Category Archives: Jobb

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Vad karensdagar gör med mig

Egentligen har jag ju lovat mig själv att alltid tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Alltså att tillåta mig att sjukskriva mig när det behövs. Men det där är ju lättare när man är tydligt sjuk, liksom… När man har en rejäl förkylning eller brutit benet eller något annat konkret. Eller när man möjligen verkligen brutit ihop.

När det handlar om förkylning kan jag dessutom ofta laborera med att jobba hemifrån. – Fast det gör jag ju väldigt mycket i nuläget ändå.

Men att sjukskriva mig, på riktigt – alltså inte laborera med distansarbete och flex hela eller delar av dagen – involverar alltid en viktig avvägning: räknar jag med att vara sjuk mer än en dag? När det handlar om förkylning kan jag trots allt ofta göra bedömningen att ja, det här blir i alla fall två dagar. Och då kan jag sjukskriva mig. Men om svaret på frågan är nej, det här är något som har ganska stor sannolikhet att bara bli en sjukdag, då sjukskriver jag mig inte. För en karensdag blir liksom en så påtaglig ekonomisk skillnad: Ingen lön, ingen inkomst, ingenting, för den dagen.

Så då biter jag ihop och kämpar på.

Kanske jobbar jag lite kortare dag och använder lite av flexen. Men förmodligen tar jag inte ledigt hela dagen. Utan jag biter ihop och försöker jobba.

Förmodligen hade det varit lönsammare både för mig och arbetsgivaren om jag hade varit ”ledig” (arbetsfri) den där dagen. Återhämtat mig och fått tillbaka kraften och gjort ett bättre jobb dagen efter. Alltså: Det hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att låta mig vara hemma och vila med lön.

Men så är det nu inte. Så istället sitter jag allmänt utschasad, på grund av kraftig och mentalt tröttande mens, för lite och för dålig sömn och allmän trötthet på grund av alla möjliga andra saker som pågår i mitt liv för tillfället. Och jag gör ett dåligt jobb. Men jag sitter och försöker. Och ger inte mig själv den återhämtning som egentligen vore bäst på alla sätt och vis, både i det korta och det långa perspektivet.

Det är inte jobbet som skingrar tankarna, det är för att jag gått igenom tankarna som jag kan jobba nu

Men jodå. Det rullar väl på. Livet fungerar, eller vad man ska säga. Jag går inte under av sorg.

Nu är det en bra sak att ha jobbet igen. Något att engagera sig i, som jag bryr mig om, men där jag samtidigt inte behöver vara djupt känslomässigt engagerad i. Något att relatera vardagen och fritiden till.

Jag gissar på att det säkert finns folk som kan tänkas reagera ungefär ”Ja men där ser du! Det hade varit bättre om du hade börjat jobba tidigare, då hade du sluppit ha det så jobbigt så längre – vardagen och jobbet skingrar tankarna”. Men nej. Att det funkar nu, att jobbet funkar, att vardagen funkar (för någon sorts värde på, och så där), beror ju på att jag fått chansen att bearbeta först. Fått chansen att sörja först. Jag hade inte kunnat börja jobba direkt efter begravningen, som vissa tyckte. Jag hade inte varit kapabel att utföra mitt jobb då. Och jag hade varit tvungen att bita ihop så mycket för att ens försöka begripa vad jobbet gick ut på att det hade tagit sönder mig totalt.

Jag behövde tid, och möjligheten att genomleva det där riktigt jobbiga. Det gör det möjligt för mig att kunna fungera nu.

Vardagspussel special

Jag pusslar och trasslar. För jag har ju börjat jobba: totalt fem dagar är det nu, varav fyra varit hemifrån.

Och när jag jobbar är åttaåringen på fritids. Fast han är inte så glad för det sedan pappa dog. Så han vill vara där så lite som möjligt. För hans skull försöker jag hålla dagarna korta. Dagarna förra veckan var det inte så många barn, men den här veckan är de flesta tillbaka, och då är det svårare. Igår kompromissade och jag hämtade hem honom efter halva dagen, fastän jag behövde jobba mer. Idag när jag varit i Malmö använde jag flex och kortade ner dagen så att det i alla fall inte skulle bli en full dag – men det hade varit knepigare idag för honom ändå.

Så för åttaåringens skull försöker jag begränsa tiden mellan lämning och hämtning – och därmed mitt utrymme för arbetstimmar – till ett minimum.

Men tolvåringen är hemma. Han vill inte vara på fritids av den enkla anledningen att inga av hans jämnåriga går där längre. Och när man är tolv är det ju rimligt att vara hemma själv på dagarna, inget konstigt i det.

Men det innebär att när jag jobbar hemifrån och ska ha lunch, så kan jag inte bara fixa fram något som jag är nöjd med – för vi har olika preferenser, och de snabbsaker jag skulle fixa till mig själv är han oftast inte nöjd med. Det innebär att lunch tar längre tid. (Eller så lyckas jag få honom att fixa lunch – men då måste jag ju ändå vara involverad större delen av tiden, det blir inte direkt arbetsro.)

Och det rimliga vore ju att sticka bort till affären när jag lämnat på skolan för att skaffa något smidigt till lunch (och fylla på annat som behövs). Men det funkar ju inte när jag ska hålla dagen så kort som möjligt.

Och jobbar jag inte hemifrån så måste jag ju trots allt än så länge se till att det finns något tolvåringen kan äta när jag inte är här.

Och sitter jag hemma och jobbar så vill jag ju gärna finnas där för tolvåringen om han kommer och pratar om det ena eller andra. Men tja, då blir ju arbetstiden lidande igen.

Pussel. Det är ett pusslande. En lätt instängd känsla, för att lösa det till det bästa för mig och båda barnen.

Och nej, jag klagar inte på barnen. Det här handlar ju om att vi alla ska reda ut det här så bra som möjligt. Självklart är det viktigast. Men det klämmer om många samvetsnerver…

Jobbet och närheten till det liv som fanns senast jag var där

Första dagen tillbaka fysiskt på jobbet i Malmö sedan innan älsklingen dog… det gör att saker blir påtagligt nära igen, på något vis.

Som den där dagen typ tio dagar innan döden (fast det visste jag ju inte då) när jag var på väg hem från dagskonferens i Malmö och han kollade av med mig på messenger om det fanns någon matplan, och jag svarade att det inte fanns det, och han meddelade ”Bra, då blir det köttfärsslimpa”. (Det var hans mamma som hälsade på som lagade den.)

Och alla små små saker som far genom huvudet, från det som var vardag då och liksom hoppar tillbaka till att vara vardag nu – men inte längre är det – för att jag går de vägar till och från jobbet som jag brukat göra i så många år, år när han alltid funnits i min tillvaro.

För övrigt är det Malmöfestival nu. Och jag har inte varit där alls i år. Och vill inte dit. För Malmöfestivalen är så väldigt mycket han: glida runt och lyssna på bra musik och äta god mat och vara ett med världen, på nåt vis. Och i år skulle det liksom bara bli frågan om att uthärda, och det har jag inte lust att lägga ork och tid och trassel på.

Vad betyder tillbaka?

Idag är jag för första gången fysiskt tillbaka på arbetsplatsen sedan någon gång runt 20 april.

”Vad kul/härligt/trevligt att du är tillbaka!” säger alla.

Men det här ju inte jag. Vem är ens jag i nuläget?

Och jag är inte tillbaka. Oavsett om man menar mitt gamla jag eller vem jag eventuellt är nu.

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?

Svar på mina jobbmejl från slutet av april

Trasslar mig bakåt i mejlskörden från den tid jag varit sjukskriven. Nu har jag kommit tillbaka till det som faktiskt är svar på mejl jag skickat. Saker jag satt och jobbade med i slutet av april, när jag satt och jobbade hemifrån för att ta hand om min sjuke man. Min i efterhand uppenbarligen döende man.

Ifall någon inte fattade det, så är det tungt. Tungt att gräva runt i det som liksom var i mina tankar när jag satt här hemma och han var ett allmänt sunk, den där tiden som jag i efterhand tänker att jag kanske borde gjort något annat – oklart vad, dock. Det är som att jag liksom i huvudet backar till den tid när han fortfarande levde – och så gör han inte det.

Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den

Med att börja jobba kommer också kravet på att tidsredovisa. Framför allt den där tiden runt månadsskiftet april maj. Två halva och en hel dag med närståendepenning blev det. Och då rullar den där ångesten om närståendepenningen fram igen. De där tankarna på hur man ska få 100 dagar att räcka när man inte vet hur länge livet varar. Uppenbarligen prioriterade jag fel. Det kan jag gräma mig massor över nu.

Egentligen tyckte ju folk att jag borde slutat jobba redan långt tidigare. Fast jag mådde bättre av att fortsätta jobba – att inte bara ha sjukdom och markservicearbete omkring mig. (Precis som älsklingen faktiskt valde att jobba 25 % under förra hösten, fastän han säkert kunde sluppit.) Men när det där beskedet kom den 11 april så tyckte nog folk att jag borde sluta jobba. Men det var bara tio dagar till vår STORA KONFERENS. Och jag ville vara med och genomföra den. Tio dagar till skulle ju inte göra så stor skillnad ens om han bara hade tre månader kvar. Och även efter konferensen så fortsatte jag som sagt var att huvudsakligen jobba, om än mestadels hemifrån.

Så jag grämer mig nu. Att det inte blev mer än två dagar med närståendepenning. För jag kunde ju plockat ut hundra. Jag kunde börjat plocka ut från februari. Hunnit umgås mycket mer med honom.

Men jag kunde ju inte veta. JAG KUNDE INTE VETA!

Och jag hade kanske mått ännu sämre om jag inte hade sett annat än sjukdom under hela våren?

Jag gjorde det som var bäst för mig DÅ. Men kanske inte det som var bäst sett i det långa perspektivet?

Totalt två dagar närståendepenning. Varav den sista var dödsdagen. Den dagen hade jag kunnat få ledigt med full betalning från arbetsgivaren istället för 80% från försäkringskassan, men det visste jag inte. Och eftersom möjligheten att plocka ut sådana där dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren är väldigt klyddig i övrigt, så blev det i praktiken bara två sådana dagar också. För sedan har jag varit sjukskriven.

Jag har helt enkelt misslyckats, både planeringsmässigt, ekonomiskt och vad gäller att maxa umgänget med han som inte längre finns. Jävla skit. Och så lagom muntert att ha i huvudet när man försöker börja jobba.

När systemen krockar

Jag funderar mycket över det här med skyddsnätet från ”offentligt” håll när något sånt här händer.

Från arbetsgivaren kan man alltså i samband med dödsfall få max tio dagars ledighet, men varje enskild dag måste motiveras, med vak, begravning eller bouppteckning. Om man inte har den döde på väldigt fjärran håll så är det svårt att ”få ihop” mer än kanske fem dagar. Om man inte sitter och vakar över den döende ett antal dagar – och inte redan plockat de dagarna som närståendepenning, förstås – och det hade jag ju redan gjort med vakdagen.

Rimligen så är det dessutom svårt att få de där dagarna som går att plocka ut som betalda från arbetsgivaren – vak, begravning och bouppteckning – som dagar direkt efter varandra. För så funkar ju inte tillvaron: de blir ju utspridda över tid, liksom.

Jag tror att väldigt få i min situation klarar av att börja jobba direkt efter att ens make dött. Jag tror att det för de flesta landar i en sjukskrivning.

Och det lär väl knappast funka att ersätta vissa av sjukskrivningsdagarna med betalda dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren. Är man sjukskriven på heltid så är man.

Vilket jag antar i praktiken innebär att arbetsgivaren slipper undan och inte behöver betala för några sådana där dagar alls. Smidigt för dem.