Monthly Archives: oktober 2015

Det finns ingen huvudsaklig användare av vår bil!

Det här med dåliga undersökningar… Det är ju länge sedan jag hoppade av Yougovs panel. Men det finns seriösare undersökare och relevantare sammanhang. Och sedan nåt år tillbaka eller så (?) så är jag med i “Skånepanelen”, vilket är Region Skånes medborgarundersökning. Det känns alltså viktigt, eftersom det är ett underlag för deras arbete.

Tidigare idag satt jag och skulle svara på deras nuvarande undersökning.

Introduktion till undersökningen samt fråga 1:

undersokn1Rimligt, vettigt och relevant. En undersökning jag känner att det finns värde i att svara på. Nästa fråga, tack!

Så här ser fråga 2 ut:

undersokn2Och nu blir jag genast mycket mer tveksam. Eller, ärligt talat, jag kommer aldrig längre än så här.

Det finns bara Ja och Nej. Inga andra svarsalternativ. Och eftersom frågan om mitt kön lär dyka upp förr eller senare (det brukar den), så inser jag hur svaren på den här frågan kan användas: till resultat av typen “I XX% av de skånska hushållen är det huvudsakligen mannen som använder bilen”. Eller nåt sånt.

Och alltså, det är ju viktiga siffror. Just därför är det också viktigt att de tas fram på ett tillförlitligt sätt.

Jag kan inte svara vare sig ja eller nej på fråga 2. Det är nämligen så att vi använder bilen väldigt mycket lika mycket. Jag kan inte ange någon exakt fördelning, men det kommer nog så nära det som är möjligt utan att ha just den avsikten och noggrann bokföring.

Ingen av oss tar bilen till jobbet. Den som lämnar ungarna på skolan på morgonen tar bilen. Det är förstås ofta båda tillsammans. Då är det ibland han som kör, ibland jag. Beroende på den dagens omständigheter. Fixa ärenden av diverse slag gör vi också båda. Och ska det köras längre sträckor så byts vi av.

Jag KAN inte svara på frågan ovan – inte med de svarsalternativen. Och det innebär att jag inte kan svara på resten av enkäten heller. Det vill säga en uselt utformad fråga i början av enkäten sabbar för resten av enkäten. Och svaren på den här enkäten kommer alltså att begränsas till de personer som KAN svara ja eller nej på fråga 2. Samt de personer som är mindre rabiata när det kommer till att svara sanningsenligt och ärligt på undersökningar.

Och ärliga sanningsenliga svar är uppenbarligen inte det man är ute efter när mn konstruerar undersökningar :P

 

Mensblod mer tabu än kiss och bajs

Det enda som får hamna i avloppet är sådant som kommer ur oss människor. Kiss och bajs, och så toalettpapper som är konstruerat att snabbt brytas ner.

Den här gången är det Ängelholms kommun som skriver det. Men det här att kiss och bajs är det enda som får hamna i avloppet är ett mantra som upprepas från alla som arbetar med avloppsfrågor, år ut och år in.

Mensblod nämns aldrig. Mensblod är uppenbarligen äckligare och hemligare än kiss och bajs. Mensblod är för äckligt och hemligt och tabu för att nämnas ens i folkbildande kampanjer vars syfte är att hindra problem i en så samhällsviktig funktion som avloppsreningsverk.

Tamponger däremot är inga problem att nämna, de finns med i meningen före citatet ovan – och bindor en bit längre ner i texten.

Nej, förmodligen är det inget problem. Alla vet ju att mensblod får hamna i avloppet. Fast ska man utgå från vad alla vet så behövs ju inte heller informationskampanjer om att inte slänga tamponger och tops i avloppet?

Grundproblemet är väl att de krokiga över huvud taget sorterats ut?

Coop lanserar nu “knasiga grönsaker”. Så här skriver de själva:

Frukt och grönsaker som inte ser perfekta ut kommer sällan ut i butikerna. Hela 15-30 procent ratas redan i produktionsledet. Frukt och grönt som ser annorlunda ut men som ändå har samma kvalitet och är precis lika goda som den som redan säljs i butikerna. Det här är ett sätt för oss att bidra till att minska matsvinnet.

Självklart är det jättebra att knasiga, eller fula, eller annorlunda frukter och grönsaker också säljs. Jättebra att minska matsvinnet!

Men läser man vidare på deras webbsida eller i tidningarnas artiklar, så framgår det snart att detta, åtminstone inledningsvis, är något som bara kommer att finnas i enstaka butiker. De stora Coop Forum. Vilket i sin tur avslöjar något centralt: Det är fortfarande så att de “knasiga” frukterna och grönsakerna först ska sorteras ut, hanteras i ett eget system, och sedan säljas som en specialgrej.

Hallå! Vi snackar frukt och grönt här, i exemplar som kvalitetsmässigt inte är ett dugg sämre enligt Coop, utan som BARA har fel form.

Enligt min uppfattning vore det enda rimliga att låta dessa exemplar åka i den vanliga filen, inte en egen.

Och så tänker jag tillbaka på en tid för länge sedan – dryga tjugo år? – när det hävdades att EU förbjudit krokiga gurkor, och det var folk i Sverige väldigt upprörda över. Men numera så behöver man alltså köra separata kampanjer, “produktionslinjer” och separata priser för att folk ska köpa dessa exemplar?

Frånvaron av tid och krav

Idag har hela familjen tagit en tur till Fyledalen och njutit av bokskogen i höstfärg. Därefter har barnen blivit hämtade av mormor och morfar för att tillbringa en del av höstlovet där.

Sedan barnen åkte någon gång vid halv sex – eller vad var klockan egentligen? – har jag egentligen inte gjort så mycket. Lagat mat. Ätit. Diskat lite. Suttit vid facebook och twitter en del.

Jag är på samma gång avslappnat småtrött och ganska pigg.

Och det är märkligt hur annorlunda kvällen blir bara för att barnen inte är hemma.

Bara en sådan sak som att laga maten och inte behöva fundera över vad man ska stoppa i eller inte för att undvika tjafs om vad som ska pillas bort eller inte vilja ätas. Och sedan kunna äta i stillsamhet. (Ljuvligt god fisksoppa i all enkelhet. I vanliga fall hade räkor, musslor, rödlök och persilja – och kanske ännu mer – varit diskussionsämnen, om man säger så.)

Men också i övrigt. En frånvaro av av något som inte riktigt går att ta på – och därmed en annan närvaro i nuet. Eller en frånvaro från tid. Jag vet inte, hittar inte riktigt orden. Men jag vet att i vanliga fall är kvällarna upphängda på saker: Det som ska hinnas och behöver göras på vissa i alla fall ungefärliga tider. Matlagning. Nattning av barn. Det som ska göras och behöver kommas ihåg att göras innan barnen går och lägger sig. Lappar som behöver fyllas i, läsläxor som ska påminnas om och lyssnas till, läxor som ska påminnas om, gympakassar som ska packas. Saker som man känner att man borde göra medan barnen är vakna. Umgås. Läsa för dem. Hinna prata med dem om hur de har det. Göra något kul. Saker som man vet att man borde göra och helst vill hinna göra tidigt på kvällen medan man fortfarande orkar och som man därför fyller alla luckorna mellan det andra med, för att få det gjort. Disk. Tvätt. “Städning” – ja, alltså på den där nivån så att inte huset blir en sanitär olägenhet. Räkningar som ska betalas. Kläder som behöver lagas. Och så nånstans en vilja att göra något man själv vill, eller i alla fall ta det lugnt. Dessutom alltsammans med ständiga avbrott för det ena, det andra, det tredje och det femhundraåttioelfte.

Det är tröttande. Det är stressande. Det finns inget lugn i det. Ibland känns det som att jag bara jagar runt mellan hötappar och ändå inte får något gjort, samtidigt som jag har känslan av att hela tiden ha glömt det viktigaste.

Och ja, det är krav som delvis kommer från mig själv – men som en effekt av att försöka leva upp till samhällets bild av vad som förväntas av mig som förälder.

En kväll som den här påminner om att det fanns en tid innan, ett annat liv, när det fortfarande gick att ta saker lite mer som de kom. Ett annat lugn.

Med lite tur kan jag bevara något av det lugnet, påminna mig själv framöver och kanske försöka återhämta det även när barnen är hemma. Men alldeles oavsett är några dagar barnfritt alldeles jätteviktig återhämtning. I alla fall för min del.

Och så ringer barnen för att säga godnatt, typ tre och en halv timme efter att de åkte. Säger att de saknar oss. Och jag skäms lite inombords, för jag kan inte säga att jag gör detsamma. Så snabbt saknar jag dem inte, jag är ännu bara i fasen att det är skönt och värdefullt att de inte är här. Och jag har fått lära mig (eller vad säger man? fått signaler från “omvärlden”?) att som förälder mamma ska jag minsann sakna mina barn så fort jag inte har dem inom synhåll, typ :P

Och snart, alldeles jättesnart, kommer säkert kommentarerna om vilken hemsk mamma det gör mig till, detta att jag kan tycka det är skönt att barnen inte är hemma, detta att jag kan beklaga mig över att det stundtals är jobbigt att vara förälder, detta att jag ens kommit på idén att skaffa barn fastän jag inte älskar varje minut med dem och inte vill tillbringa varje sekund med att sopa framför deras fötter. För som förälder mamma är jag alltid lovlig måltavla för allt sånt. Och så kan vi ovanpå det lägga bördan av katastroftankarna om att blotta det faktum att jag tycker det är skönt att de är bortresta ska göra att något hemskt händer dem.

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Och mer fusk planeras…

För alltså… omständigheterna nu är ju lite speciella. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om framtiden på det privata planet. Vi vet inte hur lång framtiden är.

Och då kanske det på något sätt kan vara rimligt att planera och prioritera annorlunda än annars.

Jag har inte flugit sedan år 2000. Men jag har också konstaterat att jag inte kommer att säga “Jag ska aldrig mer flyga”. För att ha möjligheten kvar att göra några flygresor.

Och när man inte vet hur lång den där framtiden är, för familjen tillsammans, och när båda barnen trots allt börjar bli ganska stora och kan ha ut något av en resa (och vi vuxna kan ha ut något mer av det än att få saker att funka ;-) ), då…

… kan det hända att man faktiskt planerar för en liten resa till England. Hela familjen tillsammans. Med flyg.

Trots att det är fusk.

Men när hela världen runtomkring fuskar mest hela tiden, så tänker jag hävda att vi har minst lika mycket rätt som du att göra det.

Jag har fuskat (fleece)

Sjuåringen ville ha en mantel. En ordentlig mantel, lång och med huva, i ett tyg som funkar att ha som ytterplagg – så att han faktiskt kan ha manteln till skolan.

Jag har mönster på medeltida pojkkläder och hittade något som verkade kunna funka, och han var nöjd. Men så skulle det ju till tyg.

Först plockade jag fram ett stort filtaktigt tyg jag fått. Men det räckte inte. Det går ju åt ganska mycket tyg till en riktig mantel. Plus att filttyget nog var åtminstone delvis ylle och kliade.

Fleece kändes som det enda rimliga.

Men ja, fleece är ett elände. Trots att artiklar om att fleece släpper massor med mikroplastskräppartiklar vid varje tvätt valsar runt nu igen, så är det ju ingen nyhet utan välkänt sedan i alla fall flera år – det är i alla fall så länge jag känt till det :-) Annan textil “släpper” också mikroskräp, men som bryts ner snabbare.

Det finns ju bättre fleece också. Som ekologisk bomullsfleece.

Ekologisk bomullsfleece kan köpas för 200 kronor metern på nätet, dvs osett.
“Vanlig” polyesterfleece under namnet Polarfleece kostar 60 kronor metern hos Stof&stil, dit jag smidigt (mnja) kan ta mig med en liten extra promenad från en hållplats på min normala pågatågslinje.
Jag behövde nånstans i stil med tre meter.
Det innebar en ganska kraftig prisskillnad – och speciellt för något jag inte riktigt visste om jag skulle lyckas med.

Så – jag bestämde mig för att fuska. Jag körde på polarfleecen. Trots att jag vet att fleece är det sämre miljöalternativet.

För jag orkar inte alltid göra helt rätt och duktigast och bäst. Inte när det både är jävligt omständigt och skitdyrt.

Jag tycker ändå jag är en ganska bra mamma som fixade en mantel som var ganska precis vad han ville ha.

(Och jag kanske ska betona att manteln var klar redan för en dryg vecka sedan, och han hann använda den i skolan ett par dagar redan innan händelserna i Trollhättan, och manteln var tydligen dessutom väldigt populär bland kompisarna.)

En uppmaning till samtliga klädproducenter

Om ni nu ska envisas med att sy jackor där dragkedjorna är av sådan usel kvalitet att dragkedjan inte ens håller så länge som jackan passar på ett barn i storlek, se då för bövelen till att ha en konstruktion av jackan som gör att det blir lättare att byta dragkedjan!

Som det är nu så är alltså barnens vinterjackor gång efter annan i väldigt gott skick i övrigt efter en säsong, men dragkedjorna ger upp – öppnar sig nertill, tappar “taggar” eller vägrar helt enkelt att stängas smidigt. Och eftersom man inte med gott samvete kan kassera en i övrigt okej jacka för att dragkedjan lagt av, så blir jag ju tvungen att försöka byta eländet – och då kan ni väl se till att jag inte ska behöva sprätta upp halva jackan för det?

Visst, ännu smartare vore förstås om ni kunde satsa på dragkedjor som höll lika länge som resten av jackan. Det skulle spara mig en massa jobb. Och dåligt samvete.

För ärligt talat är det ju så att jag inte alltid hinner och orkar ge mig på det där jobbet. Och barnen bör ju ha fungerande jackor när det blir kallt. Så ofta innebär det att högarna med saker som borde lagas växer – och så köper vi en ny jacka ändå. Eller en begagnad, där dragkedjan förstås lägger av ännu fortare, vilket bygger på lagningshögen ännu mer.

Och jag vill helst inte drunkna i ett berg av barnjackor som behöver ny dragkedja.

Dagens i-landsproblem: mjölkkorkarna

Numera har även den ekologiska mjölken plastkorkar. Och bortsett från att det är extra resursförbrukning och irriterande på det sättet, så håller det på att driva mig till vansinne på flera andra sätt:

  • Varje gång man hällt upp mjölk måste man ju skruva på den j-a korken så att den inte försvinner. Alltså skruvas det på och av och på och av… Med de gamla mjölkpaketen kunde man ju lämna öppet under tiden paketet stod på bordet.
  • Det går inte på ett snabbt och smidigt sätt se vilka mjölkpaket i kylskåpsdörren som är öppnade. Det resulterar i att det ofta är flera paket igång samtidigt – och man plötsligt hade mindre mjölk kvar än man trodde.
  • Och så blir det en väldig massa plastkorkar liggandes på diskbänken när de är sköljda men ännu inte torra. Ja, man kan lägga dem blöta i återvinningen, men det blir ju ofta så att de blir liggandes.

Gavelfönster i höstblåst

Jag har stått i kyla och blåst och målat två av ovanvåningens fönster. Termometern hävdar att det är tretton grader ute, men det kvittar, min kropp fryser. Och nu är det som att brasa och yllekofta inte räcker för att värma upp mig igen – jag fryser och känner mig småfebrig på samma gång.

Tre av fyra fönster på ovanvåningen har fått rostskyddsfärg på gångjärn samt nya lager grönt. Nu återstår det värsta av dem, på den gavel som är högst. Vete sjutton om jag klarar det.

Nå, inte idag i alla fall. Idag ska jag försöka bli varm igen.