Category Archives: Hantverk

Repair service hos Kavat!

Det var en kollega som tipsade:

Du vet väl om att hos Kavat så kan man numera skicka iväg sina skor på Repair Service, få sulor tillfixade och allmän översyn?

Hon, liksom jag, har nämligen Kavat-skor. Kavat, mest kända för barnskor, har miljömärkta skor av vegetabiliegarvat skinn (det vill säga garvat utan krom). Sedan ett antal år tillbaka även för vuxna.

Jag har tre par Kavat-skor för egen del. (Plus ett par sandaler.) Det första paret köpte jag 2011. Den gången var det ett par i storlek 40, och då fortfarande från barnkollektion (jag tror inte de hade vuxenskor då?). De skorna är fortfarande funktionsdugliga; de har varit hos skomakaren ett varv och fått en kompletterande skinninsida längst bak mot hälen/ryggen. Det andra paret är, enligt vad jag kan uttyda av gamla beställningsmejl, ett par svarta Linda inköpta januari 2013. De var hos skomakaren för ett drygt år sedan, för att sulan började lossna och behövde limmas dit.

Det tredje paret köpte jag för någon månad sedan nu i år. För sulan på de svarta börjar lossna igen och behöver limmas, och jag har inte, givet alla andra omständigheter, prioriterat att ta mig iväg till skomakare. Dessutom börjar sulorna på båda de gamla paren bli aningen snedslitna.

Men så häromdagen så nämnde alltså en kollega det här med Repair Service. Och så fick jag en länk, och från den hittade jag vidare till den här beställningssidan:

REPAIR SERVICE
599 kr

Endast på utvalda artiklar i vuxensortimentet.
Bodås, Borgvik, Hylte, Hofors, Nyhammar, Slite, Töre, Lugnvik

(Även äldre modeller t.ex Amanda, Anders, Forsbacka, Ove, Camilla, Axmar, Bengt, Ragnar, Emily)

Som ett steg i vårt arbete med miljön erbjuder vi nu renovering av dina gamla Kavatskor. Vi är många som har ett par väl ingådda favoritskor som sjunger på sista versen. Ofta är det inget större fel på skorna förutom en utsliten sula. På ovan nämnda artiklar erbjuder vi nu en helrenovering, där i ingår bland annat sulbyte av såväl ytter- och innersula. Vi fräschar upp dina skor så gott det går utifrån de förutsättningar som finns. Lagar eventuella trasiga sömmar, byter skosnören och putsar upp skinnet. Du kommer kunna fortsätta använda dina favoritskor i flera år framöver, dessutom gör du miljön en tjänst genom att återanvända istället för att köpa nytt.

Ingår
-Byte yttersula
-Byte iläggsula
-Lagning av eventuella trasiga sömmar där det är tekniskt möjligt
-Nya skosnören
-Putsning och infettning
-En burk Kavat Eco vax (88g)
-Fri frakt tillbaka

Du skickar dina skor till oss tillsammans med returblanketten…

Vi returnerar skorna kostnadsfritt så snart de är klara, räkna med 6-8 veckor.

UNDANTAG: Om våra skomakare anser att dina skor inte går att reparera förbehåller vi oss rätten att cancellera din order, detta rör sådana reparationer som inte är specificerade ovan. I det fallet tas en administrativ avgift ut på 99 kr och det görs en återbetalning på 500 kr till det kontokort som användes vid betalningen. Dina skor skickas tillbaka till den angivna adressen. Om du känner dig osäker eller om du saknar just din modell, får du gärna maila oss en bild så kan vi försöka göra en bedömning utifrån den., maila till support@kavat.com 

Så jag tog bilder på mina skor och skickade tillsammans med beskrivning och fråga till den angivna adressen – omfattas dessa skor av repair service?

Jag fick svar idag:

Tack för ditt mail och vad roligt att du är intresserad av vår repair service tjänst!
Tyvärr inkluderas inte någon av dina modeller av denna tjänst.
Det stämmer att den svarta kängan är en Linda, och ditt andra par är en Loke och är en juniormodell.
Vår repair service inkluderar endast vuxenmodeller, men tyvärr har vi inte material i produktion kvar för att kunna göra en repair service på tex ett par Linda.

Det var ju synd. Så jag skickade i alla fall en följdfråga:

Så synd, eftersom skorna verkligen skulle behöva bättras på :-)
Men väldigt fint att ni börjat med sådan service!
Har du någon aning om hur länge man kan räkna med att det finns material att tillgå för en skomodell? Det är ju först efter några år behovet infinner sig. (Jag har även ett par nyköpta skor från nu i vintras, och de behöver ingen åtgärd än.)

Och fick snabbt svar:

Våra vuxenmodeller kommer att kunna tas emot för repair service under lång tid framöver då vi nu jobbar utifrån konceptet och är mer jämna i vår produktion än tidigare.
De modeller vi inte kan ta emot idag är då tex modeller som tillverkades under endast en säsong under mycket tidigare år.
Du är så välkommen tillbaka längre fram!

Så, sammantaget: Mina gamla skor kan inte åtgärdas med denna service. Men för framtiden så är Kavatskor för vuxna nu ett ännu bättre miljöalternativ än tidigare. Inte nog med att de är miljömärkta (EU-blomman) och väldigt bra skor, det finns dessutom en service för att förlänga deras redan långa liv ännu mer.

Mer sånt önskas!

Alltid är det nåt man ska oroa sig över

Som asbest.

Inte nog med att man, om man har ett hus med eternittak, med jämna mellanrum hittar småbitar av eternittakplattor i marken. För det finns ju en massa  andra ställen det kan finnas asbest på.

Som när vi plockade bort plastmattor i vardagsrummet för några år sedan och efter påpekanden från vänner om att det kan finnas asbest i lim man limmat fast golven med kände oss tvungna att skicka golvmattsbitar på analys innan vi vågade riva bort golvmattorna.

Eller som nu, när jag står och skrapar fönster dagarna i ända, och det kommer larmrapporter om asbest i fönsterkitt.

Nej, det är nog inte miljonprogramsfönster jag har. Men eftersom de är köpta begagnade så vet jag förstås inte mycket om dem. Mer än det som står i blyerts på dem om vilket rum de varit innanfönster i.

Det här är i alla fall en påtaglig nackdel med att göra rätt och köpa gammalt och fixa till, jämfört med slit och släng och köp nytt: det är alla vi som tar hand om det gamla som utsätts för gamla tiders gifter och farligheter.

Jag har fuskat (fleece)

Sjuåringen ville ha en mantel. En ordentlig mantel, lång och med huva, i ett tyg som funkar att ha som ytterplagg – så att han faktiskt kan ha manteln till skolan.

Jag har mönster på medeltida pojkkläder och hittade något som verkade kunna funka, och han var nöjd. Men så skulle det ju till tyg.

Först plockade jag fram ett stort filtaktigt tyg jag fått. Men det räckte inte. Det går ju åt ganska mycket tyg till en riktig mantel. Plus att filttyget nog var åtminstone delvis ylle och kliade.

Fleece kändes som det enda rimliga.

Men ja, fleece är ett elände. Trots att artiklar om att fleece släpper massor med mikroplastskräppartiklar vid varje tvätt valsar runt nu igen, så är det ju ingen nyhet utan välkänt sedan i alla fall flera år – det är i alla fall så länge jag känt till det :-) Annan textil ”släpper” också mikroskräp, men som bryts ner snabbare.

Det finns ju bättre fleece också. Som ekologisk bomullsfleece.

Ekologisk bomullsfleece kan köpas för 200 kronor metern på nätet, dvs osett.
”Vanlig” polyesterfleece under namnet Polarfleece kostar 60 kronor metern hos Stof&stil, dit jag smidigt (mnja) kan ta mig med en liten extra promenad från en hållplats på min normala pågatågslinje.
Jag behövde nånstans i stil med tre meter.
Det innebar en ganska kraftig prisskillnad – och speciellt för något jag inte riktigt visste om jag skulle lyckas med.

Så – jag bestämde mig för att fuska. Jag körde på polarfleecen. Trots att jag vet att fleece är det sämre miljöalternativet.

För jag orkar inte alltid göra helt rätt och duktigast och bäst. Inte när det både är jävligt omständigt och skitdyrt.

Jag tycker ändå jag är en ganska bra mamma som fixade en mantel som var ganska precis vad han ville ha.

(Och jag kanske ska betona att manteln var klar redan för en dryg vecka sedan, och han hann använda den i skolan ett par dagar redan innan händelserna i Trollhättan, och manteln var tydligen dessutom väldigt populär bland kompisarna.)

En uppmaning till samtliga klädproducenter

Om ni nu ska envisas med att sy jackor där dragkedjorna är av sådan usel kvalitet att dragkedjan inte ens håller så länge som jackan passar på ett barn i storlek, se då för bövelen till att ha en konstruktion av jackan som gör att det blir lättare att byta dragkedjan!

Som det är nu så är alltså barnens vinterjackor gång efter annan i väldigt gott skick i övrigt efter en säsong, men dragkedjorna ger upp – öppnar sig nertill, tappar ”taggar” eller vägrar helt enkelt att stängas smidigt. Och eftersom man inte med gott samvete kan kassera en i övrigt okej jacka för att dragkedjan lagt av, så blir jag ju tvungen att försöka byta eländet – och då kan ni väl se till att jag inte ska behöva sprätta upp halva jackan för det?

Visst, ännu smartare vore förstås om ni kunde satsa på dragkedjor som höll lika länge som resten av jackan. Det skulle spara mig en massa jobb. Och dåligt samvete.

För ärligt talat är det ju så att jag inte alltid hinner och orkar ge mig på det där jobbet. Och barnen bör ju ha fungerande jackor när det blir kallt. Så ofta innebär det att högarna med saker som borde lagas växer – och så köper vi en ny jacka ändå. Eller en begagnad, där dragkedjan förstås lägger av ännu fortare, vilket bygger på lagningshögen ännu mer.

Och jag vill helst inte drunkna i ett berg av barnjackor som behöver ny dragkedja.

Hantverkare som inte har behov av kunder

Det är så tröttsamt det här med hantverkare.

Man kan ju lätt få intrycket att det väsentliga är att få fatt i den hantverkare som kan göra det jobb som behöver göras billigast. Men nej, det huvudsakliga problemet är nästan alltid att få fatt i en hantverkare som faktiskt vill göra jobbet och inte bara försvinner i tomma intet.

Jag vet inte hur många gånger vi ringt hantverkare som lovat höra av sig men aldrig gör det. Eller för den delen de hantverkare som dyker upp och tittar på det jobb som ska göras, lovar att höra av sig om pris och tidpunkt för genomförande – och sedan aldrig hör av sig igen.

Nej, vi sitter inte och ringer varje dag. Vi har annat att hinna också. Och det är ju inte precis så att det är lätt att få fatt i hantverkarna på telefon från början; oftast tar det ett antal försök innan man får fatt i dem den där första gången. Så på det sättet drar det lätt ut på tiden, med hantverkare som försvinner spårlöst en efter en och man försöker få fatt i en ny. Den lilla fåniga plåten runt hålet där fläktröret går upp i kökstaket fick vi slutligen på plats för några månader sedan (fem och ett halvt år efter att köket i övrigt renoverades).

För närvarande hoppas vi på en hantverkare som ska kunna göra en ny intrimning av pelletspannan. Hela vintrn har pelletsbrännaren varit allmänt bråkig och stannat jätteofta, och därmed har vi gått väldigt mycket på el istället, och det finns massor med pellets kvar i garaget. Så till slut hörde vi av oss till Värmebaronen (panntillverkaren) och diskuterade och konstaterade att det borde göras en översyn och intrimning av den hantverkare de rekommenderade/hade kontakt med (de har en lista och så får man namnet på den som hör till närområdet). Och hantverkaren ifråga ringdes upp, och skulle höra av sig och komma… och har nu uppgått i små rökpartiklar eller nåt.

Tur att vi har möjligheten att köra pannan på el. På den tiden vi hade oljepanna frös vi när vi inte kunde få hit hantverkare när det behövdes :-/

Men jag tycker det är ett väldigt märkligt fenomen det här, med alla hantverkare som uppenbarligen har så mycket att göra att de inte är intresserade av att ta jobb hos kunder…?

Mellandagslagningen

Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.

För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.

Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.

Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.

Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.

Att byta en dragkedja

Dragkedjor är hopplöst svåra att byta. Det har man ju alltid fått höra.

Så jag lagar kläder – hål på raggsockar, byxknän och byxbakar och annat på byxor, hål i tröjor och allt möjligt. Men jag byter inte dragkedjor. För det vet man ju hur hopplöst svårt och jobbigt det är. Och nånstans måste man ju få lov att dra gränsen, eller hur?

Fast när det gäller jackor så är det ofta just dragkedjan som ger upp. Speciellt på barnens jackor. Det kan vara hur bra kvalitet som helst på jackan, ”hur mycket jacka kvar som helst”, men dragkedjan har lagt av. Gått sönder så att dragkedjetyget spruckit mellan själva ”kedjan” och resten av tygremsan. Eller så att kedjan slutat fungera och liksom öppnar sig utan att man öppnat den. Eller någon annan variant. Och tyvärr är det ju så att då duger jackan inte mycket till. För även om det ofta finns knappar eller kardborreband också, så är inte jackorna gjorda för att funka med bara detta. I alla fall inte för ungar som ska kunna vara ute på rasterna i alla möjliga väder. Utan då ”måste” man skaffa en annan jacka. Den med dålig dragkedja får duga som andrajacka – vilket i praktiken innebär att det egentligen bara blir en jacka till som  hänger och tar plats i hallen till ingen nytta.

Och tänker man ”ja ja, då får vi köpa en begagnad jacka som ersättning för den som lagt av” – ja, då hamnar man ännu snabbare i samma läge igen. För även den begagnade jackan har förstås en dragkedja, som förstås håller kortare tid eftersom den redan är sliten. Och då står man där med ytterligare en jacka som är helt okej, bortsett från att den inte har en fungerande dragkedja.

Kontentan är förstås att jag/vi/någon måste byta dragkedjor.

Vi har en bekant i närområdet som gör sånt mot betalning, och slutligen lyckades vi komma loss och lämna iväg en av jackorna till henne. Men hon lämnade snabbt tillbaka den. Det var ett alltför hopplöst fall.

Men när jag nu hade bestämt mig, och dessutom suttit och betat av en massa annan lagning och kom till de där jackorna ”nederst” i högen igen (nederst som i de där sakerna som blir kvar när allt enklare gjorts) så tänkte jag ”äh vad fan”. För alltså, det duger ju inte att slänga saker som i övrigt är bra bara för en dragkedjas skull. Så kan vi ju liksom inte hålla på i längden, som samhälle. Jag måste i alla fall göra ett försök.

Så jag satte mig och tittade på det. Skaffade hem en lämplig dragkedja. Satte mig och började sprätta bort den gamla.

Och alltså, jag fattar att vår bekanta tackade nej till jobbet. Den här jackan från H&M är ju knappast sydd för att det ska vara lätt att byta dragkedja. Jag skulle väl inte kalla det omöjligt, men fasligt trassligt och omständigt och svårt att få till på ett bra sätt. Tidskrävande och svårt att få bort den gamla. Tidskrävande och svårt att få dit den nya, och symaskinen tyckte inte om det. Konstruktionen är helt enkelt inte alls gjord för att dragkedjan ska bytas.

Och jag tänker att det är så vansinnigt. För det första ska man förstås välja en dragkedja som håller bättre, så att hela jackan kan hålla för flera barn. Men även så – och speciellt om man nu kör med dragkedjor av för dålig kvalitet – så tycker jag faktiskt att klädföretagen bör se till att jackorna görs med mönsterkonstruktion och sömnadsordning som är anpassad för att man hyfsat smidigt ska kunna byta dragkedja den dagen behovet uppstår. Där skulle klädföretagen kunna bidra massor till ett hållbarare samhälle.

Nå. Efter massor med trassel har jag nu fått dit den nya dragkedjan. Jag är inte nöjd; det har blivit lite veck där det inte ska vara det, och när jag sydde genom sex tyglager plus några lager fyllning plus dragkedjetyget och eventuellt något lager till jag missat att räkna så tyckte symaskinen att det här med trådspänning blev jobbigt, så det blev en del fultrassel på baksidan. Det stör mig. Men det får duga. Jackan fungerar. Sexåringen är nöjd.

Framöver ska jag dock försöka komma ihåg att titta även på dragkedjekvalitet och dragkedjefästen när jag köper jackor. Hur det nu ska funka att väga in den aspekten också, när det redan är svårt nog att hitta jackor som uppfyller kemikaliekrav och annat.

Och jag upprepar: här finns massor som de stora klädkedjorna kan göra. Se till att de kläder ni tillverkar och säljer är anpassade för att det ska vara lätt att byta delar, laga etc när behovet uppstår. Oavsett om kunderna ska göra det själva eller lämna bort det. För det är inte rimligt att lägga över en halv arbetsdag på att byta en dragkedja – eller betala mer än vad en ny jacka kostar för att någon annan ska göra det.

Det var en gång en grön fleecefilt…

… som köptes på Ikea. Den köptes när något av barnen var liten; jag är just nu osäker på vilket av barnen. Men filten delades i alla fall i flera delar: en som agerade värmefilt anpassad för barn sittandes i babyskydd i bilen, och de andra två delarna till likartade praktiska bebisrelaterade saker.

Nu är det i alla fall längesedan dessa ursprungliga behovsområden upphörde, och fleecen har hamnat i tygskåpet och sedan kommit till nytta till andra saker. Som att jag till julen för två år sedan sydde struthätta och riddartröja av denna gröna fleece.

Idag har jag använt en bit till av den gröna fleecen. Tioåringen har köpt en surfplatta för sparade pengar, och jag har sytt ett fodral till plattan. Fodret gjorde jag av det gröna fleecetyget. (Men ja, det finns fortfarande en hel del kvar.)

Utsidan av surfplattefodralet syddes av fejk-kohuds-tyg – som också låg som restbitar i tygskåpet. Den som spar den har :-)

Det är jag och bruket

Jag har gett mig på att lagningsputsa. Mestadels ute. Lite rasad puts i en mur, lite mer bakom ett stuprör. Det skulle ha gjorts i fjol men hanns aldrig med. Igår stod jag ute i kyla, regn och blåst så att jag höll på att aldrig bli varm igen igårkväll. Idag har vädret varit bättre.

Det är som vanligt med putsandet. Först, när jag tar fram bruket och murslevarna, så känner jag mig ruskigt osäker. Hur gjorde man nu? Vlka proportioner skulle det blandas i? Och det känns ovant att börja putsa. Men en stund senare så finns det liksom där igen. Känslan för hur konsistensen ska vara (det behövs inga mått och proportioner). Känslan för hur man gör när man kladdar på det på väggen, får det att fästa och bli (hyfsat) jämt.

Ja ja, perfekt blir det inte. Det är inte heller ambitionen. Det är inte heller möjligt.

Att vara husägare är att ge upp perfektion. Att inse att man aldrig någonsin kommer att uppnå perfektion. Att lära sig leva med detta. Det finns alltid hål och skavanker som behöver åtgärdas, och det är omöjligt att nånsin bli klar. Men man måste ändå ständigt fortsätta sträva efter att motarbeta förfallet.

Det gäller att känna en glädje i det man åstadkommer. I processen, görandet. Inte i perfektionen hos slutresultatet.

Och jag trivs bra med bruket. I formandet. Plasticiteten hos bruket. Känslan av slät men ändå inte platt yta, jämn men ändå ojämn.

Och på något vis trivs jag med trötthetskänslan det tunga bruket ger i min för stunden ovana handled.

Två lakan = två rullgardiner och ett nattlinne

Jag har slutligen fått tummen ur och sytt den andra rullgardinen. Och eftersom rullgardinerna är sydda av varsitt gammalt överlakan så blev det förstås en del tyg över. Av överblivet tyg syr man fler saker :-)

Jag har länge haft behov av några nya nattlinnen. Två av de jag fortfarande använder är av typen jätteoversized t-shirt med massor med tryckta små nallar på eller nåt sånt, och det ena av dessa två är så slitet att det verkligen knappt hänger samman. Så att sy ett nattlinne kändes som ett lämpligt projekt. Och eftersom jag häromsistens fick syn på en tunika hos Gudrun Sjödén som jag kämpar hårt med att låta bli att köpa [inte köpa onödiga saker eller saker man inte behöver] så hämtade jag i alla fall lite inspiration från den – kombinerat med det faktum att jag efter att ha sytt vetefilt och fyraåringsskjorta också gärna ville ha något med röda mönstersömmar… :-)

Alltså gav jag mig på att sy ett nattlinne – av det som fanns kvar av lakanen. Inget mer (bortsett från tråd).

Och när man dels ska hushålla med tyget och dels är alldeles för lat (eller inte vill ta sig tiden) att arbeta fram ett noggrannare mönster så är det fyrkantiga tygstycken som gäller. Men även så så är jag ganska ringrostig på frihandssömnad (eller snarare frihandsklippning). Eller tja, det där första steget att komma till skott och våga sätta saxen i tyget har väl egentligen alltid varit svårt. Fast jag har sämre känsla nu för hur mycket bystvidd som egentligen behövs för att få en viss mängd rörelsefrihet och så vidare, och när man liksom inte har några fasta punkter på vare sig hur brett eller långt någotdera tygstycket borde vara och man har flera olika delar som ska förhålla sig till varandra, då blir det svårt att komma till skott. Till slut måste man liksom bestämma sig. Och ja, då är det på något vis rätt tacksamt att vara begränsad av de tygstycken som finns att tillgå :-)

Så jag kom till skott. Och det blev väl kanske inte riktigt helt och hållet som jag hade tänkt mig, men det funkar. Och jag har sytt rynktråd för första gången på evigheter – ganska udda bara det ;-)

Det ska väl tilläggas att jag är rätt förtjust i kläder av enkla raka vita tygstycken ;-)  Och det är ju kul att ha något sådant som faktiskt funkar att använda ”till vardags”. Den hellånga vackra klänningen jag sydde för en hel massa år sedan funkar liksom mycket mindre ofta (det är nästan så att det känns som tur att vi faktiskt gifte oss så att den kom till nytta en gång extra ;-) )

Och det blev ganska snyggt med röd mönstersöm på nattlinnet. Som broderier fast mindre jobb. (Och mindre perfekt, för symaskinen har ibland märkligheter för sig.)