. Solidariskt. Som ett samhälle.

Och det gäller även dig. För även om du känner dig pigg och frisk så ÄR du riskgrupp, bara genom din ålder. Ålder må vara en siffra när det gäller själen men inte när det gäller kroppen.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Jag vet att sidan ser jättekonstig ut

När jag ändå skrev ett par nya inlägg så passade jag på att göra lite andra uppdateringar. Uppdatera till aktuell version av wordpress. Ta bort irrelevanta widgets. Lite sånt där.

Och sen upptäckte jag att saker såg skitskumma ut. Att från och med inlägg två på förstasidan så ligger texten över sidopanelen.

Nu har jag lagt ett par timmar på att försöka göra något åt det. Försökt byta till annat tema (men alltså, jag vill inte byta bort det här temat, för det är svårt att hitta bra teman som låter mig göra det jag vill). Försökt hitta om något är knas med själva inläggen. Provat att flytta runt widgetar. Det landar i följande slutsatser:

  • Jag lyckas inte se att det är något som skiljer i html eller andra inställningar för de inlägg som strular
  • Det är BARA på förstasidan problemen finns
  • Nya inlägg får inte dessa problem
  • När nya inlägg knuffar ner inlägg till sida 2 så slutar de ha problemen

Nu ger jag upp, även om det här stör mig oerhört. Ni får leva med att det är fult. När jag skrivit några inlägg till så har de som strular knuffats ner från förstasidan.