Monthly Archives: januari 2014

Knycklar du ihop dina kvitton?

Tänk dig en mataffär. Kund som lägger upp varor på bandet, kassörska som skannar dem, kund som betalar. Och så frågan: vill du ha kvittot?

Och efter det utspelar sig väldigt ofta en av följande scener:

  1. Kunden tar emot kvittot, tittar på det, och knycklar sedan ihop det till en liten boll.
  2. Kunden tar inte emot kvittot, så kassörskan knycklar ihop det i en liten boll.

Det vill säga oavsett vilken av varianterna så knycklas kvittot ihop till en liten boll. De allra flesta har liksom en utvecklad knyckla-ihop-kvitto-till-boll-manöver.

Fast efter vad jag förstått så är det där ihopknycklandet ett väldigt effektivt sätt att frigöra det farliga bisfenolet från kvittot? Jag vet i alla fall att en person som borde veta bestämt avråder från kvittoknycklande.

Så: knycklar du dina kvitton?

Så om man tycker skatterna är för låga och därför skänker till välgörande så får man skattelättnader?

Vi är många som tycker att skatterna gott kunde vara lite högre, för det finns så många saker som borde finansieras av samhället som samhällets pengar inte räcker till, eller att samhällets pengar inte räcker till att hålla en bra kvalitet.

I väntan på högre skatter är en lösning att själv skänka pengar till välgörande ändamål, för att lite grann kompensera för det där man tycker borde komma det gemensamma till del.

Men numera är det tydligen så att om man skänker pengar till välgörenhet så får man skattereduktion. Det vill säga när man skänker pengar till välgörenhet för att kompensera för att man inte får skatta så mycket som man vill, så sänks ens skatt. Kontentan av det blir alltså mindre skatteintäkter.

Kan någon förklara för mig varför det är bra? Mer än möjligen att jag kan styra att pengarna går till något som jag tycker är bättre än vägbyggen (men kanske är det istället statligt miljöarbete som får mindre pengar?).

Kanske inte hela bilden?

Malmö Central i morse, nere i tunneln, vid kvart över nio-tiden. Två tjejer går förbi.

… Det blåser ju inte, och har nästan inte kommit någon mer snö. Men Skånetrafiken…”

Och jag är så nära att lägga mig i, men låter bli. Men tänker väldigt intensivt på hur jag själv, en och en halv timme tidigare, pulsade genom drivorna på infarten – drivor som inte fanns där igår – och sedan gick till bussen, i hård vind och yrsnö, tacksam över dubbla vantar och yllelångkalsonger, med en bitande känsla i kinderna, och sedan stod och tittade på den fykande snön på stora vägen.

Jag tror inte att de där tjejerna hade hela bilden riktigt klar för sig.

Det här med värme från panna och från kamin

Det är kallt i huset. Eller ja, jag tycker det. Jag funderar på varför. Drar det mer än tidigare vintrar? Tja, sunkverandan är i ännu sämre skick än innan, det kan bidra. Har vi ställt pannan på en lägre “kurva” än tidigare vintrar? Kanske.

Om det nu är så att vi har pannan stående på en lägre kurva, så kan det ju hänga samman med att när det är riktigt kallt och ruggigt, så drar vi inte i första hand upp pannan. Utan numera tänder vi gärna en brasa i kaminen.

Ja, för vi har ju en kamin sedan ett drygt år.

Och i någon mån bör det ju kunna gå på ett ut om vi eldar ved i kaminen (modern, nytillverkad, svanenmärkt) eller i pannan (pellets). Fast det känns slösaktigare att elda i kaminen. För att det är en extravagans, en lyx.

Vilket ju förmodligen egentligen är ett snedtänk. Drar vi upp värmen på pannan så ökar vi uppvärmningen i hela huset. Eldar vi kaminen drar vi upp värmen huvudsakligen i några rum. Och så är det lite svalare i de andra rummen och lite svalare när vi går och lägger oss.

Är det inte egentligen ganska onödigt det där att det ska vara varmt i alla rum? Måste inte energislösandet ha ökat ganska kraftigt när man införde centralvärme och tog bort de små kaminerna? De där kaminerna som en gång i tiden verkar ha funnits i fler rum i det här huset… Behovseldande som ersatts av slentrianeldande.

Och så är det altså numera slentrianeldandet som känns minst slösaktigt?

Lagnings- och begagnattankar

Det är lördag. Jag borde sätta mig och laga kläder. Det finns alltid kläder som behöver lagas…

Det blir mer lagning av kläder nuförtiden. Och en bidragande orsak är att vi köper mer begagnade kläder. Begagnade kläder innebär att de redan har en viss nivå av slitning och det därför går kortare tid innan de behöver lagas. Och ju slitnare kläderna blir desto oftare behöver de lagas, och ju svårare blir det att åstadkomma något som håller ihop.

En annan nackdel med att köpa begagnat (utöver att det tar mer tid att leta reda på det man behöver) är att man blir tvungen att acceptera kläder som stämmer betydligt sämre med det som funkar. Just för att valmöjligheterna är enormt mycket mer begränsade. Det innebär att man måste köpa många fler klädesplagg, till exempel många fler par byxor till barnen, för att det faktiskt ska finnas hemma byxor som funkar i alla situationer, istället för att köpa färre byxor som allihopa faktiskt är valda för att funka i alla möjliga sammanhang. Och därför blir lådorna överfulla, och det blir dålig överblick, och trots det finns det egentligen inte ens alltid allt det som behövs.

Och det sägs att de flesta av oss akulle kunna klara oss med de kläder vi har resten av livet. Ja, det gäller väl oss vuxna, då. Men det vete sjutton. Jag har aldrig varit någon storshoppare, och många av de kläder jag har är redan väldigt slitna, och så gott som alla byxor jag har är lagade flera gånger och en del snart bortom all räddning.

Det måste ju finnas nåt vettigare banken kan använda pengarna till?

Ja, och så fyllde ju då vår äldste år för några veckor sedan. Tio år. Och bland gratulationskorten som kom med posten fanns i vanlig ordning också ett födelsedagskort från banken. Med ett grattis och någon liten formulering om att ta med dig kortet in till banken så får du en present av oss.

Ja, de brukar skicka ett sådant. Någon enstaka gång har jag faktiskt gått till bankkontoret och köat en halv evighet för att hämta ut presenten – det var några jongleringsbollar.

Men alltså, ärligt talat, Sparbanken Öresund: mina barn, och förmodligen de allra flesta barn till era kunder, behöver inga fler prylar. De har redan för många leksaker – leksaker som tär på jordens resurser, leksaker som många gånger innehåller ohälsosamma ämnen, leksaker som fyller våra hus och ökar på den dagliga kampen med att hålla ordning hemma, leksaker som spär på våra barns allmänt blaséiga inställning till saker överlag.

Våra barn behöver inte leksakerna.

Vill ni satsa på våra barn? Jättebra! Satsa då på att se till att den som placerar sina pengar hos eller via er kan vara säker på att pengarna inte hjälper miljöförstörande verksamheter. (I nuläget kan man nog snarare vara säker på att pengarna bidrar till miljöförstöring.) Satsa på att våra barn ska ha en värdig framtid, där klimatet inte ändrats för mycket och där vatten och jord och mat inte är förorenade, och så vidare.

Vill ni hemskt gärna uppmärksamma våra barn på deras födelsedagar? Ja men skriv då nåt sånt här nästa gång:

Hej och grattis på födelsedagen!

I år får du ingen leksak av oss. Istället har vi använt dina och andra barns födelsedagspengar till att göra vår bank bättre för miljön.

Ja, och så får ni precisera på vilket sätt :-)

Våra barn är inte dumma. Så betrakta dem som de intelligenta individer de är.

Öppettider och handeln

Jag funderar över det här med “detaljhandelns” öppettider ibland. Det här att de standardmässiga öpptettiderna är 10-18. (Förr var det 9-18.) Och 10-14 på lördagarna.

Vem är de tiderna tänkta för?

Visst, jag förstår att det är logiskt att de som jobbar i affärerna vill jobba de tiderna. Men jag hajar inte logiken. För vem är det egentligen som förväntas kunna handla på de tiderna? Arbetslösa? Skolbarn? En del studenter? Ja, och så hemmafruar och skiftarbetare. För oss som jobbar normala kontorsarbetstider så är enda möjligheten att rusa iväg på lunchen. När man slutar jobbet ska man ju hem – och är som jag deltidsarbetande för att man har barn så måste man ju ändå hämta barnen direkt efter jobbet.

Är det en kvarleva från de tid när det faktiskt var hemmafruarna som gick och handlade? Och hur kommer det sig att det lever kvar, egentligen?

Pinsamheter som tydligen inte är pinsamma längre

När jag var liten åkte vi till Ullared. En dag varje termin tog vi ledigt från skolan och åkte till Ullared. Tidigt på morgonen åkte vi iväg (vi måste ha haft närmre femton mil att köra?), så att vi kunde vara där i god tid när de öppnade på morgonen och stå bra till i kön och komma in tidigt. Sedan var vi där hela dagen. Vi hade med oss ordentliga inköpslistor för att veta vad det var som behövde skaffas. Mitt på dagen tog vi paus: betalde det som var “klart”, gick och åt köttbullar på restaurangen en bit bort, och gick sedan tillbaka och fortsatte. I slutet på dagen fick dessutom jag och min bror varsin leksak eller skiva eller något sådant.

Att åka till Ullared och handla var pinsamt. Helst ville inte mina föräldrar att jag skulle tala om vart jag skulle den där lediga dagen. Men vi hade inte mycket pengar, och det här var ett sätt att få ihop tillvaron, på ett samlat rationellt sätt: på Ge-Kås köptes de kläder vi behövde för det närmsta halvåret.

Nuförtiden verkar inställningen vara en annan. Att man köpt saker billigt, “fyndat”, är något man skryter med. Ju mer och ju billigare desto bättre.

_____________

När jag var liten var det pinsamt att jag gillade Sound of Music och Grease. Det var extremt pinsamt att jag gillade gammaldags vackra kläder och gärna ville gå klädd så och till och med sydde egna sådana kläder. Fruktansvärt pinsamt. Sånt man blev retad för.

Idag ordnas det singalong-evenemang där folk kan sitta och sjunga tillsammans i biosalongen. Och fester och jippon för alla människor som gillar att klä sig gammaldags och överdådigt och fantasifullt.

_____________

Men nej, jag har inget behov längre. Jag känner ingen direkt längtan efter de där kläderna längre. Jag gjorde så gott jag kunde på mina premisser på den tiden. Nu har jag gått vidare till andra intressen.

Och jag har inga behov av att köpa billiga kläder längre. Jag har inte det ekonomiska behovet, och jag vet om de negativa konsekvenserna för miljön av en del billiga fynd.

 

Stat, samhällsbyggande, ansvar och jobb…

Jaha, SJ ska dra ner. För de får bara göra lönsamma saker. Så de måste spara pengar. Och alltså kommer de att avskeda en massa människor.

Samtidigt sägs det, gång på gång, att jobben är SÅ viktiga, att vi måste få fler människor i arbete, och så vidare. Och det görs oändliga mängder mer eller mindre vettiga insatser för att folk ska få jobb. Som sänka avgifter och skatter, turnéer där man pratar med viktiga personer om ditten och datten, och förstås åtgärder som går ut på att folk ska ha åtminstone nåt som liknar ett arbete att gå till.

Och samtidigt försvinner alltså riktiga jobb, som jobb hos SJ. För att SJ har ett lönsamhetskrav, på kort sikt.

På bara lite längre sikt är det förstås en enorm fördel att behålla järnvägen, till och med på den kassa nivå den befinner sig idag, om vi ska flytta över allt mer trafik till järnväg. Vilket är en nödvändighet.

Jag fattar inte alls logiken. Det är så grava feltänk i det här så jag kan inte greppa det.
Vad har hänt med långsiktighet, överblick och samhällsbyggande? Det är ju det staten ska syssla med – det är därför vi har en stat!

Men Max då?

Ska jag äta hamburgare så brukar jag om möjligt välja Max.

För det första är de absolut godast.

För de andra har de ett, som jag uppfattat det, stort klimat- och miljöengagemang. Det här med att klimatdeklarera all maten, så att man vet hur mycket koldioxidutsläpp den genererat, är en mycket god hjälp och påminnelse varje gång man står där och ska välja mat. Ja, och sedan har de ju “fyllt på” med en massa andra miljöåtgärder. Det har verkat genuint. Visst, självklart har det blivit en del av affärsidén, något att tjäna pengar på, men det är ju inte fel i sig utan tvärtom win-win.

Nu vill de verkligen inte att S och V ska vinna valet.

Jag undrar om Max är nöjda med regeringens klimatarbete.

Och alldeles oavsett om Max tror sig kunna påverka hur deras personal röstar elle inte, så tycker jag det är ett olämpligt agerande. Precis som när facket och sossarna gör gemensamma flygblad.

Och så får jag väl fundera på hur jag bäst får ihop mina åsikter i sammanhanget med val av hamburgerställe. Inte för att jag äter burgare ofta, men ändå.

Förtroendet för Max har definitivt fått sig en törn.