Monthly Archives: juni 2017

Rad- och plantavstånd

De senaste dagarna har jag rensat oerhörda mängder ogräs. Jag har legat efter med trädgårdslandskötseln, och jag ville få undan ogräset innan det utlovade megaregnandet.

En av de saker jag suttit och filosoferat över där ute bland ogräset är fröpåsarnas plant- och radavståndsangivelser. “Alla” (nästan) fröpåsar har ju sådana där angivelser: ha det här avståndet mellan plantorna och det här avståndet mellan raderna.

Jag undrar alltid vad de där avstånden baseras på. För det känns ofta som orimligt stora avstånd – och jag håller mig väldigt sällan till dem. Om man håller sig till dem så blir det väldigt mycket bar jord emellan. Och det är ju inte bra av erosionsskäl. Och den där bara jorden invaderas förstås snabbt av ogräs som ska hållas efter, det vill säga större arbetsinsats per producerad grönsak. Och när man sprider gödning (oavsett typ) så är det ju sannolikt att man gör det över hela jordytan, så en hel del av gödningen kommer snarast ogräset till del.

Min gissning är i alla fall att de där angivna avstånden är mer fokuserade på att maximera storleken på varje enskild grönsak. Typ att åstadkomma de där man vinner pris för i sådana där brittiska trädgårdstävlingar ;-) Men för mig är ju knappast det relevanta att maximera storleken på den enskilda moroten…

Extra spännande blir det när siffermåtten och den övriga infon motsäger varandra. Som här:

Plantavstånd 40 cm, radavstånd 75 cm – men “Odlas bäst i grupper för att underlätta pollineringen”?

För övrigt, om man skulle följa radavståndsmått så skulle man i princip inte kunna odla i odlingskragar :-D

Nå, jag kommer att fortsätta att odla de flesta saker tätare än det står. För de gånger jag blir besviken är de gånger jag följt instruktionerna :-D

I kön till Helix är vi alla människor

Vi var på Liseberg måndag-tisdag. En heldag (från halv tolv till halv elva, typ) och en halvdag (från innan öppning vid elva till strax efter fem).

Det blir en hel del köande. Tisdagen var långt mycket värre än måndagen ur köandesynpunkt. Köandet är förstås frustrerande utifrån att man vill hinna åka så mycket som möjligt. Men köandet, och mängden människor i rörelse i största allmänhet, ger en fantastisk möjlighet att studera människor. Kläder och mode. Frisyrer (oj, vad mycket inbakade flätor det är för tillfället!). Människor sminkade som om de ska gå på nattklubb och osminkade människor. Alla möjliga kroppstyper. Alla möjliga hudfärger. Påklätt och avklätt. Slöjor.

På ytan så mycket olikheter. Under ytan så mycket gemensamt. Vilket liksom blir så extra tydligt i ett sådant sammanhang. För vi som stod där och köade tillsammans var ju alla ute efter samma sak: att genom att utmana tyngdlagarna trigga igång produktion av endorfiner eller dopamin eller vad det nu är de där kickarna i Helix och Loke består av. Så irrationellt och allmänmänskligt. Lika härligt knäppa hela högen :-)

Dispositioner och pusselskrivande

När man pratade om skrivande i skolan så betonades alltid vikten av att göra en disposition. Oavsett om det handlade om diskuterande svenskuppsatser eller skönlitterära texter så betonades disposition som en av de allra viktigaste sakerna. I princip var budskapet att utan en disposition kan man inte skriva. I alla fall inget som är värt att läsa.

För mig har det där alltid varit ett irritationsmoment. Det funkar inte för mig att tänka på det sättet. Har jag en struktur och en plan så har jag den i huvudet. Och annars kommer den efterhand som jag skriver. Gör den inte det så får jag improvisera. Men det löser sig.

Ibland har jag trots allt försökt skriva dispositioner. Men det har ställt till mer än det hjälpt. Så jag har gett upp de försöken.

Länge höll jag dock fast vid att skriva kronologiskt. Dels för att det var så jag lärt mig att göra och det kändes logiskt. Men sett i backspegeln så inser jag att det ju inte fanns något annat sätt att göra det, då när skrivande gjordes med penna på papper. Blyerts gav lite flexibilitet, men inte mycket.

Numera är datorn mitt skrivredskap. Och det ger en enorm flexibilitet: jag kan skriva ner saker när de dyker upp och flytta runt efterhand.

På ett sätt innebär det att jag i alla fall ibland och i alla fall till viss del använder mig av dispositionstanken. Eller i alla fall de bitar av den som passar mig. Men det är fortfarande inte en avsiktlig Disposition TM, inte ett Nu Ska Jag Sätta Mig Och Göra En Medveten Struktur För Det Här TM. Jag gör det när jag vill, om det passar, utifrån behov.

Men det som är betydligt intressantare och ett mycket större steg är att jag numera släppt kronologitanken. Jag har inte ens ambitionen att skriva från början till slut. Jag skriver lite här och lite där, utifrån inspiration och lust och vad som faller på plats. Lägger pussel.

Det tog emot i början. Så kan man ju inte göra, ju! Men nu när jag vant mig vid det så är det väldigt skönt. Mycket mer avslappnat. Ja, det är rörigare. Men det kan jag ta.

Nä, jag är inte så såld på grillning som ni

Det är sommar. Grillsäsong. Och ibland undrar jag om världen blivit fullkomligt grilltokig. Allt ska grillas. Hela tiden, ständigt och jämt, ska det grillas. Och många grillar både vår och höst och till och med på vintern.

Jag tycker det är gott med grillat. Då och då. Men inte hela tiden.

Numera är det, av naturliga skäl, jag som är huvudansvarig härhemma när det ska grillas. Jag, som faktiskt aldrig skött en grill innan älsklingen blev sjuk.

Jodå, jag reder ut att grilla. Men jag har svårt att förstå att folk tycker det är så förbannat charmigt och vill göra det hela tiden. Jämfört med vanlig matlagning är det så väldigt osmidigt. Först ska man lyckas dosera lagom mängd kol eller briketter. Sedan ska man få fyr på den och få den lagom varm. (Vi använder eltändare, så det är aldrig några problem att tända, men ändå.) Och så ska man lyckas hålla det man grillar lagom varmt lagom länge. När man sedan är klar är det förstås alltid en massa värme kvar som inte kommer till någon nytta utan bara står där, liksom.

Slöseri med tid. Slöseri med en massa energi. Så väldigt inexakt och opraktiskt.

Dessutom så tråkigt att stå och passa. Och hur man än gör så blir det alltsomoftast bränt nånstans. Bränt på nåt ställe och rått på något annat. Och med det brända har man ju cancerångesten att hantera.

När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med “påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

Nej, jag har inte slutat skriva

Jag vet att det är tyst i bloggen för tillfället. Det beror på…

… äh, jag vet inte riktigt vad det beror på.

Jo, jag skriver. Men den tid och det fokus jag uppbringat för skrivande har på sistone landat i… annat skrivande. Inte i bloggande.

Det är inte en direkt medveten prioritering. Eller kanske? Det är inte bloggandet som käts angelägnats, bara.

Lämna inte utrymme åt bullshit!

Den här skiten hittar jag i veckans utgåva av Lokaltidningen.

Det innebär ju förstås att den sannolikt finns i väldigt många andra upplagor av Lokaltidningen.

Jag blir arg, ledsen och frustrerad. Mest blir jag nog besviken på att Lokaltidningen tar in den jävla skiten. Varför upplåter de utrymme åt en gammal gubbe (Ja, han är ju professor emeritus) som använder sin professorstitel till att uttala sig om något som inte ens är hans ämnesområde och ger honom detta utrymme till att sprida lögner?

För det är bullshit. Det är bullshit att forskarna skulle ha dålig koll på de naturliga variationerna. Och nej, det är inte “flera tunga namn på båda sidor” när det kommer till klimatvetenskap. Alla tunga relevanta namn är överens om att det är människan som påverkar klimatet. Åtminstone om man med “tunga” menar de som uppfyller normala vetenskapliga krav om opartiskhet (dvs de som inte är köpta av fossilindustrin, på samma sätt som tobaksindustrin brukade köpa forskare till att säga att tobak är ofarlig). Ja, han till och med rapar upp det gamla skitargumentet om att temperaturökningen skulle ha planat ut.

Så… att det finns idioter som fortsätter att framföra den här ståndpunkten gör mig ledsen, men jag är inte förvånad. Men att Lokaltidningen – som annars faktiskt är bra på att skriva om lokala framsteg i miljö- och omställningsarbete – släpper in en sådan här text på sidan 2, det gör mig riktigt riktigt ledsen.

Jag hoppas att någon relevant person tar på sig uppgiften att skriva en bra, skarp, tydlig svarstext och får in den i Lokaltidningen.

Because at least it’s an answer

Oliver Queen, a k a Green Arrow, är världsmästare på att alltid ta på sig skulden för när något går dåligt. (Eller, frågan är ju om han verkligen slår mig i den grenen.)

I ett av de avsnitt vi sett idag, säger han så här angående att ta på sig skulden:

Do you know why I always blame myself in situations like this? Because at least it’s an answer. Sometimes, we just need a reason when a situation is completely unreasonable.

(Canary Cry)

Det är väl inte utan att det ligger något i det…

Det är så svårt att slänga bort en människa

Dina kläder har legat kvar i dina byrålådor.

Utom strumpor och kalsonger: dem sorterade jag ut och la i en kasse som skulle till Stadsmissionen i Malmö, som faktiskt tar emot sådant för att det faktiskt behövs hos de som har det sämst ställt. Den kassen har stått redo sedan innan jul någon gång, men den står fortfarande kvar härhemma, för de få gånger jag lyckas ta mig till Malmö har jag inte tid att planera in sådant.

Men resten har legat kvar i byrån. T-shirts och hoodies och skjortor och byxor. För jag vet inte vad jag ska göra med det… Och ännu mer för att jag har svårt att göra mig av med det. Dina t-shirts med tryck: fyndiga blodgivar-t-shirts, t-shirts med tryck för saker du varit med och kickstartat (“Mutant år 0” till exempel) och andra datanspelsrelaterade saker som jag inte ens vet vad de egentligen är kopplade till men som liksom är så mycket du att det räcker med att se tröjtrycket på foton för att veta att det är du (och säkert är det så för fler än mig, liksom).

Slänga? Skänka bort? Det är svårt. För det känns som att det är dig jag slänger eller gör mig av med. Och det vill jag inte. Jag vill hålla kvar dig.

Dessutom gör det ont att gräva runt bland det där. Det blir så påtagligt igen att du är borta – och att du har funnits, och inte längre finns.

Men det vore ju liksom smidigt att ha lådorna i din halva av byrån också. Dubbelt så mycket utrymme i anslutning till sovrummet, istället för att behöva ha kläder nere på bottenvåningen också. Skulle underlätta för att hålla ordning.

Nu har jag lagt fram sakerna på soffan däruppe. Trettonåringen ska få kolla om han vill ha någon t-shirt. Jag ska lägga av mina kläder i din byråhalva.

Sedan vet jag inte. Det finns en risk att kläderna blir liggande där i soffan. Fast det vill jag ju inte heller. Men fan så sabla svårt det är.