Monthly Archives: augusti 2009

Försvunnen låda

Någonstans bör det finnas en låda. En låda med undanstoppade leksaker, för barn från kanske halvåret upp till ett par år. Och med lite böcker, typ Max och liknande. Saker vi stoppat undan för att de inte behövdes förrän det skulle komma ett syskon.

Ja, någonstans SKA lådan finnas.
Men som vi har letat. Många gånger det senaste halvåret. På alla ställen där det kan finnas lådor. Flera gånger på varje ställe. Det finns ingen låda. Ingen låda med sådant innehåll.

Jag fattar inte var den kan ha blivit av.
Ja, vi har gjort oss av med en del saker sedan dess, lämnat grejer till loppisar och så. Men inte dessa saker. Inte denna låda. Sannolikheten att vi skulle tagit fel låda är … inte alls, liksom. Eller? Det är liksom samtidigt den enda möjliga förklaring jag kan komma på.

För det kan inte gärna finnas någt ställe där vi inte tittat.

Men jag fortsätter att undra. Fortsätter att då och då titta bland de lådor som står här på olika ställen. Tänker att en vacker dag så kanske jag ändå upptäcker den någonstans. Hur nu det skulle gå till…

(Det börjar bli dax för Max-böcker… och då blir man påmind igen )

13½ månad

Han går ledigt och bekvämt, om än fortfarande med en speciell stil och stundtals viss obalans.

Han klättrar! S klättrade en del, men inte på det här sättet. Inget står säkert om man släpper honom med blicken i tio  sekunder vid fel tillfälle. Upp påstolen, och vidare upp på bordet om man inte hindrar honom i tid. Ja, han slår sig ibland.

Han äter fortfarande ganska klent. Eller, matintresset är stort om det är mat han gillar, och helst äter han själv. Men det är inga stora portioner som går i honom. En halv ettårsburk är bra ätet. Huvudsakligen äter han samma mat som vi, men det är inte allt han uppskattar. (Inte av burkmat heller.) Och det finns måltider när det mer är frågan om att äta enstaka skedar.

Jag ammar fortfarande. Med S slutade jag vid 13½ månad, och då var det på sluttampen bara fråga om någon enstaka slurk på natten, inga mängder, utan mest bara reflexmässigt, av gammal vana. Med J är det fortfarande frågan om MYCKET – i alla fall i den mån jag är hemma. Jag jobbar ju på dagarna, och det är inga problem, men finns jag hemma så vill han ofta ha en slurk. Det börjar väl bli dags att trappa ner, men inskolning och svininfluensa får mig att vilja fortsätta ett tag till. Trygghet i en föränderlig värld, respektive antikroppar och en säker källa till föda om det krisar med sjukdom.

Välling gillar han också. Flaskan är poppis på kvällskvisten.

Han pratar inte mycket. Eller, stundtals pratar han en del, men fortfarande inget klart och begripligt. Det är ”dä”, och något som liknar ”titta” och ibland något som verkar vara ”mamma” och ”dadda”/pappa. Men det är liksom tveksamt. Han är skitkass på att artikulera, så jag får ibland känslan av att han faktiskt egentligen använder fler ord än man kan höra skillnad på. Han kan ibland tala om vad korna säger, men även det är oerhört dlåligt artikulerat. Däremot är han ibland ganska bra på att göra sig förstådd, t.ex. när det gäller vad han vill ha vid matbordet. Genom gnällande och skrikande när han inte fått det han vill ha och miner eller tystnad när vi förstått rätt kan man komma långt.

Det är många många månader sedan spjälsängen senast användes. Somnar gör han genom att dansas i pappas famn eller genom att ammas eller i vagnen eller i bilen. Inget av korten är säkra, men bilen är det som tas till när det är svårast. Ofta behövs det dock att någon lägger sig bredvid honom när man ska lägga ner honom, annars vaknar han till (eller han vaknar till, och därför behövs någon där för att somna om honom). För mannen funkar det att buffa, men är det jag så måste bröstet fram, för han känner ju lukten.

Han har sovit mellan oss eller hos oss de allra fleta nätter, om man bortser från enstaka gånger då för länge sedan när spjälsängen användes. Men nu har han börjat sova själv ibland, åtminstone första halvan av natten. Vi skaffade en madrass att lägga på golvet, brevid våra säng, coh funkar det att lägga sig ner med honom där istället. Så kan han ligga kvar och sova där istället, liksom. Funkar över förväntan. Dessutom innebär det att det finns en reservplats om båda barnen ligger i vår säng – då kan en vuxen lägga sig på madrassen…

Vi skolar in hos dagmamma. Det går väl… någorlunda, tror jag. Det är inte jag som är där, eftersom det fortfarande huvudsakligen är mannen som är pappaledig. Så jag får ju bara rapporterna. Mammahjärtat blöder för varje ord om ledsen och krångel och så vidare, men jag inser att det nog egentligen går helt normalt och att det bara är jag som överreagerar. *ångest* Mestadels verkar han egentligen ta det ganska bra, liksom. Jag menar, om han är ledsen en stund när pappa går, men sedan är nöjd större delen av tiden, så är väl allt i sin ordning…? Däremot är det lite knepigt att storebror spelar över även hos dagmamman för att ta plats när lillebror behöver mest hjälp och tid.

[Dåligt med uppdatering]

Jaja, man ska hinna också…

Måndagen den 27 juli tlllbringade vi under kaotiska former en heldag på Ikea, för att shoppa loss på de 4000 kronor vi fått eftersom det var kökskampanj när vi beställde köket. Allt måste brännas vid ett tillfälle, vilket i sig inte var ett problem eftersom vi inte hade köpt några insatser i lådor, diskställ och dylikt eller ens handtag, och dessutom finns det ALLTID saker man behöver på Ikea. Men båda barnen var på sitt allra minst shoppingsamarbetsvillga humör. En förjävlig dag, rent ut sagt.

På tisdagen fick vi VATTEN och avlopp installerat. Och diskmaskin, förstås.

Sedan har vi ärligt talat inte gjort så mycket mer. Lastat in saker i skåp. Satt dit handtag och barnsäkerhetsspärrar. Satt upp öppna hyllor. Eller, ja, det innebär ju att vi faktiskt gjort en hel massa Men vi försökte (försökte) ta det lite lugnt också innan semestern var slut. (Nej, vi lyckades inte.)

Måndag-tisdag den här veckan var elektrikern här och drog el till de sista sakerna – fläkt, lampor, uttag. (Samt gjorde ett sort fult hål i väggen över kylen, vilket innebär att jag måste ställa mig och putsa kalkputs, vänta någon månad, spackla och måla. På ett väldigt otillgängligt men väldigt synligt ställe.) Så nu finns det liiite belysning. Sätta upp de flesta lamporna ska vi göra själv när vi hinner. (Ja, det är mycket annat att hinna just nu.)

Tid för oss två

Det är extremt sällsynt att vi har tid att umgås, bara han och jag.

Någon gång, någon kväll, efter att barnen somnat, finns det tid till att sitta bredvid varandra i soffan, utan att något mer akut nödvändigt behöver göras – som disk och tvätt. Fast för det mesta måste den stunden ändå användas till att reda ut saker som vi inte lyckas få prata om dagtid. Som praktisk planering av veckan eller hur man ska plocka ut föräldrapenning eller vem som ska göra vad eller när vi ska lyckas handla skor eller hyllor eller vad det nu är.

Bara umgås…? Nä, det är nästan omöjligt att nånsin hinna. Och skulle man ha en liten stund till det, någon gång kring halv tolv på kvällen, när man egentligen borde gått och lagt sig, så minns man ändå inte hur man gör. Umgås? Man skulle nog prata om något…? Vad pratar man om? Vad brukade vi prata om?

Jag tror det var förra julen. Ja, alltså, inte senaste julen, utan den för ett och ett halvt år sedan. Då fick vi pengar från min bror till att gå ut att äta, samt löfte om barnvakt. Och vid samma tillfälle fick vi pengar till bio, och barnvaktslöfte, av mina föräldrar.

Men jag var gravid. Jag hade verkligen ingen ingen ingen ork till att göra något utöver att försöka överleva var dag. Det skulle ha varit plågsamt att sitta och försöka hålla sig vaken på restaurang eller bio. Slöseri med pengar, när jag liksom inte alls ville. Så det fick vara. Och tröttheten varade hela graviditeten. Och sedan föddes ju lillplutt, och det gjorde inte saken mycket lättare, liksom. Så de där pengarna och barnvakterierna är fortfarande oanvända…

Ja, vi har varit ute en gång seda J föddes. Gått på JCS. Då var J 7 månader. Och det funkade över förväntan.

Det var dessutom mycket tidigare än vad vi gjorde något med S. Han var 10-11 månader när vi var på bio första gången.

Just nu är vi ”till hälften” barnfria. S är hos mormor och morfar ett par dagar. Så igårkväll hade vi ”bara” ett barn att ta hand om. Gud, så lugnt det var! Och samtidigt… så kunde jag liksom ana den där känslan, bli påmind om hur det kunde kännas UTAN barn. Och det var jobbigt att känna så. Att känna längtan efter att bara vara vi två, själva, en kväll. Bara vara hemma och typ laga mat – TILLSAMMANS! Småprata, kramas, prata i hela meningar, ta det i vårat tempo. Sitta där i varsitt hörn av soffan och läsa något, dricka te, lyssna på musik. Innan man är så trött att man blivit en zombie. Eller fixa något av allt det där man vill fixa men aldrig hinner eller kan. Bara sätta igång, utan att behöva planera och brottas med barn.

Jag saknar det!

Men usch, så FÅR MAN INTE TÄNKA. Eller ens känna.

Dels är det inte PK Har man skaffat barn så SKA man vilja vara med dem dygnet runt året runt tills de är 20 år.

Dels skrämmer det mig. Det finns en rädsla för att om jag längtar efter och önskar att få vara utan barnen någon dag eller så, så kommer det att hända något hemskt och jättedåligt, bara för att… Katastroftankar och ödestro. (Nej, jag tror ju inte så. Inte egentligen. Fast jag vågar inte ändå…)

Nå, de blir ju större. Om några år kanske man kan lyckas sitta ner tillsammans ändå? Eller åtminstone lyckas utnyttja barnvakteriet :)

Vit klänning och tårta

Jag ville inte gifta mig.

Jag är inte särskilt förtjust i kyrkbröllop. Jag avskyr präster som står och pratar på om gud och allt möjligt annat. Och som ateist skulle jag inte tänka tanken att gifta mig i kyrkan. Aldrig.

Jag är inte heller särskilt förtjust i bröllopsfester generellt. Konstiga traditioner, saker som går ut på att göra bort brudparet, saker som går ut på att det ska vara pinsamt för den ena eller den andra på ena eller andra sättet. Folk som ska pussa bruden när brudgummen är på toa och vise versa eller krav på att brudparet ska pussas på given signal. Tal med förväntningar (nästintill krav) från omgivningen, om att de nu förväntar sig små tassande steg från barn och annat.

Och ärligt talat är jag inte särskilt intresserad av det här med att gifta sig alls.
Varför?
Så här beskrev jag det i en tråd för ett knappt år sedan:

I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.

Sedan känner jag inget behov av det ekonomiska. Vi äger huset tillsammans och har ganska likvärdiga inkomster. Och skulle vi gå isär, så känner jag inget behov av att få hälften av hans synthar.

Men så är det ju det här med barnen… När man har barn så bör man i alla fall skriva testamente, för att lösa vad som händer utifallatt.

Jag tror att det stod på vår att göra-lista i fyra år eller nåt sånt. ”Jurist”, stod det. Det betydde ungefär ”Ta kontakt med jurist och skriv de papper som måste skrivas”.
Det blev aldrig av.
Till slut suddade jag till och med ut det från listan – det tog ju bara plats, och vi visste ändå att det skulle göras och hade dåligt samvete för det.

För några månader sedan (?) kom vi fram till att det nog trots allt var enklare att gifta sig. Av rent praktiska skäl.

Jag tror det var den andre juli 1999. Det var någonstans i närheten av vattenkranarna, strax intill utedassen, på den underbaraste platsen i världen, med fokmusik runtomkring som soundtrack till livet. Då fanns HAN där plötsligt. Tramsig, söt och resten av helgen nästan en aning för efterhängsen

En månad (och många långa mejl) senare fyllde han år. Jag kunde just då inte åka 40 mil för att äta tårta – det fick bli helgen efter. Så då åkte jag upp.
Någon tårta fick jag inte – men väl en pojkvän.


I lördags skulle vi ha kräftskiva. Samma dag var det dessutom 10 år sedan vi blev ihop. Så när vi ändå hade lämpliga vittnen på plats, passade vi på att gifta oss tidigare på eftermiddagen. De enda som visste något var vittnena och den som höll i kameran, samt vigselförrättaren.

Så nu är vi gifta