Monthly Archives: februari 2012

Om man nu bor mitt inne i till exempel Malmö, och skaffar en splitterny Passat…

Jag kan förstå att det finns folk som inte byter till gasbil – eller för den delen andra bilar som går på förnybara bränslen. Jag kan förstå att det är för långt till tankstation av rätt sort där man bor. Att det inte finns någon bilmodell som riktigt funkar för ens behov, eller att man faktiskt inte anser sig ha råd eller möjlighet att ta lån. Självklart finns det en massa saker som gör det omöjligt eller i alla fall väldigt svårt för många.

Men för människor som bor i områden där det är nära (som i Malmö, med för närvarande fem tankstationer för gas), människor som dessutom uppenbarligen har råd med nya dyra bilar, och som dessutom valt att skaffa en bil som faktiskt finns att köpa även i gasvariant. Då fattar jag inte. Inte alls, faktiskt.

Träningstankar

Jag minns nu varför jag inte brukar bli långvarig i gymmen.

Träning på gym bygger på principen göra ett visst antal av en övning. Tio eller tolv eller femton. I det program min personliga tränare (ja, det kallas ju så, även om jag bara köpt enstaka timmar av henne) satt ihop ska jag i de flesta fall göra 10-15 repetitioner av varje övning. Vissa övningar är det istället 15-25.

Jag ska alltså hålla räkning på hur många gånger jag gjort. Och antalet är inte jämt delbart med fyra.

För ett stort antal av övningarna är det dessutom en viss tid jag ska hålla ut övningen, eller stanna i ett visst läge, eller tid övningen ska ta, eller nåt sånt. Till exempel 3-6 sekunder, eller 5-10 sekunder. Det vill säga samtidigt som jag ska räkna antal repetitioner så ska jag räkna antal sekunder jag gjort varje repetition.

Och ur högtalarna strömmar hela tiden musik. Det är ju i sig bra, musik är motiverande. Musiken är normalt sett min räkning vid träning – övningar ska hänga samman med musiken, relateras till musiken i tempo. Men musikens tempo på gymmet stämmer inte nödvändigtvis med övningarna jag ska göra. Nej, jag kan inte koppla bort musiken. Jag måste förhålla mig till den. Jag måste hantera ytterligare en “räkning”, och försöka passa ihop de båda andra med musiken (istället för att som normalt ha musiken som stöd).

Det blir tre stycken “räkningar”: antal repetitioner, längd på repetitionen, och relation till musiken.

Det blir för många, det klarar jag faktiskt inte av. Och med så mycket att hålla reda på så blir det väldigt svårt att dessutom lyckas hålla fokus på att göra övningarna rätt och bra. (Jag gör mitt bästa, tro mig!)

Jag vill ju ha övningar anpassade till musiken! Övningar där varje repetition görs på en takt, eller två takter, eller så. Och ett jämt fyrtal antal av övningen: 4, 8, 12, 16. Det är då det blir logiskt. Då finns det i kroppen, och jag behöver inte tänka på tid och antal utan kan koncentrera mig på övningen. Alternativet är övningar där man gör så få, eller så utsträckt i tid, att det ändå inte behövs någon räkning. Fokus på övningen, inte på antalet.

(Sedan blir det ju inte bättre av gymmens förtjusning i gympaskor…)

Då är det skönt att sedan i alla fall komma bort till flowen och ha en ledare som gör få övningar av varje, till musiken. Och att kunna vara i ögonblicket och känna kraften från rätt musik, bra musik, musik med fokus.

Hen och personlighet

Som Maria påpekar så är sju av nio svenska personliga pronomen könsneutrala – så varför är det då så känsligt med ett till könsneutralt?

– Så behövs då verkligen ett till?

Ja, jag tycker det.

Jag vet att det finns folk som tycker att man kan använda “den” istället om personer man inte vet könet på eller när man inte vill tala om könet. Men problemet är att “den”, även om det klassas som ett personligt pronomen, är väldigt opersonligt. “Den” säger man helt enkelt inte om personer, och gör man det så avpersonifierar man, ja, nästan degraderar personen till en sak. “Hen” behövs alltså för personer som man inte vet könet på.

För övrigt minns jag hur besvärligt och konstigt jag tyckte det var med franskan (som jag läste på högstadiet och gymnasiet): där var man tvungen att hålla koll på könet för dem man inkluderade i “de”: var de pojkar eller flickor? Och om det fanns både pojkar och flickor, då blev de liksom pojkar allihopa ändå, språkligt. Jättekonstigt.

Men nästan lika konstigt är det egentligen att behöva veta könet på en person. I en oherrans massa situationer vet man inte och har ingen som helst anledning att ta reda på det.

Det är därför hen behövs.

Läs också Hannahs inlägg “Hur gammal är hen?”.

Det är den tiden på året…

…när man så gott som varje dag (eller alla dagar det inte ösregnar) går ett varv i trädgården och spanar i fjolårsgräset efter uppstickande blad och knoppar från lökväxter. Snödropparna blommar för fullt, jag har hittat blad från en hel massa krokusar och några tulpaner och narcisser, och tre krokusar av olika färg och i olika delar av trädgården hr så mycket blomknopp att man kan uttyda färg.

Tyvärr påminns jag under dessa promenader även om stundande arbete i trädgården. Främst i örtagården, men också i det som skulle vara blomrabatter, finns det gott om gräs (ja, faktiskt just gräs – av flera olika arter) på ställen där det inte alls ska finnas…

Men jag och treochetthalvtåring högg i alla fall idag in på lite häckklippning – syren-alm-snöbärs-ask-häcken ut mot vägen.

Det är i alla fall vår! Visst, det väntas snöblask imorgon och det kan fortfarande komma snöstormar, men det är faktiskt vår :-)

Så varför ens bry sig om att vi har en ny liten prinsessa?

Ja, det kan man ju fråga sig, med tanke på att monarki är ett märkligt och föråldrat sätt att välja statsöverhuvud på, och att detta statsöverhuvud egentligen bara är en symbol.

Men nu är det det statsskick vi har. Och därför är den lilla nyfödda flickan och hennes föräldrar viktiga, just som symboler. De är kändisar. Kändisar av den typ som inte är kända för vad de åstadkommit utan bara kända ändå. Men till skillnad från många andra i den kategorin så har de INTE blivit kända för att de gjort bort sig eller för att de själva jobbat på att bli kändisar genom att ställa upp i dokusåpor. För att vara kändisar-utan-riktiga-meriter så är de väldigt “präktiga”.

Och på samma gång är de en symbol för något av det mest konservativa man kan tänka sig.

Därför har det ett väldigt symbolvärde hur de väljer att vara som föräldrar. Vilka kläder de väljer till barnet. Hur de väljer att uppfostra henne. Vilka tankar och idéer som präglar deras föräldraskap. Om de väljer ekologiska produkter. Och så vidare.

Vad de gör som föräldrar får ett viktigt symbolvärde, på flera sätt. Det kungahuset gör får förstås gratis reklam. Kungahuset har också ett behov av att visa sig moderna och med i tiden, inte minst genom att bejaka barnets rätt till integritet. Och det som kungahuset (en av våra mest konservativa “institutioner”) gör på ett “modernt” sätt, är nog att betrakta som ganska väletablerat och normalt.

Därför är det i allra högsta grad intressant att höra om hur kronprinsessan och prinsen agerar i sin nya roll som föräldrar.

Drottning Estelle?

Jaha, så någon gång i framtiden kommer vi eventuellt att ha en drottning som heter Estelle. Tveksamt om jag kommer att uppleva det, dock. Om inte Sverige bytt statsskick innan dess, så sker det ju rimligen inte förrän nuvarande kronprinsessan dött, och eftersom hon och jag är ungefär lika gamla och Bernadotterna generellt lever länge, så är väl oddsen inte så goda för att jag ska uppleva det.

Herman Lindqvist är tydligen synnerligen missnöjd med namnvalet på den lilla nyfödda tösen. Han tycker det är olämpliga namn.

Jag tycker inte heller så bra om namnen de valt. Men å andra sidan är jag inte heller så jätteförtjust i en del av de andra namn som nämnts i förhandsdiskussionerna. Jag tycker Desirée är värre än Estelle. Jag tycker Birgitta och Kristina är ännu tråkigare än Ewa.

Herman argumenterar dessutom för att de borde vald den svenska namnformen Maria istället för Mary. Nå, men då borde man ju diskuterat namnformen Desideria istället för Desirée (pest eller kolera?). Och isåfall borde de kanske istället för Estelle ha valt Stjärna – eller kanske det moderna, populära Tindra?

Alla fyra namnet är ju faktiskt väletablerade normala namn – om än inte de allra vanligaste inom kungafamiljen. Och inga konstigheter i stavning eller så. Det vore ju en annan sak om ungen hade fått heta Chewin, Theresé eller Cazzandrah.

Och jag tycker det är skönt att de nyblivna föräldrarna har mod att välja de namn de själva vill, trots att de vet att så många människor kommer att ha en åsikt, och trots de förväntningar (eller, som det verkar, nästintill krav) som ställs på dem angående namnvalet. De gör vad de kan för att låta sin dotter vara en individ, en person, inte bara en kommande siffra i en regentlängd. Jag tycker faktiskt Herman Lindqvist borde hålla käft. Visst, man ska säga vad man tycker, men faktiskt inte hur som helst eller vid vilka tillfällen som helst. Jag är övertygad om Estelles båda föräldrar har diskuterat namnvalet både länge och väl och tagit in alla möjliga aspekter.

Så ja, nu har vi en svensk prinsessa som heter Estelle. Det var oväntat. Men om några år kommer det att kännas lika naturligt som alla Tindror som befolkar dagis och lågstadier runtom i landet.

Alla namn är nya i sitt sammanhang någon gång.

Men ska ni inte hitta på något då?

Det är sportlov. Barnen är utlånade till mina föräldrar ett par dagar. För mig och mannen är det vanliga arbetsdagar. Fast barnfria sådana.

Kollegorna på jobbet har fått veta.

“Vad ska ni hitta på då? Något kulturellt? Gå ut på restaurang och äta?”

Nej. Köpa en burk färg och måla ett fönster. Plocka och fixa lite i största allmänhet.

Kollergorna förstår inte detta. Alls. Det är helt uppenbart.

Men ärligt talat, att gå på bio eller teater eller restaurang, det är inte det vi längtar efter och saknar i en intensiv tillvaro med två barn. Visst kan det vara kul att göra sådant… men vi gjorde det knappast ens innan barnen. Och ska man prioritera hårt – vilket vi ju måste, barnlediga är vi sällan – så är det inte sånt det ska slösas bort på i första hand. Sånt kan man göra om det behövs en ursäkt för att få fly, när det finns barnvakt hemma och man kan smita några timmar.

Det vi saknar och längtar efter och behöver är avslappnad vardag. Att kunna vara bara oss själva, ta saker som de kommer. Kunna prata till punkt. Tänka en tanke till slut. Komma hem och bara sätta sig i soffan. Kunna komma iväg snabbt och smidigt. Inte behöva lägga tre fjärdedelar av tiden på att få barnen att göra självklarheter som att gå på toa, klä på sig, borsta tänder. Inte lägga större delen av tiden på att bara få barndelen av tillvaron att gå runt.

Bara kunna vara människor.

Jag blev stående ett par minuter i morse och funderade över färg (kulör) till väggarna i farstun. I dagsljus. Ingen störde mig. Ingen avbröt mig. Jag kunde tänka tankarna klart, utan att bli avbruten, tjata om något, avstyra bråk eller nåt annat. Och det fanns fortfarande oceaner av tid.

Varför slösa bort den värdefulla känslan på att sitta och äta dyr mat på en restaurang eller stitta framför sig i en mörk biosalong?

Men ja, vi såg en Harry Potter-film hemma i soffan igårkväll, från DVD-boxen vi fick i julklapp. Men det är inte samma sak som att gå på bio. Det är istället att kunna ta dagen/kvällen som den kommer. Det är lyx.

Nytt försök med Mossagården

Att handla ekologisk mat när man bor utanför en liten håla är ibland en utmaning. Sortimentet är begränsat, minst sagt. Det är en ständig avvägning mellan hur mycket man vill ränna runt mellan olika affärer, släpa hem på tåget från Malmö – eller välja en annan prioritering, nämligen att gynna den lokala handlaren, med allt vad det innebär när det gäller transporter och sånt.

För ungefär tre och ett halvt år sedan gjorde vi därför ett försök med att prenumerera på ekologiska grönsakslådor från Mossagården. Det blev inget långvarigt försök.

Dels var det ruskigt osmidigt att ta sig iväg med två ungar, varav den ena var bara ett par månader, till den gemensamma utlämningsplatsen i byn. (Ja, det går att få hemlevererat för en extra kostnad.)

Dels – och det var nog en betydligt viktigare del i det – så passar inte de färdiga lådorna oss. De färdiga lådorna innebär att man själv inte kan bestämma vilka grönsaker man ska få. Man kan få allt mellan himmel och jord. Visst, man får veta några dagar innan vad lådan innehåller, så att man kan planera. Men man kan inte bestämma.

Man ska alltså anpassa sin matsedel helt utifrån de grönsaker man får i lådan. Och det är ärligt talat inte så enkelt. Inte med flera olika viljor och smaker i familjen. Inte när man dessutom har ett antal andra aspekter man hela tiden försöker ta hänsyn till. Som sånt här att försöka köpa saker i affären utifrån vad som är nersatt i pris för att det börjar bli för gammalt. Eller för den delen att man försöker köpa det som faktiskt finns ekologiskt i den lokala affären just där, för att de ska fortsätta med det. Och så vidare.

Varje gång fanns det till exempel med någon sorts sallad. Av sådan här allmän tråksalladstyp, som jag avskyr.

Att då hela tiden försöka anpassa sin kosthållning efter en färdig låda, det blev helt enkelt för mycket dåligt samvete. Ett konstant malande i huvudet av att försöka få ihop de olika ingredienserna med allting annat, och ändå inte behöva slänga något. En viktig princip för att inte slänga en massa mat är ju att bara köpa sånt man faktiskt kommer att äta.

(Ja, jag förstår helt resonemanget bakom de färdiga lådorna. Men det passar inte oss.)

Men… man kan faktiskt köpa specificerade saker från Mossagården också, och inte bara färdiga lådor. Visst, det finns inte så mycket att välja på, men lite av basutbudet på vegetabilier går att lösa. Så nu gör vi ett nytt försök, på potatis, morötter, apelsiner, äpplen och lite sånt.

För det är ju en alldeles fantastisk lösning de erbjuder, trots allt.

Men man kan läsa på morgonen också!

Speciellt när det är sportlov och man ändå tänkt lämna barnen lite senare på fritids och dagis. Så vi läste de sista kapitlen imorse.

Ibland är faktiskt bra litteratur och en god läsupplevelse viktigare än att hinna äta ordentlig frukost :-) Och jodå, vi hann frukost också.

Bara ett kapitel i taget

Vi har bara två kapitel kvar i Momo nu, jag och åttaåringen. Ikväll läste jag två kapitel; annars har det varit ett kapitel per kväll som gällt (ja, de kvällar vi läst, dårå – det blir ju inte alla kvällar, av olika skäl), eller ibland ännu mindre när det varit långa kapitel.

Det tar längre tid att läsa högt än att läsa tyst för sig själv.

Det är oliiiidligt spännande nu. Och hade det varit bara mig själv jag läste för så hade boken varit utläst för länge sedan – förstås. Det är flera dagar sedan vi passerade gränsen för när man kan lägga ifrån boken när kapitlet är slut och det är dags att sova, långt förbi gränsen när man läser tills boken är slut, oavsett vad klockan är.

Men så kan man ju inte göra när man är förälder och läser för sitt barn. Är det dags att sova så är det. eller ja, man kan ju tänja på det lite – men inte tills boken är slut oavsett tid på dygnet.

Dessutom räcker min hals inte för att läsa så länge.