Monthly Archives: mars 2010

Duktig

Sytt i hanken på en handduk.

Nä, jag vet – men sådant är så sabla tråkigt och blir aldrig gjort. LIgger en hel hög med dylika saker som behöver göras…

Nästan all snön är borta

Därunder blottas fjolårets kaos, med en trädgård vi inte hunnit ta hand om.
Överallt är det rörigt, både inne och ute. Aldrig hinner man ens i närheten av ikapp. Bara kaos och röra. Nu när jag börjr resa mig ur förkylningen stressar det mig något oerhört, med allt som borde hinnas och allt som aldrig blir gjort.

Börjat lägga undan stl 86

Det känns lite konstigt…

Mina förkylningar sätter sig i ögonen

Ja, de sitter förstås ävn i näsan – som snor och nästäppa – och i halsen. Och ger ibland lite ont i kroppen, och örstås allmän hängighet och så vidare.

Men ögonen är nog fanimej det mest irriterande och jobbiga. Ögon som rinner, rinner, rinner. De blir så oerhört lätt irriterade då, av minsta lilla. Jag klarar inte av levande ljus. Jag klarar inte av att det lyser på fel sätt från en lampa, eller att det blänker lite i det rena porslinet eller i besticken. Jag klarar knappt att titta på TV, knappt att läsa – speciellt inte om sidorna i tidningen är blanka och blänker/reflekterar ljus.

Och jag klarar INTE av att titta folk i ögonen (eller knappt ens i ansiktet).
Det sista gör förstås att folk tror jag är sur. Barnen reagerar extra kraftigt på det – minstingen kan jag förstås inte förklara för, men även de store har nog svårt att riktigt ta till sig det. Kanske är det därför lillen blir klängig och mammig långt bortom all rimlighet? (Och jag klarar förstås inte av att hantera det, när jag knappt kan ta hand om mig själv för att näsa och ögon rinner konstant.)

För mig är det här det normala vid en förkylning. Så här har det alltid varit. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta andra inte alls verkar påverkas så mycket i ögonen vid förkylning.

Den här gången är det totalt överjävligt och tycks aldrig ta slut. Inte så konstigt egentligen. Lillskrutt var ju sjuk före mig och har nyst och hostat på mig, rakt i ansiktet, hur mycket som helst. Inte minst på nätterna, när bara jag har dugt. Löjligt effektiv smittspridning.

Och han är väl fortfarande lite extra hängig. Och som sagt var extremmammig. Jag KLARAR verkligen inte av det. Jag är riktigt riktigt jävla förkyld. Och han ska bara bara bara vara med/på mig. Han har en fantastisk pappa (jag vet att du försöker!), men honom vägrar han vara hos – det är bara bara mig hans ka klänga på, nästan hela tiden.
Och jag har inte ork att vara pedagogisk – herregud, jag har ju knappt ork att vara. Så jag exploderar.

Avlastning är bra. Om den man behöver bli avlastad från går med på det.

(Nu har de åkt iväg för att jag ska få vara ifred. Tack.)

… och barndomsminne nr 3.

Temat liknar väl nr 2 (eller )

Frankrike. Jag är 10 år, tror jag. Vi hälsar på släkten, och hela familjen är medbjuden på födelsedagskalas hos någon bekant.

Det är en märklig upplevelse. När vi är bjudna på fest, hela familjen, utgår jag ju från att alla ska var med på festen. Det vill säga, alla ska sitta med och få äta och ha trevligt tillsammans.

Men här är det självklara något helt annat. Vi barn (jag och min två år yngre bror, våra kusiner – flera år äldre än oss – och övriga barn, både yngre och äldre) är hänvisade till köket. Där blir vi serverade det som blir över. Typ grädden i en sådan där gräddsprayflaska (vilket för övrigt är första gången jag träffar på en sådan) och liknande. Det finns nog rester så att vi blir mätta, för jag minns inte att jag är hungrig den här gången. Men hela upplevelsen är bisarr för mig – det fanns inte i min föreställningsvärld att man kunde göra så. Jag har ju varit med på en hel massa fester genom åren hemma i Sverige, och barnen har alltid varit med på typ lika villkor. Men det är visst bara vi som tycker det här är konstigt (ja, mina föräldrar verkar också i efterhand vara förvånade) – alla andra, det vill säga alla fransoserna, tycker att det här är självklart och naturligt.

(Jag ska väl tillägga att alla de andra gånger vi träffats och ätit med folk i Frankrike  – oavsett om det varit en vanlig vardagskväll eller fjortonde juli – så har barnen suttit med och ätit som normala människor. Jag vet egentligen fortfarande inte varför det var självklart att det var annorlunda just den här gången.)

Barndomsminne 2…

Jag lovade i någon utmaning för länge sedan att plita ner tre barndomsminnen. Jag hittar inte längre utmaningen eller mitt löfte, men barndomsminne 1 finns här.

Barndomsminne nr 2 är ganska rörigt. En del luckor och osäkerhet. Förhoppningsvis lyckas jag plita ner det mest centrala…

(Hur gammal jag var? Vet inte. En vild gissning: kanske i 9-årsåldern.)

Mina föräldrar ska på fest eller ut på något med bekanta. Jag (och min bror? jag är osäker på om han är på samma plats som jag eller om han är någon annanstans – jag tror faktiskt han är någonannastans, för jag minns inte alls att han var med) ska vara hos en äldre släkting till dem mina föräldrar ska umgås med – jag ska sova hos henne och så.

Innan vi ska iväg, medan de håller på att göra sig i ordning på sen eftermiddag, undrar mamma om jag vill ha något extra att äta, lite mackor eller så. Typ ifall XXX inte serverar någon mat. Nä, tycker jag. Självklart kommer jag att få kvällsmat där, det kan jag inte tänka mig annat. (Eller tar jag en macka? Osäker? Det är i alla fall alldeles för tidigt på dagen för att äta kvällsmat, och jag har inte ätit mig mätt innan vi ger oss iväg. Vi har väl typ 45 min resväg dit också.)

Väl där får jag ingen kvällsmat. (Eller om jag möjligen får något litet att äta – men definitivt ingen riktig mat, inget som gör mig mätt.)
Och som den snälla flicka jag är kommer jag mig liksom aldrig för att säga något om det – något vettigt tillfälle infinner sig aldrig. Först utgår jag fråg att det kommer att bli mat senare, och sedan är det liksom för sent. Det blir inte. Jag går och lägger mig hungrig.

Att gå och lägga sig hungrig är ingen bra idé. Man blir bara hungrigare. Jag får under natten FRUKTANSVÄRT ont i magen, av ren hunger. Ja. Precis så. Men jag är för snäll, så jag ligger där och plågas och försöker klara mig igenom. Och när jag har så där hungersont så skulle det ändå inte funka att försöka äta – det gör liksom redan för ont.

Jag minns inte idg hur jag egentligen klarade mig igenom natten. Bara att det var en mycket plågsam natt. Och jag är osäker på om jag nånsin förklarade för vare sig henne eller mina föräldrar. Det jag minns är hur plågamt det var.

Liten uppdatering

Han sover huvudsakligen ganska bra nu. (Ja, bortsett från just för tillfället. Han är förkyld och har varit hemma några dagar – t.o.m. med någon sorts tendens till feber! Och han hade krupphosta en natt den gångna helgen Så de senaste nätterna har det varit stökigt och bökigt och krångla på mamma och bara mamma duger och ligga och sparka på mamma och krypa nära och upp på och in i, typ…) Han vaknar visserligen till flera gånger varje natt, men det brukar räcka med att man lägger sig bredvid honom en liten stund och klappar om honom och kramas, eller bär in honom till vår säng och lägger ner honom där, så somnar han om.

Amningen… är ganska begränsad. Max en gång på morgonen och en gång på eftermiddag kväll. Han vill egentlige gärna ha mer, men jag är trött på trasslet – han ligger inte still i famnen utan knölar och bökar för att få uta allt allt allt av det nästan ingenting som är där. Och får han bestämma så ska han upp och ha bröst när vi sitter och äter, och det vill inte jag, så därför säger jag nej, utom då eventuellt en gång strax efter att vi vaknat (de dagar jag är hemma så dags) och en gång ungefär när jag/vi kommit hem på eftermiddagen. Det funkar när jag är konskvent, typ.

För som sagt var, jag får ju inte äta själv annars. Eller, det får jag inte ändå. Sitter inte jag bredvid honom så kommer han rantades bort till min sida av bordet så fort han stillat sin värsta hunger – och sedan får jag knappt äta. Det är ibland en riktigt besvärlig strid, för det är bara jag som duger – vi kan välja på att jag låter honom vra hos mig och att jag äter klart när de andra är klara, eller att mannen tar J och J vrålskriker medan jag äter. Eller – och så gör vi ibland, att jag tar min mat och sätter mig i ett annat rum och äter. (Fast då skriker han ändå.)
Jag vill i alla fall ha bort amningen ur den situationen, och det har jag lyckats med nu… genom att amningen är bara när jag säger att det är OK.
(Fast nu när han varit riktigt förkyld har jag ammat några fler gånger. Både på natten – när han hade krupphosta – och på dagen, t.ex. för att få honom att somna igår. Men det är ändå enstaka gånger det rör sig om.)

Annars då?

Han pratar en hel massa. Många ord. Dagmamman tycker att han är tidig. Vet inte om jag egentligen håller med om det, men det kvittar. Det är kul att han kan uttrycka saker. Jag fascineras över hur många abstrakta saker han uttrycker. Ganska tidigt började han använda “uppe” (först “uppa”), både om saker uppe på en hylla och om oavnvåningen (ja, vi säger “uppe”, som i “pappa är där uppe” eller ska vi gå upp och leka med legot?”). Sedan kom “ner” också.

Han har börjat sätta ihop till tvåordssatser också. Fast det kommer med ett markerat mellanrum, som för att förtydliga varje ord. Häromdagen påpekade han “Mössa. Bilen.” Han skulle liksom bekräfta att hans mössa blivit kvar i bilen

Och han artikulerar väldeliga på en del ord. Uttalet har blivit viktigt, och han liksom verkligen betonar.

Ska vi iväg är han väldigt mån om att alla ska klä på sig ordentligt. Han pekar och talar om så att alla ska få på sig de vänetliga sakerna – “mössa”, jacka (kan inte riktigt härma hans uttal) och “kon”/”kona” (skor/skorna).

Han gillar bilar, men leker inte så mycket med dem. Gillar att bädda ner dockor i docksängen (ska göras noga) och köra runt dem (sängen har hjul). Älskar att sitta i sin soffa och läsa böxker. Eller sitta i soffan under en pläd. Älskar sin välling. Gillar att laga mat – både på leksaksspisen och riktiga spisen (och det senare funkar bättre nu). Älskar att balta vatten i diskhon och att borsta tänderna – läääääänge (d.v.s. han doppar tandborsten i vatten och stoppar den i munnen – repetera!). Sjunger gärna Lille katt och Blinka lilla stjärna.

Barn och kläder – igen…

Ja, jag har ju skrivit om det här flera gånger innan. Och det här kommer inte att bli ett långt och djuplodande inlägg (det är jag alldeles för förkyld för…)

Men jag känner ändå att det är på sin plats med ett uppföljande inlägg. För det är ju självklart stor skillnad på en 3-åring (som S var när jag skrev det här) och en 6-åring.

Ja, han är fortfarande glad för glitter, rosa/rött, hjärtan och liknande. Ja, det är fortfarande så att de kläder som har någon “karaktär” (alltså det som inte är helt neutralt) huvudsakligen köp på tjejavdelningen. Med hans goda vilja. Ibland blir jag osäker, för jag vet att han har väldigt klara åsikter om vad han gillar och inte gillar (inte bara på det här området), men det brukar ändå visa sig att jag hade tillräcklig koll, och han gillar det jag kommer hem med. Det han gillar han numera även utökats med skjortor, samt Blixten McQueen och Superman. Så det är i någon mån “hela skalan” – från (ur “samhällets” synpunkt) ganska “tjejigt” till ganska “killigt”.

Och ja, han är medveten om vad som betraktas som killigt och tjejigt. (Han är en smart 6-åring, med god koll.) Det hindrar inte honom från att ha det han gillar.

Snart kan han dock inte längre ha kläder från barnavdeningen. Utbudet på Ungdomsavdelningen (heter det verkligen så? Det börjar ju från typ stl 128 – dvs 8 år!?) verkar inte lika… tilltalande? Kanske får vi återgå till hemtryckta tröjor igen?

Och lillplutten då? Ja, han har väl knappt börjat bry sig. Men han tycker det är kul med bilar och blommor på kläderna. (Å andra sidan är det väl än då länge kul med allt han kan orden för ) Och han uppskattade verkligen de nya rosa strumporna med glittriga jordgubbar Liksom han gjorde när han fick nya med bilar.