Tag Archives: ekologiskt

Rimmad fläsklägg

Hej älskade!

Idag hittade jag ekologisk vakuumpackad rimmad fläsklägg på Ica. Åh, vad du skulle ha blivit glad och myst åt detta :-)

Fast du kommer ju aldrig att få veta, och aldrig att få smaka.

Men vi andra äter i alla fall rotmos och fläsklägg imorgon. Utan dig.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man “borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Är det dags för en märkning av obesprutat?

För länge sedan, i min barndom eller ungdom, så började det dyka upp “obesprutade” grönsaker på torg eller liknande. Eller förmodligen fanns det tidigare än så, men det är så jag minns det – som något som kom typ runt 1985. Och redan från början var uttrycket behäftat med misstro. Det var ingen märkning. Det var inget man kunde lita på. Det kunde ju de hävda bäst de ville. Och varför skulle det alls vara bättre med obesprutat. Och så vidare.

Efterhand som “ekologiskt” och “KRAV-märkt” blev etablerade begrepp blev “obesprutat” liksom ännu sämre. För det ekologiska kravmärkta hade fördelen att vara kontrollerat och certifierat: det fanns någon annan än odlaren själv som kunde gå i god för att inga kemiska bekämpningsmedel hade använts. Dessutom fick man andra miljöaspekter med “på köpet”. “Obesprutat” föll ännu mer i onåd. Och ju mer etablerat ekologiska märkningar blivit, desto mer har det blivit mer eller mindre den enda gångbara accepterade rekommendationen vad gäller mat och odlade varor när det gäller miljöaspekten.

Men i samband med att försäljningen av ekomat ökat på senare år, har den i grunden smått infekterade debatten mellan ekologiskt och konventionellt kommit alltmer i dagen. För det är ju förstås inte så enkelt som svart eller vitt – skalan är glidande, från konventionella lantbrukare som tar stor miljöhänsyn, sprutar minimalt, använder mycket välavvägda mängder konstgödning vid rätt tidpunkter, och så vidare, till lantbrukare mer eller mindre helt utan den sortens hänsyn. Till detta kommer de som anser att det är problematiskt med det ekologiska lantbrukets gödning – att den tas upp sämre, bidrar mer till övergödningen per tillsatt enhet och så vidare. Och det är ju komplext, som med så många miljöproblem. För även om till exempel fosforresurserna är begränsade, och vi rimligen inte bör stoppa in mer kväve is systemen via konstgödning, och så vidare, så… finns här ju målkonflikter.

Men när man suttit och benat i de där diskussionerna så landar det ofta i att just biten med den kemiska bekämpningen kan man enas kring att man vill hålla till ett minimum (nåja, i alla fall med de människor jag normalt sett pratar med…). Problemet där är just: hur ska man veta? Hur ska man kunna välja de minst besprutade matvarorna i affären? Det finns ju ingen märkning. Det finns bara ekologiskt. Ena sättet att veta är om jag känner lantbrukaren och litar på henom.

Därför har jag alltmer börjat längta efter en certifiering av just obesprutat. Med en certifiering skulle det vara lättare att rekommendera, lättare att hitta, lättare att vara saklig – och det skulle finnas ett mellanläge. Och allra helst skulle jag även vilja ha någon sorts märkning av “lågbesprutat”.

Och ja, jag skulle fortfarande helst välja ekologiskt. Men när det inte finns skulle jag ha en susning om vad jag skulle välja.

Transportvolymer

Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.

Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.

Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).

Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.

Klimatpåverkande gaser Skåne

Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.

(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)

Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.

Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.

Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.

Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.

Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:

Ekologisk åkermark i Skåne(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)

Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.

Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.

Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.

Ljuva dofter från köket

Februari är marmeladkokartid. Och när nu den lokala affären faktiskt har en del ekologisk citrus så får man ju koka på de sorter som erbjuds där. Vilket “råkar” vara citron och (ganska grova småsura) clementiner (ja, det står i alla fall clementiner), så är det det det blir.

Det luktar i alla fall gott från köket.

Utmaning till alla mathandlare: BYT istället!

Jag ber min mataffär ta hem ekologisk mat jag saknar. Frukt. Potatis. Kakao. Och så vidare. En del fixar de, annat får de inte fatt i. Och ibland tar de hem nya ekologiska produkter utan att jag frågat efter det. Kanske finns det fler som frågar, men jag tror att de i alla fall delvis har mig i åtanke.

Det är jättebra och gläder mig massor att de faktiskt lysnar på mig som kund och engagerar sig. Jag ser ju tydligt att det faktiskt gör skillnad att jag frågar.

Och samtidigt funderar jag: innebär det att jag bidrar till ett ökat matsvinn?

En del i matsvinnsproblematiken är ju de stora valmöjligheter vi kunder/konsumenter “kräver”. Ju större utbud desto större svinn. Det där är inte nåt jag hittat på, utan något jag hört om på en föreläsning ganska nyligen, av någon som var insatt.

Och det säger sig ju självt i “mitt” fall: om affären börjar ta in en sorts grädde till, utöver de kanske tre sorter de redan säljer, så kommer det att innebära att de totalt sett tar hem mer grädde. Och om inte folk börjar köpa mer grädde för det så innebär det istället att grädde motsvarande den mängd som plockats hem ekologiskt, för min skull, kommer att slängas.

Och det känns ju inte bra.

Därför skulle jag önska att fler handlare vågade ta steget och helt enkelt byta ut en produkt i taget mot eko.

Om det inte längre finns oekologisk grädde att köpa så tror jag de flesta av kunderna skulle köpa ekologisk. I alla fall på min lilla ort. Eller det kanske räcker med en oekologisk sort?

Och det kvittar väl om det bara finns en sorts havrefras, som är ekologisk och kostar några kronor mer än den som fanns innan, när den viktigaste poängen är att det faktiskt finns flingor att köpa utan att behöva köra en mil?

(Intressant nog så finns det enstaka affärer som resonerar så – men de jag känner till finns i stora städer. Är det för att affärer på landet är rädda att stöta sig med konventionella bönder i trakten? Eller har de bara inte kommit på tanken och insett vilken effekt de kan få?)

Nå: oavsett anledning: jag önskar att fler mataffärer hade modet att agera så. Att byta ut en vara i taget mot det ekologiska alternativet.

Inköpslista till jul?

Under de gångna veckorna har jag brottats många gånger med det här med att köpa ekologiskt kontra den tid det tar att ränna runt för att få fatt i det och den samtidiga viljan att handla i mataffären inne i byn. Jag vill ju köpa så vettigt som möjligt och ändå handla hemma. I år har dessutom orken och tiden räk sämre än vanligt till det här med att flänga runt till många affärer inne i stora staden efter jobbet.

Och ja, jag har frågat affären i byn om ett antal av de saker jag verkligen ville ha fatt i. En del har de lyckats fixa, annat inte. Men det slog mig på sluttampen, när jag satt och skrev “riktig” inköpslista inför riktiga julmatshandlandet några dagar innan jul, att egentligen borde jag förstås ha skrivit ihop en lista och lämnat till handlaren i byn: det här vill jag att ni tar hem till jul. Me allt från mandelmassa och citrusfrukter till julskinka.

Och ja, det är en bra och tillmötesgående affär, som nog hade uppskattat den sortens förfrågan om man framförde det på rätt sätt :-)

Idag dök tanken upp igen, när jag med vänner diskuterade problemet med allt överblivet kött i affären så här på juldagen. Att lämna en beställningslista till affären inför jul, där man meddelar vad man vill köpa av till exempel kött, vore ju ett sätt att minska mängden överblivet kött efter jul. Och när jag tänker på det så har jag en vag känsla av att det nog kan vara så det fungerade fortfarande ungefär när jag var en pytteliten flicka på landet? Eller i alla fall strax dessförinnan?

Det gör ju förstås inget åt problemet att man faktiskt måste använda alla delar av de djur som slaktas, men underlättar planering i “produktionsleden”.

Men till nästa jul kanske jag ska lämna en beställninglista till affären i slutet av november? Jag ska i alla fall höra med dem hur de ser på saken.

 

Utan ekopotatis i potatisåkern

Naturskyddsföreningen har gjort en ny film (där Anders och Måns agerar berättarröster) för att enkelt och tydligt förklara varför man ska köpa ekologisk mat.

Byt till eko – Naturskyddsföreningen from Naturskyddsföreningen on Vimeo.

Och vi påminns återigen om vilka varor det är vi i första hand bör köpa ekologiska: kaffe, bananer, mejerivaror, kött, vindruvor och potatis.

Men det stora problemet för sådana som mig, som verkligen vill köpa ekologiskt, är ju att det inte alls går att få fatt i i den utsträckning som skulle behövas.

Som med potatisen. Här bor jag, typ mitt i den ena av Sveriges två stora potatisåkrar (okej, potatisdistrikt, då). Här finns det ingen som odlar ekologiskt. Ingen potatis och inget annat. Här i fullåkersbygden är allts om kan vara i vägen bortrationaliserat. Inklusive den sortens hänsyn.

Vill jag ha fatt i ekologiska bönder i Skåne får jag i huvudsak ge mig av inåt mitten av länet. Som till Vidablick. Där, där lantbruken är mindre, där finns ekologiska lantbrukare.

Och lika nära som jag har potatisen har jag sockerbetsodlingarna. De är inte heller ekologiska. Om jag har fattat det rätt odlas i princip inga ekologiska sockerbetor i Sverige längre, utan allt det ekologiska sockret är importerat. (Jag hittar just nu ingen säkrare källa än det här, så den som kan bekräfta eller dementera är välkommen att göra det i kommentarerna.) Det känns ju liksom lite vanisnnigt om det är så: här bor jag på Skånes bästa åkermark, men det finns ingen i närheten som odlar ekologiskt. Och då är ju inte problemet att det inte går. Det ser jag ju själv att det går alldeles utmärkt i min trädgård. Ja, sockerbetor har jag inte testat, men jag funderar nästan på att göra det. Bara för att, liksom.

Jag fick en kommentar för ett tag sedan…

på ett inlägg om Vidablicks fina och billiga ekomajs.

Bland annat stod det i kommentaren:

Om du har vägarna förbi Rörum mellan Simrishamn och Kivik så , Välkomna! Här finns ekogubbar och annat gott!

Nu har jag ju inte så väldigt ofta vägarna förbi Rörum, eftersom det ligger ännu längre iväg – men då får jag väl passa på att göra lite reklam ändå. (Vilket ju i sig känns lite märkligt när jag aldrig varit där :-) ) Alltså: Gamla Prästgården i Rörum erbjuder diverse ekogrönsaker: www.gaprastgarden.se