Tag Archives: reklam

Nya trick för att få dela ut skit i min brevlåda

Jag har skrivit förr om de bedrövliga gratistidningarna som man får trots att man sagt nej till reklam (både adresserad och sådan där alla får). Gratistidningarna hanteras på något separat sätt – men de är ju egentligen huvudsakligen förtäckt reklam.

Främst tänker jag på Vi i Villa och Villaliv och sådana där. Och de går liksom alltid direkt i soporna (pappersinsamlingen) här.

Men när Villaliv kom igår kunde jag inte slänga den direkt i pappersinsamlingen – för den här gången var den inplastad. Ja, så där som tidningar är när de skickat med någon fånig present.

Fast presenten i det här fallet bestod av tre (!) rena reklambilagor. Åtta sidor Stiga, 20 sidor Harald Nyborg, och 24 sidor från nåt trädgårdsföretag.

Ytterligare ett sätt att ta sig runt min önskan om att slippa få hem en massa reklam i brevlådan, alltså.

Kanske är casinoreklamen faktiskt ett steg mot det bättre?

När man går in på Sydsvenskans webb så är det första man möts av ofta någon sorts reklam som lägger sig över hela sidan och som man måste klicka sig förbi genom en liten liten länk längst upp.

Tidigare har det väldigt ofta varit reklam för flygresor och bilar. För tillfället är det oftast reklam för casinon och onlinespel och sånt.

Min första reaktion är hela tiden att casinoreklamen är värre. För jag har ju lärt mig att det är fult, det hör liksom till sådant man “vet”. Det är slöseri med pengar och man kan bli beroende och… ja, ni vet. Det är fel och fult.

Sedan tänker jag ett steg till. För jag brukar ju störa mig på bilreklamen och flygreklamen också. För det är saker som är dåliga för klimatet. Men det är liksom bara så mycket mer invant och accepterat. Flyg och bilar är normala saker att göra reklam för. Där är det mitt huvud som reagerar, och det tar lite längre tid innan reaktionen kommer. När det gäller casinon är det mer en direkt känslomässig reaktion eller vad man ska säga.

Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att casinoreklamen egentligen måste vara bättre för världen i det långa loppet. Eller i alla fall inte ett dugg värre än reklamen för bilar och flyg.

Eller?

Nej, jag tänker inte starta nåt jävla reklamsamarbete

Jag fick just ett mejl, med rubriken “Angående samarbete med sanneskriver.se”:

Hej,

Hoppas allt står väl till.

Jag fann precis din hemsida sanneskriver.se och tycker att den ser väldigt intressant och välskriven ut!

Jag arbetar inom digital marknadsföring och undrar om du skulle vara intresserad av ett samarbete, detta då det skulle gynna alla parter. Jag undrar helt enkelt om du är öppen för att ta emot och publicera relevanta och välskrivna artiklar och gästinlägg anpassade efter dina tidigare inlägg? Alternativt skriva dom själv.

Om du är intresserad eller vill höra mer om tänkbara artiklar och idéer, hör gärna av dig så kan jag utveckla och även gå in på vad jag är villig att erbjuda som kompensation för exponeringen.

Med vänlig hälsning,

Lasse [Efternamn]

[Företagsnamn]

[mejladress]

Hahahahaha!

Ursäkta? Jag har fått ökad trafik till min blogg (ja, jag gissar på att något sånt är inblandat – för ni är många fler som läser här sedan en dryg månad tillbaka), och nu vill Lasse att jag ska samarbeta och erbjuda exponering och sedan få kompensation för det? Min personliga blogg, min plats där jag skriver vad jag tycker och tänker och känner, och som för tillfället mestadels handlar om sorgen efter min älskling – där tycker Lasse att jag ska sälja plats för mer eller mindre förtäckt reklam?

Är du helt jävla dum i huvudet, Lasse?

Om du hade läst min blogg hade du över huvud taget inte inlett med “Hoppas allt står väl till” – för då hade du vetat hur det står till.

Och nej, det är inte av omtanke om Lasse som jag inte skriver ut företagsnamnet. Jag vill inte att Lasses jävla företag ska få någon extra trafik av att jag skriver om det här.

Eftersom Lasse tydligen är en idiot, så ska jag för tydlighetens skull skriva det här:

Nej, Lasse, jag kommer inte att samarbeta med dig.
Nej, Lasse, det skulle inte gynna båda parter.
Nej, Lasse, pengar är inte det viktigaste av allt.

Cancerfonden lägger ner sin kampanj

Cancerfonden slutar att använda kampanjbudskapet ”Nej till cancer”. Beslutet innebär också att vi lägger ned kampanjen 30 dagar – 30 nej med omedelbar verkan. Detta efter de starka reaktioner som kampanjen skapat.

(Pressmeddelande från Cancerfonden.)

Det var då för väl. För ärligt talat har det sabbat mitt förtroende för dem rätt rejält.

Tidigare inlägg:

Ja, och så har jag förstås skrivit en massa annat som kommer in på ämnet. Inte minst i maj ifjol…

Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar

Men alltså, det här med att säga nej till cancer och cancerskulden och så vidare… I slutändan är det liksom ändå här det landar:

Det är mitt fel att älsklingen drabbats av cancer och kommer att dö. För vore det inte för mig så skulle han bott kvar på ett ställe där han fortsatt cykla till och från typ allting.

Och skulle mina barn någon gång drabbas av cancer, så är det mitt fel, helt enkelt för att jag fått barn ihop med en man som troligtvis har gener som ger förhöjd cancerrisk.

Det är helt enkelt, till syvende och sist, mitt fel.

Nej, jag vet. Det är inte rimligt och logiskt att tänka så.

Men likväl är det så det funkar.

De som verkligen borde ta till sig av kampanjer och goda råd som påtalar hur man borde leva för att undvika cancer lyssnar förmodligen inte.

De som lyssnar och tar till sig är istället sådana som jag. Vi som redan mycket väl vet hur vi borde leva – och som samtidigt redan är mycket väl medvetna om att vi inte uppfyller alla rekommendationer, att vi inte lever perfekt. Och vi är många gånger experter på att suga åt oss av det kritiska budskapet som talar om att vi inte gör tillräckligt, inte försöker tillräckligt, inte är bra nog. Vi är så vana vid att pumpas fulla med det budskapet från alla håll. Så vana vid att skuld och skum är något vi liksom bara ska känna. Vi duger inte. Vi får inte vara nöjda med vårt liv. Vi får inte känna att vi är bra nog. Vi ska alltid känna att vi borde ha försökt mer, gjort lite till, lite bättre. Och om något går dåligt, som att vi själva eller någon närstående drabbas av cancer, ja, då är det självklart vårt fel.

Tack och lov att jag numera trots allt är bättre på att låta ångest rinna av (delvis tack vare sertralinet – som ju gör mig fet :P ) och åtminstone kan se det bisarra i det hela.

För ärligt talat så tycker jag inte att det är mitt fel.

Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till

Det är ett väldigt tjatande om att vi ska säga “Nej till cancer”. I alla fall från Cancerfonden, som kör kampanjen.

Det stör mig något oerhört. För man kan inte “säga nej” till cancer. Visst, man kan försöka undvika sådant som ökar riskerna och istället göra sånt som minskar riskerna, men man kan aldrig utesluta riskerna helt, och det är långt ifrån allt som står i ens makt att påverka.

Att uppmana oss alla att säga nej till cancer är liksom bara löjligt. Vem fan har nånsin sagt “Ja till cancer”?

Men en slogan av det slaget insinuerar att det faktiskt är ett val man gör, och att vi som inte aktivt säger nej liksom får skylla oss själva. Och att den som får cancer alltså inte sagt nej tillräckligt tydligt – inte gjort avbön och köpt avlatsbrev.

Hela idén med “Nej till cancer” gör mig både arg och ledsen. Och får mig att fort bläddra vidare för att slippa.

I alla fall lite bättre

“Så mycket bättre” har dragit igång igen. Jag gillar programmet, och det är nästan enda perioden på året jag tittar på TV4.

Det sämsta med “Så mycket bättre” är alla reklampauser. (Dem slipper jag ju för det mesta, eftersom jag alltså huvudsakligen håller mig till public service-TV.)

Efter att ha hnnit se tre olika bilreklamfilmer i kvällens “Så mycket bättre” så gnällde jag över att ingen av dem tog upp det enda jag tycker är relevant, nämligen miljöaspekter. Då dök den upp: Bilreklamen med miljöfokus. Inte sjutton vet jag om Mitsubishis hybridbil verkligen är en bra miljölösning, men jag blev ändå glad för att någon av biltillverkarna fattat, åtminstone på nåt plan.

Till och med om det skulle vara greenwashing så är det ibland bättre än ingen tvätt alls av den smutsiga byken.

Skillnad på reklam och reklam – tycker jag

Vi har nej tack till reklam på vår brevlåda. Däremot har vi inte längre någon nej tack till gratistidningar – eller, den går inte längre att läsa; alltså får vi meningslösa gratistidningar som Villaliv.

Däremot får vi inte kommunens aktivitetskalender. Aktivitetskalendern är en sådan där familjealmanacka, med ett uppslag för varje månad, och fem kolumner för olika familjemedlemmar, så att man kan fylla i vad varje person ska göra varje dag. En väldigt bra pryl för jobbscheman, skolutflykter, föräldramöten och annat.

Kommunens aktivitetskalender är reklamfinaniserad. Det innebär att på varje uppslag så finns det utöver själva almanacksgrejen också ett antal mycket små annonser. Sådana där med namn och nummer till bygdens företag. Icaaffären, elektriker, frisörer och plantskolor.

Den sortens reklam har jag inga problem med. Jag ser den till och med som väldigt användbar – mer som samhällsinformation än som reklam. Det är information om vilka företag som finns i mitt närområde – det är information jag behöver i vardagen. Och det är ett utskick per år.

Det jag inte vill ha är tjocka reklamblad från ställen som försöker få mig att köpa oändliga mängder med gigantiska TV-apparater och andra konsumtionsvaror jag inte behöver och som vill få mig att ersätta fullt fungerande prylar med något lite nyare och lite häftigare. Över huvud taget vill jag inte ha ständiga utskick som slösar med träd för att tala om för mig gång på gång att jag kan köpa saker jag inte efterfrågat.

Men den urskiljningen kan jag inte göra. Har jag sagt nej till reklam så får jag inte reklam (annat än om den kan kallas tidning). Inför lagen och Posten är all reklam likvärdig. Även om jag tycker att skillnaden är som natt och dag.

Kommunikation, reklam, miljö – och träning

När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.

Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.

Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!

Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.

Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.

Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)

Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.

Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)

Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.

Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.

Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?

Must have – ursäkta, men det bestämmer inte ni

Jag var inom H&M och Lindex på vägen från jobbet till tåget. Det är ganska sällan jag gör sådana avstickare för tillfället, eftersom vi alla i huvudsak har vad vi behöver. Men nioåringen behöver nya regnbyxor (för de han hade har försvunnit) och jag tänkte köpa dem på H&M eftersom alla H&M:s kläder sedan årsskiftet ska vara fria från fluorerade ämnen. Det visade sig dock vara svårt att hitta: först var det svårt att alls hitta regnbyxorna (det hör till sådant där ointressant som man hänger rejält undangömt), sedan stod det inte något på dem om fluorfriheten, så jag kände mig allmänt osäker, och när jag frågade i kassan hade de förstås ingen aning. Nå, jag fick tjejen i kassan att skriva upp artikelnumret åt mig så att jag skulle kunna ringa kundtjänst och fråga.

Jag var också på jakt efter strumpor till samma barn, eftersom antalet strumpor som är hela och inte för små blivit mindre än vad som känns hanterligt. Både H&M och Lindex gick dock för närvarande bet på kraven ekologiskt, i färg men inte rosa (det vill han numera inte ha) samt rätt storlek. Hade jag hunnit hade jag gått tillbaka in på H&M och köpt en packe svart-grå-vita, men det får helt enkelt bli en annan dag.

Det som i huvudsak mötte mig i båda affärerna var stora skyltar som skrek

Must have!

(Eller ja, i den ena affären stod det nog strikt talat “A must have”.) Dessa skyltar hängde vid många olika ställningar med kläder.

Must have? Ursäkta, men det är väl ändå inte upp till era reklamavdelningar att bestämma? Ärligt talat, H&M och Lindex, det äcklar mig. Det äcklar mig att ni talar om för mig och alla andra vad vi måste ha. För ni ljuger. Ni ljuger med berått mod. Förmodligen går alldeles för många på era lögner. Eller, förmodligen låter en massa människor sig påverkas av detta. Därmed driver ni folk till att köpa saker de inte behöver. Och därmed bidrar ni aktivt till ett ännu mer ökat överutnyttjande av jordens resurser. Ett fortsatt och ökat övertrasserande av kontot vi alla ska leva av.

Såvitt jag kunde se var inga av sakerna som ni markerade som “Must have” något nödvändigt alls. Det rörde sig om helt vanliga kläder – tröjor, byxor, skjortor. Säkert i vårens färger och material. Och? Ja visst, baskläder behöver vi. Men de allra flesta av oss har sådana kläder i en sådan mängd att vi inte behöver köpa nytt på flera år, om det handlar om att hålla oss varma, skydda mot väder och vind eller för den delen skyla oss såpass som anses kulturellt motiverat. Vi behöver inte fler t-shirts och toppar. Ändå är det dessa saker ni hänger fram en masse.

På H&M kompletterades dessutom med något budskap (också på engelska) av typen “Köp nu, innan de här sakerna är slut och det är försent!”. Ja, för vad händer då? Blir jag utan kläder? Öh, nä, knappast.

Ja, jag vet att ni lever på att sälja kläder. Jag vet att ni behöver göra reklam. Men det fråntar er inte ansvar för vår gemensamma framtid. Det finns seriösa och kloka budskap ni kan pumpa ut. Ni kan tjäna pengar på ansvarsfullhet och kvalitet.