Monthly Archives: mars 2017

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.

Skonervositet

Tant ska ut och dansa om en vecka och en dag. Eller gå på fest och få chans att dansa. Tant är nervös.

Egentligen kretsar min nervositet i huvudsak kring en enda sak: skor.

För så här: Jag älskar att dansa. Jag älskar dansgolvet. Jag älskar att studsa och virvla på dansgolvet. Det var länge sedan sist, men det där kommer jag nog snart över.

Men fötter. Skor.

Jag gillar inte skor när jag ska röra mig. Skor dödar frihetskänslan. Jag vill dansa barfota eller i strumplästen.

Högklackat sätter jag inte på mig. Men jag gillar inte skor över huvud taget när jag ska dansa (eller träna).

Grejen är att det där ju sällan varit ett problem på ”mina” dansgolv: på biologfester, spexfester och annat. Jag har slängt av mig skorna ganska kvickt. Jag har varit på fester där det trots allt varit begränsat med glaskross på golvet ;-) (Och spilld öl är inte värre än att frivilligt trampa i uthälld läsk innan man ska in på scen, liksom.)

Men nu… Kan man göra så på Moriskan? Eller måste jag har skor på mig?

Det gör mig nervös. Och jag har till och med gått och skaffat mig ett par tantlågfinskor. Fast även med dem känner jag mig förbannat begränsad. Mina fötter vill ha sin frihet! Jag vill flyga och virvla!

Är det fortfarande en sillburk?

Döden leder till mycket språkfilosoferande.

Som nu. Mina svärföräldrar är här några dagar.

Eller?

Är de mina svärföräldrar? De är ju föräldrar till min man. Jag är ju liksom fortfarande gift med honom. Väl? Även om jag formellt sett får lov att gifta mig med någon annan, så är jag ju fortfarande gift med honom, och kommer alltid att vara.

Ja visst, jag kan snärja mig ur det enkelt och bara benämna dem barnens farmor och farfar. Det är sant och det är enkelt. Men det intressanta här är ju att gräva i det som inte är de enkla lösningarna, det som liksom blir skärningspunkterna för olika saker eller hur man ska säga.

För jag är ju liksom på samma gång både gift och ogift. Och inte bara för att det formellt sett går att hävda båda varianterna, utan för att det liksom känslomässigt är så det är. Och så jag vill att det ska vara. Och egentligen är det inget konstigt med det, mer än att det liksom samtidigt inte är så vårt samhälle är konstruerat. Man ska vara antingen eller, inte både och. Och det gäller liksom inte bara det här.

Och om jag någon gång framöver blir ihop med någon ny… så blir på något plan som polygami, eller? Det känns lite så. Eller nej, det gör det inte. Det känns som att det teoretiska resonemanget landar i polygami, för att det teoretiska resonemanget och vår gängse moral bygger på principen ”en i taget”, det vill säga man ska ha gjort sig av med en partner (mentalt) innan man blir ihop med nästa. Inte liksom behålla den förra.

Eller? Det kanske bara är jag som övertolkar samhällets moral och struktur?

För mig är det i alla fall inget konstigt egentligen. Mest bara intressant. Och något jag gärna skulle vilja diskutera med… honom. För han var ju ruskigt intresserad av både språk, moralfilosofi och en massa andra saker i det här sammanhanget. Jag skulle vilja veta vad han ansåg om sillburken i det här fallet. [Och jag är väldigt nyfiken på vilka som läser som förstår referensen här, liksom.] Och han skulle förmodligen kunna komma med infallsvinklar om vad den ene och andre och tredje filosofen sagt etc. Men i slutändan skulle vi nog komma fram till ungefär samma sak, på något vis.

Och apropå eventuella framtida partners så är det en sak som stör mig mest av allt, och det är att jag inte kommer att ha möjligheten att presentera och visa upp denna person för älsklingen. För det känns som en så självklar sak att vilja göra. Om jag hittar någon så vill jag ju kunna visa upp och berätta: ”Titta vilken bra jag hittat!”

Jamen ni hör ju. Så där ska man ju inte alls tänka i vår värld. In med dig i boxen, Sanne!

Poppa Robyn

Bilresa, Skåne-Linköping, eller omvänt. Två vuxna, två barn. I mörkret sent på kvällen längs med Vätterns strand poppar Robyns ”Body Talk”-skivor på stereon.

Den där sortens enkla minnen, av något som egentligen är en väldigt tråkig sak – lång bilresa – men som blir så väldigt trevligt med rätt sällskap och rätt musik.

De gånger vi rest den sträckan, jag och barnen, efter att älsklingen dog, har vi tagit tåget. För jag vill inte köra själv. Dels är de där 45 milen mindre roliga om man inte har någon att byta av med. Dels vill jag inte riskera att bli stående mitt i mörka Småland om bilen går sönder. Ensam är väldigt svag.

Men jag saknar de där bilresorna. De var ganska sällsynta, men de är i märkligt varmt minne.

Vi lyssnade förstås på mycket annat än Robyn. Men just de har satt sig extra tydligt i minnena, eftersom hela familjen uppskattade dem. Inte minst minstingen. Och jag har inte riktigt kunnat med att ens lyssna på de skivorna sedan han dog.

Men idag tog jag med Body Talk Pt 3 ut till bilen när jag och åttaåringen skulle köra till hans träning. För jag kände att vi behövde ha någon musik han gillar.

Det gick hem.

Och det var inte mörker och Vättern, det var istället dimma och regn och blåste och sydkusten. Och vi poppade Robyn.

Solen vill KRAMAS!

När jag skrev om fönstren på framsidan igår, så glömde jag nämna fönstret på ovanvåningen på samma sida.

Det fönstret är inte ett modernt enrutesfönster: det är tvålufts med spröjs. Men det är ju dessutom en våning upp, det vill säga det finns VERKLIGEN inget som hindrar solen… Så när solen kommer upp under sommarhalvåret så blir det VARMT.

Som en vän uttryckte det, när han sovit i det utrymmet medan vi fortfarande höll på med renoveringen däruppe och det inte fanns några riktiga rum: ”… och så kom solen in och ville KRAMAS!”

Vi har ”the master bedroom” vid det fönstret numera. Alltså, dubbelsängen står kloss intill fönstret, med huvudändan mot fönstret. Och trots gardin som täcker hela fönstret så blir det stor effekt av solen.

I morse vaknade jag och insåg att det är dags att byta bort vintertäckena mot andra svalare saker. Och det kommer ändå bara att hjälpa marginellt. Nu börjar helt enkelt den säsong när man, om det är soligt, kommer att vakna rejält svettig.

 

Solen och fönstren

Vi har fyra fönster åt sydöst. Fyra fönster: två i matrummet, två  vardagsrummet. Dessa fyra fönster är husets ”moderna” fönster: en enda hel ruta istället för fönster uppdelade i två lufter och med spröjsar. De här moderna fönstren är inte original (vad ens det skulle betyda på ett hus som är tillbyggt i omgångar och troligen byggt med delvis återanvänt material och så vidare).

För de här fyra fönstren finns inget som hindrar ljusinsläppet. Inga träd eller buskar på så pass nära håll att det påverkar. Bortanför tomten finns bara åker. Dagtid skiner solen rakt in genom de där fönstren, från tidig morgon och genom större delen av dagen, om än i olika vinklar.

Solljuset in genom de där fönstren är ljuvligt. Och bländande. Man kan inte göra något vettigt när solen skiner in. Så redan till frukost åker rullgardinerna i matrummet ner om det är soligt. Och ska man sitta vid bordet och jobba eller läsa eller annat så får rullgardinerna stanna nere. Vilket ju känns förbannat dumt när solen väl skiner.

Rullgardinerna där är sydda av ett par gamla lakan, med vitbroderi på. Det passar bra.

Jag har tänkt i många år att jag ska fixa sådana/liknande även till vardagsrummet. Men jag hinner aldrig. Eller prioriterar inte. Sy rullgardiner, och montera, är tråkigt och krångligt. Men det innebär att i vardagsrummet är det ännu knepigare med solsken dagtid. Ska man sitta i fåtölj eller soffa så gäller det att hitta precis rätt läge, och sedan fortsätta att flytta runt efter solen. Att titta på TV en solig dag kan vara helt hopplöst.

Vart jag vill komma? Åh, ingenstans.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Arkeologin och biologin

Jag har alltid varit intresserad av arkeologi. Och i slutändan kom jag också att läsa ett halvår arkeologi på universitetet. Det var hösten 1997, i Göteborg. Jag hade redan pluggat på universitetet i tre år, huvudsakligen biologi samt lite kemi och geovetenskap. Fullfjädrad naturvetare. Men så skulle jag gå danslinjen kvällstid och skulle plugga något dagtid – delvis för att ha studiemedel som inkomst – och då blev det A-kurs i arkeologi.

En del i att läsa arkeologi var att läsa om människans ursprung. Och jag minns hur upprörd jag var över att det framställdes som att de två olika teorier man lärde ut om den moderna människans ursprung ansågs likvärdiga, lika sannolika/troliga. Den ena handlade om att den moderna människan uppstått på ett ställe och sedan spridit sig. Den andra, som jag minns det kallad kandelaberteorin, gick ut på att tidigare människoformer först spritt sig över världen och sedan parallellt utvecklats likadant överallt, det vill säga att den moderna människan skulle ha uppstått parallellt både i Europa och Asien och Afrika och så vidare.

Biologen i mig protesterade. Det där var inte rimligt. Visst, liknande lösningar på liknande problem kan uppkomma evolutionärt i olika arter och på olika platser. Men då rör det sig om enstaka egenskaper, inte om att liksom hela moderna människogrejen, hela paketet, skulle uppkomma simultant på så många ställen. Så funkar det inte.

Fast att komma med den sortens invändningar när man läser en A-kurs i ett ämne där lärarna kan betydligt mindre om biologi, evolution och genetik än man själv är… fruktlöst, för att uttrycka det milt.

(Jag hade andra delar av kursen med frustration också. Som när det kom till kol-14-metoden och de hade uppfattningar om hur det där funkade som var helt befängda, som jag minns det – men jag minns inte detaljerna av det längre.)

I alla fall. Jag har börjat läsa ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren” av Karin Bojs. Den låg framme på Pocket Shop när jag strosade runt och letade efter något att lösa in älsklingens fullstämplade tiostämpelkort mot. Jag hann inte långt i boken förrän jag läste det här:

Några år senare, 1995, kunde amerikanska forskare publicera rön om den manliga motsvarigheten till mitokondrie-Eva. Han kallas Y-kromosom-Adam. Den förbättrade DNA-tekniken och de alltmer kraftfulla datorerna hade nu gjort det möjligt att jämföra även Y-kromosomer från ett antal män från olika världsdelar. /—/ Resultaten visar att för ungefär 200 000 år sedan levde en man som är anfader till alla nu levane män. Även denne Y-kromosom-Adam levde i Afrika.

Det var inget snack längre. Den multiregionala teorin var död. Den moderna människan har sitt ursprung i Afrika.

1995, alltså. Det vill säga ett par år innan jag pluggade arkeologi. Redan då var den multiregionala kandelaberteorin död. Men det var fortfarande inte poppis att vara en student som ifrågasatte den :-D

Vildsvinschock på vägen hem

På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida…  men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.

Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.

Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.

Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.

Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.

DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!

Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.

Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.

Ordförråd

Jag testar mitt ordförråd i ett test på nätet och får det här resultatet:

Och så tänker jag på att jag nog inte använder något särskilt avancerat språk när jag skriver. Tvärtom. För det är ju när jag låter orden flöda, låter texten bli talspråksmässig, och skiter i regler och konventioner, som jag tycker det blir bra. Eller läsvärt. Eller intressant.

Jag KAN ju skriva som man borde. Om jag vill. Men det blir så tråkigt!

Och så tänker jag på att folk brukar säga när man svär att det tyder på dåligt ordförråd. Jahapp. Och ja, jag svär en hel del :P

Nejdå, jag tror inte alls att jag tillhör de översta 0,01% vad gäller svenskt ordförråd. Men det är ändå en trevlig sak att få bra resultat. Jag kan ju liksom få sträcka mig till att konstatera att jag inte är usel.

Och så undrar jag vad älsklingen skulle fått för resultat på testet. För han var ju alltid minst ett par snäpp skarpare än mig. Kunde mer. Hade läst mer. Hade mer koll. Och vågade tro på sig själv, förstås.

Och så funderar jag ett varv på det där. På att jag alltid uppfattade honom som skarpare än mig, och på att han alltid hade bättre självförtroende än jag. Och det kan ju låta som att det var hans fel att jag kände som jag kände. Fast det var ju tvärtom. Han var den som var bäst i världen på att få mig att tro på mig själv och på att jag inte var så usel som jag inbillade mig.