Monthly Archives: september 2009

Förkyld

Igen.
Ja, nästan hela familjen. Jag med nu.
Blä.

Sömn

Många verkar lägga sina barn runt sju på kvällen. Både riktigt små bebisar och lite större barn. Jag har aldrig fattat det där. Men jag antar att de barnen är annorlunda funtade än våra, har mer sömnbehov eller så.

När S var liten kämpade vi nog mer med att få honom att somna på kvällen. Inte så att vi försökte få honom att somna vid sju på kvällen men lite senare så försökte vi nog få honom att somna utifrån att klockan passerat en viss tidpunkt. Ibland tog det ett par timmar av kamp att få honom att somna. Numera funkar det ganska smärtfritt men han vill ofta ha sällskap eller bli tilltittad under insomningsprocessen.

Sammantaget kan man dock konstatera att för det allra mesta har det varit lagom för honom att somna vid halv nio-nio. Det är den tiden hans system behöver somna, som han är lagom trött och det passar bra. Visst, det har ju som sagt var funnits en del perioder när han somnat betydligt senare, men ändå – det finns liksom en lagom-tid i honom.

Med J har vi inte alls kämpat på samma sätt. Vi har helt enkelt väntat tills han är lagom trött innan vi försökt. Det gör vi fortfarande. Det betyder inte att vi väntar tills han somnar av sig själv, utan bara att vi väntar tills han känns lagom trött och i rätt fas och möjlig att få att somna eller nåt sånt. Då är det mycket mer fruktbart att försöka få honom att somna. Och mer smärtfritt för alla inblandade

Och även för honom ligger normalsomningstid någonstans kring nio på kvällen, Eller, oftast något senare för tillfället – men ändå tidigare än den period av runt elva på kvällen som vi hade för ett tag sedan. (Och innan dess var det halv nio-nio under låååååååång tid, typ nästan från födseln.) Och somnar han sent så är det ofta för att något stör – t.ex. att han behöver bajsa innan han somnar.

Saker man inte vill behöva göra

I helgen har vi dragit ut kylskåpet från sin plats, för att jag skulle kunna göra något åt det där fula hålet i putsen.
På ett par månader hinner man tappa känslan och finessen i att blanda bruk, så nu fick jag inte alls till det. Och bruket bara bråkade och föll ner och ville inte fästa och blev för tunt och för tjockt och allt möjligt. Nå, det är gjort. Ska få stå och härda ett bra tag innan det sedan apcklas och förhoppningsvis blir drägligt. Än står kylskåpet utdraget för att jag ska kunna komma åt och ”vattna” (vattenspreja). Ett kylskåp placerat mitt i mittgången i köket är inte optimalt…

Vi har i alla fall fått upp lampor. Nu finns det belysning i taket, över diskbänken, över spisen och över köksbänken!

Och det tar TID att lära sig använda fläkten, när man levt utan i sju år. Någon gång ibland kommer jag ihåg att sätta på den

Hjälper till

Han har börjat hjälpa till lite smått med att ta på kläder: sträcker fram armen när man ska ta på jackan, sträcker fram benen för att ta på byxor. Samma när man ska ta av byxor, då lyfter han på fötterna, en i taget, när man drar ner byxbenet.

När han känner för det och är på rätt humör, alltså

Hur kommer det sig att maten alltid är godare när den ligger UNDER bordet?

Mat som han inte är intresserad av, som slängs ner eller kastas bort. Eller när han hel enkelt inte är intresserad av att äta.

Men en stund senare kryper han gladeligt in och sätter sig och äter maten som hamnat under bordet. Med ett stort flin och glitter i ögonen – för han vet att han egentligen inte ska äta maten när den ligger där, men att det också är svårt att fånga honom där och att jag inte alltid orkar hindra honom.

Lugn

Ja, inte är det många lugna stunder. Han är en klättrare och ska klättra på allt och nästan hela tiden. Inget står säkert på bord eller hyllor eller nånstans.

Men ibland infinner sig ändå ett lugn. Ibland har han ro att bara vara och göra sin grej. Som häromdagen, när han satt i sandlådan en lång lång lång stund (säkert en kvart) och ägnade sig åt sitt, medan jag först gjorde inget särskilt men sedan faktiskt rensade ogräs runt sandlådan, utan att han skulle iväg och göra annat eller skulle komma och göra med mig, utan vi bara höll på var och en med sitt på samma ställe – och jag nästan kunde slappna av.

Udda känsla.

Ja, storebror var flera år äldre innan sådant alls hände. Ja, J har ett större lugn än sin storebror. Och det är jag mycket tacksam för.

Och då är J ändå inte särskilt lugn jämfört med andra barn. Det är intensiva rörelser, snabbt och hektiskt när saker görs. Jag sitter ofta och tittar fascinerat på barn som är med i olika sammanhang, och som har ett oerhört mycet större lugn. Eller som liksom är så mycket långsammare i sina rörelser…

Ångest och ansvar

Det är påfrestande ibland att leva med ångest och med en överdriven ansvarskänsla.

I tisdags när jag var på väg hem från jobbet, gick jag som vanligt genom ett köpcentrum (som ligger på vägen).
Man möter en del människor då.
Just när jag befann mig jämsides med en mötande människa – han befann sig ungefär rakt bredvid mig, inte en meter ifrån mig, på min vänstra sida, påväg åt motsatt håll. Då NÖS han.

Ja, det lär ju ha kommit på mig, även om jag inte knde något.

Ångest.
Svininfluensa.
Nu drar jag hem smittan till mina barn, och så DÖR vi.
För att jag gick fel väg till tåget, inte höll tillräckligt avstånd till andra människor.
Nej, jag kunde inte veta att han skulle nysa. Men ändå. Jag kunde hållit bättre avstånd.
Att behöva leva med att det kanske är mitt fel att mina barn dött!

Jag satt på tåget med ångest.
Jag skulle och hämta barnen.
Jag körde snabbt hemom, bytte kläder, tog en mycket snabb dusch. Men håret kunde jag inte tvätta. Håret, som J gosar in sig i, speciellt på just den sidan.
Och jag hade ju tagit i nycklar, i plånbok, i bilratt och växelspak. Det fanns liksom ingen möjlighet att på några minuter som ju inte ens fanns sanera alla ytor jag kunde ha kontaminerat. Och vad skulle det hjälpa om jag själv ndå var smittad?

Fan, tänk om allt blir mitt fel, för att jag gjorde, jag valde, FEL.

Och att välja rätt – hur ska man veta? Att välja rätt mellan vaccin och inte, när alla världens konspirationsteoretiker och rättshaverister härjar och vill tala om att WHO minsann planerat vaccinationen som ett massmord? Nojångestikern i mig blir självklart påverkad, hur mycket än förnuftsmänniskan kommer med vetenskapsargument. Det pågår ett inre krig, med vunna delsegrar åt båda sidor.
Eller nä, det är nog vaccinationssidan som vinner alla segrar – men så kommer den andra sidan och retas lite till…

Så det är ångest.

Men det märks nog inte utåt. Jag tror inte en kotte, förutom de närmsta, nånsin anar ångesten. Jag är bra på att hålla den gömd. Bra på att hålla mig till rationella sakargument utåt, stå på förnuftets sida och inte jaga upp mig. Sånt visar man inte. Sånt håller man undan. Sån är man inte – för det är ju liksom inte vettigt. Inte rationellt. Inte meningsfullt. Och sån är ju inte jag.

Fast kanske är det egentligen mest för mig själv. För att hindra att det äter upp mig. Kan jag hålla det borta i alla fall i det offentliga så kanske jag kan hålla det stången…?

Nä, nu ska jag släppa det här. Egenetligen mal jag mest på. Jag har ingn aning.

Och egentligen är ångesten inte så illa just nu. Men jag är snorig och nysig och har lite ont i halsen. Liksom barnen. Sedan ett par dagar. (Fast jag var inte först.)

Barfota-Lasse i skor

Hela sommaren har han gått barfota ute. Det är barfota han lärt sig gå, först inne och sedan ute. Han har liksom aldrig varit van vid annat. Vi skaffade visserligen ett par sandaler att ha vid behov, om vi skulle vara på ställen där barfota inte lämpade sig. Men han har aldrig accepterat dem.

Nu är skor tvunget. Man kan inte gå till dagmamman och vara barfota. Inte när man ska vara ute hos dagmamman eller gå till lekplatsen och det är höst.

Det har varit trögt. Men nu verkar det funka. I alla fall där. (Hemma skippar vi fortfarande i möjligaste mån.)

Inskolad och sjuk

Idag är han hemma och är förkyld. Ja, det är inte alls särskilt illa. På gränsen till om det alls var rätt att stanna hemma. Lite snorig, lite täppt. Knappt hängig. Men ändå. Han är liten och det är tufft att orka hela dagen. Så vi är hemma, han och jag.

Han är alltså ordentligt inskolad nu. Den här veckan är första riktiga veckan. Åtta till fyra är han där ungefär. Och det funkar väl ungefär som man kan förvänta sig. Han är ledsen en liten stund när pappa gått på morgonen. Sedan är han huvudsakligen på bra humör under dagen utom någon stund då och då. Sover hyfsat, faktiskt, om än kanske inte riktigt så länge som önskvärt. (Trots det har han nu i och med dagmammestarten helt slutat sova ett andra pass på sen eftermiddag. Jag hade väntat mig tvärtom, att han skulle vara jättetrött och tvärsomna en andra gång, men nix.) Äter helt OK. När jag kommer och hämtar leker han bra, tills dess han får se mig. Sedan blir han jätteglad, och sedan ska han vara i min famn och vägrar bli satt i bilbarnstolen (då blir han djupt olycklig; igår kämpade vi en halv evighet innan jag lyckades sätta honom i stolen och vi kunde åka hem). Och sedan evighetsammar jag när vi kommit hem

Han har ju storebror där också på dagarna, och det är väl en viss trygghet på något viss – antar jag.

Lunch tillsammans igår!

Ja, vilken lyx! Sånt kan man göra är båda jobbar Skälet var egentligen att vi behövde utbyta nycklar, men det påminde mig om att man faktiskt nu KAN göra det ibland. Sitta ner på tu man hand. På dagtid. Utan att vara fruktansvärt trött.