Monthly Archives: december 2016

Döden

Det har ju gått så bra så länge… Men nu, i jul och ledighet och mörker, så blir sorgen och döden och saknaden så påtaglig. Och med åtta månaders distans till din närvaro så känns du på något vis så mycket mer levande och verklig än du gjorde när du var nydöd. Då var du ett overkligt hål. Nu känns det mycket sannolikare att du skulle dyka upp – eller mycket obegripligare att du aldrig kommer att göra det.

Hur kan du vara död?! Du var ju så levande!

Det är som att det inte är förrän nu det riktigt börjar landa, börjar komma förbi den allmänna chocken. Chocken av att du drabbats, chocken över att detta händer oss… Att det liksom är först nu det går vidare till någon sorts riktig realitet och insikt: Min man är död. Min man är död av cancer.

Och att det där hemska, som jag med min ångest ju alltid vetat att man måste vara beredd på, hände oss men faktiskt inte händer alla andra. Liksom. Att det faktiskt var oss det hände och inte alla andra. Att det faktiskt är synd om oss. Och att det faktiskt finns ett tomrum, ett fel, i varenda jävla situation, och at livet består av så väldigt många fler situationer än man tror. Och att i många av situationerna så blir det grundläggande felet till många delfel som liksom fortplantar sig.

Och så blev jag en ensam kraftlös orkeslös uppgiven mamma. Så långt från det jag var när jag hade dig.

På den tiden kunde du komma hem nästa dag istället

Jag skulle ju kunna sitta här och låtsas att älsklingen bara blivit kvar i Malmö för att tågen är inställda på grund av vädret. Som under den där snöstormen för länge sedan när jag ringde honom och sa att oavsett om tågen fortfarande går så ska du inte ta tåget, för lilla bussen har slutat gå och om inte ens den busschauffören kör så vågar definitivt inte jag köra – och så fick han stanna kvar i Malmö och jag fick själv försöka skotta så pass att jag kunde få in bilen en liten bit på infarten, och jag mutade vår stackars son (som bara var ett par tre år) med en burk med havreringar så att han kunde sitta i bilen medan jag skottade). Eller som under stormen Sven, när tågen inte gick.

Men så är det ju inte. Han är inte fast i Malmö och kommer hem imorgon när tågen börjat gå igen.

Tvärtom hittar hjärnan på dumheter och säger saker i stil med att det ju inte var någon vits med att få honom att stanna kvar i Malmö av säkerhetsskäl i snöstorm, för sedan dog han ju i alla fall.

Och för övrigt, bara tanken på att det skulle kunna vara så att han bara var stormstrandad i Malmö gör tanken på honom så märkligt levande att det gör mer ont än på länge att minnas att det inte alls är så. Utan att han faktiskt är tvärdöd och aldrig mer kommer hem. Aldrig mer.

Urd och beredskap

Klockan är fyra och det är annandag jul. Stormen Urd är på väg in.

Vi har burit in ved. Jag har gått ett stormsäkringsvarv och flyttat in lite saker därute. Vi har kollat batteri i några ficklampor och ställt fram ljusstakar och lite sånt. Kollat att det finns batteri som funkar i radion. (Och bredvid den står den vevdrivna.) Kollat så det finns toapapper hemma. Men i övrigt inte mycket.

Dels är jag allmänt blassé och ointresserad. Mitt engagemang för att vara beredd är på så många sätt försämrat av dödens närvaro i livet, liksom. Dels… vet jag inte riktigt vad det är jag mer borde göra.

Ja, det finns vatten i brunnen. Vete fan om det går att dricka. Men nej, några vattendunkar har jag inte skaffat.

Och i övrigt… Jo, det finns tetror med färdigkokta bönor i skåpet. Och det finns liksom massor mer torrvaror i skåpen. Som vanligt. Och mat i kylskåpet. Ja, jag vet att kylskåpet stannar om strömmen går.

Men alltså, jag har så svårt egentligen att fatta det här med att man ska se till att ha mat hemma så att det räcker för tre dygn. Och jag undrar liksom mest hur man gör för att INTE ha mat hemma för tre dygn?! Visst, det kanske inte blir jättespännande, men poängen är väl att överleva, inte att det ska vara maximalt kreativt?

Som sagt var. Blassé.

Men Urd är på väg. Det kommer hagel och vindbyar här stundvis redan. Men hon ska väl vara värst inatt.

Mörkret

Den här tiden på året har “alltid” varit jobbig. Julen, och mörkret.

Det har varit en bra sak att ha någon att dela den tiden med.

Det är en förbannat dålig sak att inte längre ha någon att dela den med. Ensamheten och hopplösheten och alltings meningslöshet blir så mycket större när han inte finns hä och håller om mig och jagar bort monstren.

Juldag

Foten/benet är sämre idag. Det kan bero på att jag gjort ryggövningarna färre gånger de senaste dagarna i julstökandet. Eller på att jag satt en lång stund i fåtöljen igårkväll på de sätt jag satt mycket innan problemen började (för igårkväll var jag ledsen och orkade inte vara förståndig). Eller på att jag legat och spänt mig en massa inatt i allmän ledsenhet (jag hade liksom inget blod i händerna när jag vaknade för att jag legat och spänt mig, och det slår väl liksom annorlunda i foten). Ja, eller så är det bara så att kroppen tänker rasa samman.

Ute regnar det. Så just nu blir det ingen promenad. (Plus att åttaåringen har kompis här.) Men tids nog ska jag bära in trädgårdsmöblerna inför morgondagens storm Urd.

När julens TV-tablåer är överfyllda av saker som setts för många gånger

Julafton. Ätit, och haft folk här, och haft julklappsutdelning, och allt sånt där. Trött.

Tänker att det kunde vara skönt att slå på TV:n. Men en snabb titt i tablån antyder att det nästan bara visas saker som blivit tradition och visas varenda jul.

Jag tänker att det är synd om de som verkligen är ensamma på julen och utlämnade till att ha TV:n som enda sällskap. För i det läget vill man väl inte behöva se samma jävla skitprogram vartenda jävla år?

Rädsla

Rädslan är det som tar kål på mig.

Jag har varit hos sjukgymnasten idag. Jag har svarat honom att det känns bättre. Jag har berättat om kinderna och käken och att det lättar av massage och att jag tror att det kanske kan bero på oro och spänning, och han hade ingen invändning. Och han har tittat på när jag gör ryggövningen och sagt att det ser bra ut och jag ska fortsätta göra den. Och fortsätta promenera och röra mig. Och att det är okej att jag går på min massagetid nästa vecka men att det gärna får vara lite försiktigare massage i ryggslutet, för det är där han tror det kommer ifrån. För han tror att det handlar om en svullnad vid en disk i ryggraden.

Och de där orden ger mig stora självan. Jag vet, det är inget konstigt och inget farligt – väl? Men jag får ångest. Ångest av vad som kan gå fel. Jag blir rädd för allt jag kan göra fel. Rädd för att bära pelletssäckar och ved. Rädd för att stå fel, gå fel. Rädd för att ta mina spontana dansutsvävningar till musik här hemma i vardagsrummet. Rädd att sitta för mycket. Rädd att göra fel hela tiden oavsett vad jag gör.

Ångesten gör mig rädd. Rädslan gör mig försiktig. Och så är de onda cirklarna igång.

Jävla skitångest. Jävla rädsla.

Salta pepparkakor

Idag var det dags att baka pepparkakor. (Egentligen skulle vi gjort det igår, men annat kom emellan.) Så jag lyckades lyfta mig över den lamslående ångest jag vaknade med i morse.

Och medan jag plockade och diskade och torkade i köket för att frigöra ytor för pepparkaksbak sjöng Laleh på radion

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children

Det vilar så fruktansvärt tungt det där ansvaret. Jag orkar inte bära det. Det är tungt nog att orka leva vidare, vara ensam förälder, få oss alla tre att fortsätta framåt. Att ingen av oss ska gå under av det där hålet efter den saknade.

Att då samtidigt försöka hålla liv i och prata om… Alltså, det låter så fint och så enkelt och så självklart. Det är det inte. Det är det verkligen inte.

Så tårarna flödade redan innan jag började baka pepparkakor.

Och sedan valde jag pepparkaksformar med älsklingen i tankarna.

För din vana att gå barfota hela sommarhalvåret.

För katterna. Alltid katterna. Och för att jag nästan aldrig kallade dig vid namn utan ropade “Mjau!” rätt genom hus och trädgård.

För ditt hjärta, troligen det största jag träffat på. Fortfarande förbluffad över att det valde mig av alla.

För tramsputten, fjantproppen, spexdirecteuren. Ändå aldrig helt oseriös.

För luftslotten och fantasin som du hjälpte mig hålla liv i när min rationella sida försökte rationalisera bort dem.

För fjärilarna vi försökte fånga. Och sjöng om. Och tackade.

För dina händer som jag aldrig mer kommer att känna.

För det stora hålet du lämnat efter dig.

För “lägerfångelooken” du hade på slutet, när du magrat bort för att du inte kunde äta. Men ändå var du. Bonustiden. Till slutet.

För alla som älskade dig och älskar dig. “Otaliga vänner”, skrev vi i dödsannonsen.

Jag bakade sex plåtar pepparkakor. Barnen tillsammans en plåt.

Ja, och sedan pepparkakshus då. Eller pepparkaksbygge. Åttaåringen har fixat delar till ett minihus (på frihand). Jag har fixat bitar till ett större bygge (också på frihand om man bortser från linjalen). Tolvåringens bistånd har bestått i kommentarer av typen “Vilka fina rektanglar du gjort, mamma!”. Ihopbyggande får dock anstå tills imorgon. Jag är för trött nu.

För övrigt ska man vara två vuxna när man bakar pepparkakor. Det ska finnas en som kan ägna sig åt ugnsskyfflande och plåtrengöring…

Och så känslan av att det är mitt fel

Om något är knas med benet på riktigt. Eller på något annat vis kopplat till det här i ansiktet.

Känslan av att det i så fall förmodligen är jag som gjort något dumt, något fel. Skadat mig. Slarvat med träning. Tränat fel. Tagit i för mycket i sjukgymnastens övningar. Eller nåt annat.

Mitt fel. Jag som gjort för mycket eller för lite eller för fel.

Den jävla ångesten

Min fot/vad/ankel fortsätter att vara småmärklig, med domning/annorlunda känsel och stickningar. Det varierar hur det känns, men det försvinner inte.

Det dök upp i söndags – eller det var då jag noterade det första gången, som en känsla av att muskeln på insidan av benet strax ovanför hälen hade somnat. Det var i måndags jag noterade det på riktigt och fick dödsångest och tankar om blodproppar och annan livsfarlig skit. Och ringde vårdcentralen senare samma dag och fick hjälp att jaga bort just det hjärnspöket samt en telefontid med sjukgymnast dagen efter. Och sedan träffade jag sjukgymnast i torsdags och han undersökte på alla möjliga håll och kanter och hans bästa teori var att det kom från ryggen. Så nu gör jag hans ryggövningskobra ett antal gånger varje dag.

Och ångesten växer. För sån är jag. Nerv i kläm? Eller hjärntumör? Eller tecken på något annat dödligt?

Hela tiden känslan av att jag borde göra mer. Gå promenader hela hela tiden. Dåligt samvete så fort jag sitter och läser den där boken jag både bör och vill läsa, för jag ska inte sitta still.

Dödsångest. Samvete. Skuldkänslor. Tänk om jag dör ifrån barnen.

Och idag känner jag lätt domningskänsla i kinderna. Och tänker att det är nog något som är allvarligt fel i ryggen och det är därifrån allting kommer. Fast mitt sunda förnuft säger att det mycket väl kan komma av ryggövningarna som får något att reagera någonstans i resten av kroppen och jag inte ska stressa upp mig. Och jag vet att jag hade liknande känsla i kinderna för tio år sedan, efter den där helveteshösten av nackskada och ångest, och det var den där känslan som slutligen fick iväg mig till psykakuten, för jag höll på att bryta ihop totalt under all ångest. Och förmodligen räcker allmän anspänning utmärkt som förklaring.

Jag inser att det förmodligen är fullkomligt vansinnigt att fara iväg i dödsångest över lite känselbortfall och stickningar i en vad. Jag har kanske trampat snett utan att märka det och så har något blivit konstigt. Det sannolika är väl att det blir bra igen med tiden. Eller så är det ålderkrämpor.

Men dödsångesten blir inte lättare att jaga iväg när döden redan tagit den närmsta och mest älskade. Eller av att det inte längre finns någon som håller om och säger att det ordnar sig.

Så här sitter jag. Dåligt samvete över att jag sitter ner och skriver. Ångest.

Dessutom mensvärk. Cykel på 24 dagar den här gången. Alltid nåt.