Monthly Archives: februari 2013

Den nästa mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet

Jag har alltid varit vad som kallas ekonomiskt lagd, det vill säga jag har varit bra på att hålla i mina pengar, minnas vad jag lagt dem på, se till att de alltid räcker till det jag behöver dem till (även i tider när jag haft ganska ont om pengar) och så där.

Däremot har jag aldrig varit intresserad av ”ekonomi”. Det vill säga, jag har aldrig varit intresserad av ekonomi på det där sättet att jag tittat på A-ekonomi (det finns inte längre, va?), brytt mig om börsnoteringar eller intresserat mig för ekonomiska modeller och resonemang.

Jag har tyckt det varit tråkigt och ointressant. Fast kanske framför allt obegripligt. Men inte förrän nyligen har jag börjat fundera på varför.

Nu tror jag att en del av förklaringen är att jag faktiskt inte alls håller med om de modeller och grundprinciper som i princip är allenarådande inom ”ekonomin”, det vill säga bland dem som jobbar med ekonomiska frågor. De som är utbildade ekonomer. Det finns uppställt en massa antaganden och finns en massa grundvärderingar som jag liksom har svårt att acceptera. Vilket ibland gör mig uttråkad och ibland förbannad, men båda varianterna avhåller mig från att titta på ekonominyheterna.

Dessutom får det mig förstås ibland att känna mig korkad. Men det är det jag lite grann insett nu, att det kanske inte är så att jag är korkad, jag kanske bara tycker annorlunda.

Tyvärr är det där problematiskt på riktigt. Om alla som har en annan uppfattning och andra värderingar, om alla som skulle kunna tänkas ifrågasätta modellerna, låter blir för att de fått för sig att de är ointresserade, okunniga eller korkade, så blir det ju ingen som ifrågasätter. Då blir det bara en viss kategori människor, med en viss typ av värderingar, åsikter och kunskaper, som styr hela ekonomin.

Och ja, så tror jag att det i stor utsträckning är. Och har varit länge, men har blivit mer och mer. Eller?

I själva verket är ju ekonomi både intressant och viktigt.

I själva verket är det de ekonomiska modellerna som sätter grunden för väldigt mycket i vårt samhälle.

Som det är nu så baseras väldigt mycket av vårt samhälle på en tanke om (evig) tillväxt. Väldigt mycket av det som görs baseras på att vi ska ha fortsatt tillväxt. Hur bra det går för ett företag beräknas i omsättning; hur bra det går för ett land beräknas som BNP, det vill säga värdet av allt som produceras – oavsett om det är bra eller dåliga saker. Pengar ses som basen för allt.

Detta samtidigt som Jordens resurser är begränsade och evig tillväxt en omöjlighet.

Detta samtidigt som de ”pengar” som bollas runt med när det gäller banker och ekonomiska transaktioner och så vidare egentligen mest är något ”virtuellt” och egentligen faktiskt inte alls kan omsättas i ”reda pengar”.

Det är en skum värld det där, finansmarknaden. Det bollas pengar och belopp, det spekuleras och has, på mycket märkliga principer.

Det är egentligen märkligt att de lyckas få hållas. Men det beror förmodligen på att de på ett tidigt stadium lyckats få oss andra att tro att vi inte är intresserade och inte begriper. Och om vi tycker vi är korkade så ställer vi inga frågor utan håller käft och håller oss till annat som vi kan. Och så kan de fortsätta agera som de vill. I sin värld av egna värderingar, principer och idéer om ansvar.

Och samtidigt i vår värld. För de ekonomiska systemen har som sagt var en enormt stor makt och påverkan på allting annat.

Det är väldigt märkligt det där. Jorden, naturtillgångarna, ekosystemen, miljön, är grundvalarna som allt annat vilar på. Utan dem är vi ingenting. Ekonomi kan egentligen aldrig vara annat än en konsekvens och effekt av de naturtillgångar som finns. Ekonomi handlar egentligen om hushållning av alla sorters tillgångar, men har övergått till att handla om hanteringen av pengar – som egentligen bara skulle vara en sorts möjlighet att jämföra tillgångar. Det som var ett kommunikationsmedel har övergått till att vara huvudsaken. Och numera betraktas ekonomin som grunden för allt. Finansministern bestämmer över pengarna och är den som har större makt än miljöministern. Miljöfrågor anses vara något man tar hand om ifall ekonomin tillåter det, det vill säga om det finns några sådana där virtuella pengar kvar. (Det självklara är ju tvärtom, för guds skull!)  Ekonomer har större makt och inflytande än naturvetare – naturvetare kan möjligen få bidra med detaljkunskap, speciellt om den kan anses vara ekonomiskt lönsam, men det är i så fall ekonomerna som bestämmer.

Vi har alltså ett ekonomiskt system som fjärmat sig från verkligheten. Som lever sitt eget liv, med egna principer och regler, som vanligt folk inte begriper och därför alltför ofta inte lägger sig i. Och väldigt mycket makt och inflytande är kopplat till ekonomin.

Det är jättefarligt. Och väldigt många av dagens miljöproblem är på olika sätt inbyggda i detta ekonomiska problem, som vi ”vanliga” har extremt litet inflytande över.

Det här är ett väldigt svårt blogginlägg att skriva. Ju mindre jag kan om ett ämne desto svårare är det ofta att skriva. För jag tassar runt, kan inte uttrycka mig rätt. Saknar orden. Saknar den detaljkunskap jag egentligen behöver ha för att kunna uttala mig. Jag har en allmän känsla av en massa aspekter av det ekonomiska systemet och hur det påverkar miljön som samtidigt är så diffus att jag liksom inte riktigt kan fånga den och uttrycka den.

Men vi måste göra det ändå! Vi måste i alla fall börja fråga när vi inte fattar, även om vi inte känner att vi räcker till för att ifrågasätta.

För övrigt så böjar det, som jag uppfattar det, även komma en del ifrågasättanden ”inifrån” ekonomisammanhang. Om att det här inte funkar längre. Om att man tappat kontakten med verkligheten. Det tycker jag känns betryggande. Och när jag läser den sortens texter så känner jag att det nog kanske inte är jag som är konstig och korkad ändå.

(Tidigare: Det mest oroande problemet…)

Tanken om människans litenhet är ett av de allvarligaste hoten mot människan

Men det begriper ni väl att inte människan kan påverka klimatet!

Ovanstående är, återigen, inte exakt citat. Däremot är det det nerkondenserade budskapet från många när det kommer till diskussioner om klimatförändringar.

Grunden för detta påstående varierar. En del baserar det på religiös övertygelse – gud är så stor, människan så liten, och människan kan inte påverka guds skapelse, för det kan ingen (mer än möjligen gud) – guds skapelse är oföränderlig. (Vilket ju i sig är intressant att tro när man också tror på en skrift där det står om människorna att

Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Andra baserar det på andra saker. Min gissning är att det från vissa är en medveten strategi – ett argument man tror biter på folk som är osäkra i frågan. Och det kan nog mycket väl vara så. Jag tror det är ett argument som funkar synnerligen väl på människor som gärna vill hitta skäl att inte behöva bry sig. Det är ju förstås smidigare, på ett personligt plan, att kunna avfärda och inte behöva ställa om sitt liv.

Och en hel del människor tror säkert att det är så det är, alldeles oavsett vad bibeln eller andra debattörer säger. Att människan är för liten och inte kan påverka. Eller snarast, man ser hela världen som något statiskt, oföränderligt. Visst kan vi göra en massa saker – gräva upp grejer ur marken, odla mat och fixa lite teknisk utveckling – men i grunden ändras ingenting. Solen går upp och ner, årstider kommer och går, människor föds och dör, och Jordens oändliga källor till mat och prylar sinar aldrig.

Det är liksom helt enkelt svårt att tänka sig. Våra tidsperspektiv är så korta. Och tidigare i historien – det vi har att jämföra med – har människans påverkan trots allt varit ganska liten. Men då ska man komma ihåg flera saker:

  1. Vi är extremt många fler människor nu.
  2. Vi har utvecklat olika former av verktyg, vilket mångdubblar våra möjligheter och gör att vi numera kan åstadkomma mycket större fysiska förändringar.
  3. Vi har ökat vårt kunnande på andra sätt så att vi numera kan skapa en massa ämnen med väldigt specifika och långtgående effekter. Otroligt effektiva grejer. (Men deras effekt slutar inte i det ögonblick vi inte längre behöver dem eller de inte längre är kvar i våra ”händer”.)

Människor gör idag många saker som påverkar Jorden och de som lever på den på enormt genomgripande sätt:

  • Vi tillverkar och sprider kemiska ämnen som aldrig funnits tidigare och som levande organismer alltså inte har beredskap för att klara av. Det är ämnen som liknar hormoner och som därmed stör utvecklingen hos djur, växter och andra. Det är ämnen som gör att de (och vi) får svårt att få barn eller producera fröer. Äggskal som inte håller, spermier som inte fungerar. Det är ämnen som ger cancer. Det är ämnen som gör att vi och våra barn blir korkade eller att våra och andra djurs hjärnor och nervsystem inte fungerar som de ska. Och det är i många fall ämnen som är extremt långlivade – de bryts alltså inte ner utan kommer att påverka och förstöra för lång framtid. Och de sprids effektivt över hela världen – överallt där det finns levande organismer får de i sig dessa skadliga ämnen som människan skapat.
  • Vi är inne och ändrar aktivt i arvsmassan hos en massa organismer. Klipper och klistrar i arvsmassan, klipper ihop (delar av) gener från bakterier med gener från växter, för att åstadkomma växter som fungerar på det sätt som passar oss; det sätt som är mest ekonomiskt lönsamt för ett visst företag etc. Leker gud, skulle man kunna säga?
  • Vi gör stora, djupa hål i marken, plockar upp det vi vill ha och lämnar kvar resten som stora avskrädeshögar. Sedan när vi inte vill ha sakerna längre dumpar vi dem någonstans, eldar upp dem eller råkar glömma dem någonstans. Effekterna är bland annat höga halter av farliga metaller, både där metallerna brutits (vid gruvorna), där de använts (i marken vid gamla industrier) och där skiten slutligen dumpas när vi inte längre vill ha den (ofta i fattiga länder). Effekterna kommer att vara kvar länge även om vi slutar idag.
  • Vi släppte tidigare ut (av människan skapade) ozonnedbrytande ämnen, som åkte upp i atmosfären och bröt ner ozonet – och påverkade därmed inflödet av uv-strålning till Jorden drastiskt.
  • Vi har rest till månen, skickat raketer mycket längre iväg än så, kan ha människor levande i rymden under längre tid, samt har lämnat mängder av människorskapad utrustning kvar i rymden, både avsiktligt och oavsiktligt.
  • Vi producerar stora mängder radioaktivt material (skräp) som kommer att vara farligt för allt levande under mycket lång tid framöver.

Vi har alltså stor och genomgripande inverkan på Jorden, dess invånare och naturresurser på många olika områden. På vilket sätt skulle det vara ett dugg konstigt att vi påverkar klimatet?

För övrigt, så har många andra organismer haft enormt stor inverkan på förhållandena på Jorden. Det enklaste och tydligaste exemplet är väl cyanobakterierna, alltså små encelliga organismer, som för några miljarder år sedan minskade koldioxidhalten och ökade syrehalten i Jordens atmosfär. Inte lite grann, utan jättemycket (innan fanns typ inget syre i atmosfären). Utan denna enorma förändring hade liv som vi känner det idag aldrig kunnat utvecklas. Och denna förändring åstadkom de utan intelligens, utan verktyg och självklart utan avsikt. Och visst, det tog tid. Mycket längre tid än det tar för oss att ändra klimatet idag.

Men det vi gör idag är ju egentligen ”bara” att vi gräver upp och släpper ut ruttnade växt- och djurdelar som levt för länge sedan, och så eldar vi upp det. Och att förstöra går ju som bekant ofta mycket snabbare och lättare än att bygga upp.

Så hur menar egentligen de som säger att människan inte skulle kunna påverka klimatet?

Men det här att människor inte vill tro att vi kan påverka något ”på riktigt” är nog det värsta hotet mot vår egen överlevnad. Hade vi insett hur mycket skada vi kan orsaka oss själva och andra, och tagit konsekvensen av det, så hade vi förmodligen gått försiktigare fram. Men tyvär går alldeles för många omkring och tror att det sitter någon sorts högre makt nånstans som egentligen styr alltsammans och kommer att ordna upp alltsammans – och om det inte ordnar sig så är det i alla fall inte vårt fel.

Längtan efter vår och snöstorm

Snön smälter bort, sakta sakta. Kanske är hälften av marken snöfri nu.

Det är bra. Jag längtar efter vår. Jag vill ja ljus, och jag vill ha frihet – friheten att springa ut och in utan att dra på sig en massa kläder. Se blommor komma upp i gräsmattan. Kunna röja i uthuset (vilket kräver att man kan ställa ut saker på gården). Känna livet återkomma. Jag är trött på snö och kyla och mörker.

Och samtidigt har jag en liten gnagande saknad. Den här vintern har inte bjudit på någon riktigt rejäl snöstorm. Och jag saknar det. Lite grann, i en idiotisk del av mig, vill jag att det ska hinna komma en ordentlig snöstorm innan det blir vår på riktigt.

Nejdå, helt kört är det inte, det vet jag, snöstormar kan mycket väl komma i mars också :-)

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Vadå, vi ska väl inte skylla ifrån oss och lasta över allt på politikerna – vi måste väl ta personligt ansvar?

Ja, självklart ska vi ta personligt ansvar.

Grejen är att det är alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Det kommer liksom inte att räcka. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. För att få fler att ta eget ansvar behöver vi vända den inställningen, så att det ses som eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart igen.

Och för det behövs en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – där behövs politikerna.

Men för att vi ska kunna övertyga politikerna om detta så behöver vi vara många. Och jag tror att det finns många människor som egentligen tycker det här är viktiga saker men som samtidigt är fullt medvetna om att de egentligen själva gör många saker som inte är bra för klimatet. Och därför tror jag många av dem snabbt tittar åt ett annat håll, börjar prata om annat och så vidare, när klimatet kommer på tal. En del av dem tror jag man kanske kan nå med den här bloggtexten.

För ja, det är viktigt att få med även de som inte redan gör allt de skulle kunna.

Men det är synd om MIG!

– Om det blir dyrare med kött så har jag inte råd!
– Om maten blir dyrare har vi inte råd!
– Om bensinen blir dyrare har jag inte råd!
– Om köttet blir dyrare så får vi bara utländskt kött istället!
– Om vi ska ha hårdare utsläppskrav i Sverige så flyttar alla företag utomlands!

Åhå, säger ni det? Och ni menar att det här är argument för att vi ska strunta i att försöka hitta lösningar, strunta i att försöka minska negativ påverkan – för att någon missgynnas av lösningen? Är det inte bättre att införa lösningen och så hitta sätt att mildra konsekvenserna för vissa grupper som drabbas orimligt mycket än att bara skita i förändringar för att någon kan bli ledsen?

Det går ju att lösa de flesta sådana saker ganska bra, genom hur man utformar systemen. De skattesystem vi har idag är ju redan ganska intrikata vad gäller sånt där, med undantag för olika grupper beroende på ålder, var man bor, hur hög inkomst man har och så vidare. (Och nej, det är ju inte problem för den enskilde om skatteuträkningsmodellerna är invecklade – det fixar ju någon annan. Förmodligen en dator – eller många. Ja, med hjälp av någon människa som ska programmera det hela från början, då.) Och räcker det inte med skattesystemen så kan man blanda in bidrag och ersättningar också. Det finns gott om möjliga utjämningssystem.

Vad gäller köttskatt så finns det väl inga skäl att tro att en köttskatt skulle gälla bara det svenska köttet?

Och om hårda miljökrav skrämde bort alla företag från Sverige skulle vi ju inte ha några företag kvar längre.

Men ja, alltså huvudpoängen med förslag som går ut på att saker ska bli dyrare ÄR ju just att folk ska köpa mindre av den saken.

Nej, jag skrämmer inte mina barn om klimatet

Jag sitter inte och målar upp skräckscenarion om framtiden. Det finns inget behov av att göra det.

Jag lär dem att leva rätt. Talar om hur man bör göra och säger att det är för att det är bättre för klimatet och miljön. Vid behov förklarar jag, så detaljerat det behövs för stunden, hur saker hänger samman, om varför det ena är bättre än det andra och så vidare.

Jag lär dem att det är bra att äta vegetariskt ibland. Att man inte ska köra bil i onödan. Att det är bra att laga kläder. Att man inte ska köpa för mycket saker, och att det är bättre att köpa några få riktigt bra saker. Och så vidare. Det är inget skrämmande med det. Och inget kontroversiellt heller, annat än för inbitna konsumtionsfanatiker. (Isåfall är det nog mer skrämmande att jag säger att jag inte köper vanliga vindruvor för att det kan finnas gift kvar på dem. Men det är ju tyvärr sant, och det går liksom inte att säga på något annat sätt utan att ljuga.)

Men, ärligt talat, det är ett fasligt klemande med barn nuförtiden. Man får inte skrämma dem överhuvudtaget. Och visst, man ska inte skrämma upp dem i onödan, men man kan inte heller gå omkring och låtsas som att allting är bra. Självklart ska man anpassa efter barnens ålder, men sakta men säkert måste man trots allt ge dem insikten om att det finns en massa dåligheter i världen. Krig, svält och lidande. Att på längre sikt dölja det för barnen är inte alls ett bra föräldraskap.

Mina barn skräms av sådant som de hör om som händer nu, sånt som är farligt i stunden. Nedbrända hus eller jordbävningar eller barn som far illa. Inte av att världen kan komma att förändras när de blir äldre; det är fortfarande alldeles för abstrakt för dem.

Men jag skickar med dem värderingar och levnadssätt. De lär sig hur man gör och varför av oss föräldrar (och av andra). Som förälder påverkar man självklart vad som blir självklarheter i barnens ”värld”. Och det är lättare att lära rätt från början än att lära om.

Dessutom har man som förälder ibland den fördelen att man inte alls behöver förklara eller motivera; ibland är man helt enkelt bara den som styr vad som fins att tillgå i hemmet ;-)

Ja, jag har skrivit om ungefär det här tidigare också, till exempel:

Om vi inte lär barnen…

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att ”klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns ”målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Kommunikation, reklam, miljö – och träning

När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.

Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.

Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!

Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.

Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.

Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)

Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.

Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)

Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.

Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.

Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?

Det är för enkelt att slösa

Det enklaste sättet att spara energi på, hos oss då, är när pannan stannar. När det fastnar pellets i röret in till brännaren (som vi haft mycket problem med på sistone). Eller när pelletsen i bingen tar slut under tiden man inte är hemma eller när man ligger och sover.

Det blir förstås väldigt kallt med den här metoden, i alla fall ett tag. Och som energibesparing funkar det bara om man inte faller till föga och slår över på el istället. Men effektivt är det. (Precis som strömavbrott – då sparar man också en väldig massa energi ;-) )

Att systemen strular eller att man sparar energi för att saker inte funkar som de ska är förstås inte ett bra sätt, egentligen. Men samtidigt väcker det intressanta tankar. vi kan tjata hur mycket vi vill om at man ska komma ihåg att släck lamporna i rum man inte är i. Men, som man brukar säga, människan är lat och glömsk av naturen. Alltså gäller det att samordna detta på ett bra sätt: Lathet måste leda till önskat beteende. Vi måste bygga vårt samhälle på ett sätt som gör att om man inte anstränger sig, om man glömmer, och så vidare, så kommer man att bete sig på det sätt som är bäst för miljön.

Ganska långt från hur det är idag :-/

Läs också om ”nudging”.