Monthly Archives: oktober 2020

Återfallsprevention

En av de saker jag bestämt mig för att göra idag, den första dagen jag jobbar 75% av min ordinarie arbetstid på jättejättelänge, var att återigen plocka fram och titta på det jag skrev ihop i vintras, i mallen från psykologen hos företagshälsovården. Jag klistrar in delar av det nedan. En del plockar jag bort här, för att det av integritetsskäl, för mig och andra, inte ska stå här.


Vidmakthållandeplan och återfallsprevention

Vilka svårigheter sökte jag för?

Utmattning, stress, långvarigt svår livssituation som lett till kognitiva svårigheter m.m.

Vilka var orsakerna till att jag utvecklade dessa besvär?

Stress och otillräcklighet, allra mest i privatlivet, som gjort att jag pressat min flexibilitet gentemot omgivningen och slagit knut på mig själv tills min hjärna gått sönder.

Vad har jag lärt mig, testat, klarat av? Strategier?

  • Att lita på mig själv, på min känsla, lyssna på kroppens signaler, och våga agera på detta
  • Testa nya strategier
  • Våga riskera att det blir fel
  • Sluta undertrycka känslor
  • Bli tillåtande och flexibel inför egna behov
  • Tillbaka till nuet
  • Skriva ner orostankar (+tröstande/lugnande tankar)/börja blogga igen

Vad kan jag utmana mig med i framtiden?

  • Fortsätta öva på att våga ta beslut utan att väga in alla aspekter, våga ta risken att det blir fel
  • Våga vara ”lat”
  • Våga stanna upp när det känns jobbigt i stället för att bita ihop och köra på

Förebygga återfall

Hur märker jag när det blir jobbigt igen? Varningstecken?

Känslan av ”Ekorrhjulet”. Att jag inte räcker till och att det inte finns något annat att göra än att köra på, att jag inte har några utvägar.

Finns det särskilda riskfaktorer/situationer?

  1. När allting hopar sig och jag inte har några lösningar eftersom jag inte är övermänniska
  2. När det uppstår luckor men jag ändå tycker jag ska fortsätta jobba på, för att jag tycker tiden måste utnyttjas.
  3. När jag gör något kul men svårt och kör på utan pauser.

Vad kan jag göra då?

  • SLUTA VARA SÅ JÄVLA DUKTIG!
  • Låta bli att kräva logik och rationalitet av mig själv
  • Kliva åt sidan. Titta på situationen utifrån. Våga följa mina råd till andra.

Min egen lista med saker jag lärt mig och gjort

  • Sticka på möten (vilket gör mig mindre rastlös, inte minst när det drar ut på tiden)
  • Öva mig på att bestämma mig för något och så blir det som det blir
  • Bollplank för texter vid behov -> inte fastna med alltsammans i mitt eget huvud. (Fast hon har slutat. Jag behöver ”skaffa” en ny.)
  • Pratat med diverse personer om diverse besvärliga saker (som lett till förbättringar)
  • Lägga in mejlrensning i kalendern, en halvtimme åt gången, det blir så mycket det blir och vara nöjd med det det blir.
  • Svara ”Jag kan inte nu. Du får mejla”
  • Se till att avsluta arbete 10 min innan det är dags att gå så att inte alla kommer och hugger mig sista stunden och jag blir jättestressad.
  • Avsätta tid. Ta pauser. Skriva upp hur långt jag kommit och vad som ska göras. Inte jobba mer än en viss tid.

Mmm … Väldigt mycket av det handlar ju om att faktiskt få lyssna på mig själv. Mina behov, mina prioriteringar. Och att inte bli skammad på olika sätt för att jag gör det.

Ha lite respekt för att jag faktiskt behöver ostörd tid

Torsdag förmiddag, den förste oktober, i Coronans år 2020. Som många dagar under de gångna åren, och som i princip alla arbetsdagar sedan i mars i år, jobbar jag hemifrån.

Jag har fått iväg barnen till sina skolor och kommit hem och satt mig att jobba. Till skillnad från hur det mestadels varit de senaste åren så har båda barnen på sistone utan problem kommit iväg till skolan i *normal* tid, och utan bekymmer större än de flesta andra familjer. Som grädde på moset känner jag numera inte ens att jag är på konstant standby: jag behöver inte hela tiden vara beredd att rusa iväg för att hämta ett barn pga komplikationer i skolan. Jag börjar lite grann kunna landa i att faktiskt fokusera på jobb under förmiddagarna, när jag är själv hemma. (Bortsett från när någon katt vill in eller ut ur huset.)

Det är väl behövligt. Den där ständiga beredskapen, att ständigt kunna växla fokus och prioritera om, eller vara tvungen att prioritera alla saker samtidigt och stuva om min hjärna för att klara ut allt, den har satt sina spår i form av utbrändhet.

Idag är första dagen jag bara ska vara sjukskriven på 25%, sedan jag bankade huvudet i väggen för ett och ett halvt år sedan. Och under förmiddagen är jag själv hemma och kan fokusera ostört på jobbet. Det räcker ändå gott och väl för mitt huvud att prioritera mellan arbetsuppgifter, strukturera arbetet, och göra lagom mycket. Och på eftermiddagen kommer barnen hem, först den ena, sen den andra. När jag jobbat klart kommer jag att ha skiftande fokus här hemma, eftersom det är så tillvaron som ensamstående förälder ser ut. Hjälpa med läxor, svara på frågor, fixa med hushållssysslor. Ett ständigt prioriterande, ett ständigt hattande mellan olika fokus.

Men på förmiddagen har jag, som saker är nu, lov att bara vara anställd och göra mitt jobb. Ett enda fokus. Inte behöva växla. Inte behöva splitta hjärnan.

Då ringer telefonen. Inte jobbtelefonen, inte min privata mobil, utan den fasta telefonen här hemma. Den där som jag inte ens skulle höra om jag satt på kontoret fem mil bort.

Men jag svarar förstås. För det kan ju trots allt vara habiliteringen, eller någon annan inom vården, eller skolan eller kommunen eller något annat viktigt. Någon som behöver kunna nå mig – och något som sannolikt ändå är snabbt avklarat.

Det är det inte. Det är någon annan. Som bara vill ”snacka lite” eller hur hen uttrycker det.

Jag förklarar att jag jobbar. (Jag har ett kontorsjobb. Jag har haft samma jobb i över femton år. Jag jobbar på vardagar, kontorstid.) Hen svarar att jaha, ja om du är mitt inne i något så kanske det inte passar. (Varför är det ens relevant? Jag jobbar!) Vi avslutar samtalet.

Och jag har irritation kvar i huvud och kropp länge efteråt.

Känslan av att jag liksom inte har rätt att avfärda. Att jag borde ta mig tid, växla fokus, skjuta upp jobbandet till senare.

Fastän det är det som satt mig i skiten liksom.

Detta att ständigt behöva prioritera. Detta att ständigt behöva fundera över vad som är viktigast för stunden. Välja och vända och vrida. Hela tiden behöva fundera över om jag prioriterade rätt, om jag borde välja om, om jag kan klämma in en sak till.

Och de där valen och prioriteringarna hamnar ju alltid i att det jag egentligen skulle hålla på med *inte* är viktigast. Och i att jag får försöka hinna ikapp sen. Pussla. Trassla.

Min tid behöver också kunna respekteras! Alldeles oavsett om jag just nu är inne i något eller inte, så behöver jag faktiskt kunna få lov att respektera min arbetstid. Och andra också. För det tar sönder mig om jag hela tiden ska respektera andras behov men andra inte respekterar mig och mitt arbete.

Så jag sätter mig och försöker jobba igen. Och det går inte. Jag kan inte fokusera, för hjärnan far hela tiden tillbaka och surrar kring varför hen ringde, om jag avfärdade något som var jätteviktigt fast hen inte sa det (för varför ringer man annars vid den tiden?). Fastnar i de livsfarliga cirklarna kring om jag inte kunde klämt in det, och varför är det så viktigt för mig, och så vidare.

För jag klarar ju inte ens av att respektera mig själv. Jag har varit tvungen att prioritera bort mig själv så länge att jag skäms så fort jag försöker prioritera mig själv. För det jag gör är väl inte så viktigt? Jag borde säkert kunna ta mig an någon annan, något mer?

Det är svårt att prioritera sig själv. Men om jag ska hålla så kan jag inte prioritera hur många andra som helst. Det går inte.

Tar paus från de vanliga arbetsuppgifterna och kör lite friskvårdsträning istället. Halvvägs genom passet börjar jag storgråta och gråter sedan rakt igenom alltsammans. Hulkande gråt.

Är det verkligen orimligt att förvänta sig respekt för att få arbeta under arbetstid?