Monthly Archives: januari 2009

Honungsångest

Idag har vi ätit mat med honung. Ja, alltså inte Jonatan, men vi andra.
Jag har tvättat händerna så noga. Inte haft hand om honom medan jag fixat med maten.
Men jag har ångest. Vet inte om jag tvättade mig tillräckligt noga om munnen. Och nu ligger han på min axel och sover, och då och då kommer hans huvud mot min mun. Och jag kanske har missat att tvätta mig tillräckligt något varv ändå. Eller så har det stänkt på min tröja och så har han råkat få trjan i munnen när jag ammat? Det ger mig ångest.

52 veckor sedan

Ibland kan man roa sig med att blicka bakåt i tiden. Bloggledes.

För 52 veckor sedan var jag på UL. Fick besked att allt var bra och BF den 11 juli.
Såhär i efterhand, när jag vet att det var en kluns som kom ut, så tror jag att mitt eget beräknade datum, 13 juli, stämde bättre. Jag vet ju – *tittar på ännu äldre anteckningar* – att det var den där söndagen som befruktningen ägde rum

Precis som jag vet med Simon

Annorlunda

Jag ska snart gå och lägga mig. Har tagit en dusch och gick nyss upp för att ta på mig pyjamas.

Tack och lov.
Inget yl och inga spyor.
En lugnt sovande femåring.

Skithus

I  det här huset, när man har behövt el på ett nytt ställe, så har man dragit vidare frå något annat ställe där det finns.
Ingen jämn fördelning.
Iland väldigt mycket på samma propp/numera säkring.

Man kan inte använda vattenkokare och mikro samtidigt. På samma säkring går även frysboxen i uthuset. Och pannan, tror jag. Samt en del annat.

Nu vet jag också att man inte kan torka håret i vardagsrummet samtidigt som diskmaskinen är igång. För då blir det mörkt i vardagsrum, matrum och halva köket.

Tillvaro

Sitta i min säng.
Lyfta på täcket. Titta under.
Lyfta på kudden. Titta under. Spännande!
Ta tag i spjälorna. Mödosamt resa mig upp. Stå på vingliga ben. Tugga i sängens överkant.
Sätta mig ner. Resa mig igen. Ännu mer mödosamt. Sätta mig.
Sträcka mig efter nallen. Undersöka nallen. Tugga på tvättrådslappen.
Sträcka mig efter dockan. Undersöka dockan.
Lyfta på täcket. Titta under. Titta mer under.
Ta tag i spjälorna.
Trött.
Nöjd.
Kul!

Fjösig mens

Efter förra graviditet+förlossning+amningsperiod var mensen de första gångerna RIKLIG, och varade länge.

Nu är det knappt lönt att kalla det mens. Trots att jag hade lite lätt mensvärk tidigt igårmorse.

Duns!

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och lugnat andra mammor över nätet när deras bebis för första gången trillatt ner på golvet från soffan eller sängen. Men vad hjälper det när man själv är där?

Inatt (04.00) var det dags för J för första gången. Jag vaknade sekunden innan, kände väl att han rullat iväg från mig. Sekunden efter hörde jag dunsen – och skramlet. (För nånstans där han landade stod även en rostfri bunke jag haft för säkerhets skull nu under magsukedagarna – jag hade inte tänkt på att ta bort den än.) Strax därefter kom illvrålet, som sedan varade ett par minuter i min famn. Sedan var han glad, och vaken, och nästan omöjlig att somna om.

Vår säng är bara ca 40 cm hög, och det är ett mjukt, sviktande trägolv. Men jag var förstås nojig ändå.

Och vi brukar ha en extra filt liggandes på golvet där – men just nu hade vi förstås inte det

Mens!

Klockan 15.59 idag kom den: mensen. Efter 6 månader och 11 dagar. (Med Simon tror jag det var 6 månader och ca 7 dagar.) Och jo, jag anade det för så där 1-2 veckor sedan, när jag för första gången på länge hade påtagliga flytningar och dessutom av en ägglossningsmässig karaktär.

Status annars:

  • Jag har en hemsk huvudvärk över, bakom och i vänster öga
  • J har kräkts ett par gånger på raken ganska nyss. Förmodligen vanligt bebiskräk – det är ibland svårt att veta när man har en periodvis ganskakräkig bebis
  • J har slutligen somnat på min axel

Hur man än gör så är det fel

Jag velade som en galning igårkväll. Stanna hemma en dag till eller gå och jobba?

Simon har inte kräkts sedan kl 6 igårmorse och är helt klart på bättringsvägen. Ingen av oss andra har blivit sjuk (än, peppar peppar).

Vi vill ju gärna fortsätta att hålla isär barnen i möjligaste mån, tills smittrisken är över, för att lillebror ska slippa kräksjuka. Och jag vill inte smitta ner kollegorna.

Samtidigt har jag inget legitimt skäl att stanna hemma. Att plocka fp för Simon så där mitti alltihopa riskerar att strula till det med jobbets byråkrati (“max tre perioder per år!”) och semester vill man inte slösa… Och hur gör vi om vi åker på en kräksjukeomgång till sedan?

Val mellan att göra det som känns vettigt och det som samhällets regler tycks förorda.
Hur man än gör så känns det som fel val

Nå, jag stannade i alla fall hemma.

Nu går jag och undrar när vi vågar tro att faran är över. Tidigast imorgon bitti, antar jag… Tills dess ska jag väl vara beredd på att någon börjar spy…?

Ingen brådska

Jag läser om andra med jämngamla bebisar som kämpar med att fasa ut nattmålen.

Själv känner jag ingen brådska. Visst, jag ammar många gånger per natt. Vaknar han till så får han bröstet och somnar snällt om. Det stör mig inte.

Simon nattammades till 13½ mån.

Det tar vi när det känns dags, liksom.