Category Archives: Saker jag inte förstår

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen “Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Rad- och plantavstånd

De senaste dagarna har jag rensat oerhörda mängder ogräs. Jag har legat efter med trädgårdslandskötseln, och jag ville få undan ogräset innan det utlovade megaregnandet.

En av de saker jag suttit och filosoferat över där ute bland ogräset är fröpåsarnas plant- och radavståndsangivelser. “Alla” (nästan) fröpåsar har ju sådana där angivelser: ha det här avståndet mellan plantorna och det här avståndet mellan raderna.

Jag undrar alltid vad de där avstånden baseras på. För det känns ofta som orimligt stora avstånd – och jag håller mig väldigt sällan till dem. Om man håller sig till dem så blir det väldigt mycket bar jord emellan. Och det är ju inte bra av erosionsskäl. Och den där bara jorden invaderas förstås snabbt av ogräs som ska hållas efter, det vill säga större arbetsinsats per producerad grönsak. Och när man sprider gödning (oavsett typ) så är det ju sannolikt att man gör det över hela jordytan, så en hel del av gödningen kommer snarast ogräset till del.

Min gissning är i alla fall att de där angivna avstånden är mer fokuserade på att maximera storleken på varje enskild grönsak. Typ att åstadkomma de där man vinner pris för i sådana där brittiska trädgårdstävlingar ;-) Men för mig är ju knappast det relevanta att maximera storleken på den enskilda moroten…

Extra spännande blir det när siffermåtten och den övriga infon motsäger varandra. Som här:

Plantavstånd 40 cm, radavstånd 75 cm – men “Odlas bäst i grupper för att underlätta pollineringen”?

För övrigt, om man skulle följa radavståndsmått så skulle man i princip inte kunna odla i odlingskragar :-D

Nå, jag kommer att fortsätta att odla de flesta saker tätare än det står. För de gånger jag blir besviken är de gånger jag följt instruktionerna :-D

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren “adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och “avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det “Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Tiden

Tiden är ett märkligt kritter. De som kan och vet saker hävdar ibland att den egentligen inte finns. För mig är det en väldigt märklig tanke. Om inte tiden finns så skulle det ju till exempel inte finns något före och efter din död.

Jag bläddrar bland gamla bilder på datorn. Byggande och grejande här hemma, barnen i olika storlekar, semestrar och annat. Saker vi upplevt tillsammans. Minnen. Många av dem känns egentligen precis lika långt tillbaka, oavsett om det är saker som hänt för tio år sedan eller tre år sedan. Eller lika färska, liksom. Det är åtminstone inte tiden som är avförande, liksom.

Fast du ser yngre ut på de äldre bilderna.

Jag hittade två bilder från den 2 maj 2006. Du och vår äldste son, han som är tolv nu, står och vattnar den alldeles nyplanterade lönnen på gräsmattan. Den där lönnen som vi ville skulle bli ett skuggande tak för varma sommardagar. Det är alltså tio år sedan vi satte den?! Och då hade vi liksom gjort ett försök med en annan lönn före, en lönn som vi plockat från en väns skog och som inte klarade sig. (Lönnen, inte vännen.) Tio år. Jag minns det som att vi hade bott här ganska länge. Tja, det var ju nästan fyra år… Och bilden är alltså från tio år innan din dödsdag. Bilden på det som liksom är vårt vårdträd på nåt vis.

Tiden är ett märkligt kritter. Och jag är en liten människa. Det här att tiden inte skulle finnas är på något vis över mitt förstånd. När det kommer till tid får jag nog se mig som troende, även om jag inte kan motivera det vetenskapligt och teoretiskt.

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en “opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Folk rasar som om de själva vore odjuret

En förskola i Malmö visade filmen “Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.

Och hela nätet “rasar”.

För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.

Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.

Eller vad?!

Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?

Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.

Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.

Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.

Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.

Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.

Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.

Och nej, julen är INTE bara för barnen!

För övrigt så hör visst de här “vit jul“-människorna till dem som anser att “julen tillhör barnen”. Och det är en uppfattning jag inte heller delar. Julen tillhör alla som vill fira den. Där ingår jag, 40 år gammal, som behöver en paus efter en intensiv höst med jobb, en sjuk älskling och en son som inte mår jättebra. Jag vill fira jul – äta god mat och godis, umgås med familjen och återhämta mig.

Fastän jag är vuxen så har jag behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. Jag kämpar hela tiden mot en massa samhällsströmningar som försöker sänka mitt värde till att bara vara förälder och som därmed vill få mig att köra över mig själv till förmån för andra hela tiden. Men faktiskt så är jag också en människa, med ett eget värde, fastän jag passerat den där magiska 18-årsgränsen.

Jag tror det är väldigt farligt att göra den där uppdelningen, att säga att barnen är viktigast, att julen bara är till för barnen, och annat sånt. Vad sänder det för signaler, liksom?

Som förälder behöver vi föregå med gott exempel. Och i det ingår att lära barnen att alla vi människor har ett värde, inte för att vi har en viss ålder, utan för att vi är de vi är, och att vi är de personer vi är, med intressen, glädjeämnen och svagheter, oavsett om vi är 5, 50 eller 100 år. Att vi behöver respektera varandra och ta hänsyn till varandra oavsett ålder. Och att julens glädje är värd att fira och uppleva även när man är vuxen, till och med om det inte finns några barn med.

(Och tänk vilken ångest vi annars skickar med barnen, om de liksom måste uppleva julen åt alla andra och om dessutom julen liksom inte är något värd när man inte är barn längre?!)

Hatdrevet

Paris. frihetsgudinnan

Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.

Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder “vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.

Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?

Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.

En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:

Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:

romson

Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.

Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.

För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.

Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.

Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?

Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.

Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.

Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters “klavertramp”.

Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(

Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.

Ibland orkar jag inte ta ställning till allt

Det är en komplicerad tid och en komplicerad värld vi lever i. Och all informationen finns därute. Som engagerad och ganska medveten bör man vara insatt och påläst. Ha åsikter och ta ställning i allt, men självklart inte utan att först ha satt sig in i frågan ordentligt, läst på, vägt för och emot och så vidare.

I grunden är det förstås jättebra. Fast… ibland orkar jag inte riktigt. Jag orkar inte sätta mig in i allt, läsa allt, förstå alla samband i alla konflikter och samhällsproblem och situationer. Varken huvudet eller tiden räcker till. Och då kan jag ju inte heller tycka något riktigt tydligt. Möjligen ha en magkänsla, hålla fast vid grundläggande värderingar och ställa frågor, men inte uttrycka någon riktigt tydlig åsikt i det specifika.

Då känner jag mig otillräcklig och lat och inte tillräckligt bra. Som en sån där man inte riktigt ska vara. Speciellt eftersom liksom alla andra verkar ha orkat sätta sig in i och ha väldigt klart för sig.

Och så där känner jag ganska ofta för tillfället. För det är så väldigt komplicerat det där som pågår omkring oss i samhället för tillfället. Inte bara i länder långt borta, utan HÄR, där jag passerar varje dag.